Y som i trygg

När jag smyger in i svärmors gästrum för att lägga mig sover alla tre redan, jag har fastnat vid datorn för länge. O ligger på sidan vänd mot väggen, hans rygg tornar upp sig på samma sätt som jag minns pappas rygg när jag själv var liten. En väldig vägg av trygghet.

Med halva kroppen inkilad under O sover Y. På rygg, med armar och ben utsträckta. Huvudet lite bakåtlutat och munnen halvöppen, nappen har trillat ut. En bild av fullkomlig trygghet och ro. Han har krupit så nära pappa han kan komma, och sedan vänt sig över på rygg i djupsömnen, men behåller ännu kroppskontakten. Så kommer han att sova fridfullt i någon timme eller två, innan han vaknar, ofelbart. Ibland med ett missnöjt gnyende, inte sällan med ett gallskrik.

Jag fick frågan hur jag hanterar att Y just nu föredrar sin pappa framför mig. Svaret är att jag inte är särskilt störd alls av Y:s pappighet. Visst kan jag bli irriterad ibland om jag råkar vara den som är närmast och vill hjälpa eller trösta, och då inte får det. Men det går fort över.

Den främsta orsaken är nog att jag har de första klaustrofobiska månaderna i färskt minne, då det var jag som var den enda tryggheten. En börda som var tyngre än jag kunnat ana. Jag skummar igenom det jag skrev under förra sommaren, och ryser. Så fort det gick över ändå. Vad mycket som har hänt. Men vad tungt det var medan det pågick.

Jag älskar att vara behövd. Essensen av föräldraskap är ju det, att vara behövd av någon. Det behovet väcker kärleken hos mig. Behövd, sedd, älskad. Jag är någons mamma. Jag är någon.

Men jag vill verkligen inte vara den enda, det var inget annat än hemskt. Jag kände mig så förfärligt otillräcklig under förra sommaren, när två barn skrek efter mig i olika tonarter, när två barn uttryckte sina lika starka men helt olika behov, och jag kämpade frenetiskt utan att räcka till.

När Y först började inkludera O för att sedan övergå till att föredra honom, var jag helt igenom tacksam. Förutom avlastningen innebar det att jag nu hade tid och energi att slösa på ömhetstörstande storebror. Hade båda pojkarna vänt sig från mig och valt pappa, hade jag nog blivit sårad, men vill jag kramas och gosa med en unge så ställer Q nästan alltid upp. (Och sitter Q i mitt knä kan man ge sig den på att den lille kommer och vill sitta där också.)

Känslor väljer man inte, som bekant. Jag tycker att det är helt naturligt att bli ledsen när man blir avvisad. Att jag inte blir det i så hög grad beror mest på tur och tidigare omständigheter, inte att jag är enastående mogen och förstående.