En tisdag

Vaknar som vanligt av att Q kryper upp bredvid mig. Det blir trångt eftersom han medför sin gigantiska gosetiger från Ikea. Men jag somnar om och sover några timmar till. Vid sjutiden vaknar Q, först av alla, och ligger och lekpratar med tigern. Förstås vaknar Y också efter en stund, och sedan är det allmän revelj.

Frukost tillsammans, löskokt ägg till mor och söner, hårdkokt till far. Q har hunnit smita upp till TV:n före frukost, inte bra, det blir förstås lite tjafs om det. O klär båda pojkarna och sätter dem i cykelkärran för transport till dagmamman. Ja, Y ska ju inte dit, han bara åker med. Jag läser DN i lugn och ro. Eftersom jobbet kommer att sluka mig de närmaste dagarna har jag tagit sovmorgon tills Örebrotåget går.

Duschar och packar det sista. Igår kväll kom vi hem från Motala där O kört cykellopp. Jag packade ur min väska som jag packat veckan innan. Två hotellnätter förra veckan, varav en i Örebro, varifrån jag reste direkt till Motala för att möta min familj.

O och Y återkommer, O äter frukost på gården och Y knatar runt med en brödkant i näven. Det är lögn att få den ungen att sitta still, särskilt när han äter. Jag får skjuts till tåget, Y klipper med ögonen i bilbarnstolen och kämpar mot sömnen.

På tåget stiger min nervositet. Jag är inkastad i ett projekt som rullar och går, troligen med vissa förseningar, ingen vet riktigt. Förre projektledaren är mycket respekterad av vissa, baktalad av andra. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Klart är i alla fall att han nu har sagt upp sig, och att det nog är bra för alla parter, honom själv inte minst. Han har uppenbarligen haft alldeles för mycket att göra, och ansett sig illa lönad för sitt engagemang.

Jag fnattar runt mellan olika mejl och försöker komma ihåg det jag lärde mig förra veckan. Anledningen till min resa är dels att kunden besöker oss under onsdag och torsdag, men jag ska också leda veckans projektmöte som är på tisdag eftermiddag. Merparten av projektgruppen arbetar i Örebro, och de har uttryckt stark oro över att ha projektledaren i Stockholm. Jag ska försöka vara i Örebro en (kort) dag per vecka. Men just den här veckan blir det betydligt mer.

Skriver en fusklapp med alla namn och vad de jobbar med, i det här projektet är det relativt lätt att begripa. Alltid något.

Kliver av tåget strax efter ett och rullar min väska mot kontoret. Hotellet ligger mittemot, funderar en stund på att checka in först, men väljer att gå direkt till jobbet. Vill komma i god tid till mötet som börjar halv två.

Det gör jag också. Noterar att alla rycker till när jag stiger in i rummet, kontoret är litet och alla sitter så att de ser ytterdörren. De är snälla och vänliga, men klart avvaktande. Jag hämtar kaffe och småpratar lite. Noterar nöjt att folk kommer i tid till mötet utan att jag behöver jaga dem. En klar förbättring jämfört med mitt förra jobb.

Vi som ska delta sitter på tre olika platser i Norden, telefonkonferens alltså. Sprakig linje med eko, men språket är gudskelov svenska. Jag visar förra veckans mötesprotokoll på skärmen. Det mötet var jag med på, men sa inte mycket. Nu är jag ordförande. Till min glädje erbjuder sig biträdande projektledare att föra protokoll. Jag tror att vi kommer att samarbeta bra. Han var egentligen självskriven att ta över projektet, men ville inte. Han är mycket kunnig men något rörig. Vi kompletterar nog varann!

En och en halv timme senare är luften i rummet slut. Men det är mötet också. Jag är riktigt nöjd med mig själv. Jag tog kommandot. Precis som jag borde, jag är ju för fan projektledare. Varför är det svårt att ta ledningen när det egentligen är självklart? Stämningen har lättat, tycker jag. Hoppas att det inte är inbillning.

Jag sitter kvar i mötesrummet och skriver en agenda för morgondagens möte med kunden. Går ibland och ställer kontrollfrågor, har jag uppfattat rätt?

Halv fem skickar jag agendan på remiss till mina medarbetare med ursäkt för att den kommer så sent. De flesta av dem vet ungefär vad som står i den, tror jag. Vid niotiden ska jag skicka den till kunden.

Går till hotellet och checkar in. Konstaterar att det finns hårtork den här gången, det saknades förra veckan. Byter om till träningskläder och promenerar till Itrim, jo det finns i Örebro! Där är jag så välkommen så. Tränar en halvtimme och promenerar en ny väg hem. Går in på HM och köper en topp och två behåar utan att prova. Men de kostar femtio kronor styck, så det må vara hänt. Köper en liter jordgubbar och en ask hallon, det får bli kvällens middag. Jeansen i storlek 40 har börjat strama oroväckande, inbillar jag mig. En dag med frukt och Itrim-ersättningar skadar nog inte. Imorgon blir det restaurang både på lunchen och middagen. Måste göra smarta val.

Promenerar en extra sväng och förvånas över hur trivsam och vacker staden är. Varför hade jag ingen aning om detta? Det enda jag trott mig veta om Örebro är att de har gnällig dialekt, och inte ens det verkar vara sant. Fy så fördomsfull man är.

Är hemma på hotellet strax efter sju, duschar och provar mina inköp. Behåarna sitter bra. Topen är så trång och genomskinlig att jag nog bara törs visa mig för O i den, men han lär bli förtjust.

Just när Rapport börjar dör TV:n. Ringer till receptionen och omtalar detta. Läser Aftonbladet i väntan på hjälp. I samma stund som det knackar på dörren går TV:n igång, tydligen hjälpte det att rycka sladden. Ha, man är väl ingenjör.

Slår upp datorn och jobbar en stund. Flera kollegor har hört av sig och tycker att agendan är bra. Det tycker biträdande projektledare också, men han har några utmärkta synpunkter som jag tar till mig. Jag ändrar, och läser noggrannare än vanligt igenom mejlet innan jag trycker på send. Ingen återvändo, nu har den skickats till kunden.

Det är en konstig känsla att jobba med saker jag egentligen inte kan något om. Å andra sidan har jag aldrig gjort annat.

Hade tänkt se brittisk melodram på TV, men bloggar istället. Klockan är nu halv tio. Funderar på om jag vågar ringa O, nu måtte väl de små odjuren sova i alla fall. Är lite förvånad över att inte Q propsade på att ringa vid nattning, själv vågade jag inte, det kan utlösa känslostormar.

Jag har två alternativ till kvällslektyr, ett jag gärna skyltar med och ett skämmigare:

a) Mustafa Cans bok om sin mamma
b) den oerhört fåniga publikationen Tara, som jag i ett anfall av vanvett började prenumerera på. Den prenumerationen är nu avslutad. Bevare mig. Men läser eländet, det gör jag.

God natt!