Trött efter en lång måndag som följde på en intensiv och fantastisk helg med kören. Vi gjorde det, vi spelade in en skiva! Fjorton låtar på en och en halv dag. Som mest tolv tagningar, två som minst. Växlingarna mellan total koncentration när det var tagning (den som hostar, klirrar med nycklar eller skrapar med foten, den dör) och att sjunka ihop som en punkterad påse däremellan, snaska torkad frukt och dricka vatten. Så upp igen, rak i ryggen, magstöd, håll tonen uppe.
En kick som jag behövde.
Förutom denna kvardröjande glädje känner jag också vemod över att allt har ett slut, att vi alla ska bli gamla. Några av oss är det redan. En körens trotjänare avtackades i helgen, med ålderns rätt slutar han. Hans röst bröts när han förklarade att han sjungit i många körer genom åren, men att denna är den bästa. Vi var fler som snörvlade.
Hemma på kvällen ser jag Erland Josephson på TV. Hans hår är som spunnet socker, hans kropp är förvriden, hans huvud och blick strävar bort från kameran fast han tvingar dit dem. Men personlighet, intellekt, humor och karisma strålar obehindrat förbi detta och trollbinder mig. Fast vad var det egentligen han sa som var så märkvärdigt, det lät ju enkelt när han sa det?
Och idag opererades min styvfar för bruten lårbenshals. Enligt uppgift klar i huvudet men desto skröpligare i kroppen. Hur länge håller hans gamla hjärta? Hur länge håller mammas hjärta?
Livet är inte enkelt men det är det enda liv vi har.
Precis så där känner jag också. Inte hela tiden, men ganska ofta de senaste åren. Vemodet, insikten om att de som finns i min värld en efter en kommer att försvinna, och att det är allt färre av de som kommer efter som kommer att ingå i min värld. För att låta som en riktig gnällkärring: Den dag Björn Gustafson som spelade drängen Alfred är borta tror jag mig inte få mycket tröst av Björn Gustafsson komikern.
SvaraRaderaBlir man riktigt riktigt gammal så kommer en stor del av ens sista år att bestå av en förfärlig massa begravningar.
I morgon flyttar min svärfar till vårdhemmet där han ska dö. Han har gråtit hela eftermiddagen, enligt P.
Det finns sådant man tänker men inte säger. Så det gör jag.
Sterkte, säger nederländarna, och det är väl det bästa man kan säga till någon som behöver just det. Fast det räcker inte långt.
Åjo, ganska långt räcker det annannan, att någon läser det man skriver och ger svar.
SvaraRaderaVad gäller styvfar står jag vid sidan och iakttar. Och väntar. Det är inte mig det är synd om.
Som jag skrev på din blogg, så sorgligt med din svärfar. Det är inte svårt att känna medlidande med en man som inte vill flytta till sin slutstation, hur nödvändigt det än är. Men det är ju fler än han som lider, antar jag.
Ytterligare en märklighet med Erland Josephon (som han f ö delar med min styvfar) var hans förnöjsamhet. På frågan om han är arg på Parkinson, den sjukdom han lider av, svarade han: Jag kan inte sitta i den här våningen, i den här stan, efter att ha levt det här livet och vara arg och bitter. Det går inte.
Måtte man själv ha den förmågan när den dagen kommer.
Ja, vid gud, måtte man ha den förmågan. Jag tror att det är ungefär nu man måste börja arbeta på den, om man inte är naturbegåvad med den.
SvaraRadera