Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.
Av kära Maja har jag lärt mig den här dikten idag. Och just idag passade den så bra. Idag när jag varit på Liseberg med två vilda söner. Det hade kunnat vara hemskt. Det hade kunnat vara skrik och panik från den yngste så snart pappa försvann utom synhåll (Y är numera en officiell pappagris) och trots och jävelskap från den äldste.
Men det var det inte. Det var istället en helt igenom fin upplevelse. (Okej, lite trots blev det.)
En stund satt jag för mig själv i solen och åt årets första Tiptop och lyssnade till rasslet av björkarna och tänkte på ingenting. Och på vad jag ska säga till min syster på lördag. Och på hur jävla lycklig jag är. Över hur mitt liv ser ut. Helt enkelt.
Hej Helga,
SvaraRaderakan inte du berätta hur du hanterar Ys pappighet? Du verkar ta det med jämnmod?
Jag har en son på snart 1,5 år som är väldigt pappig och trots att jag vet innerst inne att det är helt normalt och att det inte betyder att han tycker mindre om mig så kan jag inte låta bli att bli sårad.
Jag vet att jag beter mig barnsligt men när bara pappa duger kan jag bli så arg att jag bara slutar försöka. Under den lilla stunden jag blir arg kan jag nästan känna att jag tycker mindre om honom när han håller på så där för att jag känner mig så avvisad. Och då tycker jag mindre om mig själv som inte kan visa mig mer vuxen än så (och alltså inte vara en bättre förälder än så).
Grattis till nya jobbet förresten och hoppas att bröllopet och talet blir jättelyckade!
Åh, tänk när barnen var så små att de tyckte det var världens mest spännande att köra farfars-bilarna på Liseberg... Har också suttit där på en bänk under björkarna.
SvaraRadera