Skriet från kärnfamiljen-Rebecka, vars åsikter jag hyser stor respekt för håller med Linda Skugge - som inte står särskilt högt i min aktning - ifråga om aktiviteter för barn.
Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.
Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.
Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.
För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.
Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?
Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.
Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.
Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.
Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!
2009-09-30
Aktivera mera?
Skriet från kärnfamiljen-Rebecka, vars åsikter jag hyser stor respekt för håller med Linda Skugge - som inte står särskilt högt i min aktning - ifråga om aktiviteter för barn.
Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.
Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.
Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.
För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.
Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?
Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.
Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.
Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.
Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!
Frågan är inte helt aktuell i helgahemmet ännu men det börjar brännas. O pratar om olika idrotter och det verkar onekligen som att Q har stor naturlig fallenhet. Han dribblar utan vidare bort mig i fotboll, det är å andra sidan inte svårt. Han tar hela rutschkanan i ett jätteskutt och landar som en gymnast, den jämnårige kompisens mamma bleknar och säger att hennes son ännu inte kan hoppa jämfota.
Jag älskar som bekant musik och är själaglad att det gick att lyfta på sångens gyllene vingar fast jag inte utövade musik alls förrän vid sjutton års ålder. Men tack vare ett par års slitiga pianolektioner i gymnasiet kan jag idag läsa noter riktigt hyfsat. Det och gehöret gör mig till en medelgod körsångerska.
Visst hade det varit kul att dessutom kunna spela piano som en gudinna, som min syster. Hon som började vid sex års ålder. Och det finns säkert en massa andra förmågor som man måste träna upp tidigt i livet om man ska bli riktigt bra.
För enligt hedonisten Helga är detta den enda anledningen till att bli riktigt bra på något: för att det skänker njutning.
Vilken unge begriper detta när de är sex år gamla? Hur mycket tvång måste man som förälder utöva? Hur mycket av det tvånget har man förträngt när man som vuxen njuter av den upptränade förmågan?
Vidare håller jag inte alls med Skugge när hon menar att barn tidigt måste vänja sig vid ett högt tempo i livet, för det är så det blir sedan också. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att barn behöver leka. Jag tror att de behöver ha frizoner i både tid och rum som vuxna inte lägger sig i och organiserar. Jag tror att detta är livsviktigt.
Sedan jag fick Q har jag blivit väldigt mycket bättre på att leva i nuet, för det är han bra på. Jag tror att de flesta barn är det, och att det är en förmåga som är synd att mista.
Därmed inte sagt att inte Q ska få ägna sig åt aktiviteter om han vill. Eller att jag inte har önskningar och planer för honom. Jag önskar innerligt att han behåller sin rörelseglädje, den som jag förlorade och återerövrade först i vuxen ålder. Om han sedan tränar fotboll i ett lag eller med O på gräsplanen nedanför vårt hus, det spelar mindre roll. Jag är förskräckligt sugen på att utveckla den musikalitet jag tycker mig se hos honom redan nu, han lyssnar intensivt när jag sjunger, och sjunger nästan alltid rätt själv. Men i vilken form det ska göras återstår att se.
Ett är i alla fall säkert, och det är att jag kommer av ren egoism att vilja ta del av Q:s aktiviteter. Så länge jag får vill jag vara nära honom. Tiden går så svindlande fort, han är redan så stor och självständig. Så länge det går kommer min paroll att vara: familjen motionerar och musicerar tillsammans!
2009-09-28
Ålderdom
Trött efter en lång måndag som följde på en intensiv och fantastisk helg med kören. Vi gjorde det, vi spelade in en skiva! Fjorton låtar på en och en halv dag. Som mest tolv tagningar, två som minst. Växlingarna mellan total koncentration när det var tagning (den som hostar, klirrar med nycklar eller skrapar med foten, den dör) och att sjunka ihop som en punkterad påse däremellan, snaska torkad frukt och dricka vatten. Så upp igen, rak i ryggen, magstöd, håll tonen uppe.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
Ålderdom
Trött efter en lång måndag som följde på en intensiv och fantastisk helg med kören. Vi gjorde det, vi spelade in en skiva! Fjorton låtar på en och en halv dag. Som mest tolv tagningar, två som minst. Växlingarna mellan total koncentration när det var tagning (den som hostar, klirrar med nycklar eller skrapar med foten, den dör) och att sjunka ihop som en punkterad påse däremellan, snaska torkad frukt och dricka vatten. Så upp igen, rak i ryggen, magstöd, håll tonen uppe.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
2009-09-24
Dubbeltips
1 Intressant intervju med jämställdhetsforskaren Ingemar Gens finns här. Halleluja, verklig jämställdhet är inte bara en kvinnofråga!
2 Den fantastiska filmen Carmen från Khayelitsha visas ikväll i SVT2 kl 22:30. Se den! Eller gör som jag, spela in den. Carmen är i sig en underbar opera men dramat får oanad sprängkraft av att överföras från 1800-talets Sevilla till dagens Khayelitsha, en av Kapstadens kåkstäder. Jodå, Carmen är tobaksarbeterska men Don José är polis och Escamillo inte tjurfäktare utan - operasångare på besök i sin barndoms kåkstad. Carmens smugglarkumpaner är såklart knarkhandlare. Och så vidare.
Kulturmöte när det är som bäst.
2 Den fantastiska filmen Carmen från Khayelitsha visas ikväll i SVT2 kl 22:30. Se den! Eller gör som jag, spela in den. Carmen är i sig en underbar opera men dramat får oanad sprängkraft av att överföras från 1800-talets Sevilla till dagens Khayelitsha, en av Kapstadens kåkstäder. Jodå, Carmen är tobaksarbeterska men Don José är polis och Escamillo inte tjurfäktare utan - operasångare på besök i sin barndoms kåkstad. Carmens smugglarkumpaner är såklart knarkhandlare. Och så vidare.
Kulturmöte när det är som bäst.
Dubbeltips
1 Intressant intervju med jämställdhetsforskaren Ingemar Gens finns här. Halleluja, verklig jämställdhet är inte bara en kvinnofråga!
2 Den fantastiska filmen Carmen från Khayelitsha visas ikväll i SVT2 kl 22:30. Se den! Eller gör som jag, spela in den. Carmen är i sig en underbar opera men dramat får oanad sprängkraft av att överföras från 1800-talets Sevilla till dagens Khayelitsha, en av Kapstadens kåkstäder. Jodå, Carmen är tobaksarbeterska men Don José är polis och Escamillo inte tjurfäktare utan - operasångare på besök i sin barndoms kåkstad. Carmens smugglarkumpaner är såklart knarkhandlare. Och så vidare.
Kulturmöte när det är som bäst.
2 Den fantastiska filmen Carmen från Khayelitsha visas ikväll i SVT2 kl 22:30. Se den! Eller gör som jag, spela in den. Carmen är i sig en underbar opera men dramat får oanad sprängkraft av att överföras från 1800-talets Sevilla till dagens Khayelitsha, en av Kapstadens kåkstäder. Jodå, Carmen är tobaksarbeterska men Don José är polis och Escamillo inte tjurfäktare utan - operasångare på besök i sin barndoms kåkstad. Carmens smugglarkumpaner är såklart knarkhandlare. Och så vidare.
Kulturmöte när det är som bäst.
Bara för det
Eftersom jag skrev det jag gjorde igår så blev natten såklart rekordtjorvig. Q vaknade megapigg halv elva och somnade sedan inte förrän efter midnatt. Resten av natten klängde och sparkade han på mig. Hans säng var kissblöt så inte kunde jag lägga mig där heller.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Bara för det
Eftersom jag skrev det jag gjorde igår så blev natten såklart rekordtjorvig. Q vaknade megapigg halv elva och somnade sedan inte förrän efter midnatt. Resten av natten klängde och sparkade han på mig. Hans säng var kissblöt så inte kunde jag lägga mig där heller.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
2009-09-23
Lediga kvällar
Q är stor nu, har han bestämt. Och de stora barnen sover inte middag hos dagmamman.
Följden är att våra kvällar numera är väldigt långa och lugna. Idag somnade Q i vagnen på väg hem. Trots avklädning, blöjpåsättning, ansiktstvätt och tandborstning vaknade han inte. Det har hänt förut. Han kommer förmodligen att sova hela natten, kanske lite oroligare än vanligt. Imorgon kommer han att vara vrålhungrig.
Klockan är inte ens sju och O och jag tittar på varandra. Vad ska vi hitta på nu? En film kanske?
Vad ovant det känns.
Följden är att våra kvällar numera är väldigt långa och lugna. Idag somnade Q i vagnen på väg hem. Trots avklädning, blöjpåsättning, ansiktstvätt och tandborstning vaknade han inte. Det har hänt förut. Han kommer förmodligen att sova hela natten, kanske lite oroligare än vanligt. Imorgon kommer han att vara vrålhungrig.
Klockan är inte ens sju och O och jag tittar på varandra. Vad ska vi hitta på nu? En film kanske?
Vad ovant det känns.
Lediga kvällar
Q är stor nu, har han bestämt. Och de stora barnen sover inte middag hos dagmamman.
Följden är att våra kvällar numera är väldigt långa och lugna. Idag somnade Q i vagnen på väg hem. Trots avklädning, blöjpåsättning, ansiktstvätt och tandborstning vaknade han inte. Det har hänt förut. Han kommer förmodligen att sova hela natten, kanske lite oroligare än vanligt. Imorgon kommer han att vara vrålhungrig.
Klockan är inte ens sju och O och jag tittar på varandra. Vad ska vi hitta på nu? En film kanske?
Vad ovant det känns.
Följden är att våra kvällar numera är väldigt långa och lugna. Idag somnade Q i vagnen på väg hem. Trots avklädning, blöjpåsättning, ansiktstvätt och tandborstning vaknade han inte. Det har hänt förut. Han kommer förmodligen att sova hela natten, kanske lite oroligare än vanligt. Imorgon kommer han att vara vrålhungrig.
Klockan är inte ens sju och O och jag tittar på varandra. Vad ska vi hitta på nu? En film kanske?
Vad ovant det känns.
2009-09-21
Musikens makt
Grå måndag, sovit dåligt. På morgonen undrar jag hur jag ska ta mig igenom dagen. Men på något sätt går det förstås.
Jag går till kören som på sistone känts mer jobbig än rolig. I helgen ska vi spela in en julskiva, jag gruvar och grämer mig för att hela helgen går åt.
Men ibland glittrar livet till när man minst anar det. Vi sjunger i vår vanliga lokal, kämpar på men sjunker ett halvt tonsteg hela tiden. Så går vi ut och ställer oss i trapphuset och sjunger några stycken. Akustiken är fantastisk, det känns som att flyga. Dirigenten slår an stämgaffeln efter varje slutton, och ler saligt. Rent!
Vi avslutar med en favorit, Tomorrow Shall Be My Dancing Day. Pojkarna i videoklippet är mycket sötare än vi, men jag tror faktiskt vi sjunger den aningens bättre. Och så gör vi det utan noter!
Jag går till kören som på sistone känts mer jobbig än rolig. I helgen ska vi spela in en julskiva, jag gruvar och grämer mig för att hela helgen går åt.
Men ibland glittrar livet till när man minst anar det. Vi sjunger i vår vanliga lokal, kämpar på men sjunker ett halvt tonsteg hela tiden. Så går vi ut och ställer oss i trapphuset och sjunger några stycken. Akustiken är fantastisk, det känns som att flyga. Dirigenten slår an stämgaffeln efter varje slutton, och ler saligt. Rent!
Vi avslutar med en favorit, Tomorrow Shall Be My Dancing Day. Pojkarna i videoklippet är mycket sötare än vi, men jag tror faktiskt vi sjunger den aningens bättre. Och så gör vi det utan noter!
Musikens makt
Grå måndag, sovit dåligt. På morgonen undrar jag hur jag ska ta mig igenom dagen. Men på något sätt går det förstås.
Jag går till kören som på sistone känts mer jobbig än rolig. I helgen ska vi spela in en julskiva, jag gruvar och grämer mig för att hela helgen går åt.
Men ibland glittrar livet till när man minst anar det. Vi sjunger i vår vanliga lokal, kämpar på men sjunker ett halvt tonsteg hela tiden. Så går vi ut och ställer oss i trapphuset och sjunger några stycken. Akustiken är fantastisk, det känns som att flyga. Dirigenten slår an stämgaffeln efter varje slutton, och ler saligt. Rent!
Vi avslutar med en favorit, Tomorrow Shall Be My Dancing Day. Pojkarna i videoklippet är mycket sötare än vi, men jag tror faktiskt vi sjunger den aningens bättre. Och så gör vi det utan noter!
Jag går till kören som på sistone känts mer jobbig än rolig. I helgen ska vi spela in en julskiva, jag gruvar och grämer mig för att hela helgen går åt.
Men ibland glittrar livet till när man minst anar det. Vi sjunger i vår vanliga lokal, kämpar på men sjunker ett halvt tonsteg hela tiden. Så går vi ut och ställer oss i trapphuset och sjunger några stycken. Akustiken är fantastisk, det känns som att flyga. Dirigenten slår an stämgaffeln efter varje slutton, och ler saligt. Rent!
Vi avslutar med en favorit, Tomorrow Shall Be My Dancing Day. Pojkarna i videoklippet är mycket sötare än vi, men jag tror faktiskt vi sjunger den aningens bättre. Och så gör vi det utan noter!
2009-09-19
Adoptionsperspektiv och balans
Jag hade egentligen inte tänkt kommentera Anna Anka-debatten (kan man alls säga det namnet och hålla sig för skratt, undra på att hon föredrar USA! Fy på sig Helga, personangrepp.) eftersom de citat jag läst och hört bara inte gick att ta på allvar.
Men nu har jag läst hennes inlägg på Newsmill och fäster mig (förstås, som den jag är) vid att hon beskriver sig som adoptivbarn med dålig kontakt med sina - inte adoptivföräldrar, hon använder ordet styvföräldrar, och att hon tidigt sökte andra förebilder.
Rassel, rassel, hemmapsykologen och anknytningstalibanen Helga börjar genast fundera. Dålig anknytning, emotionell störning, osäkerhet på sitt eget värde, jakt på bekräftelse.
Fast å andra sidan, vad fan vet jag. Vem är jag att analysera en vilt främmande människa.
Jag hoppas att hon är nöjd med sitt liv. Det verkar så. Jag känner mig inte särskilt provocerad av henne. Någon förebild för svenska kvinnor lär hon knappast bli.
Det som oroar mig mycket mer är den reflektion jag gör med avstamp i mitt egen tillvaro. Att det ska vara så förbannat jävla svårt att få till den där berömda balansen. För drygt ett år sedan återkom jag till jobbet med döden i hjärtat efter ett förvisso underbart men mot slutet också understimulerande år i sällskap med min son Q. Det blev till min stora överraskning alldeles fantastiskt att återinträda i arbetslivet och vuxenvärlden. När 2008 var slut minns jag att jag tänkte att det nog varit mitt lyckligaste år på mycket länge, och att mina roller som projektledare och mamma kompletterade varann perfekt.
Nu känner jag mig utsliten och utschasad och konstaterar att kombinationen ett utvecklande och därmed också krävande jobb och deltid med dagishämtningar är svår. Minst sagt.
Mina prioriteringar är glasklara. Q:s välbefinnande är absolut viktigast. Men också mitt eget. För att må bra behöver jag vara nära honom. Men jag behöver också jobba, och jag behöver gilla mitt jobb. Och det verkar som att roliga jobb är svåra att sköta på deltid.
Hur jag ska lösa detta vet jag ännu inte. Men jag grubblar mycket på det.
Men nu har jag läst hennes inlägg på Newsmill och fäster mig (förstås, som den jag är) vid att hon beskriver sig som adoptivbarn med dålig kontakt med sina - inte adoptivföräldrar, hon använder ordet styvföräldrar, och att hon tidigt sökte andra förebilder.
Rassel, rassel, hemmapsykologen och anknytningstalibanen Helga börjar genast fundera. Dålig anknytning, emotionell störning, osäkerhet på sitt eget värde, jakt på bekräftelse.
Fast å andra sidan, vad fan vet jag. Vem är jag att analysera en vilt främmande människa.
Jag hoppas att hon är nöjd med sitt liv. Det verkar så. Jag känner mig inte särskilt provocerad av henne. Någon förebild för svenska kvinnor lär hon knappast bli.
Det som oroar mig mycket mer är den reflektion jag gör med avstamp i mitt egen tillvaro. Att det ska vara så förbannat jävla svårt att få till den där berömda balansen. För drygt ett år sedan återkom jag till jobbet med döden i hjärtat efter ett förvisso underbart men mot slutet också understimulerande år i sällskap med min son Q. Det blev till min stora överraskning alldeles fantastiskt att återinträda i arbetslivet och vuxenvärlden. När 2008 var slut minns jag att jag tänkte att det nog varit mitt lyckligaste år på mycket länge, och att mina roller som projektledare och mamma kompletterade varann perfekt.
Nu känner jag mig utsliten och utschasad och konstaterar att kombinationen ett utvecklande och därmed också krävande jobb och deltid med dagishämtningar är svår. Minst sagt.
Mina prioriteringar är glasklara. Q:s välbefinnande är absolut viktigast. Men också mitt eget. För att må bra behöver jag vara nära honom. Men jag behöver också jobba, och jag behöver gilla mitt jobb. Och det verkar som att roliga jobb är svåra att sköta på deltid.
Hur jag ska lösa detta vet jag ännu inte. Men jag grubblar mycket på det.
Adoptionsperspektiv och balans
Jag hade egentligen inte tänkt kommentera Anna Anka-debatten (kan man alls säga det namnet och hålla sig för skratt, undra på att hon föredrar USA! Fy på sig Helga, personangrepp.) eftersom de citat jag läst och hört bara inte gick att ta på allvar.
Men nu har jag läst hennes inlägg på Newsmill och fäster mig (förstås, som den jag är) vid att hon beskriver sig som adoptivbarn med dålig kontakt med sina - inte adoptivföräldrar, hon använder ordet styvföräldrar, och att hon tidigt sökte andra förebilder.
Rassel, rassel, hemmapsykologen och anknytningstalibanen Helga börjar genast fundera. Dålig anknytning, emotionell störning, osäkerhet på sitt eget värde, jakt på bekräftelse.
Fast å andra sidan, vad fan vet jag. Vem är jag att analysera en vilt främmande människa.
Jag hoppas att hon är nöjd med sitt liv. Det verkar så. Jag känner mig inte särskilt provocerad av henne. Någon förebild för svenska kvinnor lär hon knappast bli.
Det som oroar mig mycket mer är den reflektion jag gör med avstamp i mitt egen tillvaro. Att det ska vara så förbannat jävla svårt att få till den där berömda balansen. För drygt ett år sedan återkom jag till jobbet med döden i hjärtat efter ett förvisso underbart men mot slutet också understimulerande år i sällskap med min son Q. Det blev till min stora överraskning alldeles fantastiskt att återinträda i arbetslivet och vuxenvärlden. När 2008 var slut minns jag att jag tänkte att det nog varit mitt lyckligaste år på mycket länge, och att mina roller som projektledare och mamma kompletterade varann perfekt.
Nu känner jag mig utsliten och utschasad och konstaterar att kombinationen ett utvecklande och därmed också krävande jobb och deltid med dagishämtningar är svår. Minst sagt.
Mina prioriteringar är glasklara. Q:s välbefinnande är absolut viktigast. Men också mitt eget. För att må bra behöver jag vara nära honom. Men jag behöver också jobba, och jag behöver gilla mitt jobb. Och det verkar som att roliga jobb är svåra att sköta på deltid.
Hur jag ska lösa detta vet jag ännu inte. Men jag grubblar mycket på det.
Men nu har jag läst hennes inlägg på Newsmill och fäster mig (förstås, som den jag är) vid att hon beskriver sig som adoptivbarn med dålig kontakt med sina - inte adoptivföräldrar, hon använder ordet styvföräldrar, och att hon tidigt sökte andra förebilder.
Rassel, rassel, hemmapsykologen och anknytningstalibanen Helga börjar genast fundera. Dålig anknytning, emotionell störning, osäkerhet på sitt eget värde, jakt på bekräftelse.
Fast å andra sidan, vad fan vet jag. Vem är jag att analysera en vilt främmande människa.
Jag hoppas att hon är nöjd med sitt liv. Det verkar så. Jag känner mig inte särskilt provocerad av henne. Någon förebild för svenska kvinnor lär hon knappast bli.
Det som oroar mig mycket mer är den reflektion jag gör med avstamp i mitt egen tillvaro. Att det ska vara så förbannat jävla svårt att få till den där berömda balansen. För drygt ett år sedan återkom jag till jobbet med döden i hjärtat efter ett förvisso underbart men mot slutet också understimulerande år i sällskap med min son Q. Det blev till min stora överraskning alldeles fantastiskt att återinträda i arbetslivet och vuxenvärlden. När 2008 var slut minns jag att jag tänkte att det nog varit mitt lyckligaste år på mycket länge, och att mina roller som projektledare och mamma kompletterade varann perfekt.
Nu känner jag mig utsliten och utschasad och konstaterar att kombinationen ett utvecklande och därmed också krävande jobb och deltid med dagishämtningar är svår. Minst sagt.
Mina prioriteringar är glasklara. Q:s välbefinnande är absolut viktigast. Men också mitt eget. För att må bra behöver jag vara nära honom. Men jag behöver också jobba, och jag behöver gilla mitt jobb. Och det verkar som att roliga jobb är svåra att sköta på deltid.
Hur jag ska lösa detta vet jag ännu inte. Men jag grubblar mycket på det.
2009-09-18
Var det inte det jag visste
Läser en jätteintressant bok just nu, Salvekvick och kvacksalveri, och konstaterar att jag må tycka teknik är trist i för stora doser, men vetenskap är banne mig nästan alltid intressant.
Det jag alltid har misstänkt får jag belägg för nu, att akupunktur troligen inte är något annat än mycket kraftig placebo. Urtypen för placebo, faktiskt. En invasiv procedur (nålstick som gör rejält ont) som utförs av övertygade och övertygande behandlare och som bygger på ett lagom komplicerat pseudovetenskapligt resonemang.
Själv fick jag akupunktur ett tag under min IVF-karriär, för att sätta fart på ägglossningen och för att kunna värpa riktigt bra ägg. Nu i efterhand förstår jag inte riktigt logiken, för just värpandet var min allra bästa gren. Kackel, kackel. Det var på ruvandet jag gick bet. Men det är tusan så svårt att ruva på ens de allra finaste ägg om man har ett kackigt rede, jag menar livmoder.
Den enda effekt jag märkte av akupunkturen var att jag blev förskräckligt trött efteråt. Å andra sidan hade besök på IVF-kliniken alltid den effekten på mig.
Möjligen inducerar jag ett vetenskapligt tänkande hos min späde son. Han är i färd att upptäcka matematikens underbara värld. Mamma, hur många fingrar är sju? Snart kan jag börja lära honom kvadraterna upp till 25, något min bästa kompis kunde vilket gjorde henne till mattefantom på mellanstadiet.
Eller om jag skulle ta kungalängden från Gustav Vasa först? Det var pappas käpphäst och gav mig en lika god orientering i svensk historia som min bästis hade i matematik.
O att det finns så mycket att lära! Och lära ut!
Det jag alltid har misstänkt får jag belägg för nu, att akupunktur troligen inte är något annat än mycket kraftig placebo. Urtypen för placebo, faktiskt. En invasiv procedur (nålstick som gör rejält ont) som utförs av övertygade och övertygande behandlare och som bygger på ett lagom komplicerat pseudovetenskapligt resonemang.
Själv fick jag akupunktur ett tag under min IVF-karriär, för att sätta fart på ägglossningen och för att kunna värpa riktigt bra ägg. Nu i efterhand förstår jag inte riktigt logiken, för just värpandet var min allra bästa gren. Kackel, kackel. Det var på ruvandet jag gick bet. Men det är tusan så svårt att ruva på ens de allra finaste ägg om man har ett kackigt rede, jag menar livmoder.
Den enda effekt jag märkte av akupunkturen var att jag blev förskräckligt trött efteråt. Å andra sidan hade besök på IVF-kliniken alltid den effekten på mig.
Möjligen inducerar jag ett vetenskapligt tänkande hos min späde son. Han är i färd att upptäcka matematikens underbara värld. Mamma, hur många fingrar är sju? Snart kan jag börja lära honom kvadraterna upp till 25, något min bästa kompis kunde vilket gjorde henne till mattefantom på mellanstadiet.
Eller om jag skulle ta kungalängden från Gustav Vasa först? Det var pappas käpphäst och gav mig en lika god orientering i svensk historia som min bästis hade i matematik.
O att det finns så mycket att lära! Och lära ut!
Var det inte det jag visste
Läser en jätteintressant bok just nu, Salvekvick och kvacksalveri, och konstaterar att jag må tycka teknik är trist i för stora doser, men vetenskap är banne mig nästan alltid intressant.
Det jag alltid har misstänkt får jag belägg för nu, att akupunktur troligen inte är något annat än mycket kraftig placebo. Urtypen för placebo, faktiskt. En invasiv procedur (nålstick som gör rejält ont) som utförs av övertygade och övertygande behandlare och som bygger på ett lagom komplicerat pseudovetenskapligt resonemang.
Själv fick jag akupunktur ett tag under min IVF-karriär, för att sätta fart på ägglossningen och för att kunna värpa riktigt bra ägg. Nu i efterhand förstår jag inte riktigt logiken, för just värpandet var min allra bästa gren. Kackel, kackel. Det var på ruvandet jag gick bet. Men det är tusan så svårt att ruva på ens de allra finaste ägg om man har ett kackigt rede, jag menar livmoder.
Den enda effekt jag märkte av akupunkturen var att jag blev förskräckligt trött efteråt. Å andra sidan hade besök på IVF-kliniken alltid den effekten på mig.
Möjligen inducerar jag ett vetenskapligt tänkande hos min späde son. Han är i färd att upptäcka matematikens underbara värld. Mamma, hur många fingrar är sju? Snart kan jag börja lära honom kvadraterna upp till 25, något min bästa kompis kunde vilket gjorde henne till mattefantom på mellanstadiet.
Eller om jag skulle ta kungalängden från Gustav Vasa först? Det var pappas käpphäst och gav mig en lika god orientering i svensk historia som min bästis hade i matematik.
O att det finns så mycket att lära! Och lära ut!
Det jag alltid har misstänkt får jag belägg för nu, att akupunktur troligen inte är något annat än mycket kraftig placebo. Urtypen för placebo, faktiskt. En invasiv procedur (nålstick som gör rejält ont) som utförs av övertygade och övertygande behandlare och som bygger på ett lagom komplicerat pseudovetenskapligt resonemang.
Själv fick jag akupunktur ett tag under min IVF-karriär, för att sätta fart på ägglossningen och för att kunna värpa riktigt bra ägg. Nu i efterhand förstår jag inte riktigt logiken, för just värpandet var min allra bästa gren. Kackel, kackel. Det var på ruvandet jag gick bet. Men det är tusan så svårt att ruva på ens de allra finaste ägg om man har ett kackigt rede, jag menar livmoder.
Den enda effekt jag märkte av akupunkturen var att jag blev förskräckligt trött efteråt. Å andra sidan hade besök på IVF-kliniken alltid den effekten på mig.
Möjligen inducerar jag ett vetenskapligt tänkande hos min späde son. Han är i färd att upptäcka matematikens underbara värld. Mamma, hur många fingrar är sju? Snart kan jag börja lära honom kvadraterna upp till 25, något min bästa kompis kunde vilket gjorde henne till mattefantom på mellanstadiet.
Eller om jag skulle ta kungalängden från Gustav Vasa först? Det var pappas käpphäst och gav mig en lika god orientering i svensk historia som min bästis hade i matematik.
O att det finns så mycket att lära! Och lära ut!
2009-09-17
Mammor
Jag har fyra dagmammor, säger Q och räknar på fingrarna. Han har lärt sig att om man viker in tummen så blir det fyra.
Hur många vanliga mammor har du då? frågar jag, och känner mig nästan lite grym när jag ser att han blir ställd. Har du några förutom mig?
Mrs Kim! kommer han på, förtjust. Fostermamman.
J då, frågar jag och använder hans biologiska mammas namn. Hon som du har legat i magen på?
Joo, han funderar en kort stund men inte länge.
Mamma, hur många pojkar har du?
En enda, mitt hjärta. Den allra finaste.
Då ler han.
Hur många vanliga mammor har du då? frågar jag, och känner mig nästan lite grym när jag ser att han blir ställd. Har du några förutom mig?
Mrs Kim! kommer han på, förtjust. Fostermamman.
J då, frågar jag och använder hans biologiska mammas namn. Hon som du har legat i magen på?
Joo, han funderar en kort stund men inte länge.
Mamma, hur många pojkar har du?
En enda, mitt hjärta. Den allra finaste.
Då ler han.
Mammor
Jag har fyra dagmammor, säger Q och räknar på fingrarna. Han har lärt sig att om man viker in tummen så blir det fyra.
Hur många vanliga mammor har du då? frågar jag, och känner mig nästan lite grym när jag ser att han blir ställd. Har du några förutom mig?
Mrs Kim! kommer han på, förtjust. Fostermamman.
J då, frågar jag och använder hans biologiska mammas namn. Hon som du har legat i magen på?
Joo, han funderar en kort stund men inte länge.
Mamma, hur många pojkar har du?
En enda, mitt hjärta. Den allra finaste.
Då ler han.
Hur många vanliga mammor har du då? frågar jag, och känner mig nästan lite grym när jag ser att han blir ställd. Har du några förutom mig?
Mrs Kim! kommer han på, förtjust. Fostermamman.
J då, frågar jag och använder hans biologiska mammas namn. Hon som du har legat i magen på?
Joo, han funderar en kort stund men inte länge.
Mamma, hur många pojkar har du?
En enda, mitt hjärta. Den allra finaste.
Då ler han.
2009-09-14
Lipsill
Idag fick jag kritik av min chef för att jag inte varit tillräckligt tuff mot Trulpelle. På sätt och vis var det rätt skönt att han tog bladet från munnen, för jag har märkt hans irritation ett tag.
Han har rätt i sak förstås, men jag känner mig ändå orättvist behandlad. Du måste säga till när dina medarbetare inte gör det de ska, sa han.
(Fel, fel, fel. Detta var i automatisk Helgaöversättning. Han sa faktiskt så här: Du måste direkt flagga upp när funktionerna inte levererar.)
Och jag tycker att jag har flaggat som en annan jävla semaforist. Som i förra veckan när jag var sjuk med feber och hosta (men ändå troget satt med på telefonmöten hemifrån samtidigt som jag försökte underhålla tillika hostig men feberfri och djävulskt pigg Q) och försökte få chefen att snacka med Trulpelles chef. Och tvingades konstatera att det går inte att vara sjuk på mitt jobb just nu.
Han hade en annan idé också, att när ingenjörerna inte har tid ska jag själv försöka sätta mig in i mätningar och rapporter och bilda mig en uppfattning och sedan köra ner den i halsen på dem. Försöka göra deras jobb lite grann alltså.
Där träffade han rakt på min akilleshäl. Det tekniska. Så ingenjör jag är så förföljer det mig. Jag är aldrig tillräckligt bevandrad i tekniken. (Det är därför jag jobbar som projektledare, för att jag tycker att teknik i stora doser är tråkigt.)
När jag redogjorde för samtalet för O började jag till min egen förvåning gråta.
Vad har hänt på arton månader? Vad hände med Helga som tyckte det var roligt att jobba och som inte lät sig stressas?
Han har rätt i sak förstås, men jag känner mig ändå orättvist behandlad. Du måste säga till när dina medarbetare inte gör det de ska, sa han.
(Fel, fel, fel. Detta var i automatisk Helgaöversättning. Han sa faktiskt så här: Du måste direkt flagga upp när funktionerna inte levererar.)
Och jag tycker att jag har flaggat som en annan jävla semaforist. Som i förra veckan när jag var sjuk med feber och hosta (men ändå troget satt med på telefonmöten hemifrån samtidigt som jag försökte underhålla tillika hostig men feberfri och djävulskt pigg Q) och försökte få chefen att snacka med Trulpelles chef. Och tvingades konstatera att det går inte att vara sjuk på mitt jobb just nu.
Han hade en annan idé också, att när ingenjörerna inte har tid ska jag själv försöka sätta mig in i mätningar och rapporter och bilda mig en uppfattning och sedan köra ner den i halsen på dem. Försöka göra deras jobb lite grann alltså.
Där träffade han rakt på min akilleshäl. Det tekniska. Så ingenjör jag är så förföljer det mig. Jag är aldrig tillräckligt bevandrad i tekniken. (Det är därför jag jobbar som projektledare, för att jag tycker att teknik i stora doser är tråkigt.)
När jag redogjorde för samtalet för O började jag till min egen förvåning gråta.
Vad har hänt på arton månader? Vad hände med Helga som tyckte det var roligt att jobba och som inte lät sig stressas?
Lipsill
Idag fick jag kritik av min chef för att jag inte varit tillräckligt tuff mot Trulpelle. På sätt och vis var det rätt skönt att han tog bladet från munnen, för jag har märkt hans irritation ett tag.
Han har rätt i sak förstås, men jag känner mig ändå orättvist behandlad. Du måste säga till när dina medarbetare inte gör det de ska, sa han.
(Fel, fel, fel. Detta var i automatisk Helgaöversättning. Han sa faktiskt så här: Du måste direkt flagga upp när funktionerna inte levererar.)
Och jag tycker att jag har flaggat som en annan jävla semaforist. Som i förra veckan när jag var sjuk med feber och hosta (men ändå troget satt med på telefonmöten hemifrån samtidigt som jag försökte underhålla tillika hostig men feberfri och djävulskt pigg Q) och försökte få chefen att snacka med Trulpelles chef. Och tvingades konstatera att det går inte att vara sjuk på mitt jobb just nu.
Han hade en annan idé också, att när ingenjörerna inte har tid ska jag själv försöka sätta mig in i mätningar och rapporter och bilda mig en uppfattning och sedan köra ner den i halsen på dem. Försöka göra deras jobb lite grann alltså.
Där träffade han rakt på min akilleshäl. Det tekniska. Så ingenjör jag är så förföljer det mig. Jag är aldrig tillräckligt bevandrad i tekniken. (Det är därför jag jobbar som projektledare, för att jag tycker att teknik i stora doser är tråkigt.)
När jag redogjorde för samtalet för O började jag till min egen förvåning gråta.
Vad har hänt på arton månader? Vad hände med Helga som tyckte det var roligt att jobba och som inte lät sig stressas?
Han har rätt i sak förstås, men jag känner mig ändå orättvist behandlad. Du måste säga till när dina medarbetare inte gör det de ska, sa han.
(Fel, fel, fel. Detta var i automatisk Helgaöversättning. Han sa faktiskt så här: Du måste direkt flagga upp när funktionerna inte levererar.)
Och jag tycker att jag har flaggat som en annan jävla semaforist. Som i förra veckan när jag var sjuk med feber och hosta (men ändå troget satt med på telefonmöten hemifrån samtidigt som jag försökte underhålla tillika hostig men feberfri och djävulskt pigg Q) och försökte få chefen att snacka med Trulpelles chef. Och tvingades konstatera att det går inte att vara sjuk på mitt jobb just nu.
Han hade en annan idé också, att när ingenjörerna inte har tid ska jag själv försöka sätta mig in i mätningar och rapporter och bilda mig en uppfattning och sedan köra ner den i halsen på dem. Försöka göra deras jobb lite grann alltså.
Där träffade han rakt på min akilleshäl. Det tekniska. Så ingenjör jag är så förföljer det mig. Jag är aldrig tillräckligt bevandrad i tekniken. (Det är därför jag jobbar som projektledare, för att jag tycker att teknik i stora doser är tråkigt.)
När jag redogjorde för samtalet för O började jag till min egen förvåning gråta.
Vad har hänt på arton månader? Vad hände med Helga som tyckte det var roligt att jobba och som inte lät sig stressas?
2009-09-11
Glädjeämnen
Det är motigt att gå till jobbet just nu, även om det just idag kändes lite lättare. Det är fredag, och Trulpelle har blivit något medgörligare på sistone.
Häromdagen när jag med tunga steg släpade mig från tunnelbanan, tänkte jag att jag borde begrunda det som är bra. Det som ger mig glädje och styrka.
Att bo i Stockholm. Ett av vårt livs bästa beslut var att flytta hit. Det är egentligen obegripligt att jag fortfarande känner en rusch av att gå omkring i stan, att jag fortfarande får en känsla av glad overklighet. Så märkvärdigt är inte Stockholm, och så uselt är inte Göteborg. Det var bara det att flytten kom vid precis rätt tillfälle. Och att jag gillar förändring.
Sedan är det ju detta med storstad också. En kompis till mig brukar ofta och gärna framhålla att jag är storstadsbarn vilket förklarar en massa (och underkänner mina åsikter i alla möjliga frågor). Jag värjer mig, mest för att jag tröttnar när diskussioner genast ska göras så personliga. Men visst. Jag älskar att bo i en stad där affärerna inte stänger förrän sent på kvällen. Där det finns en butik med bara lakrits (doften som slog emot mig när jag klev in!). Där man kan ströva längs Sveavägen och känna sig törstig men inte vilja lapa latte, och i just denna tanke få syn på en smoothiebar.
Jag gillar också att bo i en stad där inte alla ser ut som jag. Den multikulturella förorten har problem som inte ska förringas och kanske är jag en naiv mångfaldskramare, men jag inbillar mig att jag möts av en speciell värme i de två förorter där jag tillbringar merparten av min tid. Har jag Q med mig är det inte bara värme utan också samhörighet. Vi är en blattefamilj nu. Häromveckan konverserades jag av en tandlös man från Irak som var mycket nyfiken på Q:s och min makes härkomst (husband China?) och som strålade som en sol när han begrep hur det förhöll sig.
Tänk att jag har en son som blivit så stor. Toapappret är slut, jag gastar uppför trappan till min man som tagit det sista. Men vem kommer skuttande med extra rullar? I för stor Muminpyjamas och på strålande humör. Min pojke har blivit så stor att han kan springa ärenden (men är fortfarande så liten att han gör det med glädje).
Jag har gjort den här övningen förut. I mars 2006, när han som skulle bli min var ett par veckor gammal. Fast det visste jag ju inte då. Bara det är värt att begrunda. Q är ofrånkomligen mitt livs mirakel.
Som sådant kommer han först. Därefter kommer jag själv och jobbet, i ständig kamp om andraplatsen.
Orättvist bortprioriterad är det andra miraklet i mitt liv, min man. När vardagen är fullknökad är det lätt att se förbi varann och glömma den andres goda sidor.
Min driftige och företagsamme man som alltid lyssnar på det jag säger och gör något åt saken om det bara går. Jag gnäller över förtorkade och försummade rabatter och slitet inomhussunk i sommarstugan. O konstruerar och köper ett datorstyrt bevattningssystem, inte färdigt att användas förrän nästa år men ändå! Han river väggar och ritar nytt kök i Ikeas köksprogram, nu ska stugan fräschas upp!
Jag gjorde honom ett förslag för ett par veckor sedan, gällande en sak som jag ännu håller hemlig. O funderade ett ögonblick, och svarade sedan. "Görbart. Klart görbart!" Och så blev det. Kartan ritades om, förutsättningar ändrades.
Vi följer varann på äventyr, vare sig det innebär resor till Korea eller flyttar till Stockholm.
Och häromdagen när jag var hos min underbare frisör, fick jag till min häpnad champagne och en djupröd ros. Samt ett presentkort på ett års klippning. Kombinerad bröllops- och födelsedagspresent från min man.
Ikväll är det bara vi i några timmar. Q och farmor roar varann medan O och jag går ut och äter middag. Snart.
Häromdagen när jag med tunga steg släpade mig från tunnelbanan, tänkte jag att jag borde begrunda det som är bra. Det som ger mig glädje och styrka.
Att bo i Stockholm. Ett av vårt livs bästa beslut var att flytta hit. Det är egentligen obegripligt att jag fortfarande känner en rusch av att gå omkring i stan, att jag fortfarande får en känsla av glad overklighet. Så märkvärdigt är inte Stockholm, och så uselt är inte Göteborg. Det var bara det att flytten kom vid precis rätt tillfälle. Och att jag gillar förändring.
Sedan är det ju detta med storstad också. En kompis till mig brukar ofta och gärna framhålla att jag är storstadsbarn vilket förklarar en massa (och underkänner mina åsikter i alla möjliga frågor). Jag värjer mig, mest för att jag tröttnar när diskussioner genast ska göras så personliga. Men visst. Jag älskar att bo i en stad där affärerna inte stänger förrän sent på kvällen. Där det finns en butik med bara lakrits (doften som slog emot mig när jag klev in!). Där man kan ströva längs Sveavägen och känna sig törstig men inte vilja lapa latte, och i just denna tanke få syn på en smoothiebar.
Jag gillar också att bo i en stad där inte alla ser ut som jag. Den multikulturella förorten har problem som inte ska förringas och kanske är jag en naiv mångfaldskramare, men jag inbillar mig att jag möts av en speciell värme i de två förorter där jag tillbringar merparten av min tid. Har jag Q med mig är det inte bara värme utan också samhörighet. Vi är en blattefamilj nu. Häromveckan konverserades jag av en tandlös man från Irak som var mycket nyfiken på Q:s och min makes härkomst (husband China?) och som strålade som en sol när han begrep hur det förhöll sig.
Tänk att jag har en son som blivit så stor. Toapappret är slut, jag gastar uppför trappan till min man som tagit det sista. Men vem kommer skuttande med extra rullar? I för stor Muminpyjamas och på strålande humör. Min pojke har blivit så stor att han kan springa ärenden (men är fortfarande så liten att han gör det med glädje).
Jag har gjort den här övningen förut. I mars 2006, när han som skulle bli min var ett par veckor gammal. Fast det visste jag ju inte då. Bara det är värt att begrunda. Q är ofrånkomligen mitt livs mirakel.
Som sådant kommer han först. Därefter kommer jag själv och jobbet, i ständig kamp om andraplatsen.
Orättvist bortprioriterad är det andra miraklet i mitt liv, min man. När vardagen är fullknökad är det lätt att se förbi varann och glömma den andres goda sidor.
Min driftige och företagsamme man som alltid lyssnar på det jag säger och gör något åt saken om det bara går. Jag gnäller över förtorkade och försummade rabatter och slitet inomhussunk i sommarstugan. O konstruerar och köper ett datorstyrt bevattningssystem, inte färdigt att användas förrän nästa år men ändå! Han river väggar och ritar nytt kök i Ikeas köksprogram, nu ska stugan fräschas upp!
Jag gjorde honom ett förslag för ett par veckor sedan, gällande en sak som jag ännu håller hemlig. O funderade ett ögonblick, och svarade sedan. "Görbart. Klart görbart!" Och så blev det. Kartan ritades om, förutsättningar ändrades.
Vi följer varann på äventyr, vare sig det innebär resor till Korea eller flyttar till Stockholm.
Och häromdagen när jag var hos min underbare frisör, fick jag till min häpnad champagne och en djupröd ros. Samt ett presentkort på ett års klippning. Kombinerad bröllops- och födelsedagspresent från min man.
Ikväll är det bara vi i några timmar. Q och farmor roar varann medan O och jag går ut och äter middag. Snart.
Glädjeämnen
Det är motigt att gå till jobbet just nu, även om det just idag kändes lite lättare. Det är fredag, och Trulpelle har blivit något medgörligare på sistone.
Häromdagen när jag med tunga steg släpade mig från tunnelbanan, tänkte jag att jag borde begrunda det som är bra. Det som ger mig glädje och styrka.
Att bo i Stockholm. Ett av vårt livs bästa beslut var att flytta hit. Det är egentligen obegripligt att jag fortfarande känner en rusch av att gå omkring i stan, att jag fortfarande får en känsla av glad overklighet. Så märkvärdigt är inte Stockholm, och så uselt är inte Göteborg. Det var bara det att flytten kom vid precis rätt tillfälle. Och att jag gillar förändring.
Sedan är det ju detta med storstad också. En kompis till mig brukar ofta och gärna framhålla att jag är storstadsbarn vilket förklarar en massa (och underkänner mina åsikter i alla möjliga frågor). Jag värjer mig, mest för att jag tröttnar när diskussioner genast ska göras så personliga. Men visst. Jag älskar att bo i en stad där affärerna inte stänger förrän sent på kvällen. Där det finns en butik med bara lakrits (doften som slog emot mig när jag klev in!). Där man kan ströva längs Sveavägen och känna sig törstig men inte vilja lapa latte, och i just denna tanke få syn på en smoothiebar.
Jag gillar också att bo i en stad där inte alla ser ut som jag. Den multikulturella förorten har problem som inte ska förringas och kanske är jag en naiv mångfaldskramare, men jag inbillar mig att jag möts av en speciell värme i de två förorter där jag tillbringar merparten av min tid. Har jag Q med mig är det inte bara värme utan också samhörighet. Vi är en blattefamilj nu. Häromveckan konverserades jag av en tandlös man från Irak som var mycket nyfiken på Q:s och min makes härkomst (husband China?) och som strålade som en sol när han begrep hur det förhöll sig.
Tänk att jag har en son som blivit så stor. Toapappret är slut, jag gastar uppför trappan till min man som tagit det sista. Men vem kommer skuttande med extra rullar? I för stor Muminpyjamas och på strålande humör. Min pojke har blivit så stor att han kan springa ärenden (men är fortfarande så liten att han gör det med glädje).
Jag har gjort den här övningen förut. I mars 2006, när han som skulle bli min var ett par veckor gammal. Fast det visste jag ju inte då. Bara det är värt att begrunda. Q är ofrånkomligen mitt livs mirakel.
Som sådant kommer han först. Därefter kommer jag själv och jobbet, i ständig kamp om andraplatsen.
Orättvist bortprioriterad är det andra miraklet i mitt liv, min man. När vardagen är fullknökad är det lätt att se förbi varann och glömma den andres goda sidor.
Min driftige och företagsamme man som alltid lyssnar på det jag säger och gör något åt saken om det bara går. Jag gnäller över förtorkade och försummade rabatter och slitet inomhussunk i sommarstugan. O konstruerar och köper ett datorstyrt bevattningssystem, inte färdigt att användas förrän nästa år men ändå! Han river väggar och ritar nytt kök i Ikeas köksprogram, nu ska stugan fräschas upp!
Jag gjorde honom ett förslag för ett par veckor sedan, gällande en sak som jag ännu håller hemlig. O funderade ett ögonblick, och svarade sedan. "Görbart. Klart görbart!" Och så blev det. Kartan ritades om, förutsättningar ändrades.
Vi följer varann på äventyr, vare sig det innebär resor till Korea eller flyttar till Stockholm.
Och häromdagen när jag var hos min underbare frisör, fick jag till min häpnad champagne och en djupröd ros. Samt ett presentkort på ett års klippning. Kombinerad bröllops- och födelsedagspresent från min man.
Ikväll är det bara vi i några timmar. Q och farmor roar varann medan O och jag går ut och äter middag. Snart.
Häromdagen när jag med tunga steg släpade mig från tunnelbanan, tänkte jag att jag borde begrunda det som är bra. Det som ger mig glädje och styrka.
Att bo i Stockholm. Ett av vårt livs bästa beslut var att flytta hit. Det är egentligen obegripligt att jag fortfarande känner en rusch av att gå omkring i stan, att jag fortfarande får en känsla av glad overklighet. Så märkvärdigt är inte Stockholm, och så uselt är inte Göteborg. Det var bara det att flytten kom vid precis rätt tillfälle. Och att jag gillar förändring.
Sedan är det ju detta med storstad också. En kompis till mig brukar ofta och gärna framhålla att jag är storstadsbarn vilket förklarar en massa (och underkänner mina åsikter i alla möjliga frågor). Jag värjer mig, mest för att jag tröttnar när diskussioner genast ska göras så personliga. Men visst. Jag älskar att bo i en stad där affärerna inte stänger förrän sent på kvällen. Där det finns en butik med bara lakrits (doften som slog emot mig när jag klev in!). Där man kan ströva längs Sveavägen och känna sig törstig men inte vilja lapa latte, och i just denna tanke få syn på en smoothiebar.
Jag gillar också att bo i en stad där inte alla ser ut som jag. Den multikulturella förorten har problem som inte ska förringas och kanske är jag en naiv mångfaldskramare, men jag inbillar mig att jag möts av en speciell värme i de två förorter där jag tillbringar merparten av min tid. Har jag Q med mig är det inte bara värme utan också samhörighet. Vi är en blattefamilj nu. Häromveckan konverserades jag av en tandlös man från Irak som var mycket nyfiken på Q:s och min makes härkomst (husband China?) och som strålade som en sol när han begrep hur det förhöll sig.
Tänk att jag har en son som blivit så stor. Toapappret är slut, jag gastar uppför trappan till min man som tagit det sista. Men vem kommer skuttande med extra rullar? I för stor Muminpyjamas och på strålande humör. Min pojke har blivit så stor att han kan springa ärenden (men är fortfarande så liten att han gör det med glädje).
Jag har gjort den här övningen förut. I mars 2006, när han som skulle bli min var ett par veckor gammal. Fast det visste jag ju inte då. Bara det är värt att begrunda. Q är ofrånkomligen mitt livs mirakel.
Som sådant kommer han först. Därefter kommer jag själv och jobbet, i ständig kamp om andraplatsen.
Orättvist bortprioriterad är det andra miraklet i mitt liv, min man. När vardagen är fullknökad är det lätt att se förbi varann och glömma den andres goda sidor.
Min driftige och företagsamme man som alltid lyssnar på det jag säger och gör något åt saken om det bara går. Jag gnäller över förtorkade och försummade rabatter och slitet inomhussunk i sommarstugan. O konstruerar och köper ett datorstyrt bevattningssystem, inte färdigt att användas förrän nästa år men ändå! Han river väggar och ritar nytt kök i Ikeas köksprogram, nu ska stugan fräschas upp!
Jag gjorde honom ett förslag för ett par veckor sedan, gällande en sak som jag ännu håller hemlig. O funderade ett ögonblick, och svarade sedan. "Görbart. Klart görbart!" Och så blev det. Kartan ritades om, förutsättningar ändrades.
Vi följer varann på äventyr, vare sig det innebär resor till Korea eller flyttar till Stockholm.
Och häromdagen när jag var hos min underbare frisör, fick jag till min häpnad champagne och en djupröd ros. Samt ett presentkort på ett års klippning. Kombinerad bröllops- och födelsedagspresent från min man.
Ikväll är det bara vi i några timmar. Q och farmor roar varann medan O och jag går ut och äter middag. Snart.
2009-09-09
Självförtroende
Det hörs kvillrande sång från barnstolen i baksätet. Q är frisk från snuva och ska till dagmamman igen efter några långsamma dagar hemma med mig. Jag tror att det är därför han är glad och sjunger.
- Är du glad idag, Q?
- Jaa!
- Varför är du glad?
- För att jag sjunger så fint!
- Är du glad idag, Q?
- Jaa!
- Varför är du glad?
- För att jag sjunger så fint!
Självförtroende
Det hörs kvillrande sång från barnstolen i baksätet. Q är frisk från snuva och ska till dagmamman igen efter några långsamma dagar hemma med mig. Jag tror att det är därför han är glad och sjunger.
- Är du glad idag, Q?
- Jaa!
- Varför är du glad?
- För att jag sjunger så fint!
- Är du glad idag, Q?
- Jaa!
- Varför är du glad?
- För att jag sjunger så fint!
2009-09-07
Kulturskillnader på hemmaplan
Eller varför jag irriteras av mitt jobb, del 2.
Förutom gnisslet mellan det blågula lejonet och den kinesiske draken, gnisslar det också rätt rejält på stockholmskontoret.
I tre veckors tid har jag i olika tonarter frågat, bett, sagt till, allt utom rutit i kommandoton åt en av mina ingenjörer att ta sitt ansvar och engagera sig i en fråga som ofrånkomligen ligger inom hans område. Jag har - tycker jag själv - varit mycket tydlig med att jag vet att hans arbetsbörda är stor, och om det skulle vara så att han inte hinner med, så vill jag bli underrättad så att jag kan försöka göra något åt saken.
Han har gått från trulig till avig till tvär och nu direkt oförskämd, dock utan att rent ut säga att han inte hinner med. Jag har gått från rak till ursäktande och alltmer undfallande. Flera morgnar den gångna veckan har jag kommit till jobbet och vetat att det första jag borde göra är att söka upp Trulpelle, men hittat ursäkter för att inte göra det. För det har varit så obehagligt.
Det värsta är inte obehaget, det värsta är att jag blir så besviken på mig själv. Så mycket för tretton år i mansdominerad industri. Är jag inte tuffare än så? Låter mig besegras av tjurighet och vrånghet? Kan jag inte hantera detta, jag som berömt mig av att vara en inte oäven projektledare, beslutsmässig och inte konflikträdd.
Men på jobbet blir vi genast så jävla trevliga. Jaså, du har inte tid att sammanställa mätresultaten och utvärdera? Jaså, du tycker inte det känns riktigt bra att sätta katetern? Jamen då ska jag fixa detta och prata med någon annan/göra det själv/trolla med knäna. Vi stryker Trulpelle och Krångelmaja medhårs över ryggen så att de inte ska bli arga på oss.
För vi vill så förtvivlat gärna vara omtyckta. Av alla.
Nederlaget fullbordas sedan när chefen eller den manlige kollegan beordar Trulpelle och Krångelmaja att göra det de ska, och de lyder fogligt.
Och så finns det de som hävdar att könet inte spelar roll och hävdar att de här strukturerna - både inom och utom oss - bara är inbillning.
Förutom gnisslet mellan det blågula lejonet och den kinesiske draken, gnisslar det också rätt rejält på stockholmskontoret.
I tre veckors tid har jag i olika tonarter frågat, bett, sagt till, allt utom rutit i kommandoton åt en av mina ingenjörer att ta sitt ansvar och engagera sig i en fråga som ofrånkomligen ligger inom hans område. Jag har - tycker jag själv - varit mycket tydlig med att jag vet att hans arbetsbörda är stor, och om det skulle vara så att han inte hinner med, så vill jag bli underrättad så att jag kan försöka göra något åt saken.
Han har gått från trulig till avig till tvär och nu direkt oförskämd, dock utan att rent ut säga att han inte hinner med. Jag har gått från rak till ursäktande och alltmer undfallande. Flera morgnar den gångna veckan har jag kommit till jobbet och vetat att det första jag borde göra är att söka upp Trulpelle, men hittat ursäkter för att inte göra det. För det har varit så obehagligt.
Det värsta är inte obehaget, det värsta är att jag blir så besviken på mig själv. Så mycket för tretton år i mansdominerad industri. Är jag inte tuffare än så? Låter mig besegras av tjurighet och vrånghet? Kan jag inte hantera detta, jag som berömt mig av att vara en inte oäven projektledare, beslutsmässig och inte konflikträdd.
Plötsligt är jag reducerad till en svag och gråtfärdig blöt liten fläck.
Jag beskrev situationen för min syster, som visste precis vad jag menade. Privat är vi inga blyga violer direkt, vi uppfattas som trygga, med starka åsikter och god självkänsla.Men på jobbet blir vi genast så jävla trevliga. Jaså, du har inte tid att sammanställa mätresultaten och utvärdera? Jaså, du tycker inte det känns riktigt bra att sätta katetern? Jamen då ska jag fixa detta och prata med någon annan/göra det själv/trolla med knäna. Vi stryker Trulpelle och Krångelmaja medhårs över ryggen så att de inte ska bli arga på oss.
För vi vill så förtvivlat gärna vara omtyckta. Av alla.
Nederlaget fullbordas sedan när chefen eller den manlige kollegan beordar Trulpelle och Krångelmaja att göra det de ska, och de lyder fogligt.
Och så finns det de som hävdar att könet inte spelar roll och hävdar att de här strukturerna - både inom och utom oss - bara är inbillning.
Kulturskillnader på hemmaplan
Eller varför jag irriteras av mitt jobb, del 2.
Förutom gnisslet mellan det blågula lejonet och den kinesiske draken, gnisslar det också rätt rejält på stockholmskontoret.
I tre veckors tid har jag i olika tonarter frågat, bett, sagt till, allt utom rutit i kommandoton åt en av mina ingenjörer att ta sitt ansvar och engagera sig i en fråga som ofrånkomligen ligger inom hans område. Jag har - tycker jag själv - varit mycket tydlig med att jag vet att hans arbetsbörda är stor, och om det skulle vara så att han inte hinner med, så vill jag bli underrättad så att jag kan försöka göra något åt saken.
Han har gått från trulig till avig till tvär och nu direkt oförskämd, dock utan att rent ut säga att han inte hinner med. Jag har gått från rak till ursäktande och alltmer undfallande. Flera morgnar den gångna veckan har jag kommit till jobbet och vetat att det första jag borde göra är att söka upp Trulpelle, men hittat ursäkter för att inte göra det. För det har varit så obehagligt.
Det värsta är inte obehaget, det värsta är att jag blir så besviken på mig själv. Så mycket för tretton år i mansdominerad industri. Är jag inte tuffare än så? Låter mig besegras av tjurighet och vrånghet? Kan jag inte hantera detta, jag som berömt mig av att vara en inte oäven projektledare, beslutsmässig och inte konflikträdd.
Men på jobbet blir vi genast så jävla trevliga. Jaså, du har inte tid att sammanställa mätresultaten och utvärdera? Jaså, du tycker inte det känns riktigt bra att sätta katetern? Jamen då ska jag fixa detta och prata med någon annan/göra det själv/trolla med knäna. Vi stryker Trulpelle och Krångelmaja medhårs över ryggen så att de inte ska bli arga på oss.
För vi vill så förtvivlat gärna vara omtyckta. Av alla.
Nederlaget fullbordas sedan när chefen eller den manlige kollegan beordar Trulpelle och Krångelmaja att göra det de ska, och de lyder fogligt.
Och så finns det de som hävdar att könet inte spelar roll och hävdar att de här strukturerna - både inom och utom oss - bara är inbillning.
Förutom gnisslet mellan det blågula lejonet och den kinesiske draken, gnisslar det också rätt rejält på stockholmskontoret.
I tre veckors tid har jag i olika tonarter frågat, bett, sagt till, allt utom rutit i kommandoton åt en av mina ingenjörer att ta sitt ansvar och engagera sig i en fråga som ofrånkomligen ligger inom hans område. Jag har - tycker jag själv - varit mycket tydlig med att jag vet att hans arbetsbörda är stor, och om det skulle vara så att han inte hinner med, så vill jag bli underrättad så att jag kan försöka göra något åt saken.
Han har gått från trulig till avig till tvär och nu direkt oförskämd, dock utan att rent ut säga att han inte hinner med. Jag har gått från rak till ursäktande och alltmer undfallande. Flera morgnar den gångna veckan har jag kommit till jobbet och vetat att det första jag borde göra är att söka upp Trulpelle, men hittat ursäkter för att inte göra det. För det har varit så obehagligt.
Det värsta är inte obehaget, det värsta är att jag blir så besviken på mig själv. Så mycket för tretton år i mansdominerad industri. Är jag inte tuffare än så? Låter mig besegras av tjurighet och vrånghet? Kan jag inte hantera detta, jag som berömt mig av att vara en inte oäven projektledare, beslutsmässig och inte konflikträdd.
Plötsligt är jag reducerad till en svag och gråtfärdig blöt liten fläck.
Jag beskrev situationen för min syster, som visste precis vad jag menade. Privat är vi inga blyga violer direkt, vi uppfattas som trygga, med starka åsikter och god självkänsla.Men på jobbet blir vi genast så jävla trevliga. Jaså, du har inte tid att sammanställa mätresultaten och utvärdera? Jaså, du tycker inte det känns riktigt bra att sätta katetern? Jamen då ska jag fixa detta och prata med någon annan/göra det själv/trolla med knäna. Vi stryker Trulpelle och Krångelmaja medhårs över ryggen så att de inte ska bli arga på oss.
För vi vill så förtvivlat gärna vara omtyckta. Av alla.
Nederlaget fullbordas sedan när chefen eller den manlige kollegan beordar Trulpelle och Krångelmaja att göra det de ska, och de lyder fogligt.
Och så finns det de som hävdar att könet inte spelar roll och hävdar att de här strukturerna - både inom och utom oss - bara är inbillning.
2009-09-02
Varför jag irriteras av mitt jobb, del 1
(Förutom då det trista faktum att hela arbetsplatsen lider av den baksmälla som är oundviklig när en avsevärd del av personalen just har sagts upp. Jag har blivit uppsagd själv en gång (om än frivilligt) och förstår först nu utsagan att det på sätt och vis kan vara värre för dem som är kvar. Lättnad blandad med ilska, saknad och uppgivenhet. Oförmåga att ladda om. Motivation i höjd med fotknölarna.)
I mer än tio år har jag arbetat i internationell miljö med daglig kontakt med kollegor och/eller kunder på andra sidan jorden. Nästan alltid är det roligt och stimulerande.
Fast inte de senaste veckorna. Mitt stora projekt går in i ett kritiskt skede, produktionen ska sättas igång, allt ska finnas på plats, allt måste stämma. Vi måste kunna visa för kunden att vi kan massproducera det som hittills bara funnits som prototyper i små serier.
Rapporter skickas hit och dit, dagliga telefonkonferenser med medarbetarna på produktionsorten. Varje dag en ny överraskning, och här snackar vi inte hallontårta.
Va, finns det inte material? Va, är produktionslinan inte komplett? Va, finns det inte personal att köra dubbla skift? Va, kan vi inte hålla det vi lovat kunden?
Men hur kunde vi då lova? För innan vi gjorde det frågade vi er, och ni förklarade stolt att allt var klart och redo.
När det sker för fjärde gången spänner jag ögonen i min kontrahent den lokale projektledaren och utbrister "But I cannot trust you!". Han vrider sig som en mask, vänder sig till ingenjören vid sin sida och börjar skälla på honom.
Kulturskillnader. I mitt stilla sinne undrar jag hur det alls produceras något i vår fabrik eftersom det inte alltid finns svenskar på plats för att säkerställa förekomsten av material, utrustning, personal.
Men så biter jag mig andligen i tungan, så där vill jag inte tänka. Jag vill visa och känna respekt. Jag vill inte vara jobbig europé - dessutom kvinna - som ställer omöjliga frågor och krav och tvingar en att svara ja när svaret egentligen är nej.
Fast just nu är jag bara förbannad och frustrerad.
I mer än tio år har jag arbetat i internationell miljö med daglig kontakt med kollegor och/eller kunder på andra sidan jorden. Nästan alltid är det roligt och stimulerande.
Fast inte de senaste veckorna. Mitt stora projekt går in i ett kritiskt skede, produktionen ska sättas igång, allt ska finnas på plats, allt måste stämma. Vi måste kunna visa för kunden att vi kan massproducera det som hittills bara funnits som prototyper i små serier.
Rapporter skickas hit och dit, dagliga telefonkonferenser med medarbetarna på produktionsorten. Varje dag en ny överraskning, och här snackar vi inte hallontårta.
Va, finns det inte material? Va, är produktionslinan inte komplett? Va, finns det inte personal att köra dubbla skift? Va, kan vi inte hålla det vi lovat kunden?
Men hur kunde vi då lova? För innan vi gjorde det frågade vi er, och ni förklarade stolt att allt var klart och redo.
När det sker för fjärde gången spänner jag ögonen i min kontrahent den lokale projektledaren och utbrister "But I cannot trust you!". Han vrider sig som en mask, vänder sig till ingenjören vid sin sida och börjar skälla på honom.
Kulturskillnader. I mitt stilla sinne undrar jag hur det alls produceras något i vår fabrik eftersom det inte alltid finns svenskar på plats för att säkerställa förekomsten av material, utrustning, personal.
Men så biter jag mig andligen i tungan, så där vill jag inte tänka. Jag vill visa och känna respekt. Jag vill inte vara jobbig europé - dessutom kvinna - som ställer omöjliga frågor och krav och tvingar en att svara ja när svaret egentligen är nej.
Fast just nu är jag bara förbannad och frustrerad.
Varför jag irriteras av mitt jobb, del 1
(Förutom då det trista faktum att hela arbetsplatsen lider av den baksmälla som är oundviklig när en avsevärd del av personalen just har sagts upp. Jag har blivit uppsagd själv en gång (om än frivilligt) och förstår först nu utsagan att det på sätt och vis kan vara värre för dem som är kvar. Lättnad blandad med ilska, saknad och uppgivenhet. Oförmåga att ladda om. Motivation i höjd med fotknölarna.)
I mer än tio år har jag arbetat i internationell miljö med daglig kontakt med kollegor och/eller kunder på andra sidan jorden. Nästan alltid är det roligt och stimulerande.
Fast inte de senaste veckorna. Mitt stora projekt går in i ett kritiskt skede, produktionen ska sättas igång, allt ska finnas på plats, allt måste stämma. Vi måste kunna visa för kunden att vi kan massproducera det som hittills bara funnits som prototyper i små serier.
Rapporter skickas hit och dit, dagliga telefonkonferenser med medarbetarna på produktionsorten. Varje dag en ny överraskning, och här snackar vi inte hallontårta.
Va, finns det inte material? Va, är produktionslinan inte komplett? Va, finns det inte personal att köra dubbla skift? Va, kan vi inte hålla det vi lovat kunden?
Men hur kunde vi då lova? För innan vi gjorde det frågade vi er, och ni förklarade stolt att allt var klart och redo.
När det sker för fjärde gången spänner jag ögonen i min kontrahent den lokale projektledaren och utbrister "But I cannot trust you!". Han vrider sig som en mask, vänder sig till ingenjören vid sin sida och börjar skälla på honom.
Kulturskillnader. I mitt stilla sinne undrar jag hur det alls produceras något i vår fabrik eftersom det inte alltid finns svenskar på plats för att säkerställa förekomsten av material, utrustning, personal.
Men så biter jag mig andligen i tungan, så där vill jag inte tänka. Jag vill visa och känna respekt. Jag vill inte vara jobbig europé - dessutom kvinna - som ställer omöjliga frågor och krav och tvingar en att svara ja när svaret egentligen är nej.
Fast just nu är jag bara förbannad och frustrerad.
I mer än tio år har jag arbetat i internationell miljö med daglig kontakt med kollegor och/eller kunder på andra sidan jorden. Nästan alltid är det roligt och stimulerande.
Fast inte de senaste veckorna. Mitt stora projekt går in i ett kritiskt skede, produktionen ska sättas igång, allt ska finnas på plats, allt måste stämma. Vi måste kunna visa för kunden att vi kan massproducera det som hittills bara funnits som prototyper i små serier.
Rapporter skickas hit och dit, dagliga telefonkonferenser med medarbetarna på produktionsorten. Varje dag en ny överraskning, och här snackar vi inte hallontårta.
Va, finns det inte material? Va, är produktionslinan inte komplett? Va, finns det inte personal att köra dubbla skift? Va, kan vi inte hålla det vi lovat kunden?
Men hur kunde vi då lova? För innan vi gjorde det frågade vi er, och ni förklarade stolt att allt var klart och redo.
När det sker för fjärde gången spänner jag ögonen i min kontrahent den lokale projektledaren och utbrister "But I cannot trust you!". Han vrider sig som en mask, vänder sig till ingenjören vid sin sida och börjar skälla på honom.
Kulturskillnader. I mitt stilla sinne undrar jag hur det alls produceras något i vår fabrik eftersom det inte alltid finns svenskar på plats för att säkerställa förekomsten av material, utrustning, personal.
Men så biter jag mig andligen i tungan, så där vill jag inte tänka. Jag vill visa och känna respekt. Jag vill inte vara jobbig europé - dessutom kvinna - som ställer omöjliga frågor och krav och tvingar en att svara ja när svaret egentligen är nej.
Fast just nu är jag bara förbannad och frustrerad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)