Idag fick jag kritik av min chef för att jag inte varit tillräckligt tuff mot Trulpelle. På sätt och vis var det rätt skönt att han tog bladet från munnen, för jag har märkt hans irritation ett tag.
Han har rätt i sak förstås, men jag känner mig ändå orättvist behandlad. Du måste säga till när dina medarbetare inte gör det de ska, sa han.
(Fel, fel, fel. Detta var i automatisk Helgaöversättning. Han sa faktiskt så här: Du måste direkt flagga upp när funktionerna inte levererar.)
Och jag tycker att jag har flaggat som en annan jävla semaforist. Som i förra veckan när jag var sjuk med feber och hosta (men ändå troget satt med på telefonmöten hemifrån samtidigt som jag försökte underhålla tillika hostig men feberfri och djävulskt pigg Q) och försökte få chefen att snacka med Trulpelles chef. Och tvingades konstatera att det går inte att vara sjuk på mitt jobb just nu.
Han hade en annan idé också, att när ingenjörerna inte har tid ska jag själv försöka sätta mig in i mätningar och rapporter och bilda mig en uppfattning och sedan köra ner den i halsen på dem. Försöka göra deras jobb lite grann alltså.
Där träffade han rakt på min akilleshäl. Det tekniska. Så ingenjör jag är så förföljer det mig. Jag är aldrig tillräckligt bevandrad i tekniken. (Det är därför jag jobbar som projektledare, för att jag tycker att teknik i stora doser är tråkigt.)
När jag redogjorde för samtalet för O började jag till min egen förvåning gråta.
Vad har hänt på arton månader? Vad hände med Helga som tyckte det var roligt att jobba och som inte lät sig stressas?
Du var rädd om dig vännen.
SvaraRaderaTycker det låter som om det är MYCKet på ditt jobb just nu och jag hoppas bara att du ser till att inte vara på väg mot en av de kända väggarna.
Man kan ha häcken full bara man inte tar det alltför personligt eller så. Då går det att hantera, Men det kan vara skitsvårt att dra gränder ibland. Både gentemot sig själv och kollegor/kunder&chefer men också gentemot sig själv och sin privata sfär.
Att börja gråta är ofta ett tecken på frustration och/eller utmattning. Om det är det senare ska man se upp!
Ta vara på dig!
Kram!!!!
KRAM!!!
SvaraRaderaOch du, vad är det för jävla idioti att du, som också har en begränsad arbetstid, ska sätta dig in i ingenjörernas jobb och liksom skriva dem på näsan? Det är väl för f-n de som är experter på den delen, du är expert på den del som är ditt jobb.
GRUFF!!!
Och, som sagts så klokt ovan, ta vara på dig!
Gräddnosan
Frågan är väl retorisk. Men om jag får försöka mig på ett svar så tänker jag att - utöver uppsägningar och den allmänt stressiga situation projektet befinner sig och eventuellt efterdyningar av den egna förkylningen - så har Helga börjat tänka på andra möjligheter. Och ser kanske då med andra ögon på odrägligheter på jobbet.
SvaraRaderaNär folk inte "levererar" kör jag stenhårt med att lägga fram ett förslag och säga att om jag inte hört från dig på x dagar så gör vi så här. Då kommer de rusande, till och med med byxorna i ena handen om så ska vara.
Man behöver inte kunna så förbaskat mycket av "deras jobb" för att det ska funka. Det kan vara ett rätt halvtaskigt förslag man lägger fram - faktum är att det ligger en viss motiverande effekt i att det är så dåligt att de under inga omständigheter kan acceptera det.
Du kan alla gånger tillräckligt mycket teknik för att ha kunskap nog för att spela det spelet. Det är kanske inte det spelet din chef föreslår, men du är ju redan bra på att omtolka vad han säger!
Men att du inte är intresserad av teknik är en annan femma förstås, och påverkar antagligen hur bra du trivs på jobbet och hur mycket du kan tolerera avigsidor.
För övrigt, är inte den där språkointresserade floskeljargongen helt vansinnesdrivande ibland?
Svaret är Q! Han är det viktigaste i ditt liv just nu och då är jobbet/karriären inte lika livsviktig längre. Så känns det åtminstone för mig sen vi fick vår adoptivson. Lycka till ändå med jobbet och familjelivet och förkylningen!
SvaraRaderaTack snälla ni! Det är så skönt med er omtanke.
SvaraRaderaJa, jag måste vara rädd om mig själv. Gråtmildheten, känsligheten för kritik och den oresonliga irritation jag ibland känner (över t ex O-strumpor på golvet) är varningstecken. Liksom avogheten inför saker som jag egentligen tycker är roliga (t ex kören) och som brukar ge mig energi.
Och visst har jag börjat tänka på andra möjligheter. Allt från att söka jobb som driftchef på SOS Alarm alternativt förhandlare på facket, till att gå på mammaledighet NU.
Att lägga fram halvtaskiga förslag när leveranserna uteblir är en smart strategi, faktum är att jag praktiserar den redan, ibland. Men jag ska nog göra det oftare.
Och ja, jag hatar jargongen på mitt jobb! Tack och lov för bloggvärlden där det går att vältra sig i helt andra formuleringar!
Om det var mig det gällde vet jag att tårarna skulle komma för att jag kände mig som en bluff, att jag "borde" kunna tekniken men inte kan och en inre rädsla att det beror på att jag som tjej inte är tillräckligt kompetent (och aldrig kan bli). Tekniken är kanske helt enkelt en öm punkt, där du fortfarande känner dig osäker. Jag vet att det är i precis liknande situationer som den du beskrev som jag kan känna mig tillintetgjord och värdelös och att det känna som att jag hade kunnat/vågat bara jag var man. För mig en väldigt öm punkt. Kanske för dig också?
SvaraRaderaAnonym ovan.
SvaraRaderaDen är klassisk, beskrivningen i Bitterfittan, om hur tjejerna tycker att de ska praktiskt taget redan ha gjort reportaget för att kunna komma med ett förslag, medan killarna går fram till redaktionschefen i och säger hördu jag tycker vi ska ha ett inslag om citroner. Utan att ha tänkt mer på det än att de just såg en citron i lunchrestaurangen.
Jag känner precis igen det från min egen värld. Det blir direkt komiskt när jag står bredvid och hör min manliga medarbetare berätta vad vi håller på med och vad vi har åstadkommit. Det som jag anser att vi kanske möjligen har börjat bena i beskriver han som att vi har enormt spännande resultat i den omfattande tvärdisciplinära analys vi har gjort.