Detta ska bli mitt nya mantra, tack PhD för denna och många andra inspirationer.
Idag när vi körde hem från sommarstugan med kursen ställd mot Bauhaus och Ikea (fy fan vad jag är trött på byggmarknader och varuhus, i mitt nästa liv ska jag bli nomad) insåg jag att jag är s-t-r-e-s-s-a-d. Över vad? Över allt.
Över jobbet, orkar inte elaborera mer över detta just nu.
Över att jag inte hunnit träffa mina barn så mycket på sistone.
Över Q:s beteende som blir allt mer tonårsaktigt (gör vi något fel? Är det för att jag varit borta för mycket?)
Över de känslor som övermannar mig när allt är kaos och båda barnen skriker.
Över att jag inte ska kunna hålla vikten.
Över att stressen ska ge mig hjärnblödning eller MS eller cancer eller något annat jävligt.
Över att O eller mina barn ska få något jävligt. Att det kanske är ett straff som lurar runt hörnet, ett straff för att jag inte vilar i nuet, uppskattar det jag har, blablabla.
(Nu börjar jag bli morbid, jag vet. Jag har sovit för lite. Ska strax lägga mig!)
Över att mitt förra skitjobb fortfarande inte betalat ut semesterersättning. Nu måste jag tjata IGEN.
Över att vi är överjävligt sena med att skicka in papper till AC angående fastställandet av Y:s adoption. För att inte tala om den sista rapporten. För att inte tala om fina bilder som visar hur bra han har det hos oss. Hur fan ska vi kunna hitta någon enda jävla bild där han inte har bulor eller skrubbsår i pannan? Han är helt makalös, det måste vara patologiskt.
Och en hel hop andra saker som jag inte orkar tänka på nu.
Måste: andas.
Borde: sova. Snart.
Vill: läsa en stund i lugn och ro.
Andas, Helga. Det kommer att bli bra.
SvaraRadera(Du och jag borde åka på SPA ihop. En månad långt SPA. Typ.)
Hoppas du får semester snart så att ni får vara tillsammans hela familjen och bara ta dagen som den kommer, inga måsten och ingen stress!
SvaraRaderaAngående Q:s tonårsaktiga beteende... man brukar ju säga att sexåringar är en försmak av tonåren, man vet vad som komma skall (inte direkt uppiggande, jag vet).
Vår L, som fyllde fem i april, har också ett hiskeligt ojämt humör nuförtiden med många raseriutbrott där hon vrålar "jag får ALDRIG ..." (vad det nu var den gången, igår kväll tror jag det var "gå från bordet"). Så jag tror inte ni gör något fel, se det som en utvecklingsfas (lättare sagt än gjort då man står där mitt i det).
Styrkekram
A-K (med L och M, båda adopterade från Sydkorea)
Nomad, det vore fint.
SvaraRaderaJag har alltid sagt att jag ska bli bag-lady när jag blir gammal; inte ha någon fast adress och bara äga så lite som jag orkar släpa runt på. (senaste halvårets erfarenhet av en ond rygg lär göra att det blir extremt lite som jag orkar/tänker bära på framöver...)
Nu har du ju säkert sovit och känner förhoppningsvis lite mer tilltro inför tillvaron.
SvaraRaderaKanske kan det funka att tänka så här i stället inför effekterna av stressen. Det där med cancer och hjärnblödning är mer kvällstidning än verklighet. Om det bara är stress man utsätter sig för (och inte dåliga matvanor, rökning och alkohol i kombination med den osv) ska det mycket mer stress (typ vara arbetslös ensam mamma i ett högkriminellt bostadsområde i amerikansk storstad) till.
Däremot brukar jag känna - utan att veta om det går att vetenskapligt belägga - att det finns en mycket mer omedelbar risk av att vara ständigt frånvarande i nuet. Nämligen att man kan göra något oförsiktigt i trafiken.
Och att tänka på det brukar få mig att sansa mig på en gång. Åtminstone tillfälligtvis. Och kontinuitet gör man av små tillfällen.
Klart att de känslor som övermannar när allt är kaos och bägge barnen skriker inte är vackra. Herregud, om det du kände då var framför allt hur du älskade dina barn över allt på jorden vore inte det ett allvarligt tecken på brist på verklighetskontakt?
Nu är jag så där lösningsfokuserad igen.
Förresten, såg du i SvD hur skilsmässeobenägna våra yrken är?
http://www.svd.se/naringsliv/har-ar-yrkena-som-skiljer-sig_6257006.svd
Det var en uppmuntrande artikel, annannan! Och alla kommentarer ovan också förstås.
SvaraRaderaMaja, vi rymmer bara du och jag (och alla andra som vill vara med) till nåt spa någonstans. Tänk om vi kunde!