Jag hade egentligen inte tänkt kommentera Anna Anka-debatten (kan man alls säga det namnet och hålla sig för skratt, undra på att hon föredrar USA! Fy på sig Helga, personangrepp.) eftersom de citat jag läst och hört bara inte gick att ta på allvar.
Men nu har jag läst hennes inlägg på Newsmill och fäster mig (förstås, som den jag är) vid att hon beskriver sig som adoptivbarn med dålig kontakt med sina - inte adoptivföräldrar, hon använder ordet styvföräldrar, och att hon tidigt sökte andra förebilder.
Rassel, rassel, hemmapsykologen och anknytningstalibanen Helga börjar genast fundera. Dålig anknytning, emotionell störning, osäkerhet på sitt eget värde, jakt på bekräftelse.
Fast å andra sidan, vad fan vet jag. Vem är jag att analysera en vilt främmande människa.
Jag hoppas att hon är nöjd med sitt liv. Det verkar så. Jag känner mig inte särskilt provocerad av henne. Någon förebild för svenska kvinnor lär hon knappast bli.
Det som oroar mig mycket mer är den reflektion jag gör med avstamp i mitt egen tillvaro. Att det ska vara så förbannat jävla svårt att få till den där berömda balansen. För drygt ett år sedan återkom jag till jobbet med döden i hjärtat efter ett förvisso underbart men mot slutet också understimulerande år i sällskap med min son Q. Det blev till min stora överraskning alldeles fantastiskt att återinträda i arbetslivet och vuxenvärlden. När 2008 var slut minns jag att jag tänkte att det nog varit mitt lyckligaste år på mycket länge, och att mina roller som projektledare och mamma kompletterade varann perfekt.
Nu känner jag mig utsliten och utschasad och konstaterar att kombinationen ett utvecklande och därmed också krävande jobb och deltid med dagishämtningar är svår. Minst sagt.
Mina prioriteringar är glasklara. Q:s välbefinnande är absolut viktigast. Men också mitt eget. För att må bra behöver jag vara nära honom. Men jag behöver också jobba, och jag behöver gilla mitt jobb. Och det verkar som att roliga jobb är svåra att sköta på deltid.
Hur jag ska lösa detta vet jag ännu inte. Men jag grubblar mycket på det.
Jag reagerade också på ordet styvföräldrar, men vem vet om hon själv använder det ordet. Hon har ju tydligen inte skrivit texten själv. Hon kanske bara är en äventyrerska som gillar att provocera och säkert tjänar hon pengar på det hela.
SvaraRaderaHalleluja och Amen till svår balansgång. Ibland saknar jag att blogga, har du lust att mailas lite så blir jag glad.
SvaraRaderaHuvudet på spiken. Jag är, 1,5 månad efter semesterns slut helt utschasad. Förstår inte hur jag skall få till resten av hösten. Jag brottas med samma tankeställningar som du. Hur i hela friden skall man få till en "karriär" och samtidigt vara en bra mamma?
SvaraRaderaAnna Anka ids jag knappt kommentera. Antingen är hon totalt puckad eller så är hon riktigt smart.
Jenny
Samma balansgång här. Viktigast är mina barn, men viktigt är också mitt jobb där "vuxenlyckan" skapas för mig.
SvaraRaderaHur ekvationen ska gå ihop det har inte jag heller kommit på ännu.
Visst är det svårt att får ork, tid och energi att gå iop i slutändan. Man vill så förtvivlat mycket men tyvärr är det lätt att inte riktigt få allt man vill att bli som man tänkt sig. Och då är vi ändå två. Jag beundrar verkigen alla de ensamstående föräldrar som tar hand om sina barn. Att de orkar. Men vad man brukar höra är att man klarar det man måste vilket är så sant, men ändå... min beundran är ändå stor.
SvaraRaderaHoppas du snart hittar ngn form av balans Helga.
Själv har jag insett att jag tror jag får ta det i perioder. Man tar liksom en period i taget och försöker göra det bästa av den.
Stor kram!
Att ha små bebisar/barn är "a piece of cake" jämfört med att ha dagisbarn, skolbarn och tonåringar. Kanske inte så uppmuntrande, men ekvationen blir inte lättare med tiden utan svårare...
SvaraRaderaFast jag måste säga att det är väldigt skönt när de kan göra en massa saker själva nu när de är större.
SvaraRaderaMen det ÄR en omöjlig ekvation att få ihop barn med karriär. Är det någon som känner någon familj som lyckats, där båda föräldrarna gör karriär och känner sig nöjda med den tid de har med barnen?
SvaraRaderaJag vet iallafall ingen som fått till den magiska lösningen. Barnen till de som jag känner som satsar och lyckas i karriären har långa dagar på förskolan och lite tid med föräldrarna, de som prioriterar korta dagar på förskolan för sina barn halkar efter på jobbet. Det finns ingen win-win, eftersom dygnet bara har 24 timmar. Jag tror inte att barnen som har långa förskoledagar far illa av det, men jag vill ju vara med mina barn och inte bara träffa dem kort på morgonen innan lämning och sedan hämta hem urlakade barn och bara hinna med kvällsrushen.
Vår lösning just nu är att vi båda jobbar 80 procent, vilket resulterar i fyra dagisdagar 8-15 och en ledig dag i veckan för barnen. Optimalt? Nä, och det är jobbet, för oss båda, som tar stryk.
Är själv mamma till en underbar liten man, adopterad och född 2006, och jag läser din blogg då och då med stor behållning. Du skriver bra, och jag gillar din ton!
SvaraRaderaJag är chef och känner igen dina tankar om balansgång. För min del blev återkomsten efter föräldraledigheten en riktig kalldusch, då jag upptäckte att min äldre manlige chef, som före barnet kom nästan favoriserat mig och supportat på alla sätt, nu räknade bort mig från den viktiga planhalvan. På dryga tre år har jag vabbat 1/2 dag (har en man m flexibla tider, tack och lov!), och den dagen fick jag en utskällning för att jag "kunde ha planerat det här i god tid". -??? Magsjuk son? Behöver väl inte tilläggas att min chef alltid haft en hemmafru som skött (och sköter) all markservice, inkl att baka kaka till jobbet eller handla presenter till hans medarbetare. Jag trodde dronterna var utdöda men hade uppenbarligen fel, så jag har nu dragit vidare - till mindre pengar, men till större intellektuella utmaningar, större frihet och därmed en gladare och bättre mamma till min son.
Men - jag är 100% övertygad om att det går att vara chef och närvarande mamma år 2009. Tekniken finns, prestigelösheten hos alla inblandade finns ibland, men finns viljan att tänka nytt?