Jag njuter i fulla drag av min ensamma vecka. Till den grad att det nästan skrämmer mig. Fasen vad jag behövde detta.
Sömnkontot börjar bli påfyllt, som jag har sovit de senaste tre nätterna! Somnat som en stock, helt mot min vana, sovit djupt och drömlöst och vaknat med ett ryck en halvtimme innan klockringning, för att inse att jag inte alls försovit mig utan kan sjunka ner i ljuvlig halvdvala en stund till.
Jag har kommit hem ganska sent på kvällarna, bortåt nio-halv tio, men ändå hunnit köra några tvättmaskiner och röja undan. Vad bra det går att städa när man kan göra lite varje dag. När leksakerna man plockar undan ligger kvar i sina korgar.
När jag träffade pappa igår nämnde jag detta, det ovana i att kunna lämna saker framme och veta att de står kvar tolv timmar senare där jag lämnat dem. Han log lite och svarade att det finns saker i hans lägenhet som står där de stått i tjugo år. Javisst. Så är det ju. Ofattbart som det verkar, så kommer väl den tiden också. Då mina barn är vuxna och inte i min omedelbara närhet. Tur att det är några år kvar tills dess, så jag hinner vänja mig vid tanken.
Men nu njuter jag av ensamheten och barnens bortavaro, till den grad att jag nästan får dåligt samvete.Men när jag viker rena kläder och lägger in i garderober, och samtidigt passar på att plocka undan en del urväxt, kommer det ett hugg av längtan och sentimentalitet som övertygar mig om att jag är normal.
(Det är klart att jag är normal! Det vet jag ju. Vad är det i den jäkla modersrollen som gör att man inte kan njuta ohämmat av ensamheten utan att få dåligt samvete?)
(Hur många bebiskläder är det rimligt att spara av sentimentala skäl? Speciellt som jag egentligen inte tyckte bebistiden var så fantastisk, särskilt inte Y:s - sömn, igen! Dåligt samvete, igen! - det blir ju bara roligare att ha barn ju större de blir. Helt omotiverat och irrationellt kommer en vemod över att jag inte kommer att ha en bebis igen. Fast det vill jag ju inte! Hur är man funtad egentligen?)
Det låter så himla skönt. Det är ju det där med att man inte blir avbruten också, att man kan lunka på i sin egen lunk, tänka varenda tanke till slut. Jag gillar inte att vara ensam länge, men en vecka är bra. Och då är det ändå bara maken jag är ensam från.
SvaraRaderaEtt enda ord: avund. Jag har inte varit ensam hemma mer än en enda natt sen vi fick barnen, och detta vid max tre tillfällen. Vi har all släkt och alla vänner i Stockholm, det blir liksom inte att nån av oss tar barnen och åker nånstans. Men det låter ju helt ljuvligt. (Det är i och för sig väldigt praktiskt att kunna ringa sin mamma och be henne hämta barnen på dagis om två timmar. Pros and cons...)
SvaraRaderaPros and cons, ja. Den möjligheten har inte vi. Visserligen har vi en morfar här i stan, men han är än så länge inte kapabel att se till båda barnen. Y måste bli större först. (Vete fasen förresten. Jag upptäckte nyligen att Q dekorerat sin leksaksspis med guld-och silverfärg. De pennorna finns högst upp på en hylla, han måste klättra upp på köksbänken för att nå dem. När gjorde du detta, frågade jag. När morfar passade mig. Vad gjorde morfar när du klättrade efter pennorna? Han satt och läste och märkte inget.)
SvaraRaderaDäremot så brukar vi resa någonstans med barnen en vecka var per år, jag till mamma och O oftast till sin bror, så får den andre en välbehövlig vecka ensam hemma. Men förra året fick jag ingen sådan, Y var för liten då.
Åh spara bebiskläder! Det är jätteroligt att ha kvar senare! Mamma sparade till och med kläderna som jag och storebror hade på oss när vi landade i Sverige! (Jag hade en blå sparkdräkt, bror hade haft en gul när han kom 3 år tidigare).
SvaraRadera