Förutom gnisslet mellan det blågula lejonet och den kinesiske draken, gnisslar det också rätt rejält på stockholmskontoret.
I tre veckors tid har jag i olika tonarter frågat, bett, sagt till, allt utom rutit i kommandoton åt en av mina ingenjörer att ta sitt ansvar och engagera sig i en fråga som ofrånkomligen ligger inom hans område. Jag har - tycker jag själv - varit mycket tydlig med att jag vet att hans arbetsbörda är stor, och om det skulle vara så att han inte hinner med, så vill jag bli underrättad så att jag kan försöka göra något åt saken.
Han har gått från trulig till avig till tvär och nu direkt oförskämd, dock utan att rent ut säga att han inte hinner med. Jag har gått från rak till ursäktande och alltmer undfallande. Flera morgnar den gångna veckan har jag kommit till jobbet och vetat att det första jag borde göra är att söka upp Trulpelle, men hittat ursäkter för att inte göra det. För det har varit så obehagligt.
Det värsta är inte obehaget, det värsta är att jag blir så besviken på mig själv. Så mycket för tretton år i mansdominerad industri. Är jag inte tuffare än så? Låter mig besegras av tjurighet och vrånghet? Kan jag inte hantera detta, jag som berömt mig av att vara en inte oäven projektledare, beslutsmässig och inte konflikträdd.
Plötsligt är jag reducerad till en svag och gråtfärdig blöt liten fläck.
Jag beskrev situationen för min syster, som visste precis vad jag menade. Privat är vi inga blyga violer direkt, vi uppfattas som trygga, med starka åsikter och god självkänsla.Men på jobbet blir vi genast så jävla trevliga. Jaså, du har inte tid att sammanställa mätresultaten och utvärdera? Jaså, du tycker inte det känns riktigt bra att sätta katetern? Jamen då ska jag fixa detta och prata med någon annan/göra det själv/trolla med knäna. Vi stryker Trulpelle och Krångelmaja medhårs över ryggen så att de inte ska bli arga på oss.
För vi vill så förtvivlat gärna vara omtyckta. Av alla.
Nederlaget fullbordas sedan när chefen eller den manlige kollegan beordar Trulpelle och Krångelmaja att göra det de ska, och de lyder fogligt.
Och så finns det de som hävdar att könet inte spelar roll och hävdar att de här strukturerna - både inom och utom oss - bara är inbillning.
"Jamen då ska jag fixa detta och prata med någon annan/göra det själv/trolla med knäna."
SvaraRaderaStort fniss. Stort igenkänningsfniss!
Jag gör ju för fasen det ibland till och med för mina doktorander, som jag faktiskt skulle kunna beordra.
Det är ju inte bara det att det är jobbigt när folk är tvära på en (det skulle inte behöva hända med doktoranderna, eller åtminstone skulle de inte visa det för mig). En minst lika stor del är ju det att det är enklare att göra det själv än att tjata mera.
Det ruggiga är att den som gör sig tvär därigenom belönas. Och beteende som belönas kommer att upprepas, det är basal inlärningsteori.
Men varför ska man ha ansvaret för att uppfostra folk hela tiden?
(Jo doktoranderna har jag ju egentligen ansvaret att uppfostra, så där brukar jag se till att det blir klart och tydligt om inte annat så i efterhand att jag kanske inte var den som i första hand skulle ha gjort det där)
Ack och oooh! Könet spelar så innivassen stor roll när det gäller att kunna säga till med pondus. Med pondus och utan att någon blir sur. Eller... jag menar inte utan att någon blir sur, jag menar utan att någon blir sur och på tvärs i hundra år framöver. Killar kan göra det och jag kan inte. På SirVäs-jobbet blev det ju en enda stor härdsmälta av allt det där till sist. Min tid gick åt till att göra andras jobb och dessutom fick jag på nöten för att jag var otrevlig när jag sa ifrån och försökte bolla tillbaka... Jag kan inte tänka mig att en stor karl med lite lagom kagge, skjorta och slips hade fått samma reaktion.
SvaraRaderaEller så kan man bli utsatt för regelrätta hugg i ryggen om högste chefen är (kill)kompis med Trulpelle. Hugg i ryggen som går ut på att det är FEL på en själv, ens personlighet, etc. När de inte kan hitta fel i ens arbete så går de på person...
SvaraRadera