Glädjeämnen

Det är motigt att gå till jobbet just nu, även om det just idag kändes lite lättare. Det är fredag, och Trulpelle har blivit något medgörligare på sistone.

Häromdagen när jag med tunga steg släpade mig från tunnelbanan, tänkte jag att jag borde begrunda det som är bra. Det som ger mig glädje och styrka.

Att bo i Stockholm. Ett av vårt livs bästa beslut var att flytta hit. Det är egentligen obegripligt att jag fortfarande känner en rusch av att gå omkring i stan, att jag fortfarande får en känsla av glad overklighet. Så märkvärdigt är inte Stockholm, och så uselt är inte Göteborg. Det var bara det att flytten kom vid precis rätt tillfälle. Och att jag gillar förändring.

Sedan är det ju detta med storstad också. En kompis till mig brukar ofta och gärna framhålla att jag är storstadsbarn vilket förklarar en massa (och underkänner mina åsikter i alla möjliga frågor). Jag värjer mig, mest för att jag tröttnar när diskussioner genast ska göras så personliga. Men visst. Jag älskar att bo i en stad där affärerna inte stänger förrän sent på kvällen. Där det finns en butik med bara lakrits (doften som slog emot mig när jag klev in!). Där man kan ströva längs Sveavägen och känna sig törstig men inte vilja lapa latte, och i just denna tanke få syn på en smoothiebar.

Jag gillar också att bo i en stad där inte alla ser ut som jag. Den multikulturella förorten har problem som inte ska förringas och kanske är jag en naiv mångfaldskramare, men jag inbillar mig att jag möts av en speciell värme i de två förorter där jag tillbringar merparten av min tid. Har jag Q med mig är det inte bara värme utan också samhörighet. Vi är en blattefamilj nu. Häromveckan konverserades jag av en tandlös man från Irak som var mycket nyfiken på Q:s och min makes härkomst (husband China?) och som strålade som en sol när han begrep hur det förhöll sig.

Tänk att jag har en son som blivit så stor. Toapappret är slut, jag gastar uppför trappan till min man som tagit det sista. Men vem kommer skuttande med extra rullar? I för stor Muminpyjamas och på strålande humör. Min pojke har blivit så stor att han kan springa ärenden (men är fortfarande så liten att han gör det med glädje).

Jag har gjort den här övningen förut. I mars 2006, när han som skulle bli min var ett par veckor gammal. Fast det visste jag ju inte då. Bara det är värt att begrunda. Q är ofrånkomligen mitt livs mirakel.

Som sådant kommer han först. Därefter kommer jag själv och jobbet, i ständig kamp om andraplatsen.

Orättvist bortprioriterad är det andra miraklet i mitt liv, min man. När vardagen är fullknökad är det lätt att se förbi varann och glömma den andres goda sidor.

Min driftige och företagsamme man som alltid lyssnar på det jag säger och gör något åt saken om det bara går. Jag gnäller över förtorkade och försummade rabatter och slitet inomhussunk i sommarstugan. O konstruerar och köper ett datorstyrt bevattningssystem, inte färdigt att användas förrän nästa år men ändå! Han river väggar och ritar nytt kök i Ikeas köksprogram, nu ska stugan fräschas upp!

Jag gjorde honom ett förslag för ett par veckor sedan, gällande en sak som jag ännu håller hemlig. O funderade ett ögonblick, och svarade sedan. "Görbart. Klart görbart!" Och så blev det. Kartan ritades om, förutsättningar ändrades.

Vi följer varann på äventyr, vare sig det innebär resor till Korea eller flyttar till Stockholm.
Och häromdagen när jag var hos min underbare frisör, fick jag till min häpnad champagne och en djupröd ros. Samt ett presentkort på ett års klippning. Kombinerad bröllops- och födelsedagspresent från min man.

Ikväll är det bara vi i några timmar. Q och farmor roar varann medan O och jag går ut och äter middag. Snart.