Tonårsfasoner, jo jag tackar. Undrar vad han kommer att hitta på när han verkligen är i tonåren.
Idag var det sommarfika hos Q:s dagmamma, med ambitiöst sånguppträdande. Varje barn sjöng ett solo, Q:s var Saltkråkevisan nu ska ni höra nånting som jag vill tala om, jag såg en lärka nyss och det var våren som kom. Han var rejält nervös innan, både igår kväll och imorse pratade han om att han inte ville sjunga. Han har rampfeber, min pojke. Men det gick alldeles galant (han sjunger bra, noterar det stolta modershjärtat!), och efteråt var han uppsluppen.
Nervositeten tog sig uttryck i allmän pestighet, men när sjungandet var över fick vi en fin kväll tillsammans. Middag utan incidenter, sedan kom en kompis på besök och lekte. Även Y var på fridsamt humör. Idyll alltså.
Tills det var läggdags, och jag ville ha Q:s hjälp med att städa hans rum som såg ut som efter ett bombnedslag. Glöm det. Jag fick städa, medan Q låg på sin säng och gallskrek rakt ut, och måttade slag och sparkar efter nyfiken (och provokativ, det medges) lillebror. O var och tränade och väntades hem strax efter läggdags.
Därefter retirerade jag och tog Y med mig. Gallskriken ebbade ut och en misstänkt tystnad vidtog. Vid kontroll visar det sig att Q under denna tystnad nogsamt vässat en blyertspenna. Golvet och sängen är fullt av de flagor som därvid uppkommer. Våra blickar möts, mitt sinne rinner och jag bryter sönder pennan. Det känns bättre efteråt, faktiskt.
Men Q blir förstås ännu argare. Inte smart, Helga. Släpp fyra av fem konflikter med barnet. Konflikter mellan barn och föräldrar startas nästan alltid av barnen, men hur allvarliga de blir avgörs av hur föräldern reagerar på barnets provokationer. Så logiskt, så glasklart. Och så jävla svårt att komma ihåg i stundens hetta.
Mer skrik, jag retirerar återigen för att inte säga eller göra något ännu dummare. Jag gör välling åt Y. Vad fan är det ungen skriker?
- Kom och döda mig, mamma! Kom och döda mig, mamma! KOM OCH DÖDA MIG MAMMA!!
Vad svarar man på det? Går det att ignorera?
Nej. Går med bestämda steg mot hans rum.
- Kom och döda mig, mamma!
- Nej, det tänker jag inte göra. Jag ska borsta dina tänder.
Han blev faktiskt tyst. Tro det eller ej men nu sover han, och ingen dödade någon annan.
Jag försöker minnas gårdagens nattning som var i en helt annan stämning:
- Du är den sötaste mamman man kan ha! Du är söt som en nyponros och en blåklocka!
Nu måste jag nog gå och ge honom en puss innan jag själv lägger mig.
Det låter så självklart när jag läser det, men det är svårt att släppa konflikterna har jag märkt. Något att arbeta med för mig, helt klart.
SvaraRaderaBeen there, done that...
SvaraRaderaTack för att du skriver så utlämnande och intressant.
Inte säkert att tonårstiden blir så jobbig f.ö., blev ingen av mina 4 trots att några var mycket provocerande i 6-årsåldern.
Oj, det ryms mycket i den pojken!
SvaraRaderaOj, oj, genom din blogg blir man bättre förberedd på vad som väntas. Även om jag har målat upp det ena (skräck)scenariot efter det andra så är det alltid bra att höra att det finns både nyporos och gallskrik - på riktigt!
SvaraRadera