Jag njuter i fulla drag av min ensamma vecka. Till den grad att det nästan skrämmer mig. Fasen vad jag behövde detta.
Sömnkontot börjar bli påfyllt, som jag har sovit de senaste tre nätterna! Somnat som en stock, helt mot min vana, sovit djupt och drömlöst och vaknat med ett ryck en halvtimme innan klockringning, för att inse att jag inte alls försovit mig utan kan sjunka ner i ljuvlig halvdvala en stund till.
Jag har kommit hem ganska sent på kvällarna, bortåt nio-halv tio, men ändå hunnit köra några tvättmaskiner och röja undan. Vad bra det går att städa när man kan göra lite varje dag. När leksakerna man plockar undan ligger kvar i sina korgar.
När jag träffade pappa igår nämnde jag detta, det ovana i att kunna lämna saker framme och veta att de står kvar tolv timmar senare där jag lämnat dem. Han log lite och svarade att det finns saker i hans lägenhet som står där de stått i tjugo år. Javisst. Så är det ju. Ofattbart som det verkar, så kommer väl den tiden också. Då mina barn är vuxna och inte i min omedelbara närhet. Tur att det är några år kvar tills dess, så jag hinner vänja mig vid tanken.
Men nu njuter jag av ensamheten och barnens bortavaro, till den grad att jag nästan får dåligt samvete.Men när jag viker rena kläder och lägger in i garderober, och samtidigt passar på att plocka undan en del urväxt, kommer det ett hugg av längtan och sentimentalitet som övertygar mig om att jag är normal.
(Det är klart att jag är normal! Det vet jag ju. Vad är det i den jäkla modersrollen som gör att man inte kan njuta ohämmat av ensamheten utan att få dåligt samvete?)
(Hur många bebiskläder är det rimligt att spara av sentimentala skäl? Speciellt som jag egentligen inte tyckte bebistiden var så fantastisk, särskilt inte Y:s - sömn, igen! Dåligt samvete, igen! - det blir ju bara roligare att ha barn ju större de blir. Helt omotiverat och irrationellt kommer en vemod över att jag inte kommer att ha en bebis igen. Fast det vill jag ju inte! Hur är man funtad egentligen?)
2011-06-30
(Nästan) skamlös njutning
Jag njuter i fulla drag av min ensamma vecka. Till den grad att det nästan skrämmer mig. Fasen vad jag behövde detta.
Sömnkontot börjar bli påfyllt, som jag har sovit de senaste tre nätterna! Somnat som en stock, helt mot min vana, sovit djupt och drömlöst och vaknat med ett ryck en halvtimme innan klockringning, för att inse att jag inte alls försovit mig utan kan sjunka ner i ljuvlig halvdvala en stund till.
Jag har kommit hem ganska sent på kvällarna, bortåt nio-halv tio, men ändå hunnit köra några tvättmaskiner och röja undan. Vad bra det går att städa när man kan göra lite varje dag. När leksakerna man plockar undan ligger kvar i sina korgar.
När jag träffade pappa igår nämnde jag detta, det ovana i att kunna lämna saker framme och veta att de står kvar tolv timmar senare där jag lämnat dem. Han log lite och svarade att det finns saker i hans lägenhet som står där de stått i tjugo år. Javisst. Så är det ju. Ofattbart som det verkar, så kommer väl den tiden också. Då mina barn är vuxna och inte i min omedelbara närhet. Tur att det är några år kvar tills dess, så jag hinner vänja mig vid tanken.
Men nu njuter jag av ensamheten och barnens bortavaro, till den grad att jag nästan får dåligt samvete.Men när jag viker rena kläder och lägger in i garderober, och samtidigt passar på att plocka undan en del urväxt, kommer det ett hugg av längtan och sentimentalitet som övertygar mig om att jag är normal.
(Det är klart att jag är normal! Det vet jag ju. Vad är det i den jäkla modersrollen som gör att man inte kan njuta ohämmat av ensamheten utan att få dåligt samvete?)
(Hur många bebiskläder är det rimligt att spara av sentimentala skäl? Speciellt som jag egentligen inte tyckte bebistiden var så fantastisk, särskilt inte Y:s - sömn, igen! Dåligt samvete, igen! - det blir ju bara roligare att ha barn ju större de blir. Helt omotiverat och irrationellt kommer en vemod över att jag inte kommer att ha en bebis igen. Fast det vill jag ju inte! Hur är man funtad egentligen?)
Sömnkontot börjar bli påfyllt, som jag har sovit de senaste tre nätterna! Somnat som en stock, helt mot min vana, sovit djupt och drömlöst och vaknat med ett ryck en halvtimme innan klockringning, för att inse att jag inte alls försovit mig utan kan sjunka ner i ljuvlig halvdvala en stund till.
Jag har kommit hem ganska sent på kvällarna, bortåt nio-halv tio, men ändå hunnit köra några tvättmaskiner och röja undan. Vad bra det går att städa när man kan göra lite varje dag. När leksakerna man plockar undan ligger kvar i sina korgar.
När jag träffade pappa igår nämnde jag detta, det ovana i att kunna lämna saker framme och veta att de står kvar tolv timmar senare där jag lämnat dem. Han log lite och svarade att det finns saker i hans lägenhet som står där de stått i tjugo år. Javisst. Så är det ju. Ofattbart som det verkar, så kommer väl den tiden också. Då mina barn är vuxna och inte i min omedelbara närhet. Tur att det är några år kvar tills dess, så jag hinner vänja mig vid tanken.
Men nu njuter jag av ensamheten och barnens bortavaro, till den grad att jag nästan får dåligt samvete.Men när jag viker rena kläder och lägger in i garderober, och samtidigt passar på att plocka undan en del urväxt, kommer det ett hugg av längtan och sentimentalitet som övertygar mig om att jag är normal.
(Det är klart att jag är normal! Det vet jag ju. Vad är det i den jäkla modersrollen som gör att man inte kan njuta ohämmat av ensamheten utan att få dåligt samvete?)
(Hur många bebiskläder är det rimligt att spara av sentimentala skäl? Speciellt som jag egentligen inte tyckte bebistiden var så fantastisk, särskilt inte Y:s - sömn, igen! Dåligt samvete, igen! - det blir ju bara roligare att ha barn ju större de blir. Helt omotiverat och irrationellt kommer en vemod över att jag inte kommer att ha en bebis igen. Fast det vill jag ju inte! Hur är man funtad egentligen?)
2011-06-29
Apoteket here I come
Jobbet har kickat igång rejält. Det är roligt. Fast stressigt. Mer om detta en annan gång.
Min gamla magkatarr har vaknat och påminner mig om att dra ner på takten och kaffet.
I eftermiddag går jag till Apoteket och inhandlar Losec, eller dess billigare motsvarighet.
Men! Förresten! Semesterersättningen dök upp häromdagen. Utan mera tjat. Puh.
Min gamla magkatarr har vaknat och påminner mig om att dra ner på takten och kaffet.
I eftermiddag går jag till Apoteket och inhandlar Losec, eller dess billigare motsvarighet.
Men! Förresten! Semesterersättningen dök upp häromdagen. Utan mera tjat. Puh.
Apoteket here I come
Jobbet har kickat igång rejält. Det är roligt. Fast stressigt. Mer om detta en annan gång.
Min gamla magkatarr har vaknat och påminner mig om att dra ner på takten och kaffet.
I eftermiddag går jag till Apoteket och inhandlar Losec, eller dess billigare motsvarighet.
Men! Förresten! Semesterersättningen dök upp häromdagen. Utan mera tjat. Puh.
Min gamla magkatarr har vaknat och påminner mig om att dra ner på takten och kaffet.
I eftermiddag går jag till Apoteket och inhandlar Losec, eller dess billigare motsvarighet.
Men! Förresten! Semesterersättningen dök upp häromdagen. Utan mera tjat. Puh.
2011-06-28
Drygt veckoschema
Jag har husmorssemester. O packade in sönerna och svärmor i bilen imorse och satte kurs västerut för att hälsa på sin bror med familj. De är borta till på fredag. Så här ser mitt schema ut:
Alla dagar: sova så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt (hm, inbyggd motsättning där kanske?)
Tisdag: Möte i Örebro, tåg fram och tillbaka. På kvällen ett tufft träningspass à la Krickan.
Onsdag: Sovmorgon, därefter möte med en leverantör. Efter jobbet tar jag tunnelbanan in till stan för att träffa pappa. Förhoppningen är att kunna samtala i avslutade meningar utan två marodörer som klänger på oss.
Torsdag: Träning före jobbet. Efter jobbet middag på riktigt fin restaurang med två dito vänner från min förra arbetsplats. Längtar efter att träffa dem igen. Vid hemkomst: snabb städning av hemmet, städerskan kommer på fredag morgon.
Fredag: gå hemifrån fortast möjligt för att låta städerskan göra sitt jobb ifred. Frukost på jobbet. Prick fyra när sista mötet är slut utbryter SHOPPINGEFTERMIDDAG. All by myself i förortsgallerian där det är sommarrea. Avslutas med fotvård på spa. Kvällen ska tillbringas på gården med de nyfixade fötterna på en stol, i sällskap av en bra bok och ett glas rosé. Koltrasten kommer att sjunga för mig och jasminen kommer att dofta, och där ska jag sitta tills bilen glider upp intill brevlådan, med O och två sovande pojkar.
Bra, va?
Alla dagar: sova så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt (hm, inbyggd motsättning där kanske?)
Tisdag: Möte i Örebro, tåg fram och tillbaka. På kvällen ett tufft träningspass à la Krickan.
Onsdag: Sovmorgon, därefter möte med en leverantör. Efter jobbet tar jag tunnelbanan in till stan för att träffa pappa. Förhoppningen är att kunna samtala i avslutade meningar utan två marodörer som klänger på oss.
Torsdag: Träning före jobbet. Efter jobbet middag på riktigt fin restaurang med två dito vänner från min förra arbetsplats. Längtar efter att träffa dem igen. Vid hemkomst: snabb städning av hemmet, städerskan kommer på fredag morgon.
Fredag: gå hemifrån fortast möjligt för att låta städerskan göra sitt jobb ifred. Frukost på jobbet. Prick fyra när sista mötet är slut utbryter SHOPPINGEFTERMIDDAG. All by myself i förortsgallerian där det är sommarrea. Avslutas med fotvård på spa. Kvällen ska tillbringas på gården med de nyfixade fötterna på en stol, i sällskap av en bra bok och ett glas rosé. Koltrasten kommer att sjunga för mig och jasminen kommer att dofta, och där ska jag sitta tills bilen glider upp intill brevlådan, med O och två sovande pojkar.
Bra, va?
Drygt veckoschema
Jag har husmorssemester. O packade in sönerna och svärmor i bilen imorse och satte kurs västerut för att hälsa på sin bror med familj. De är borta till på fredag. Så här ser mitt schema ut:
Alla dagar: sova så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt (hm, inbyggd motsättning där kanske?)
Tisdag: Möte i Örebro, tåg fram och tillbaka. På kvällen ett tufft träningspass à la Krickan.
Onsdag: Sovmorgon, därefter möte med en leverantör. Efter jobbet tar jag tunnelbanan in till stan för att träffa pappa. Förhoppningen är att kunna samtala i avslutade meningar utan två marodörer som klänger på oss.
Torsdag: Träning före jobbet. Efter jobbet middag på riktigt fin restaurang med två dito vänner från min förra arbetsplats. Längtar efter att träffa dem igen. Vid hemkomst: snabb städning av hemmet, städerskan kommer på fredag morgon.
Fredag: gå hemifrån fortast möjligt för att låta städerskan göra sitt jobb ifred. Frukost på jobbet. Prick fyra när sista mötet är slut utbryter SHOPPINGEFTERMIDDAG. All by myself i förortsgallerian där det är sommarrea. Avslutas med fotvård på spa. Kvällen ska tillbringas på gården med de nyfixade fötterna på en stol, i sällskap av en bra bok och ett glas rosé. Koltrasten kommer att sjunga för mig och jasminen kommer att dofta, och där ska jag sitta tills bilen glider upp intill brevlådan, med O och två sovande pojkar.
Bra, va?
Alla dagar: sova så mycket som möjligt, jobba så mycket som möjligt (hm, inbyggd motsättning där kanske?)
Tisdag: Möte i Örebro, tåg fram och tillbaka. På kvällen ett tufft träningspass à la Krickan.
Onsdag: Sovmorgon, därefter möte med en leverantör. Efter jobbet tar jag tunnelbanan in till stan för att träffa pappa. Förhoppningen är att kunna samtala i avslutade meningar utan två marodörer som klänger på oss.
Torsdag: Träning före jobbet. Efter jobbet middag på riktigt fin restaurang med två dito vänner från min förra arbetsplats. Längtar efter att träffa dem igen. Vid hemkomst: snabb städning av hemmet, städerskan kommer på fredag morgon.
Fredag: gå hemifrån fortast möjligt för att låta städerskan göra sitt jobb ifred. Frukost på jobbet. Prick fyra när sista mötet är slut utbryter SHOPPINGEFTERMIDDAG. All by myself i förortsgallerian där det är sommarrea. Avslutas med fotvård på spa. Kvällen ska tillbringas på gården med de nyfixade fötterna på en stol, i sällskap av en bra bok och ett glas rosé. Koltrasten kommer att sjunga för mig och jasminen kommer att dofta, och där ska jag sitta tills bilen glider upp intill brevlådan, med O och två sovande pojkar.
Bra, va?
2011-06-23
Onekligen en fördel
Jag kan inte bestämma mig för om jag är odelat nöjd med att ha eget rum eller ej. Det tilltalar min introverta sida, det gör det. Men den borde jag helst inte odla på jobbet. (Jag är introvert före lunch, men byter personlighet och blir extrovert på eftermiddagen, brukar jag säga.)
Fast det är ju en fördel att kunna lyssna på Lindemän på Spotify medan man brottas med en tråkig projektplan. Ett arbete som är just så själsdödande att det behöver livas upp med lite fniss. Samtidigt som Hasse Alfredson är tillräckligt långrandig och tramsig för att inte kräva all min koncentration.
Fast lite farligt är det. Jag hade tänkt stänga av efter Annonsör Eros Lindeman, men nu måste jag nog höra på Finsk författare Pentti Lindeman också.
Fast det är ju en fördel att kunna lyssna på Lindemän på Spotify medan man brottas med en tråkig projektplan. Ett arbete som är just så själsdödande att det behöver livas upp med lite fniss. Samtidigt som Hasse Alfredson är tillräckligt långrandig och tramsig för att inte kräva all min koncentration.
Fast lite farligt är det. Jag hade tänkt stänga av efter Annonsör Eros Lindeman, men nu måste jag nog höra på Finsk författare Pentti Lindeman också.
Onekligen en fördel
Jag kan inte bestämma mig för om jag är odelat nöjd med att ha eget rum eller ej. Det tilltalar min introverta sida, det gör det. Men den borde jag helst inte odla på jobbet. (Jag är introvert före lunch, men byter personlighet och blir extrovert på eftermiddagen, brukar jag säga.)
Fast det är ju en fördel att kunna lyssna på Lindemän på Spotify medan man brottas med en tråkig projektplan. Ett arbete som är just så själsdödande att det behöver livas upp med lite fniss. Samtidigt som Hasse Alfredson är tillräckligt långrandig och tramsig för att inte kräva all min koncentration.
Fast lite farligt är det. Jag hade tänkt stänga av efter Annonsör Eros Lindeman, men nu måste jag nog höra på Finsk författare Pentti Lindeman också.
Fast det är ju en fördel att kunna lyssna på Lindemän på Spotify medan man brottas med en tråkig projektplan. Ett arbete som är just så själsdödande att det behöver livas upp med lite fniss. Samtidigt som Hasse Alfredson är tillräckligt långrandig och tramsig för att inte kräva all min koncentration.
Fast lite farligt är det. Jag hade tänkt stänga av efter Annonsör Eros Lindeman, men nu måste jag nog höra på Finsk författare Pentti Lindeman också.
2011-06-20
Not for the faint of heart
Tonårsfasoner, jo jag tackar. Undrar vad han kommer att hitta på när han verkligen är i tonåren.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Not for the faint of heart
Tonårsfasoner, jo jag tackar. Undrar vad han kommer att hitta på när han verkligen är i tonåren.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Flying colors
Jag genomförde mitt första större möte med kunden i förra veckan, och det blev faktiskt en succé. Fy fan vad jag är bra. Fy fan vad länge sedan jag hade den känslan på jobbet.
På fredageftermiddagen, när jag just börjat fundera på att stänga av datorn, kom ett mejl. Från chefen i Örebro, han som linjechefar över nästan alla mina projektmedlemmar. Han som dessutom är god vän med förre projektledaren, som slutat i vredesmod. Han ville bara tala om att jag gjort ett gott intryck på hans ingenjörer.
Och jag blev glad, förstås för det han skrev, men inte minst för att han skrev det.
På fredageftermiddagen, när jag just börjat fundera på att stänga av datorn, kom ett mejl. Från chefen i Örebro, han som linjechefar över nästan alla mina projektmedlemmar. Han som dessutom är god vän med förre projektledaren, som slutat i vredesmod. Han ville bara tala om att jag gjort ett gott intryck på hans ingenjörer.
Och jag blev glad, förstås för det han skrev, men inte minst för att han skrev det.
Flying colors
Jag genomförde mitt första större möte med kunden i förra veckan, och det blev faktiskt en succé. Fy fan vad jag är bra. Fy fan vad länge sedan jag hade den känslan på jobbet.
På fredageftermiddagen, när jag just börjat fundera på att stänga av datorn, kom ett mejl. Från chefen i Örebro, han som linjechefar över nästan alla mina projektmedlemmar. Han som dessutom är god vän med förre projektledaren, som slutat i vredesmod. Han ville bara tala om att jag gjort ett gott intryck på hans ingenjörer.
Och jag blev glad, förstås för det han skrev, men inte minst för att han skrev det.
På fredageftermiddagen, när jag just börjat fundera på att stänga av datorn, kom ett mejl. Från chefen i Örebro, han som linjechefar över nästan alla mina projektmedlemmar. Han som dessutom är god vän med förre projektledaren, som slutat i vredesmod. Han ville bara tala om att jag gjort ett gott intryck på hans ingenjörer.
Och jag blev glad, förstås för det han skrev, men inte minst för att han skrev det.
2011-06-19
Måste, borde, vill
Detta ska bli mitt nya mantra, tack PhD för denna och många andra inspirationer.
Idag när vi körde hem från sommarstugan med kursen ställd mot Bauhaus och Ikea (fy fan vad jag är trött på byggmarknader och varuhus, i mitt nästa liv ska jag bli nomad) insåg jag att jag är s-t-r-e-s-s-a-d. Över vad? Över allt.
Över jobbet, orkar inte elaborera mer över detta just nu.
Över att jag inte hunnit träffa mina barn så mycket på sistone.
Över Q:s beteende som blir allt mer tonårsaktigt (gör vi något fel? Är det för att jag varit borta för mycket?)
Över de känslor som övermannar mig när allt är kaos och båda barnen skriker.
Över att jag inte ska kunna hålla vikten.
Över att stressen ska ge mig hjärnblödning eller MS eller cancer eller något annat jävligt.
Över att O eller mina barn ska få något jävligt. Att det kanske är ett straff som lurar runt hörnet, ett straff för att jag inte vilar i nuet, uppskattar det jag har, blablabla.
(Nu börjar jag bli morbid, jag vet. Jag har sovit för lite. Ska strax lägga mig!)
Över att mitt förra skitjobb fortfarande inte betalat ut semesterersättning. Nu måste jag tjata IGEN.
Över att vi är överjävligt sena med att skicka in papper till AC angående fastställandet av Y:s adoption. För att inte tala om den sista rapporten. För att inte tala om fina bilder som visar hur bra han har det hos oss. Hur fan ska vi kunna hitta någon enda jävla bild där han inte har bulor eller skrubbsår i pannan? Han är helt makalös, det måste vara patologiskt.
Och en hel hop andra saker som jag inte orkar tänka på nu.
Måste: andas.
Borde: sova. Snart.
Vill: läsa en stund i lugn och ro.
Idag när vi körde hem från sommarstugan med kursen ställd mot Bauhaus och Ikea (fy fan vad jag är trött på byggmarknader och varuhus, i mitt nästa liv ska jag bli nomad) insåg jag att jag är s-t-r-e-s-s-a-d. Över vad? Över allt.
Över jobbet, orkar inte elaborera mer över detta just nu.
Över att jag inte hunnit träffa mina barn så mycket på sistone.
Över Q:s beteende som blir allt mer tonårsaktigt (gör vi något fel? Är det för att jag varit borta för mycket?)
Över de känslor som övermannar mig när allt är kaos och båda barnen skriker.
Över att jag inte ska kunna hålla vikten.
Över att stressen ska ge mig hjärnblödning eller MS eller cancer eller något annat jävligt.
Över att O eller mina barn ska få något jävligt. Att det kanske är ett straff som lurar runt hörnet, ett straff för att jag inte vilar i nuet, uppskattar det jag har, blablabla.
(Nu börjar jag bli morbid, jag vet. Jag har sovit för lite. Ska strax lägga mig!)
Över att mitt förra skitjobb fortfarande inte betalat ut semesterersättning. Nu måste jag tjata IGEN.
Över att vi är överjävligt sena med att skicka in papper till AC angående fastställandet av Y:s adoption. För att inte tala om den sista rapporten. För att inte tala om fina bilder som visar hur bra han har det hos oss. Hur fan ska vi kunna hitta någon enda jävla bild där han inte har bulor eller skrubbsår i pannan? Han är helt makalös, det måste vara patologiskt.
Och en hel hop andra saker som jag inte orkar tänka på nu.
Måste: andas.
Borde: sova. Snart.
Vill: läsa en stund i lugn och ro.
Måste, borde, vill
Detta ska bli mitt nya mantra, tack PhD för denna och många andra inspirationer.
Idag när vi körde hem från sommarstugan med kursen ställd mot Bauhaus och Ikea (fy fan vad jag är trött på byggmarknader och varuhus, i mitt nästa liv ska jag bli nomad) insåg jag att jag är s-t-r-e-s-s-a-d. Över vad? Över allt.
Över jobbet, orkar inte elaborera mer över detta just nu.
Över att jag inte hunnit träffa mina barn så mycket på sistone.
Över Q:s beteende som blir allt mer tonårsaktigt (gör vi något fel? Är det för att jag varit borta för mycket?)
Över de känslor som övermannar mig när allt är kaos och båda barnen skriker.
Över att jag inte ska kunna hålla vikten.
Över att stressen ska ge mig hjärnblödning eller MS eller cancer eller något annat jävligt.
Över att O eller mina barn ska få något jävligt. Att det kanske är ett straff som lurar runt hörnet, ett straff för att jag inte vilar i nuet, uppskattar det jag har, blablabla.
(Nu börjar jag bli morbid, jag vet. Jag har sovit för lite. Ska strax lägga mig!)
Över att mitt förra skitjobb fortfarande inte betalat ut semesterersättning. Nu måste jag tjata IGEN.
Över att vi är överjävligt sena med att skicka in papper till AC angående fastställandet av Y:s adoption. För att inte tala om den sista rapporten. För att inte tala om fina bilder som visar hur bra han har det hos oss. Hur fan ska vi kunna hitta någon enda jävla bild där han inte har bulor eller skrubbsår i pannan? Han är helt makalös, det måste vara patologiskt.
Och en hel hop andra saker som jag inte orkar tänka på nu.
Måste: andas.
Borde: sova. Snart.
Vill: läsa en stund i lugn och ro.
Idag när vi körde hem från sommarstugan med kursen ställd mot Bauhaus och Ikea (fy fan vad jag är trött på byggmarknader och varuhus, i mitt nästa liv ska jag bli nomad) insåg jag att jag är s-t-r-e-s-s-a-d. Över vad? Över allt.
Över jobbet, orkar inte elaborera mer över detta just nu.
Över att jag inte hunnit träffa mina barn så mycket på sistone.
Över Q:s beteende som blir allt mer tonårsaktigt (gör vi något fel? Är det för att jag varit borta för mycket?)
Över de känslor som övermannar mig när allt är kaos och båda barnen skriker.
Över att jag inte ska kunna hålla vikten.
Över att stressen ska ge mig hjärnblödning eller MS eller cancer eller något annat jävligt.
Över att O eller mina barn ska få något jävligt. Att det kanske är ett straff som lurar runt hörnet, ett straff för att jag inte vilar i nuet, uppskattar det jag har, blablabla.
(Nu börjar jag bli morbid, jag vet. Jag har sovit för lite. Ska strax lägga mig!)
Över att mitt förra skitjobb fortfarande inte betalat ut semesterersättning. Nu måste jag tjata IGEN.
Över att vi är överjävligt sena med att skicka in papper till AC angående fastställandet av Y:s adoption. För att inte tala om den sista rapporten. För att inte tala om fina bilder som visar hur bra han har det hos oss. Hur fan ska vi kunna hitta någon enda jävla bild där han inte har bulor eller skrubbsår i pannan? Han är helt makalös, det måste vara patologiskt.
Och en hel hop andra saker som jag inte orkar tänka på nu.
Måste: andas.
Borde: sova. Snart.
Vill: läsa en stund i lugn och ro.
2011-06-14
En tisdag
Vaknar som vanligt av att Q kryper upp bredvid mig. Det blir trångt eftersom han medför sin gigantiska gosetiger från Ikea. Men jag somnar om och sover några timmar till. Vid sjutiden vaknar Q, först av alla, och ligger och lekpratar med tigern. Förstås vaknar Y också efter en stund, och sedan är det allmän revelj.
Frukost tillsammans, löskokt ägg till mor och söner, hårdkokt till far. Q har hunnit smita upp till TV:n före frukost, inte bra, det blir förstås lite tjafs om det. O klär båda pojkarna och sätter dem i cykelkärran för transport till dagmamman. Ja, Y ska ju inte dit, han bara åker med. Jag läser DN i lugn och ro. Eftersom jobbet kommer att sluka mig de närmaste dagarna har jag tagit sovmorgon tills Örebrotåget går.
Duschar och packar det sista. Igår kväll kom vi hem från Motala där O kört cykellopp. Jag packade ur min väska som jag packat veckan innan. Två hotellnätter förra veckan, varav en i Örebro, varifrån jag reste direkt till Motala för att möta min familj.
O och Y återkommer, O äter frukost på gården och Y knatar runt med en brödkant i näven. Det är lögn att få den ungen att sitta still, särskilt när han äter. Jag får skjuts till tåget, Y klipper med ögonen i bilbarnstolen och kämpar mot sömnen.
På tåget stiger min nervositet. Jag är inkastad i ett projekt som rullar och går, troligen med vissa förseningar, ingen vet riktigt. Förre projektledaren är mycket respekterad av vissa, baktalad av andra. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Klart är i alla fall att han nu har sagt upp sig, och att det nog är bra för alla parter, honom själv inte minst. Han har uppenbarligen haft alldeles för mycket att göra, och ansett sig illa lönad för sitt engagemang.
Jag fnattar runt mellan olika mejl och försöker komma ihåg det jag lärde mig förra veckan. Anledningen till min resa är dels att kunden besöker oss under onsdag och torsdag, men jag ska också leda veckans projektmöte som är på tisdag eftermiddag. Merparten av projektgruppen arbetar i Örebro, och de har uttryckt stark oro över att ha projektledaren i Stockholm. Jag ska försöka vara i Örebro en (kort) dag per vecka. Men just den här veckan blir det betydligt mer.
Skriver en fusklapp med alla namn och vad de jobbar med, i det här projektet är det relativt lätt att begripa. Alltid något.
Kliver av tåget strax efter ett och rullar min väska mot kontoret. Hotellet ligger mittemot, funderar en stund på att checka in först, men väljer att gå direkt till jobbet. Vill komma i god tid till mötet som börjar halv två.
Det gör jag också. Noterar att alla rycker till när jag stiger in i rummet, kontoret är litet och alla sitter så att de ser ytterdörren. De är snälla och vänliga, men klart avvaktande. Jag hämtar kaffe och småpratar lite. Noterar nöjt att folk kommer i tid till mötet utan att jag behöver jaga dem. En klar förbättring jämfört med mitt förra jobb.
Vi som ska delta sitter på tre olika platser i Norden, telefonkonferens alltså. Sprakig linje med eko, men språket är gudskelov svenska. Jag visar förra veckans mötesprotokoll på skärmen. Det mötet var jag med på, men sa inte mycket. Nu är jag ordförande. Till min glädje erbjuder sig biträdande projektledare att föra protokoll. Jag tror att vi kommer att samarbeta bra. Han var egentligen självskriven att ta över projektet, men ville inte. Han är mycket kunnig men något rörig. Vi kompletterar nog varann!
En och en halv timme senare är luften i rummet slut. Men det är mötet också. Jag är riktigt nöjd med mig själv. Jag tog kommandot. Precis som jag borde, jag är ju för fan projektledare. Varför är det svårt att ta ledningen när det egentligen är självklart? Stämningen har lättat, tycker jag. Hoppas att det inte är inbillning.
Jag sitter kvar i mötesrummet och skriver en agenda för morgondagens möte med kunden. Går ibland och ställer kontrollfrågor, har jag uppfattat rätt?
Halv fem skickar jag agendan på remiss till mina medarbetare med ursäkt för att den kommer så sent. De flesta av dem vet ungefär vad som står i den, tror jag. Vid niotiden ska jag skicka den till kunden.
Går till hotellet och checkar in. Konstaterar att det finns hårtork den här gången, det saknades förra veckan. Byter om till träningskläder och promenerar till Itrim, jo det finns i Örebro! Där är jag så välkommen så. Tränar en halvtimme och promenerar en ny väg hem. Går in på HM och köper en topp och två behåar utan att prova. Men de kostar femtio kronor styck, så det må vara hänt. Köper en liter jordgubbar och en ask hallon, det får bli kvällens middag. Jeansen i storlek 40 har börjat strama oroväckande, inbillar jag mig. En dag med frukt och Itrim-ersättningar skadar nog inte. Imorgon blir det restaurang både på lunchen och middagen. Måste göra smarta val.
Promenerar en extra sväng och förvånas över hur trivsam och vacker staden är. Varför hade jag ingen aning om detta? Det enda jag trott mig veta om Örebro är att de har gnällig dialekt, och inte ens det verkar vara sant. Fy så fördomsfull man är.
Är hemma på hotellet strax efter sju, duschar och provar mina inköp. Behåarna sitter bra. Topen är så trång och genomskinlig att jag nog bara törs visa mig för O i den, men han lär bli förtjust.
Just när Rapport börjar dör TV:n. Ringer till receptionen och omtalar detta. Läser Aftonbladet i väntan på hjälp. I samma stund som det knackar på dörren går TV:n igång, tydligen hjälpte det att rycka sladden. Ha, man är väl ingenjör.
Slår upp datorn och jobbar en stund. Flera kollegor har hört av sig och tycker att agendan är bra. Det tycker biträdande projektledare också, men han har några utmärkta synpunkter som jag tar till mig. Jag ändrar, och läser noggrannare än vanligt igenom mejlet innan jag trycker på send. Ingen återvändo, nu har den skickats till kunden.
Det är en konstig känsla att jobba med saker jag egentligen inte kan något om. Å andra sidan har jag aldrig gjort annat.
Hade tänkt se brittisk melodram på TV, men bloggar istället. Klockan är nu halv tio. Funderar på om jag vågar ringa O, nu måtte väl de små odjuren sova i alla fall. Är lite förvånad över att inte Q propsade på att ringa vid nattning, själv vågade jag inte, det kan utlösa känslostormar.
Jag har två alternativ till kvällslektyr, ett jag gärna skyltar med och ett skämmigare:
a) Mustafa Cans bok om sin mamma
b) den oerhört fåniga publikationen Tara, som jag i ett anfall av vanvett började prenumerera på. Den prenumerationen är nu avslutad. Bevare mig. Men läser eländet, det gör jag.
God natt!
Frukost tillsammans, löskokt ägg till mor och söner, hårdkokt till far. Q har hunnit smita upp till TV:n före frukost, inte bra, det blir förstås lite tjafs om det. O klär båda pojkarna och sätter dem i cykelkärran för transport till dagmamman. Ja, Y ska ju inte dit, han bara åker med. Jag läser DN i lugn och ro. Eftersom jobbet kommer att sluka mig de närmaste dagarna har jag tagit sovmorgon tills Örebrotåget går.
Duschar och packar det sista. Igår kväll kom vi hem från Motala där O kört cykellopp. Jag packade ur min väska som jag packat veckan innan. Två hotellnätter förra veckan, varav en i Örebro, varifrån jag reste direkt till Motala för att möta min familj.
O och Y återkommer, O äter frukost på gården och Y knatar runt med en brödkant i näven. Det är lögn att få den ungen att sitta still, särskilt när han äter. Jag får skjuts till tåget, Y klipper med ögonen i bilbarnstolen och kämpar mot sömnen.
På tåget stiger min nervositet. Jag är inkastad i ett projekt som rullar och går, troligen med vissa förseningar, ingen vet riktigt. Förre projektledaren är mycket respekterad av vissa, baktalad av andra. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Klart är i alla fall att han nu har sagt upp sig, och att det nog är bra för alla parter, honom själv inte minst. Han har uppenbarligen haft alldeles för mycket att göra, och ansett sig illa lönad för sitt engagemang.
Jag fnattar runt mellan olika mejl och försöker komma ihåg det jag lärde mig förra veckan. Anledningen till min resa är dels att kunden besöker oss under onsdag och torsdag, men jag ska också leda veckans projektmöte som är på tisdag eftermiddag. Merparten av projektgruppen arbetar i Örebro, och de har uttryckt stark oro över att ha projektledaren i Stockholm. Jag ska försöka vara i Örebro en (kort) dag per vecka. Men just den här veckan blir det betydligt mer.
Skriver en fusklapp med alla namn och vad de jobbar med, i det här projektet är det relativt lätt att begripa. Alltid något.
Kliver av tåget strax efter ett och rullar min väska mot kontoret. Hotellet ligger mittemot, funderar en stund på att checka in först, men väljer att gå direkt till jobbet. Vill komma i god tid till mötet som börjar halv två.
Det gör jag också. Noterar att alla rycker till när jag stiger in i rummet, kontoret är litet och alla sitter så att de ser ytterdörren. De är snälla och vänliga, men klart avvaktande. Jag hämtar kaffe och småpratar lite. Noterar nöjt att folk kommer i tid till mötet utan att jag behöver jaga dem. En klar förbättring jämfört med mitt förra jobb.
Vi som ska delta sitter på tre olika platser i Norden, telefonkonferens alltså. Sprakig linje med eko, men språket är gudskelov svenska. Jag visar förra veckans mötesprotokoll på skärmen. Det mötet var jag med på, men sa inte mycket. Nu är jag ordförande. Till min glädje erbjuder sig biträdande projektledare att föra protokoll. Jag tror att vi kommer att samarbeta bra. Han var egentligen självskriven att ta över projektet, men ville inte. Han är mycket kunnig men något rörig. Vi kompletterar nog varann!
En och en halv timme senare är luften i rummet slut. Men det är mötet också. Jag är riktigt nöjd med mig själv. Jag tog kommandot. Precis som jag borde, jag är ju för fan projektledare. Varför är det svårt att ta ledningen när det egentligen är självklart? Stämningen har lättat, tycker jag. Hoppas att det inte är inbillning.
Jag sitter kvar i mötesrummet och skriver en agenda för morgondagens möte med kunden. Går ibland och ställer kontrollfrågor, har jag uppfattat rätt?
Halv fem skickar jag agendan på remiss till mina medarbetare med ursäkt för att den kommer så sent. De flesta av dem vet ungefär vad som står i den, tror jag. Vid niotiden ska jag skicka den till kunden.
Går till hotellet och checkar in. Konstaterar att det finns hårtork den här gången, det saknades förra veckan. Byter om till träningskläder och promenerar till Itrim, jo det finns i Örebro! Där är jag så välkommen så. Tränar en halvtimme och promenerar en ny väg hem. Går in på HM och köper en topp och två behåar utan att prova. Men de kostar femtio kronor styck, så det må vara hänt. Köper en liter jordgubbar och en ask hallon, det får bli kvällens middag. Jeansen i storlek 40 har börjat strama oroväckande, inbillar jag mig. En dag med frukt och Itrim-ersättningar skadar nog inte. Imorgon blir det restaurang både på lunchen och middagen. Måste göra smarta val.
Promenerar en extra sväng och förvånas över hur trivsam och vacker staden är. Varför hade jag ingen aning om detta? Det enda jag trott mig veta om Örebro är att de har gnällig dialekt, och inte ens det verkar vara sant. Fy så fördomsfull man är.
Är hemma på hotellet strax efter sju, duschar och provar mina inköp. Behåarna sitter bra. Topen är så trång och genomskinlig att jag nog bara törs visa mig för O i den, men han lär bli förtjust.
Just när Rapport börjar dör TV:n. Ringer till receptionen och omtalar detta. Läser Aftonbladet i väntan på hjälp. I samma stund som det knackar på dörren går TV:n igång, tydligen hjälpte det att rycka sladden. Ha, man är väl ingenjör.
Slår upp datorn och jobbar en stund. Flera kollegor har hört av sig och tycker att agendan är bra. Det tycker biträdande projektledare också, men han har några utmärkta synpunkter som jag tar till mig. Jag ändrar, och läser noggrannare än vanligt igenom mejlet innan jag trycker på send. Ingen återvändo, nu har den skickats till kunden.
Det är en konstig känsla att jobba med saker jag egentligen inte kan något om. Å andra sidan har jag aldrig gjort annat.
Hade tänkt se brittisk melodram på TV, men bloggar istället. Klockan är nu halv tio. Funderar på om jag vågar ringa O, nu måtte väl de små odjuren sova i alla fall. Är lite förvånad över att inte Q propsade på att ringa vid nattning, själv vågade jag inte, det kan utlösa känslostormar.
Jag har två alternativ till kvällslektyr, ett jag gärna skyltar med och ett skämmigare:
a) Mustafa Cans bok om sin mamma
b) den oerhört fåniga publikationen Tara, som jag i ett anfall av vanvett började prenumerera på. Den prenumerationen är nu avslutad. Bevare mig. Men läser eländet, det gör jag.
God natt!
En tisdag
Vaknar som vanligt av att Q kryper upp bredvid mig. Det blir trångt eftersom han medför sin gigantiska gosetiger från Ikea. Men jag somnar om och sover några timmar till. Vid sjutiden vaknar Q, först av alla, och ligger och lekpratar med tigern. Förstås vaknar Y också efter en stund, och sedan är det allmän revelj.
Frukost tillsammans, löskokt ägg till mor och söner, hårdkokt till far. Q har hunnit smita upp till TV:n före frukost, inte bra, det blir förstås lite tjafs om det. O klär båda pojkarna och sätter dem i cykelkärran för transport till dagmamman. Ja, Y ska ju inte dit, han bara åker med. Jag läser DN i lugn och ro. Eftersom jobbet kommer att sluka mig de närmaste dagarna har jag tagit sovmorgon tills Örebrotåget går.
Duschar och packar det sista. Igår kväll kom vi hem från Motala där O kört cykellopp. Jag packade ur min väska som jag packat veckan innan. Två hotellnätter förra veckan, varav en i Örebro, varifrån jag reste direkt till Motala för att möta min familj.
O och Y återkommer, O äter frukost på gården och Y knatar runt med en brödkant i näven. Det är lögn att få den ungen att sitta still, särskilt när han äter. Jag får skjuts till tåget, Y klipper med ögonen i bilbarnstolen och kämpar mot sömnen.
På tåget stiger min nervositet. Jag är inkastad i ett projekt som rullar och går, troligen med vissa förseningar, ingen vet riktigt. Förre projektledaren är mycket respekterad av vissa, baktalad av andra. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Klart är i alla fall att han nu har sagt upp sig, och att det nog är bra för alla parter, honom själv inte minst. Han har uppenbarligen haft alldeles för mycket att göra, och ansett sig illa lönad för sitt engagemang.
Jag fnattar runt mellan olika mejl och försöker komma ihåg det jag lärde mig förra veckan. Anledningen till min resa är dels att kunden besöker oss under onsdag och torsdag, men jag ska också leda veckans projektmöte som är på tisdag eftermiddag. Merparten av projektgruppen arbetar i Örebro, och de har uttryckt stark oro över att ha projektledaren i Stockholm. Jag ska försöka vara i Örebro en (kort) dag per vecka. Men just den här veckan blir det betydligt mer.
Skriver en fusklapp med alla namn och vad de jobbar med, i det här projektet är det relativt lätt att begripa. Alltid något.
Kliver av tåget strax efter ett och rullar min väska mot kontoret. Hotellet ligger mittemot, funderar en stund på att checka in först, men väljer att gå direkt till jobbet. Vill komma i god tid till mötet som börjar halv två.
Det gör jag också. Noterar att alla rycker till när jag stiger in i rummet, kontoret är litet och alla sitter så att de ser ytterdörren. De är snälla och vänliga, men klart avvaktande. Jag hämtar kaffe och småpratar lite. Noterar nöjt att folk kommer i tid till mötet utan att jag behöver jaga dem. En klar förbättring jämfört med mitt förra jobb.
Vi som ska delta sitter på tre olika platser i Norden, telefonkonferens alltså. Sprakig linje med eko, men språket är gudskelov svenska. Jag visar förra veckans mötesprotokoll på skärmen. Det mötet var jag med på, men sa inte mycket. Nu är jag ordförande. Till min glädje erbjuder sig biträdande projektledare att föra protokoll. Jag tror att vi kommer att samarbeta bra. Han var egentligen självskriven att ta över projektet, men ville inte. Han är mycket kunnig men något rörig. Vi kompletterar nog varann!
En och en halv timme senare är luften i rummet slut. Men det är mötet också. Jag är riktigt nöjd med mig själv. Jag tog kommandot. Precis som jag borde, jag är ju för fan projektledare. Varför är det svårt att ta ledningen när det egentligen är självklart? Stämningen har lättat, tycker jag. Hoppas att det inte är inbillning.
Jag sitter kvar i mötesrummet och skriver en agenda för morgondagens möte med kunden. Går ibland och ställer kontrollfrågor, har jag uppfattat rätt?
Halv fem skickar jag agendan på remiss till mina medarbetare med ursäkt för att den kommer så sent. De flesta av dem vet ungefär vad som står i den, tror jag. Vid niotiden ska jag skicka den till kunden.
Går till hotellet och checkar in. Konstaterar att det finns hårtork den här gången, det saknades förra veckan. Byter om till träningskläder och promenerar till Itrim, jo det finns i Örebro! Där är jag så välkommen så. Tränar en halvtimme och promenerar en ny väg hem. Går in på HM och köper en topp och två behåar utan att prova. Men de kostar femtio kronor styck, så det må vara hänt. Köper en liter jordgubbar och en ask hallon, det får bli kvällens middag. Jeansen i storlek 40 har börjat strama oroväckande, inbillar jag mig. En dag med frukt och Itrim-ersättningar skadar nog inte. Imorgon blir det restaurang både på lunchen och middagen. Måste göra smarta val.
Promenerar en extra sväng och förvånas över hur trivsam och vacker staden är. Varför hade jag ingen aning om detta? Det enda jag trott mig veta om Örebro är att de har gnällig dialekt, och inte ens det verkar vara sant. Fy så fördomsfull man är.
Är hemma på hotellet strax efter sju, duschar och provar mina inköp. Behåarna sitter bra. Topen är så trång och genomskinlig att jag nog bara törs visa mig för O i den, men han lär bli förtjust.
Just när Rapport börjar dör TV:n. Ringer till receptionen och omtalar detta. Läser Aftonbladet i väntan på hjälp. I samma stund som det knackar på dörren går TV:n igång, tydligen hjälpte det att rycka sladden. Ha, man är väl ingenjör.
Slår upp datorn och jobbar en stund. Flera kollegor har hört av sig och tycker att agendan är bra. Det tycker biträdande projektledare också, men han har några utmärkta synpunkter som jag tar till mig. Jag ändrar, och läser noggrannare än vanligt igenom mejlet innan jag trycker på send. Ingen återvändo, nu har den skickats till kunden.
Det är en konstig känsla att jobba med saker jag egentligen inte kan något om. Å andra sidan har jag aldrig gjort annat.
Hade tänkt se brittisk melodram på TV, men bloggar istället. Klockan är nu halv tio. Funderar på om jag vågar ringa O, nu måtte väl de små odjuren sova i alla fall. Är lite förvånad över att inte Q propsade på att ringa vid nattning, själv vågade jag inte, det kan utlösa känslostormar.
Jag har två alternativ till kvällslektyr, ett jag gärna skyltar med och ett skämmigare:
a) Mustafa Cans bok om sin mamma
b) den oerhört fåniga publikationen Tara, som jag i ett anfall av vanvett började prenumerera på. Den prenumerationen är nu avslutad. Bevare mig. Men läser eländet, det gör jag.
God natt!
Frukost tillsammans, löskokt ägg till mor och söner, hårdkokt till far. Q har hunnit smita upp till TV:n före frukost, inte bra, det blir förstås lite tjafs om det. O klär båda pojkarna och sätter dem i cykelkärran för transport till dagmamman. Ja, Y ska ju inte dit, han bara åker med. Jag läser DN i lugn och ro. Eftersom jobbet kommer att sluka mig de närmaste dagarna har jag tagit sovmorgon tills Örebrotåget går.
Duschar och packar det sista. Igår kväll kom vi hem från Motala där O kört cykellopp. Jag packade ur min väska som jag packat veckan innan. Två hotellnätter förra veckan, varav en i Örebro, varifrån jag reste direkt till Motala för att möta min familj.
O och Y återkommer, O äter frukost på gården och Y knatar runt med en brödkant i näven. Det är lögn att få den ungen att sitta still, särskilt när han äter. Jag får skjuts till tåget, Y klipper med ögonen i bilbarnstolen och kämpar mot sömnen.
På tåget stiger min nervositet. Jag är inkastad i ett projekt som rullar och går, troligen med vissa förseningar, ingen vet riktigt. Förre projektledaren är mycket respekterad av vissa, baktalad av andra. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Klart är i alla fall att han nu har sagt upp sig, och att det nog är bra för alla parter, honom själv inte minst. Han har uppenbarligen haft alldeles för mycket att göra, och ansett sig illa lönad för sitt engagemang.
Jag fnattar runt mellan olika mejl och försöker komma ihåg det jag lärde mig förra veckan. Anledningen till min resa är dels att kunden besöker oss under onsdag och torsdag, men jag ska också leda veckans projektmöte som är på tisdag eftermiddag. Merparten av projektgruppen arbetar i Örebro, och de har uttryckt stark oro över att ha projektledaren i Stockholm. Jag ska försöka vara i Örebro en (kort) dag per vecka. Men just den här veckan blir det betydligt mer.
Skriver en fusklapp med alla namn och vad de jobbar med, i det här projektet är det relativt lätt att begripa. Alltid något.
Kliver av tåget strax efter ett och rullar min väska mot kontoret. Hotellet ligger mittemot, funderar en stund på att checka in först, men väljer att gå direkt till jobbet. Vill komma i god tid till mötet som börjar halv två.
Det gör jag också. Noterar att alla rycker till när jag stiger in i rummet, kontoret är litet och alla sitter så att de ser ytterdörren. De är snälla och vänliga, men klart avvaktande. Jag hämtar kaffe och småpratar lite. Noterar nöjt att folk kommer i tid till mötet utan att jag behöver jaga dem. En klar förbättring jämfört med mitt förra jobb.
Vi som ska delta sitter på tre olika platser i Norden, telefonkonferens alltså. Sprakig linje med eko, men språket är gudskelov svenska. Jag visar förra veckans mötesprotokoll på skärmen. Det mötet var jag med på, men sa inte mycket. Nu är jag ordförande. Till min glädje erbjuder sig biträdande projektledare att föra protokoll. Jag tror att vi kommer att samarbeta bra. Han var egentligen självskriven att ta över projektet, men ville inte. Han är mycket kunnig men något rörig. Vi kompletterar nog varann!
En och en halv timme senare är luften i rummet slut. Men det är mötet också. Jag är riktigt nöjd med mig själv. Jag tog kommandot. Precis som jag borde, jag är ju för fan projektledare. Varför är det svårt att ta ledningen när det egentligen är självklart? Stämningen har lättat, tycker jag. Hoppas att det inte är inbillning.
Jag sitter kvar i mötesrummet och skriver en agenda för morgondagens möte med kunden. Går ibland och ställer kontrollfrågor, har jag uppfattat rätt?
Halv fem skickar jag agendan på remiss till mina medarbetare med ursäkt för att den kommer så sent. De flesta av dem vet ungefär vad som står i den, tror jag. Vid niotiden ska jag skicka den till kunden.
Går till hotellet och checkar in. Konstaterar att det finns hårtork den här gången, det saknades förra veckan. Byter om till träningskläder och promenerar till Itrim, jo det finns i Örebro! Där är jag så välkommen så. Tränar en halvtimme och promenerar en ny väg hem. Går in på HM och köper en topp och två behåar utan att prova. Men de kostar femtio kronor styck, så det må vara hänt. Köper en liter jordgubbar och en ask hallon, det får bli kvällens middag. Jeansen i storlek 40 har börjat strama oroväckande, inbillar jag mig. En dag med frukt och Itrim-ersättningar skadar nog inte. Imorgon blir det restaurang både på lunchen och middagen. Måste göra smarta val.
Promenerar en extra sväng och förvånas över hur trivsam och vacker staden är. Varför hade jag ingen aning om detta? Det enda jag trott mig veta om Örebro är att de har gnällig dialekt, och inte ens det verkar vara sant. Fy så fördomsfull man är.
Är hemma på hotellet strax efter sju, duschar och provar mina inköp. Behåarna sitter bra. Topen är så trång och genomskinlig att jag nog bara törs visa mig för O i den, men han lär bli förtjust.
Just när Rapport börjar dör TV:n. Ringer till receptionen och omtalar detta. Läser Aftonbladet i väntan på hjälp. I samma stund som det knackar på dörren går TV:n igång, tydligen hjälpte det att rycka sladden. Ha, man är väl ingenjör.
Slår upp datorn och jobbar en stund. Flera kollegor har hört av sig och tycker att agendan är bra. Det tycker biträdande projektledare också, men han har några utmärkta synpunkter som jag tar till mig. Jag ändrar, och läser noggrannare än vanligt igenom mejlet innan jag trycker på send. Ingen återvändo, nu har den skickats till kunden.
Det är en konstig känsla att jobba med saker jag egentligen inte kan något om. Å andra sidan har jag aldrig gjort annat.
Hade tänkt se brittisk melodram på TV, men bloggar istället. Klockan är nu halv tio. Funderar på om jag vågar ringa O, nu måtte väl de små odjuren sova i alla fall. Är lite förvånad över att inte Q propsade på att ringa vid nattning, själv vågade jag inte, det kan utlösa känslostormar.
Jag har två alternativ till kvällslektyr, ett jag gärna skyltar med och ett skämmigare:
a) Mustafa Cans bok om sin mamma
b) den oerhört fåniga publikationen Tara, som jag i ett anfall av vanvett började prenumerera på. Den prenumerationen är nu avslutad. Bevare mig. Men läser eländet, det gör jag.
God natt!
2011-06-09
Y som i trygg
När jag smyger in i svärmors gästrum för att lägga mig sover alla tre redan, jag har fastnat vid datorn för länge. O ligger på sidan vänd mot väggen, hans rygg tornar upp sig på samma sätt som jag minns pappas rygg när jag själv var liten. En väldig vägg av trygghet.
Med halva kroppen inkilad under O sover Y. På rygg, med armar och ben utsträckta. Huvudet lite bakåtlutat och munnen halvöppen, nappen har trillat ut. En bild av fullkomlig trygghet och ro. Han har krupit så nära pappa han kan komma, och sedan vänt sig över på rygg i djupsömnen, men behåller ännu kroppskontakten. Så kommer han att sova fridfullt i någon timme eller två, innan han vaknar, ofelbart. Ibland med ett missnöjt gnyende, inte sällan med ett gallskrik.
Jag fick frågan hur jag hanterar att Y just nu föredrar sin pappa framför mig. Svaret är att jag inte är särskilt störd alls av Y:s pappighet. Visst kan jag bli irriterad ibland om jag råkar vara den som är närmast och vill hjälpa eller trösta, och då inte får det. Men det går fort över.
Den främsta orsaken är nog att jag har de första klaustrofobiska månaderna i färskt minne, då det var jag som var den enda tryggheten. En börda som var tyngre än jag kunnat ana. Jag skummar igenom det jag skrev under förra sommaren, och ryser. Så fort det gick över ändå. Vad mycket som har hänt. Men vad tungt det var medan det pågick.
Jag älskar att vara behövd. Essensen av föräldraskap är ju det, att vara behövd av någon. Det behovet väcker kärleken hos mig. Behövd, sedd, älskad. Jag är någons mamma. Jag är någon.
Men jag vill verkligen inte vara den enda, det var inget annat än hemskt. Jag kände mig så förfärligt otillräcklig under förra sommaren, när två barn skrek efter mig i olika tonarter, när två barn uttryckte sina lika starka men helt olika behov, och jag kämpade frenetiskt utan att räcka till.
När Y först började inkludera O för att sedan övergå till att föredra honom, var jag helt igenom tacksam. Förutom avlastningen innebar det att jag nu hade tid och energi att slösa på ömhetstörstande storebror. Hade båda pojkarna vänt sig från mig och valt pappa, hade jag nog blivit sårad, men vill jag kramas och gosa med en unge så ställer Q nästan alltid upp. (Och sitter Q i mitt knä kan man ge sig den på att den lille kommer och vill sitta där också.)
Känslor väljer man inte, som bekant. Jag tycker att det är helt naturligt att bli ledsen när man blir avvisad. Att jag inte blir det i så hög grad beror mest på tur och tidigare omständigheter, inte att jag är enastående mogen och förstående.
Med halva kroppen inkilad under O sover Y. På rygg, med armar och ben utsträckta. Huvudet lite bakåtlutat och munnen halvöppen, nappen har trillat ut. En bild av fullkomlig trygghet och ro. Han har krupit så nära pappa han kan komma, och sedan vänt sig över på rygg i djupsömnen, men behåller ännu kroppskontakten. Så kommer han att sova fridfullt i någon timme eller två, innan han vaknar, ofelbart. Ibland med ett missnöjt gnyende, inte sällan med ett gallskrik.
Jag fick frågan hur jag hanterar att Y just nu föredrar sin pappa framför mig. Svaret är att jag inte är särskilt störd alls av Y:s pappighet. Visst kan jag bli irriterad ibland om jag råkar vara den som är närmast och vill hjälpa eller trösta, och då inte får det. Men det går fort över.
Den främsta orsaken är nog att jag har de första klaustrofobiska månaderna i färskt minne, då det var jag som var den enda tryggheten. En börda som var tyngre än jag kunnat ana. Jag skummar igenom det jag skrev under förra sommaren, och ryser. Så fort det gick över ändå. Vad mycket som har hänt. Men vad tungt det var medan det pågick.
Jag älskar att vara behövd. Essensen av föräldraskap är ju det, att vara behövd av någon. Det behovet väcker kärleken hos mig. Behövd, sedd, älskad. Jag är någons mamma. Jag är någon.
Men jag vill verkligen inte vara den enda, det var inget annat än hemskt. Jag kände mig så förfärligt otillräcklig under förra sommaren, när två barn skrek efter mig i olika tonarter, när två barn uttryckte sina lika starka men helt olika behov, och jag kämpade frenetiskt utan att räcka till.
När Y först började inkludera O för att sedan övergå till att föredra honom, var jag helt igenom tacksam. Förutom avlastningen innebar det att jag nu hade tid och energi att slösa på ömhetstörstande storebror. Hade båda pojkarna vänt sig från mig och valt pappa, hade jag nog blivit sårad, men vill jag kramas och gosa med en unge så ställer Q nästan alltid upp. (Och sitter Q i mitt knä kan man ge sig den på att den lille kommer och vill sitta där också.)
Känslor väljer man inte, som bekant. Jag tycker att det är helt naturligt att bli ledsen när man blir avvisad. Att jag inte blir det i så hög grad beror mest på tur och tidigare omständigheter, inte att jag är enastående mogen och förstående.
Y som i trygg
När jag smyger in i svärmors gästrum för att lägga mig sover alla tre redan, jag har fastnat vid datorn för länge. O ligger på sidan vänd mot väggen, hans rygg tornar upp sig på samma sätt som jag minns pappas rygg när jag själv var liten. En väldig vägg av trygghet.
Med halva kroppen inkilad under O sover Y. På rygg, med armar och ben utsträckta. Huvudet lite bakåtlutat och munnen halvöppen, nappen har trillat ut. En bild av fullkomlig trygghet och ro. Han har krupit så nära pappa han kan komma, och sedan vänt sig över på rygg i djupsömnen, men behåller ännu kroppskontakten. Så kommer han att sova fridfullt i någon timme eller två, innan han vaknar, ofelbart. Ibland med ett missnöjt gnyende, inte sällan med ett gallskrik.
Jag fick frågan hur jag hanterar att Y just nu föredrar sin pappa framför mig. Svaret är att jag inte är särskilt störd alls av Y:s pappighet. Visst kan jag bli irriterad ibland om jag råkar vara den som är närmast och vill hjälpa eller trösta, och då inte får det. Men det går fort över.
Den främsta orsaken är nog att jag har de första klaustrofobiska månaderna i färskt minne, då det var jag som var den enda tryggheten. En börda som var tyngre än jag kunnat ana. Jag skummar igenom det jag skrev under förra sommaren, och ryser. Så fort det gick över ändå. Vad mycket som har hänt. Men vad tungt det var medan det pågick.
Jag älskar att vara behövd. Essensen av föräldraskap är ju det, att vara behövd av någon. Det behovet väcker kärleken hos mig. Behövd, sedd, älskad. Jag är någons mamma. Jag är någon.
Men jag vill verkligen inte vara den enda, det var inget annat än hemskt. Jag kände mig så förfärligt otillräcklig under förra sommaren, när två barn skrek efter mig i olika tonarter, när två barn uttryckte sina lika starka men helt olika behov, och jag kämpade frenetiskt utan att räcka till.
När Y först började inkludera O för att sedan övergå till att föredra honom, var jag helt igenom tacksam. Förutom avlastningen innebar det att jag nu hade tid och energi att slösa på ömhetstörstande storebror. Hade båda pojkarna vänt sig från mig och valt pappa, hade jag nog blivit sårad, men vill jag kramas och gosa med en unge så ställer Q nästan alltid upp. (Och sitter Q i mitt knä kan man ge sig den på att den lille kommer och vill sitta där också.)
Känslor väljer man inte, som bekant. Jag tycker att det är helt naturligt att bli ledsen när man blir avvisad. Att jag inte blir det i så hög grad beror mest på tur och tidigare omständigheter, inte att jag är enastående mogen och förstående.
Med halva kroppen inkilad under O sover Y. På rygg, med armar och ben utsträckta. Huvudet lite bakåtlutat och munnen halvöppen, nappen har trillat ut. En bild av fullkomlig trygghet och ro. Han har krupit så nära pappa han kan komma, och sedan vänt sig över på rygg i djupsömnen, men behåller ännu kroppskontakten. Så kommer han att sova fridfullt i någon timme eller två, innan han vaknar, ofelbart. Ibland med ett missnöjt gnyende, inte sällan med ett gallskrik.
Jag fick frågan hur jag hanterar att Y just nu föredrar sin pappa framför mig. Svaret är att jag inte är särskilt störd alls av Y:s pappighet. Visst kan jag bli irriterad ibland om jag råkar vara den som är närmast och vill hjälpa eller trösta, och då inte får det. Men det går fort över.
Den främsta orsaken är nog att jag har de första klaustrofobiska månaderna i färskt minne, då det var jag som var den enda tryggheten. En börda som var tyngre än jag kunnat ana. Jag skummar igenom det jag skrev under förra sommaren, och ryser. Så fort det gick över ändå. Vad mycket som har hänt. Men vad tungt det var medan det pågick.
Jag älskar att vara behövd. Essensen av föräldraskap är ju det, att vara behövd av någon. Det behovet väcker kärleken hos mig. Behövd, sedd, älskad. Jag är någons mamma. Jag är någon.
Men jag vill verkligen inte vara den enda, det var inget annat än hemskt. Jag kände mig så förfärligt otillräcklig under förra sommaren, när två barn skrek efter mig i olika tonarter, när två barn uttryckte sina lika starka men helt olika behov, och jag kämpade frenetiskt utan att räcka till.
När Y först började inkludera O för att sedan övergå till att föredra honom, var jag helt igenom tacksam. Förutom avlastningen innebar det att jag nu hade tid och energi att slösa på ömhetstörstande storebror. Hade båda pojkarna vänt sig från mig och valt pappa, hade jag nog blivit sårad, men vill jag kramas och gosa med en unge så ställer Q nästan alltid upp. (Och sitter Q i mitt knä kan man ge sig den på att den lille kommer och vill sitta där också.)
Känslor väljer man inte, som bekant. Jag tycker att det är helt naturligt att bli ledsen när man blir avvisad. Att jag inte blir det i så hög grad beror mest på tur och tidigare omständigheter, inte att jag är enastående mogen och förstående.
2011-06-07
Efter bröllopet
Lördagens bröllop var lyckat på alla sätt och vis, både i det stora och det lilla. Brud och brudgum strålade ikapp. Gamle styvfar orkade bevista vigseln och hålla ett tal vid det efterföljande minglet. Sedan skjutsades han hem till sin säng, och mamma kunde andas ut.
Och själv är jag – rent ut sagt – mycket nöjd med både min uppenbarelse och min insats. Det apelsinfärgade fodralet satt som det skulle, och min obetalbara frisör hade skapat något sextiotalsinspirerat med valk (nä, ingen riktig, såg bara ut så) uppepå huvudet och utåtböjda toppar. Jag som annars hatar hårspray gav honom fria händer.
Vidare höll jag ett kort, improviserat men tydligen mycket uppskattat tal. Essensen var att jag nu som storasyster borde komma med goda råd, men hur ska jag kunna lära dig något om kärlek, det var ju du som lärde mig. Elva år var jag när jag fick dig, och nog drabbades jag av en försmak av den kärlek man känner till sina barn. Kanske var det därför det var så viktigt för mig att få barn (ni ser, jag lyckas peta in detta överallt!). Ungefär där insåg jag att auditoriet var knäpptyst, man kunde höra en knappnål falla. Avslutande knorr blev Q:s kommentar om att de inte behöver skaffa barn eftersom de har honom. Efteråt var det faktiskt många som kom fram och sa att kvällens första tårar kom under mitt tal.
Mest glädjande var att Q uppförde sig helt exemplariskt. Jag tror han hade riktigt roligt. Han var min bordskavaljer vid sittningen och lät sig väl smaka av kycklingrullad och torskrygg, för att inte tala om bröllopstårta. Tidvis smet han iväg för att spela på surfplattan, men när talen började ersättas av muntrationer och sånger ville han hellre sitta kvar vid bordet.
Y krävde lite mer punktmarkering vilken mest utfördes av O. När vigseln började var min mage spänd av oro, jag tänkte att jag nu uppför mig som de jag hatade förr, de som släpar med små barn i sammanhang där de inte hör hemma, där de väsnas och förstör upplevelsen för andra. Men Q satt stilla i mitt knä, tyst förutom några viskade kommentarer. Y spatserade fram och tillbaka framför vår bänk, försökte stjäla morfars program, lekte tittut med mormor, sken upp när han fick syn på farmor på bänken bakom, och avslutade med att pila ut ur lokalen, tätt följd av sin far.
Halv elva fraktades pojkarna hem av far och farmor, enligt uppgift somnade de båda i bilen. Jag stannade ytterligare några timmar men var hemma klockan två. Hade gärna stannat längre men insåg mina begränsningar. Festa hela natten får jag göra när Y sover hela natten. Undrar hur många år det dröjer?
Dagen efter var jag vemodig. Kände en obestämd avundsjuka på min syster. Hennes glittrande kärlek. Alla hennes vänner, talen ville aldrig ta slut. Hennes energi och glada festlynne. Kände mig gammal och trött i jämförelse.
Avundsjuk på kärleken också. Nog för att jag älskar O, men det är mycket logistik och sömnbrist i vägen just nu, och våra kynnen kolliderar. När jag är glad och lättad över att bröllopet är över och barnen skött sig bra, fäller han en kommentar om att förutom den timme som Y sov i vagnen, hade han lika gärna kunnat stanna hemma från bröllopet. Och jag blir så sårad. Över att han inte ser att det var viktigt för många att han var där. Över att han förminskar sin betydelse. Över att han nu när allt är lyckligt över, återigen måste vara negativ. (Före bröllopet grälade vi om hur länge han och barnen skulle stanna. Men vi blev sams, och nådde en samsyn på vem av oss som skulle ansvara för vad. Och kvällen gick ju som sagt bra.)
Dock, som jag misstänkte, hade vemodet mest med sömnbrist att göra. Nationaldagen tillbringade vi i Borås djurpark, sedan fick jag skjuts till flyget. Halv åtta kom jag hem till ett tomt hus. Bäddade rent i dubbelsängen, tvättade fötterna. Tittade på nyheterna och en söt kortfilm och gick och la mig halv elva och sov djupt hela natten. Vaknade till en ny dag och med en helt annan sinnesstämning.
Men jag gör två reflektioner som kanske blir goda föresatser. Sömn är viktigt. Jag måste verkligen, verkligen skärpa mig och sköta mitt sovande bättre. (Synd bara att det är så tråkigt att sova! I alla fall på kvällen.)
Och så vill jag sköta mina vänskaper bättre. Jag vill ha mer tid med mina vänner, de jag faktiskt har trots sorglig försummelse. Hur denna tid ska prioriteras fram är mig emellertid just nu en gåta. Men gåtor är till för att lösas.
Tack för läsarfrågan angående Y:s pappighet! Svar kommer!
Och själv är jag – rent ut sagt – mycket nöjd med både min uppenbarelse och min insats. Det apelsinfärgade fodralet satt som det skulle, och min obetalbara frisör hade skapat något sextiotalsinspirerat med valk (nä, ingen riktig, såg bara ut så) uppepå huvudet och utåtböjda toppar. Jag som annars hatar hårspray gav honom fria händer.
Vidare höll jag ett kort, improviserat men tydligen mycket uppskattat tal. Essensen var att jag nu som storasyster borde komma med goda råd, men hur ska jag kunna lära dig något om kärlek, det var ju du som lärde mig. Elva år var jag när jag fick dig, och nog drabbades jag av en försmak av den kärlek man känner till sina barn. Kanske var det därför det var så viktigt för mig att få barn (ni ser, jag lyckas peta in detta överallt!). Ungefär där insåg jag att auditoriet var knäpptyst, man kunde höra en knappnål falla. Avslutande knorr blev Q:s kommentar om att de inte behöver skaffa barn eftersom de har honom. Efteråt var det faktiskt många som kom fram och sa att kvällens första tårar kom under mitt tal.
Mest glädjande var att Q uppförde sig helt exemplariskt. Jag tror han hade riktigt roligt. Han var min bordskavaljer vid sittningen och lät sig väl smaka av kycklingrullad och torskrygg, för att inte tala om bröllopstårta. Tidvis smet han iväg för att spela på surfplattan, men när talen började ersättas av muntrationer och sånger ville han hellre sitta kvar vid bordet.
Y krävde lite mer punktmarkering vilken mest utfördes av O. När vigseln började var min mage spänd av oro, jag tänkte att jag nu uppför mig som de jag hatade förr, de som släpar med små barn i sammanhang där de inte hör hemma, där de väsnas och förstör upplevelsen för andra. Men Q satt stilla i mitt knä, tyst förutom några viskade kommentarer. Y spatserade fram och tillbaka framför vår bänk, försökte stjäla morfars program, lekte tittut med mormor, sken upp när han fick syn på farmor på bänken bakom, och avslutade med att pila ut ur lokalen, tätt följd av sin far.
Halv elva fraktades pojkarna hem av far och farmor, enligt uppgift somnade de båda i bilen. Jag stannade ytterligare några timmar men var hemma klockan två. Hade gärna stannat längre men insåg mina begränsningar. Festa hela natten får jag göra när Y sover hela natten. Undrar hur många år det dröjer?
Dagen efter var jag vemodig. Kände en obestämd avundsjuka på min syster. Hennes glittrande kärlek. Alla hennes vänner, talen ville aldrig ta slut. Hennes energi och glada festlynne. Kände mig gammal och trött i jämförelse.
Avundsjuk på kärleken också. Nog för att jag älskar O, men det är mycket logistik och sömnbrist i vägen just nu, och våra kynnen kolliderar. När jag är glad och lättad över att bröllopet är över och barnen skött sig bra, fäller han en kommentar om att förutom den timme som Y sov i vagnen, hade han lika gärna kunnat stanna hemma från bröllopet. Och jag blir så sårad. Över att han inte ser att det var viktigt för många att han var där. Över att han förminskar sin betydelse. Över att han nu när allt är lyckligt över, återigen måste vara negativ. (Före bröllopet grälade vi om hur länge han och barnen skulle stanna. Men vi blev sams, och nådde en samsyn på vem av oss som skulle ansvara för vad. Och kvällen gick ju som sagt bra.)
Dock, som jag misstänkte, hade vemodet mest med sömnbrist att göra. Nationaldagen tillbringade vi i Borås djurpark, sedan fick jag skjuts till flyget. Halv åtta kom jag hem till ett tomt hus. Bäddade rent i dubbelsängen, tvättade fötterna. Tittade på nyheterna och en söt kortfilm och gick och la mig halv elva och sov djupt hela natten. Vaknade till en ny dag och med en helt annan sinnesstämning.
Men jag gör två reflektioner som kanske blir goda föresatser. Sömn är viktigt. Jag måste verkligen, verkligen skärpa mig och sköta mitt sovande bättre. (Synd bara att det är så tråkigt att sova! I alla fall på kvällen.)
Och så vill jag sköta mina vänskaper bättre. Jag vill ha mer tid med mina vänner, de jag faktiskt har trots sorglig försummelse. Hur denna tid ska prioriteras fram är mig emellertid just nu en gåta. Men gåtor är till för att lösas.
Tack för läsarfrågan angående Y:s pappighet! Svar kommer!
Efter bröllopet
Lördagens bröllop var lyckat på alla sätt och vis, både i det stora och det lilla. Brud och brudgum strålade ikapp. Gamle styvfar orkade bevista vigseln och hålla ett tal vid det efterföljande minglet. Sedan skjutsades han hem till sin säng, och mamma kunde andas ut.
Och själv är jag – rent ut sagt – mycket nöjd med både min uppenbarelse och min insats. Det apelsinfärgade fodralet satt som det skulle, och min obetalbara frisör hade skapat något sextiotalsinspirerat med valk (nä, ingen riktig, såg bara ut så) uppepå huvudet och utåtböjda toppar. Jag som annars hatar hårspray gav honom fria händer.
Vidare höll jag ett kort, improviserat men tydligen mycket uppskattat tal. Essensen var att jag nu som storasyster borde komma med goda råd, men hur ska jag kunna lära dig något om kärlek, det var ju du som lärde mig. Elva år var jag när jag fick dig, och nog drabbades jag av en försmak av den kärlek man känner till sina barn. Kanske var det därför det var så viktigt för mig att få barn (ni ser, jag lyckas peta in detta överallt!). Ungefär där insåg jag att auditoriet var knäpptyst, man kunde höra en knappnål falla. Avslutande knorr blev Q:s kommentar om att de inte behöver skaffa barn eftersom de har honom. Efteråt var det faktiskt många som kom fram och sa att kvällens första tårar kom under mitt tal.
Mest glädjande var att Q uppförde sig helt exemplariskt. Jag tror han hade riktigt roligt. Han var min bordskavaljer vid sittningen och lät sig väl smaka av kycklingrullad och torskrygg, för att inte tala om bröllopstårta. Tidvis smet han iväg för att spela på surfplattan, men när talen började ersättas av muntrationer och sånger ville han hellre sitta kvar vid bordet.
Y krävde lite mer punktmarkering vilken mest utfördes av O. När vigseln började var min mage spänd av oro, jag tänkte att jag nu uppför mig som de jag hatade förr, de som släpar med små barn i sammanhang där de inte hör hemma, där de väsnas och förstör upplevelsen för andra. Men Q satt stilla i mitt knä, tyst förutom några viskade kommentarer. Y spatserade fram och tillbaka framför vår bänk, försökte stjäla morfars program, lekte tittut med mormor, sken upp när han fick syn på farmor på bänken bakom, och avslutade med att pila ut ur lokalen, tätt följd av sin far.
Halv elva fraktades pojkarna hem av far och farmor, enligt uppgift somnade de båda i bilen. Jag stannade ytterligare några timmar men var hemma klockan två. Hade gärna stannat längre men insåg mina begränsningar. Festa hela natten får jag göra när Y sover hela natten. Undrar hur många år det dröjer?
Dagen efter var jag vemodig. Kände en obestämd avundsjuka på min syster. Hennes glittrande kärlek. Alla hennes vänner, talen ville aldrig ta slut. Hennes energi och glada festlynne. Kände mig gammal och trött i jämförelse.
Avundsjuk på kärleken också. Nog för att jag älskar O, men det är mycket logistik och sömnbrist i vägen just nu, och våra kynnen kolliderar. När jag är glad och lättad över att bröllopet är över och barnen skött sig bra, fäller han en kommentar om att förutom den timme som Y sov i vagnen, hade han lika gärna kunnat stanna hemma från bröllopet. Och jag blir så sårad. Över att han inte ser att det var viktigt för många att han var där. Över att han förminskar sin betydelse. Över att han nu när allt är lyckligt över, återigen måste vara negativ. (Före bröllopet grälade vi om hur länge han och barnen skulle stanna. Men vi blev sams, och nådde en samsyn på vem av oss som skulle ansvara för vad. Och kvällen gick ju som sagt bra.)
Dock, som jag misstänkte, hade vemodet mest med sömnbrist att göra. Nationaldagen tillbringade vi i Borås djurpark, sedan fick jag skjuts till flyget. Halv åtta kom jag hem till ett tomt hus. Bäddade rent i dubbelsängen, tvättade fötterna. Tittade på nyheterna och en söt kortfilm och gick och la mig halv elva och sov djupt hela natten. Vaknade till en ny dag och med en helt annan sinnesstämning.
Men jag gör två reflektioner som kanske blir goda föresatser. Sömn är viktigt. Jag måste verkligen, verkligen skärpa mig och sköta mitt sovande bättre. (Synd bara att det är så tråkigt att sova! I alla fall på kvällen.)
Och så vill jag sköta mina vänskaper bättre. Jag vill ha mer tid med mina vänner, de jag faktiskt har trots sorglig försummelse. Hur denna tid ska prioriteras fram är mig emellertid just nu en gåta. Men gåtor är till för att lösas.
Tack för läsarfrågan angående Y:s pappighet! Svar kommer!
Och själv är jag – rent ut sagt – mycket nöjd med både min uppenbarelse och min insats. Det apelsinfärgade fodralet satt som det skulle, och min obetalbara frisör hade skapat något sextiotalsinspirerat med valk (nä, ingen riktig, såg bara ut så) uppepå huvudet och utåtböjda toppar. Jag som annars hatar hårspray gav honom fria händer.
Vidare höll jag ett kort, improviserat men tydligen mycket uppskattat tal. Essensen var att jag nu som storasyster borde komma med goda råd, men hur ska jag kunna lära dig något om kärlek, det var ju du som lärde mig. Elva år var jag när jag fick dig, och nog drabbades jag av en försmak av den kärlek man känner till sina barn. Kanske var det därför det var så viktigt för mig att få barn (ni ser, jag lyckas peta in detta överallt!). Ungefär där insåg jag att auditoriet var knäpptyst, man kunde höra en knappnål falla. Avslutande knorr blev Q:s kommentar om att de inte behöver skaffa barn eftersom de har honom. Efteråt var det faktiskt många som kom fram och sa att kvällens första tårar kom under mitt tal.
Mest glädjande var att Q uppförde sig helt exemplariskt. Jag tror han hade riktigt roligt. Han var min bordskavaljer vid sittningen och lät sig väl smaka av kycklingrullad och torskrygg, för att inte tala om bröllopstårta. Tidvis smet han iväg för att spela på surfplattan, men när talen började ersättas av muntrationer och sånger ville han hellre sitta kvar vid bordet.
Y krävde lite mer punktmarkering vilken mest utfördes av O. När vigseln började var min mage spänd av oro, jag tänkte att jag nu uppför mig som de jag hatade förr, de som släpar med små barn i sammanhang där de inte hör hemma, där de väsnas och förstör upplevelsen för andra. Men Q satt stilla i mitt knä, tyst förutom några viskade kommentarer. Y spatserade fram och tillbaka framför vår bänk, försökte stjäla morfars program, lekte tittut med mormor, sken upp när han fick syn på farmor på bänken bakom, och avslutade med att pila ut ur lokalen, tätt följd av sin far.
Halv elva fraktades pojkarna hem av far och farmor, enligt uppgift somnade de båda i bilen. Jag stannade ytterligare några timmar men var hemma klockan två. Hade gärna stannat längre men insåg mina begränsningar. Festa hela natten får jag göra när Y sover hela natten. Undrar hur många år det dröjer?
Dagen efter var jag vemodig. Kände en obestämd avundsjuka på min syster. Hennes glittrande kärlek. Alla hennes vänner, talen ville aldrig ta slut. Hennes energi och glada festlynne. Kände mig gammal och trött i jämförelse.
Avundsjuk på kärleken också. Nog för att jag älskar O, men det är mycket logistik och sömnbrist i vägen just nu, och våra kynnen kolliderar. När jag är glad och lättad över att bröllopet är över och barnen skött sig bra, fäller han en kommentar om att förutom den timme som Y sov i vagnen, hade han lika gärna kunnat stanna hemma från bröllopet. Och jag blir så sårad. Över att han inte ser att det var viktigt för många att han var där. Över att han förminskar sin betydelse. Över att han nu när allt är lyckligt över, återigen måste vara negativ. (Före bröllopet grälade vi om hur länge han och barnen skulle stanna. Men vi blev sams, och nådde en samsyn på vem av oss som skulle ansvara för vad. Och kvällen gick ju som sagt bra.)
Dock, som jag misstänkte, hade vemodet mest med sömnbrist att göra. Nationaldagen tillbringade vi i Borås djurpark, sedan fick jag skjuts till flyget. Halv åtta kom jag hem till ett tomt hus. Bäddade rent i dubbelsängen, tvättade fötterna. Tittade på nyheterna och en söt kortfilm och gick och la mig halv elva och sov djupt hela natten. Vaknade till en ny dag och med en helt annan sinnesstämning.
Men jag gör två reflektioner som kanske blir goda föresatser. Sömn är viktigt. Jag måste verkligen, verkligen skärpa mig och sköta mitt sovande bättre. (Synd bara att det är så tråkigt att sova! I alla fall på kvällen.)
Och så vill jag sköta mina vänskaper bättre. Jag vill ha mer tid med mina vänner, de jag faktiskt har trots sorglig försummelse. Hur denna tid ska prioriteras fram är mig emellertid just nu en gåta. Men gåtor är till för att lösas.
Tack för läsarfrågan angående Y:s pappighet! Svar kommer!
2011-06-01
Första sommardagen
Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.
Av kära Maja har jag lärt mig den här dikten idag. Och just idag passade den så bra. Idag när jag varit på Liseberg med två vilda söner. Det hade kunnat vara hemskt. Det hade kunnat vara skrik och panik från den yngste så snart pappa försvann utom synhåll (Y är numera en officiell pappagris) och trots och jävelskap från den äldste.
Men det var det inte. Det var istället en helt igenom fin upplevelse. (Okej, lite trots blev det.)
En stund satt jag för mig själv i solen och åt årets första Tiptop och lyssnade till rasslet av björkarna och tänkte på ingenting. Och på vad jag ska säga till min syster på lördag. Och på hur jävla lycklig jag är. Över hur mitt liv ser ut. Helt enkelt.
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.
Av kära Maja har jag lärt mig den här dikten idag. Och just idag passade den så bra. Idag när jag varit på Liseberg med två vilda söner. Det hade kunnat vara hemskt. Det hade kunnat vara skrik och panik från den yngste så snart pappa försvann utom synhåll (Y är numera en officiell pappagris) och trots och jävelskap från den äldste.
Men det var det inte. Det var istället en helt igenom fin upplevelse. (Okej, lite trots blev det.)
En stund satt jag för mig själv i solen och åt årets första Tiptop och lyssnade till rasslet av björkarna och tänkte på ingenting. Och på vad jag ska säga till min syster på lördag. Och på hur jävla lycklig jag är. Över hur mitt liv ser ut. Helt enkelt.
Första sommardagen
Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.
Av kära Maja har jag lärt mig den här dikten idag. Och just idag passade den så bra. Idag när jag varit på Liseberg med två vilda söner. Det hade kunnat vara hemskt. Det hade kunnat vara skrik och panik från den yngste så snart pappa försvann utom synhåll (Y är numera en officiell pappagris) och trots och jävelskap från den äldste.
Men det var det inte. Det var istället en helt igenom fin upplevelse. (Okej, lite trots blev det.)
En stund satt jag för mig själv i solen och åt årets första Tiptop och lyssnade till rasslet av björkarna och tänkte på ingenting. Och på vad jag ska säga till min syster på lördag. Och på hur jävla lycklig jag är. Över hur mitt liv ser ut. Helt enkelt.
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.
Av kära Maja har jag lärt mig den här dikten idag. Och just idag passade den så bra. Idag när jag varit på Liseberg med två vilda söner. Det hade kunnat vara hemskt. Det hade kunnat vara skrik och panik från den yngste så snart pappa försvann utom synhåll (Y är numera en officiell pappagris) och trots och jävelskap från den äldste.
Men det var det inte. Det var istället en helt igenom fin upplevelse. (Okej, lite trots blev det.)
En stund satt jag för mig själv i solen och åt årets första Tiptop och lyssnade till rasslet av björkarna och tänkte på ingenting. Och på vad jag ska säga till min syster på lördag. Och på hur jävla lycklig jag är. Över hur mitt liv ser ut. Helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)