Efter bröllopet

Lördagens bröllop var lyckat på alla sätt och vis, både i det stora och det lilla. Brud och brudgum strålade ikapp. Gamle styvfar orkade bevista vigseln och hålla ett tal vid det efterföljande minglet. Sedan skjutsades han hem till sin säng, och mamma kunde andas ut.

Och själv är jag – rent ut sagt – mycket nöjd med både min uppenbarelse och min insats. Det apelsinfärgade fodralet satt som det skulle, och min obetalbara frisör hade skapat något sextiotalsinspirerat med valk (nä, ingen riktig, såg bara ut så) uppepå huvudet och utåtböjda toppar. Jag som annars hatar hårspray gav honom fria händer.

Vidare höll jag ett kort, improviserat men tydligen mycket uppskattat tal. Essensen var att jag nu som storasyster borde komma med goda råd, men hur ska jag kunna lära dig något om kärlek, det var ju du som lärde mig. Elva år var jag när jag fick dig, och nog drabbades jag av en försmak av den kärlek man känner till sina barn. Kanske var det därför det var så viktigt för mig att få barn (ni ser, jag lyckas peta in detta överallt!). Ungefär där insåg jag att auditoriet var knäpptyst, man kunde höra en knappnål falla. Avslutande knorr blev Q:s kommentar om att de inte behöver skaffa barn eftersom de har honom. Efteråt var det faktiskt många som kom fram och sa att kvällens första tårar kom under mitt tal.

Mest glädjande var att Q uppförde sig helt exemplariskt. Jag tror han hade riktigt roligt. Han var min bordskavaljer vid sittningen och lät sig väl smaka av kycklingrullad och torskrygg, för att inte tala om bröllopstårta. Tidvis smet han iväg för att spela på surfplattan, men när talen började ersättas av muntrationer och sånger ville han hellre sitta kvar vid bordet.

Y krävde lite mer punktmarkering vilken mest utfördes av O. När vigseln började var min mage spänd av oro, jag tänkte att jag nu uppför mig som de jag hatade förr, de som släpar med små barn i sammanhang där de inte hör hemma, där de väsnas och förstör upplevelsen för andra. Men Q satt stilla i mitt knä, tyst förutom några viskade kommentarer. Y spatserade fram och tillbaka framför vår bänk, försökte stjäla morfars program, lekte tittut med mormor, sken upp när han fick syn på farmor på bänken bakom, och avslutade med att pila ut ur lokalen, tätt följd av sin far.

Halv elva fraktades pojkarna hem av far och farmor, enligt uppgift somnade de båda i bilen. Jag stannade ytterligare några timmar men var hemma klockan två. Hade gärna stannat längre men insåg mina begränsningar. Festa hela natten får jag göra när Y sover hela natten. Undrar hur många år det dröjer?

Dagen efter var jag vemodig. Kände en obestämd avundsjuka på min syster. Hennes glittrande kärlek. Alla hennes vänner, talen ville aldrig ta slut. Hennes energi och glada festlynne. Kände mig gammal och trött i jämförelse.

Avundsjuk på kärleken också. Nog för att jag älskar O, men det är mycket logistik och sömnbrist i vägen just nu, och våra kynnen kolliderar. När jag är glad och lättad över att bröllopet är över och barnen skött sig bra, fäller han en kommentar om att förutom den timme som Y sov i vagnen, hade han lika gärna kunnat stanna hemma från bröllopet. Och jag blir så sårad. Över att han inte ser att det var viktigt för många att han var där. Över att han förminskar sin betydelse. Över att han nu när allt är lyckligt över, återigen måste vara negativ. (Före bröllopet grälade vi om hur länge han och barnen skulle stanna. Men vi blev sams, och nådde en samsyn på vem av oss som skulle ansvara för vad. Och kvällen gick ju som sagt bra.)

Dock, som jag misstänkte, hade vemodet mest med sömnbrist att göra. Nationaldagen tillbringade vi i Borås djurpark, sedan fick jag skjuts till flyget. Halv åtta kom jag hem till ett tomt hus. Bäddade rent i dubbelsängen, tvättade fötterna. Tittade på nyheterna och en söt kortfilm och gick och la mig halv elva och sov djupt hela natten. Vaknade till en ny dag och med en helt annan sinnesstämning.

Men jag gör två reflektioner som kanske blir goda föresatser. Sömn är viktigt. Jag måste verkligen, verkligen skärpa mig och sköta mitt sovande bättre. (Synd bara att det är så tråkigt att sova! I alla fall på kvällen.)

Och så vill jag sköta mina vänskaper bättre. Jag vill ha mer tid med mina vänner, de jag faktiskt har trots sorglig försummelse. Hur denna tid ska prioriteras fram är mig emellertid just nu en gåta. Men gåtor är till för att lösas.

Tack för läsarfrågan angående Y:s pappighet! Svar kommer!