Ett sånt däringa coolt uttryck jag har lagt mig till med på sistone. Jag som är språkpolis, korrekturläser som en (läskunnig) hök och hatar förkortningar!
I am out of office until March 8 with no access to the Internet.
Best regards,
Helga
Miljöskadad av jobbet, nä hurså? Fjällen, here we come!
2008-02-28
OoO
Ett sånt däringa coolt uttryck jag har lagt mig till med på sistone. Jag som är språkpolis, korrekturläser som en (läskunnig) hök och hatar förkortningar!
I am out of office until March 8 with no access to the Internet.
Best regards,
Helga
Miljöskadad av jobbet, nä hurså? Fjällen, here we come!
I am out of office until March 8 with no access to the Internet.
Best regards,
Helga
Miljöskadad av jobbet, nä hurså? Fjällen, here we come!
2008-02-27
Avlagd ryggsäck och frigjord energi
Det är förunderligt vilken skillnad en liten korean kan göra. Före Q var det tungt och motigt att gå till jobbet. Hela min tillvaro kändes skev fast jag aldrig kunde sätta fingret på exakt vad som var fel. Förutom det uppenbara då. Men hur uppfylld jag än var av min barnlöshet så trodde inte ens jag att allt kunde skyllas på den. Jag grubblade mycket på om det var mig det var fel på, eller jobbet, eller om jag helt enkelt var på fel plats. När jag inte nojade över jobbet så ifrågasatte jag relationen med O. Mycket och länge.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
Avlagd ryggsäck och frigjord energi
Det är förunderligt vilken skillnad en liten korean kan göra. Före Q var det tungt och motigt att gå till jobbet. Hela min tillvaro kändes skev fast jag aldrig kunde sätta fingret på exakt vad som var fel. Förutom det uppenbara då. Men hur uppfylld jag än var av min barnlöshet så trodde inte ens jag att allt kunde skyllas på den. Jag grubblade mycket på om det var mig det var fel på, eller jobbet, eller om jag helt enkelt var på fel plats. När jag inte nojade över jobbet så ifrågasatte jag relationen med O. Mycket och länge.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
2008-02-25
Vardagstrött
Jag har en massa halvskrivna inlägg liggande som utkast men jag orkar inte skriva färdigt dem. Jobbet tar det mesta av min kraft och resten tar Q. Men det ger jag honom så gärna.
Vi har haft en fin kväll tillsammans på tu man hand medan O var ute med kompisar. Q somnade i min famn direkt efter tandborstningen. Det var fint att sitta och se hur hans sotsvarta ögonfransar vippade upp och ner för att till sist lägga sig mot kinden, som tecknade i tusch.
Till O blir det inte mycket tid eller energi kvar. I september är det tio år sedan vi gifte oss, det tänkte vi fira med att åka bort över en natt medan mormor eller farmor eller båda tar hand om Q. Jag ser fram emot det.
Samtidigt är jag inte särskilt orolig. Vi känner varann så väl och har varit med om värre. Igår kväll hade vi gått och lagt oss när O kom på att det var bäst att gå upp och hämta en blöja att ha i reserv på nattduksbordet. På vägen tillbaka snubblade han över Q:s horribelt gul-lila Nalle-Puh flygplan (present! Inte köpt av oss. Fast Q älskar det) som dessutom var preparerat med en bjällerskramla. Jag fnissade för mig själv och tänkte att nu säger han något om booby trap.
- Vad är detta för booby trap, säger O.
- Med sån där early alarm vad det nu heter, svarar jag.
- Early warning system.
Och så fnissade vi och somnade båda två. Vi skrattar åt samma vardagliga och urfåniga saker fortfarande.
Vi har haft en fin kväll tillsammans på tu man hand medan O var ute med kompisar. Q somnade i min famn direkt efter tandborstningen. Det var fint att sitta och se hur hans sotsvarta ögonfransar vippade upp och ner för att till sist lägga sig mot kinden, som tecknade i tusch.
Till O blir det inte mycket tid eller energi kvar. I september är det tio år sedan vi gifte oss, det tänkte vi fira med att åka bort över en natt medan mormor eller farmor eller båda tar hand om Q. Jag ser fram emot det.
Samtidigt är jag inte särskilt orolig. Vi känner varann så väl och har varit med om värre. Igår kväll hade vi gått och lagt oss när O kom på att det var bäst att gå upp och hämta en blöja att ha i reserv på nattduksbordet. På vägen tillbaka snubblade han över Q:s horribelt gul-lila Nalle-Puh flygplan (present! Inte köpt av oss. Fast Q älskar det) som dessutom var preparerat med en bjällerskramla. Jag fnissade för mig själv och tänkte att nu säger han något om booby trap.
- Vad är detta för booby trap, säger O.
- Med sån där early alarm vad det nu heter, svarar jag.
- Early warning system.
Och så fnissade vi och somnade båda två. Vi skrattar åt samma vardagliga och urfåniga saker fortfarande.
Vardagstrött
Jag har en massa halvskrivna inlägg liggande som utkast men jag orkar inte skriva färdigt dem. Jobbet tar det mesta av min kraft och resten tar Q. Men det ger jag honom så gärna.
Vi har haft en fin kväll tillsammans på tu man hand medan O var ute med kompisar. Q somnade i min famn direkt efter tandborstningen. Det var fint att sitta och se hur hans sotsvarta ögonfransar vippade upp och ner för att till sist lägga sig mot kinden, som tecknade i tusch.
Till O blir det inte mycket tid eller energi kvar. I september är det tio år sedan vi gifte oss, det tänkte vi fira med att åka bort över en natt medan mormor eller farmor eller båda tar hand om Q. Jag ser fram emot det.
Samtidigt är jag inte särskilt orolig. Vi känner varann så väl och har varit med om värre. Igår kväll hade vi gått och lagt oss när O kom på att det var bäst att gå upp och hämta en blöja att ha i reserv på nattduksbordet. På vägen tillbaka snubblade han över Q:s horribelt gul-lila Nalle-Puh flygplan (present! Inte köpt av oss. Fast Q älskar det) som dessutom var preparerat med en bjällerskramla. Jag fnissade för mig själv och tänkte att nu säger han något om booby trap.
- Vad är detta för booby trap, säger O.
- Med sån där early alarm vad det nu heter, svarar jag.
- Early warning system.
Och så fnissade vi och somnade båda två. Vi skrattar åt samma vardagliga och urfåniga saker fortfarande.
Vi har haft en fin kväll tillsammans på tu man hand medan O var ute med kompisar. Q somnade i min famn direkt efter tandborstningen. Det var fint att sitta och se hur hans sotsvarta ögonfransar vippade upp och ner för att till sist lägga sig mot kinden, som tecknade i tusch.
Till O blir det inte mycket tid eller energi kvar. I september är det tio år sedan vi gifte oss, det tänkte vi fira med att åka bort över en natt medan mormor eller farmor eller båda tar hand om Q. Jag ser fram emot det.
Samtidigt är jag inte särskilt orolig. Vi känner varann så väl och har varit med om värre. Igår kväll hade vi gått och lagt oss när O kom på att det var bäst att gå upp och hämta en blöja att ha i reserv på nattduksbordet. På vägen tillbaka snubblade han över Q:s horribelt gul-lila Nalle-Puh flygplan (present! Inte köpt av oss. Fast Q älskar det) som dessutom var preparerat med en bjällerskramla. Jag fnissade för mig själv och tänkte att nu säger han något om booby trap.
- Vad är detta för booby trap, säger O.
- Med sån där early alarm vad det nu heter, svarar jag.
- Early warning system.
Och så fnissade vi och somnade båda två. Vi skrattar åt samma vardagliga och urfåniga saker fortfarande.
2008-02-19
High(er) maintenance
Jag börjar bli gammal. Eller snarare, jag börjar känna mig gammal. Eller åtminstone äldre.
Detta bekymrar mig inte så värst vilket jag kan tacka Q för. Under helvetestiden då jag längtade efter barn var det mesta ångestladdat, så också det faktum att tiden gick. Att fylla år var nästan enbart smärtsamt. Äldre och därmed mindre fruktsam. Chanserna till barn bara minskar. Ännu ett år av besvikelser till ända.
Nu känns det inte alls så längre. Att bli mamma till Q har gett mig sinnesfrid. Jag har inte så mycket emot att bli äldre, däremot vill jag till varje pris hålla mig frisk och rörlig. Det är viktigare än någonsin.
För inte länge sedan läste jag en utmärkt krönika av Camilla Thulin (minns dock inte var). Hon är 47 och möts av vilda protester när hon säger att hon är nästan 50. Men hellre vill hon se ut som en fräsch och väl bibehållen 50-åring än en sliten 40-åring. Och så vill hon bli kallad tant Camilla av vännernas barn. Tant för att markera ett respektfullt avstånd. Snyggt Camilla, kul att någon vågar!
Själv konstaterar jag att jag kräver större underhåll nu än förr för att se någorlunda respektabel ut. Jag måste verkligen börja tona håret regelbundet, det är fan vad de grå hårstråna förökar sig. Behålös är bekvämt att vara men funkar inte längre annat än i väldigt otvunget sällskap. Och jag ser verkligen trött ut utan smink. Förr hade jag alltid en sminkfri dag i veckan (på jobbet alltså, helgerna är alltid omejkade) men inte nu. Både mitt bekväma och mitt feministiska jag protesterar men fåfängan vinner.
Mest påfallande är alla mystiska krämpor som börjar dyka upp, senast nu foten. De kanske inte precis är åldersrelaterade. Men det känns som om kroppen vill säga mig något. Ta hand om mig, jag är den enda kropp du har.
Så jag får väl göra det då. Med hålfotsinlägg, dyra frisörbesök, underlagskräm, stavgångspromenader, Friskispass. Vad nu kroppen kan tänkas ha smak för.
Själv är jag nöjd med Q-pussar.
Detta bekymrar mig inte så värst vilket jag kan tacka Q för. Under helvetestiden då jag längtade efter barn var det mesta ångestladdat, så också det faktum att tiden gick. Att fylla år var nästan enbart smärtsamt. Äldre och därmed mindre fruktsam. Chanserna till barn bara minskar. Ännu ett år av besvikelser till ända.
Nu känns det inte alls så längre. Att bli mamma till Q har gett mig sinnesfrid. Jag har inte så mycket emot att bli äldre, däremot vill jag till varje pris hålla mig frisk och rörlig. Det är viktigare än någonsin.
För inte länge sedan läste jag en utmärkt krönika av Camilla Thulin (minns dock inte var). Hon är 47 och möts av vilda protester när hon säger att hon är nästan 50. Men hellre vill hon se ut som en fräsch och väl bibehållen 50-åring än en sliten 40-åring. Och så vill hon bli kallad tant Camilla av vännernas barn. Tant för att markera ett respektfullt avstånd. Snyggt Camilla, kul att någon vågar!
Själv konstaterar jag att jag kräver större underhåll nu än förr för att se någorlunda respektabel ut. Jag måste verkligen börja tona håret regelbundet, det är fan vad de grå hårstråna förökar sig. Behålös är bekvämt att vara men funkar inte längre annat än i väldigt otvunget sällskap. Och jag ser verkligen trött ut utan smink. Förr hade jag alltid en sminkfri dag i veckan (på jobbet alltså, helgerna är alltid omejkade) men inte nu. Både mitt bekväma och mitt feministiska jag protesterar men fåfängan vinner.
Mest påfallande är alla mystiska krämpor som börjar dyka upp, senast nu foten. De kanske inte precis är åldersrelaterade. Men det känns som om kroppen vill säga mig något. Ta hand om mig, jag är den enda kropp du har.
Så jag får väl göra det då. Med hålfotsinlägg, dyra frisörbesök, underlagskräm, stavgångspromenader, Friskispass. Vad nu kroppen kan tänkas ha smak för.
Själv är jag nöjd med Q-pussar.
High(er) maintenance
Jag börjar bli gammal. Eller snarare, jag börjar känna mig gammal. Eller åtminstone äldre.
Detta bekymrar mig inte så värst vilket jag kan tacka Q för. Under helvetestiden då jag längtade efter barn var det mesta ångestladdat, så också det faktum att tiden gick. Att fylla år var nästan enbart smärtsamt. Äldre och därmed mindre fruktsam. Chanserna till barn bara minskar. Ännu ett år av besvikelser till ända.
Nu känns det inte alls så längre. Att bli mamma till Q har gett mig sinnesfrid. Jag har inte så mycket emot att bli äldre, däremot vill jag till varje pris hålla mig frisk och rörlig. Det är viktigare än någonsin.
För inte länge sedan läste jag en utmärkt krönika av Camilla Thulin (minns dock inte var). Hon är 47 och möts av vilda protester när hon säger att hon är nästan 50. Men hellre vill hon se ut som en fräsch och väl bibehållen 50-åring än en sliten 40-åring. Och så vill hon bli kallad tant Camilla av vännernas barn. Tant för att markera ett respektfullt avstånd. Snyggt Camilla, kul att någon vågar!
Själv konstaterar jag att jag kräver större underhåll nu än förr för att se någorlunda respektabel ut. Jag måste verkligen börja tona håret regelbundet, det är fan vad de grå hårstråna förökar sig. Behålös är bekvämt att vara men funkar inte längre annat än i väldigt otvunget sällskap. Och jag ser verkligen trött ut utan smink. Förr hade jag alltid en sminkfri dag i veckan (på jobbet alltså, helgerna är alltid omejkade) men inte nu. Både mitt bekväma och mitt feministiska jag protesterar men fåfängan vinner.
Mest påfallande är alla mystiska krämpor som börjar dyka upp, senast nu foten. De kanske inte precis är åldersrelaterade. Men det känns som om kroppen vill säga mig något. Ta hand om mig, jag är den enda kropp du har.
Så jag får väl göra det då. Med hålfotsinlägg, dyra frisörbesök, underlagskräm, stavgångspromenader, Friskispass. Vad nu kroppen kan tänkas ha smak för.
Själv är jag nöjd med Q-pussar.
Detta bekymrar mig inte så värst vilket jag kan tacka Q för. Under helvetestiden då jag längtade efter barn var det mesta ångestladdat, så också det faktum att tiden gick. Att fylla år var nästan enbart smärtsamt. Äldre och därmed mindre fruktsam. Chanserna till barn bara minskar. Ännu ett år av besvikelser till ända.
Nu känns det inte alls så längre. Att bli mamma till Q har gett mig sinnesfrid. Jag har inte så mycket emot att bli äldre, däremot vill jag till varje pris hålla mig frisk och rörlig. Det är viktigare än någonsin.
För inte länge sedan läste jag en utmärkt krönika av Camilla Thulin (minns dock inte var). Hon är 47 och möts av vilda protester när hon säger att hon är nästan 50. Men hellre vill hon se ut som en fräsch och väl bibehållen 50-åring än en sliten 40-åring. Och så vill hon bli kallad tant Camilla av vännernas barn. Tant för att markera ett respektfullt avstånd. Snyggt Camilla, kul att någon vågar!
Själv konstaterar jag att jag kräver större underhåll nu än förr för att se någorlunda respektabel ut. Jag måste verkligen börja tona håret regelbundet, det är fan vad de grå hårstråna förökar sig. Behålös är bekvämt att vara men funkar inte längre annat än i väldigt otvunget sällskap. Och jag ser verkligen trött ut utan smink. Förr hade jag alltid en sminkfri dag i veckan (på jobbet alltså, helgerna är alltid omejkade) men inte nu. Både mitt bekväma och mitt feministiska jag protesterar men fåfängan vinner.
Mest påfallande är alla mystiska krämpor som börjar dyka upp, senast nu foten. De kanske inte precis är åldersrelaterade. Men det känns som om kroppen vill säga mig något. Ta hand om mig, jag är den enda kropp du har.
Så jag får väl göra det då. Med hålfotsinlägg, dyra frisörbesök, underlagskräm, stavgångspromenader, Friskispass. Vad nu kroppen kan tänkas ha smak för.
Själv är jag nöjd med Q-pussar.
2008-02-17
Lite lättad
Vi har varit på husvisning idag. Ett charmigt hus från 40-talet med stor trädgård, precis vår stil. Lite längre restid till jobbet för O, oförändrad för mig. Öppen spis och vinterträdgård. Parkett och inbyggda garderober.
Vår specialitet är att slå till snabbt. Det älskade gula huset i Göteborg var det första hus vi tittade på. Vi gick på magkänsla och instinkt. Sommarstugan var det första objekt vi var seriöst intresserade av, vi hade varit på en del visningar men hela tiden vetat att tiden inte var rätt. Så i fredags undrade jag för mig själv om vi skulle vara husägare eller åtminstone spekulanter på måndag.
Men på visningen konstaterade vi att vi trots allt detta inte vill ha det. Det var för slitet, för mycket att göra. Vi känner oss lättade, för egentligen vill vi bo kvar i vår ljusa nya lägenhet. Visserligen är det trångt, boytan räcker till men bristen på förvaringsutrymmen gör mig tokig. Vad gör man av resväskor, vinterkläder, skidpjäxor, båtdynor, båttampar, fendrar, sommardäck, urvuxna barnkläder, julsaker, gammal kurslitteratur? Källarförrådet är knökfullt, och då menar jag k-n-ö-k-f-u-l-l-t.
Och så har vi ju redan ett hus eller närmare bestämt en liten stuga. Med tillhörande trädgård. Tanken var ju att vi ska kunna bo där under sommarhalvåret och pendla till våra jobb. De sanitära faciliteterna är inte riktigt tillfyllest ännu, men snart.
Dessutom finns det omtalade sommarparadiset. Nej, det får räcka med hus och renoveringsprojekt. Vi bor kvar i vår höghusförort med tunnelbanan på ena sidan och skogen på den andra. Det är så bra så, åtminstone i fem år till. Eller tre.
Och vem vet, då kanske det dyker upp ett annat hus i precis vår stil.
Vår specialitet är att slå till snabbt. Det älskade gula huset i Göteborg var det första hus vi tittade på. Vi gick på magkänsla och instinkt. Sommarstugan var det första objekt vi var seriöst intresserade av, vi hade varit på en del visningar men hela tiden vetat att tiden inte var rätt. Så i fredags undrade jag för mig själv om vi skulle vara husägare eller åtminstone spekulanter på måndag.
Men på visningen konstaterade vi att vi trots allt detta inte vill ha det. Det var för slitet, för mycket att göra. Vi känner oss lättade, för egentligen vill vi bo kvar i vår ljusa nya lägenhet. Visserligen är det trångt, boytan räcker till men bristen på förvaringsutrymmen gör mig tokig. Vad gör man av resväskor, vinterkläder, skidpjäxor, båtdynor, båttampar, fendrar, sommardäck, urvuxna barnkläder, julsaker, gammal kurslitteratur? Källarförrådet är knökfullt, och då menar jag k-n-ö-k-f-u-l-l-t.
Och så har vi ju redan ett hus eller närmare bestämt en liten stuga. Med tillhörande trädgård. Tanken var ju att vi ska kunna bo där under sommarhalvåret och pendla till våra jobb. De sanitära faciliteterna är inte riktigt tillfyllest ännu, men snart.
Dessutom finns det omtalade sommarparadiset. Nej, det får räcka med hus och renoveringsprojekt. Vi bor kvar i vår höghusförort med tunnelbanan på ena sidan och skogen på den andra. Det är så bra så, åtminstone i fem år till. Eller tre.
Och vem vet, då kanske det dyker upp ett annat hus i precis vår stil.
Lite lättad
Vi har varit på husvisning idag. Ett charmigt hus från 40-talet med stor trädgård, precis vår stil. Lite längre restid till jobbet för O, oförändrad för mig. Öppen spis och vinterträdgård. Parkett och inbyggda garderober.
Vår specialitet är att slå till snabbt. Det älskade gula huset i Göteborg var det första hus vi tittade på. Vi gick på magkänsla och instinkt. Sommarstugan var det första objekt vi var seriöst intresserade av, vi hade varit på en del visningar men hela tiden vetat att tiden inte var rätt. Så i fredags undrade jag för mig själv om vi skulle vara husägare eller åtminstone spekulanter på måndag.
Men på visningen konstaterade vi att vi trots allt detta inte vill ha det. Det var för slitet, för mycket att göra. Vi känner oss lättade, för egentligen vill vi bo kvar i vår ljusa nya lägenhet. Visserligen är det trångt, boytan räcker till men bristen på förvaringsutrymmen gör mig tokig. Vad gör man av resväskor, vinterkläder, skidpjäxor, båtdynor, båttampar, fendrar, sommardäck, urvuxna barnkläder, julsaker, gammal kurslitteratur? Källarförrådet är knökfullt, och då menar jag k-n-ö-k-f-u-l-l-t.
Och så har vi ju redan ett hus eller närmare bestämt en liten stuga. Med tillhörande trädgård. Tanken var ju att vi ska kunna bo där under sommarhalvåret och pendla till våra jobb. De sanitära faciliteterna är inte riktigt tillfyllest ännu, men snart.
Dessutom finns det omtalade sommarparadiset. Nej, det får räcka med hus och renoveringsprojekt. Vi bor kvar i vår höghusförort med tunnelbanan på ena sidan och skogen på den andra. Det är så bra så, åtminstone i fem år till. Eller tre.
Och vem vet, då kanske det dyker upp ett annat hus i precis vår stil.
Vår specialitet är att slå till snabbt. Det älskade gula huset i Göteborg var det första hus vi tittade på. Vi gick på magkänsla och instinkt. Sommarstugan var det första objekt vi var seriöst intresserade av, vi hade varit på en del visningar men hela tiden vetat att tiden inte var rätt. Så i fredags undrade jag för mig själv om vi skulle vara husägare eller åtminstone spekulanter på måndag.
Men på visningen konstaterade vi att vi trots allt detta inte vill ha det. Det var för slitet, för mycket att göra. Vi känner oss lättade, för egentligen vill vi bo kvar i vår ljusa nya lägenhet. Visserligen är det trångt, boytan räcker till men bristen på förvaringsutrymmen gör mig tokig. Vad gör man av resväskor, vinterkläder, skidpjäxor, båtdynor, båttampar, fendrar, sommardäck, urvuxna barnkläder, julsaker, gammal kurslitteratur? Källarförrådet är knökfullt, och då menar jag k-n-ö-k-f-u-l-l-t.
Och så har vi ju redan ett hus eller närmare bestämt en liten stuga. Med tillhörande trädgård. Tanken var ju att vi ska kunna bo där under sommarhalvåret och pendla till våra jobb. De sanitära faciliteterna är inte riktigt tillfyllest ännu, men snart.
Dessutom finns det omtalade sommarparadiset. Nej, det får räcka med hus och renoveringsprojekt. Vi bor kvar i vår höghusförort med tunnelbanan på ena sidan och skogen på den andra. Det är så bra så, åtminstone i fem år till. Eller tre.
Och vem vet, då kanske det dyker upp ett annat hus i precis vår stil.
2008-02-15
Sommarparadiset
Jag har ett sådant, eller åtminstone fanns det ett sådant i min barndom. Det är ett bedagat hus i på en ö i Bohuslän. När jag var barn var det Paradiset. Hela året längtade jag dit, under resan sjöng jag för mig själv fast jag alltid var bilsjuk, och första glimten av huset fyllde mig med lycka.
Det är inte paradisiskt längre. Det ägs nu av en samling mer eller mindre knepiga släktingar. Inga beslut kan tas utan att manglas, stötas, blötas och helst grälas om. Gamla ostar viner genom luften. Under tiden förfaller huset allt mer.
Ett av problemen är att stället är för dyrt och för svårskött för att äga på egen hand. En släkting har energin och viljan att ta hand om alltihopa, men han har inte pengarna att köpa ut oss andra. Någon annan skulle kanske ha råd, men är inte villig att ta på sig hela ansvaret själv.
Jag vill behålla nycklarna till paradiset. Några veckor om året vill jag vara där, och jag vill gärna göra rätt för mig i form av arbete och pengar. Detta vill jag göra i samarbete med vettiga och rationella människor som det går att ha en rak kommunikation med. Men det verkar inte fungera.
I förrgår tröttnade jag på skiten. Jag skrev ett bitskt mejl angående det senaste tjafset och satte mig sedan ner och tänkte. Jag vill inte ha detta. Jag orkar inte ha det så här. Mitt liv är tillräckligt stressigt och komplicerat utan dessa konflikter.
Å andra sidan: mitt sommarparadis. Även utan barndomens sentimentala glasögon så är det unikt. Kommer jag att bittert gräma och ångra mig om jag släpper det? Beslutet kan aldrig göras ogjort. Jag kommer aldrig att kunna visa Q mina badställen, utsiktsställen, fiskeställen. Han kommer att ha andra sådana men de kommer att sakna förankringen bakåt till min historia. Fast för honom kanske det inte spelar någon roll?
Nu har jag tänkt färdigt. Min plan är att härda ut i fem år till. Om det känns likadant då slänger jag nycklarna till paradiset i sjön. Och gråter av sorg och av lättnad.
Det är inte paradisiskt längre. Det ägs nu av en samling mer eller mindre knepiga släktingar. Inga beslut kan tas utan att manglas, stötas, blötas och helst grälas om. Gamla ostar viner genom luften. Under tiden förfaller huset allt mer.
Ett av problemen är att stället är för dyrt och för svårskött för att äga på egen hand. En släkting har energin och viljan att ta hand om alltihopa, men han har inte pengarna att köpa ut oss andra. Någon annan skulle kanske ha råd, men är inte villig att ta på sig hela ansvaret själv.
Jag vill behålla nycklarna till paradiset. Några veckor om året vill jag vara där, och jag vill gärna göra rätt för mig i form av arbete och pengar. Detta vill jag göra i samarbete med vettiga och rationella människor som det går att ha en rak kommunikation med. Men det verkar inte fungera.
I förrgår tröttnade jag på skiten. Jag skrev ett bitskt mejl angående det senaste tjafset och satte mig sedan ner och tänkte. Jag vill inte ha detta. Jag orkar inte ha det så här. Mitt liv är tillräckligt stressigt och komplicerat utan dessa konflikter.
Å andra sidan: mitt sommarparadis. Även utan barndomens sentimentala glasögon så är det unikt. Kommer jag att bittert gräma och ångra mig om jag släpper det? Beslutet kan aldrig göras ogjort. Jag kommer aldrig att kunna visa Q mina badställen, utsiktsställen, fiskeställen. Han kommer att ha andra sådana men de kommer att sakna förankringen bakåt till min historia. Fast för honom kanske det inte spelar någon roll?
Nu har jag tänkt färdigt. Min plan är att härda ut i fem år till. Om det känns likadant då slänger jag nycklarna till paradiset i sjön. Och gråter av sorg och av lättnad.
Sommarparadiset
Jag har ett sådant, eller åtminstone fanns det ett sådant i min barndom. Det är ett bedagat hus i på en ö i Bohuslän. När jag var barn var det Paradiset. Hela året längtade jag dit, under resan sjöng jag för mig själv fast jag alltid var bilsjuk, och första glimten av huset fyllde mig med lycka.
Det är inte paradisiskt längre. Det ägs nu av en samling mer eller mindre knepiga släktingar. Inga beslut kan tas utan att manglas, stötas, blötas och helst grälas om. Gamla ostar viner genom luften. Under tiden förfaller huset allt mer.
Ett av problemen är att stället är för dyrt och för svårskött för att äga på egen hand. En släkting har energin och viljan att ta hand om alltihopa, men han har inte pengarna att köpa ut oss andra. Någon annan skulle kanske ha råd, men är inte villig att ta på sig hela ansvaret själv.
Jag vill behålla nycklarna till paradiset. Några veckor om året vill jag vara där, och jag vill gärna göra rätt för mig i form av arbete och pengar. Detta vill jag göra i samarbete med vettiga och rationella människor som det går att ha en rak kommunikation med. Men det verkar inte fungera.
I förrgår tröttnade jag på skiten. Jag skrev ett bitskt mejl angående det senaste tjafset och satte mig sedan ner och tänkte. Jag vill inte ha detta. Jag orkar inte ha det så här. Mitt liv är tillräckligt stressigt och komplicerat utan dessa konflikter.
Å andra sidan: mitt sommarparadis. Även utan barndomens sentimentala glasögon så är det unikt. Kommer jag att bittert gräma och ångra mig om jag släpper det? Beslutet kan aldrig göras ogjort. Jag kommer aldrig att kunna visa Q mina badställen, utsiktsställen, fiskeställen. Han kommer att ha andra sådana men de kommer att sakna förankringen bakåt till min historia. Fast för honom kanske det inte spelar någon roll?
Nu har jag tänkt färdigt. Min plan är att härda ut i fem år till. Om det känns likadant då slänger jag nycklarna till paradiset i sjön. Och gråter av sorg och av lättnad.
Det är inte paradisiskt längre. Det ägs nu av en samling mer eller mindre knepiga släktingar. Inga beslut kan tas utan att manglas, stötas, blötas och helst grälas om. Gamla ostar viner genom luften. Under tiden förfaller huset allt mer.
Ett av problemen är att stället är för dyrt och för svårskött för att äga på egen hand. En släkting har energin och viljan att ta hand om alltihopa, men han har inte pengarna att köpa ut oss andra. Någon annan skulle kanske ha råd, men är inte villig att ta på sig hela ansvaret själv.
Jag vill behålla nycklarna till paradiset. Några veckor om året vill jag vara där, och jag vill gärna göra rätt för mig i form av arbete och pengar. Detta vill jag göra i samarbete med vettiga och rationella människor som det går att ha en rak kommunikation med. Men det verkar inte fungera.
I förrgår tröttnade jag på skiten. Jag skrev ett bitskt mejl angående det senaste tjafset och satte mig sedan ner och tänkte. Jag vill inte ha detta. Jag orkar inte ha det så här. Mitt liv är tillräckligt stressigt och komplicerat utan dessa konflikter.
Å andra sidan: mitt sommarparadis. Även utan barndomens sentimentala glasögon så är det unikt. Kommer jag att bittert gräma och ångra mig om jag släpper det? Beslutet kan aldrig göras ogjort. Jag kommer aldrig att kunna visa Q mina badställen, utsiktsställen, fiskeställen. Han kommer att ha andra sådana men de kommer att sakna förankringen bakåt till min historia. Fast för honom kanske det inte spelar någon roll?
Nu har jag tänkt färdigt. Min plan är att härda ut i fem år till. Om det känns likadant då slänger jag nycklarna till paradiset i sjön. Och gråter av sorg och av lättnad.
2008-02-12
Mår ju faktiskt bra, ju
Livet snurrar fort nu. Det blir mer att göra på jobbet, mitt enda projekt har förökat sig och plötsligt blivit tre, och jag har inte längre tid att längta efter att kunna slösurfa eller förbanna det faktum att jag sitter i kontorslandskap med ryggen utåt och skärmen väl synlig för alla förbipasserande.
Varje morgon väcks jag av att Q häver sig upp på mig och pratsjunger "Bupp, bupp!". Oftast går O "bupp" med honom så att jag får sova en stund till. Men imorse var det jag som tog morgonpasset och vi hade en mysig morgon tillsammans (jag var ovanligt pigg imorse) innan det var dags att hasta iväg. Q var ett mönster av snällhet idag till skillnad från igår när han tycktes ha utvecklat sugfötter och klättrade på allt och som kronan på verket snöt sig i gardinen. Då var det inte utan att det var lite skönt att gå till jobbet.
Tiden tillsammans med Q har krympt markant, och jag är förvånad och lite ledsen över att jag inte tycker att det är jobbigare att vara ifrån honom. Det är skönt att rå sig själv igen, att vara ute i världen igen.
Den tid vi har uppskattar jag så mycket mer nu när den är begränsad. Samtidigt som jag märker hur svårt det kan vara att slita sig från vuxenvärlden även när jag umgås med Q. Att mentalt hålla honom på armlängds avstånd, med ett öga i tidningen eller på datorskärmen, med mobilen på.
Nej. Sådan vill jag inte vara. Det beteendet vill jag inte halka in i. När jag är hemma med Q vill jag vara med honom. Vara med honom. Ner på golvet för att "bugga" med klossar. Läsa samma eländiga bok fyra gånger på raken. Det enformiga blir mindre enformigt när jag ser det genom hans ögon.
Det slår mig hur viktig föräldraledigheten är. För mig i alla fall så var en lång ledighet en förutsättning för att utveckla den här förmågan att vara i nuet med Q på hans villkor. Åtminstone ibland.
Åter till där jag började. Det går fort nu. Dagarna är långa och intensiva både hemma och på jobbet. Med förvåning konstaterar jag att jag mår bra. Jag gillar det här. Jag trivs med livet. Jag törs inte riktigt tro att det ska räcka. Kanske för att jag mått dåligt så länge, kanske för att jag har på känn att det inte får snurra så mycket fortare nu.
Och förresten! Min fot är nästan helt bra nu. Dyra inlägg gjorde susen. Imorgon blir det stor premiär: Helga ska prova spinning för första gången, tolv år efter att hon först hörde talas om det och tio år efter att alla andra började.
Varje morgon väcks jag av att Q häver sig upp på mig och pratsjunger "Bupp, bupp!". Oftast går O "bupp" med honom så att jag får sova en stund till. Men imorse var det jag som tog morgonpasset och vi hade en mysig morgon tillsammans (jag var ovanligt pigg imorse) innan det var dags att hasta iväg. Q var ett mönster av snällhet idag till skillnad från igår när han tycktes ha utvecklat sugfötter och klättrade på allt och som kronan på verket snöt sig i gardinen. Då var det inte utan att det var lite skönt att gå till jobbet.
Tiden tillsammans med Q har krympt markant, och jag är förvånad och lite ledsen över att jag inte tycker att det är jobbigare att vara ifrån honom. Det är skönt att rå sig själv igen, att vara ute i världen igen.
Den tid vi har uppskattar jag så mycket mer nu när den är begränsad. Samtidigt som jag märker hur svårt det kan vara att slita sig från vuxenvärlden även när jag umgås med Q. Att mentalt hålla honom på armlängds avstånd, med ett öga i tidningen eller på datorskärmen, med mobilen på.
Nej. Sådan vill jag inte vara. Det beteendet vill jag inte halka in i. När jag är hemma med Q vill jag vara med honom. Vara med honom. Ner på golvet för att "bugga" med klossar. Läsa samma eländiga bok fyra gånger på raken. Det enformiga blir mindre enformigt när jag ser det genom hans ögon.
Det slår mig hur viktig föräldraledigheten är. För mig i alla fall så var en lång ledighet en förutsättning för att utveckla den här förmågan att vara i nuet med Q på hans villkor. Åtminstone ibland.
Åter till där jag började. Det går fort nu. Dagarna är långa och intensiva både hemma och på jobbet. Med förvåning konstaterar jag att jag mår bra. Jag gillar det här. Jag trivs med livet. Jag törs inte riktigt tro att det ska räcka. Kanske för att jag mått dåligt så länge, kanske för att jag har på känn att det inte får snurra så mycket fortare nu.
Och förresten! Min fot är nästan helt bra nu. Dyra inlägg gjorde susen. Imorgon blir det stor premiär: Helga ska prova spinning för första gången, tolv år efter att hon först hörde talas om det och tio år efter att alla andra började.
Mår ju faktiskt bra, ju
Livet snurrar fort nu. Det blir mer att göra på jobbet, mitt enda projekt har förökat sig och plötsligt blivit tre, och jag har inte längre tid att längta efter att kunna slösurfa eller förbanna det faktum att jag sitter i kontorslandskap med ryggen utåt och skärmen väl synlig för alla förbipasserande.
Varje morgon väcks jag av att Q häver sig upp på mig och pratsjunger "Bupp, bupp!". Oftast går O "bupp" med honom så att jag får sova en stund till. Men imorse var det jag som tog morgonpasset och vi hade en mysig morgon tillsammans (jag var ovanligt pigg imorse) innan det var dags att hasta iväg. Q var ett mönster av snällhet idag till skillnad från igår när han tycktes ha utvecklat sugfötter och klättrade på allt och som kronan på verket snöt sig i gardinen. Då var det inte utan att det var lite skönt att gå till jobbet.
Tiden tillsammans med Q har krympt markant, och jag är förvånad och lite ledsen över att jag inte tycker att det är jobbigare att vara ifrån honom. Det är skönt att rå sig själv igen, att vara ute i världen igen.
Den tid vi har uppskattar jag så mycket mer nu när den är begränsad. Samtidigt som jag märker hur svårt det kan vara att slita sig från vuxenvärlden även när jag umgås med Q. Att mentalt hålla honom på armlängds avstånd, med ett öga i tidningen eller på datorskärmen, med mobilen på.
Nej. Sådan vill jag inte vara. Det beteendet vill jag inte halka in i. När jag är hemma med Q vill jag vara med honom. Vara med honom. Ner på golvet för att "bugga" med klossar. Läsa samma eländiga bok fyra gånger på raken. Det enformiga blir mindre enformigt när jag ser det genom hans ögon.
Det slår mig hur viktig föräldraledigheten är. För mig i alla fall så var en lång ledighet en förutsättning för att utveckla den här förmågan att vara i nuet med Q på hans villkor. Åtminstone ibland.
Åter till där jag började. Det går fort nu. Dagarna är långa och intensiva både hemma och på jobbet. Med förvåning konstaterar jag att jag mår bra. Jag gillar det här. Jag trivs med livet. Jag törs inte riktigt tro att det ska räcka. Kanske för att jag mått dåligt så länge, kanske för att jag har på känn att det inte får snurra så mycket fortare nu.
Och förresten! Min fot är nästan helt bra nu. Dyra inlägg gjorde susen. Imorgon blir det stor premiär: Helga ska prova spinning för första gången, tolv år efter att hon först hörde talas om det och tio år efter att alla andra började.
Varje morgon väcks jag av att Q häver sig upp på mig och pratsjunger "Bupp, bupp!". Oftast går O "bupp" med honom så att jag får sova en stund till. Men imorse var det jag som tog morgonpasset och vi hade en mysig morgon tillsammans (jag var ovanligt pigg imorse) innan det var dags att hasta iväg. Q var ett mönster av snällhet idag till skillnad från igår när han tycktes ha utvecklat sugfötter och klättrade på allt och som kronan på verket snöt sig i gardinen. Då var det inte utan att det var lite skönt att gå till jobbet.
Tiden tillsammans med Q har krympt markant, och jag är förvånad och lite ledsen över att jag inte tycker att det är jobbigare att vara ifrån honom. Det är skönt att rå sig själv igen, att vara ute i världen igen.
Den tid vi har uppskattar jag så mycket mer nu när den är begränsad. Samtidigt som jag märker hur svårt det kan vara att slita sig från vuxenvärlden även när jag umgås med Q. Att mentalt hålla honom på armlängds avstånd, med ett öga i tidningen eller på datorskärmen, med mobilen på.
Nej. Sådan vill jag inte vara. Det beteendet vill jag inte halka in i. När jag är hemma med Q vill jag vara med honom. Vara med honom. Ner på golvet för att "bugga" med klossar. Läsa samma eländiga bok fyra gånger på raken. Det enformiga blir mindre enformigt när jag ser det genom hans ögon.
Det slår mig hur viktig föräldraledigheten är. För mig i alla fall så var en lång ledighet en förutsättning för att utveckla den här förmågan att vara i nuet med Q på hans villkor. Åtminstone ibland.
Åter till där jag började. Det går fort nu. Dagarna är långa och intensiva både hemma och på jobbet. Med förvåning konstaterar jag att jag mår bra. Jag gillar det här. Jag trivs med livet. Jag törs inte riktigt tro att det ska räcka. Kanske för att jag mått dåligt så länge, kanske för att jag har på känn att det inte får snurra så mycket fortare nu.
Och förresten! Min fot är nästan helt bra nu. Dyra inlägg gjorde susen. Imorgon blir det stor premiär: Helga ska prova spinning för första gången, tolv år efter att hon först hörde talas om det och tio år efter att alla andra började.
2008-02-10
Bruksanvisning
Ett av många sätt att göra mig på dåligt humör:
1 Den viktigaste punkten. Det ska vara morgon! Då är utgångsläget bäst. Försök alltså att överraska mig på morgonen, gärna redan innan jag har hunnit till jobbet.
2 Skicka en felstavad möteskallelse per mejl. Tala inte om vad mötet gäller, bara att det äger rum klockan elva samma dag.
3 Ännu en viktig punkt. Använd absolut inte kalenderfunktionen i Outlook för att kolla om dina mötesdeltagare är upptagna eller inte. Förutsätt att ditt skitviktiga möte får alla andra att släppa allt de har för händer.
4 När jag svarar att jag kommer något senare eftersom jag måste avsluta ett annat möte först, tryck då bums iväg ett (helst felstavat) mejl där du förklarar hur bråttom det är med allting. Använd gärna uttryck som "komma snabbt upp på banan" eller liknande.
Detta lyckades en kollega till mig utföra med glans i onsdags. Bet jag huvudet av honom? Nej, bara i andanom. Efter mötet åt vi lunch ihop som de bästa arbetskamrater. Han är genomtrevlig och snacksalig säljare, jag är envis och skeptisk projektledare. Det hör till sakernas natur att det blixtrar till ibland.
Och egentligen gillar jag ju att jobba där saker händer snabbt och man måste planera och prioritera med kort varsel. Motsatsen har jag provat och det var inte kul.
1 Den viktigaste punkten. Det ska vara morgon! Då är utgångsläget bäst. Försök alltså att överraska mig på morgonen, gärna redan innan jag har hunnit till jobbet.
2 Skicka en felstavad möteskallelse per mejl. Tala inte om vad mötet gäller, bara att det äger rum klockan elva samma dag.
3 Ännu en viktig punkt. Använd absolut inte kalenderfunktionen i Outlook för att kolla om dina mötesdeltagare är upptagna eller inte. Förutsätt att ditt skitviktiga möte får alla andra att släppa allt de har för händer.
4 När jag svarar att jag kommer något senare eftersom jag måste avsluta ett annat möte först, tryck då bums iväg ett (helst felstavat) mejl där du förklarar hur bråttom det är med allting. Använd gärna uttryck som "komma snabbt upp på banan" eller liknande.
Detta lyckades en kollega till mig utföra med glans i onsdags. Bet jag huvudet av honom? Nej, bara i andanom. Efter mötet åt vi lunch ihop som de bästa arbetskamrater. Han är genomtrevlig och snacksalig säljare, jag är envis och skeptisk projektledare. Det hör till sakernas natur att det blixtrar till ibland.
Och egentligen gillar jag ju att jobba där saker händer snabbt och man måste planera och prioritera med kort varsel. Motsatsen har jag provat och det var inte kul.
Bruksanvisning
Ett av många sätt att göra mig på dåligt humör:
1 Den viktigaste punkten. Det ska vara morgon! Då är utgångsläget bäst. Försök alltså att överraska mig på morgonen, gärna redan innan jag har hunnit till jobbet.
2 Skicka en felstavad möteskallelse per mejl. Tala inte om vad mötet gäller, bara att det äger rum klockan elva samma dag.
3 Ännu en viktig punkt. Använd absolut inte kalenderfunktionen i Outlook för att kolla om dina mötesdeltagare är upptagna eller inte. Förutsätt att ditt skitviktiga möte får alla andra att släppa allt de har för händer.
4 När jag svarar att jag kommer något senare eftersom jag måste avsluta ett annat möte först, tryck då bums iväg ett (helst felstavat) mejl där du förklarar hur bråttom det är med allting. Använd gärna uttryck som "komma snabbt upp på banan" eller liknande.
Detta lyckades en kollega till mig utföra med glans i onsdags. Bet jag huvudet av honom? Nej, bara i andanom. Efter mötet åt vi lunch ihop som de bästa arbetskamrater. Han är genomtrevlig och snacksalig säljare, jag är envis och skeptisk projektledare. Det hör till sakernas natur att det blixtrar till ibland.
Och egentligen gillar jag ju att jobba där saker händer snabbt och man måste planera och prioritera med kort varsel. Motsatsen har jag provat och det var inte kul.
1 Den viktigaste punkten. Det ska vara morgon! Då är utgångsläget bäst. Försök alltså att överraska mig på morgonen, gärna redan innan jag har hunnit till jobbet.
2 Skicka en felstavad möteskallelse per mejl. Tala inte om vad mötet gäller, bara att det äger rum klockan elva samma dag.
3 Ännu en viktig punkt. Använd absolut inte kalenderfunktionen i Outlook för att kolla om dina mötesdeltagare är upptagna eller inte. Förutsätt att ditt skitviktiga möte får alla andra att släppa allt de har för händer.
4 När jag svarar att jag kommer något senare eftersom jag måste avsluta ett annat möte först, tryck då bums iväg ett (helst felstavat) mejl där du förklarar hur bråttom det är med allting. Använd gärna uttryck som "komma snabbt upp på banan" eller liknande.
Detta lyckades en kollega till mig utföra med glans i onsdags. Bet jag huvudet av honom? Nej, bara i andanom. Efter mötet åt vi lunch ihop som de bästa arbetskamrater. Han är genomtrevlig och snacksalig säljare, jag är envis och skeptisk projektledare. Det hör till sakernas natur att det blixtrar till ibland.
Och egentligen gillar jag ju att jobba där saker händer snabbt och man måste planera och prioritera med kort varsel. Motsatsen har jag provat och det var inte kul.
2008-02-06
Vabba rockar fett
Inne på fjärde jobbveckan konstaterar jag att barn är den perfekta ursäkten för att komma sent och gå tidigt och jobba hemifrån lite då och då. Mina två närmaste chefer har barn i Q:s ålder och de vabbar ideligen. Det är skönt att se.
Fast lite grann svider det också. Det är något skenheligt över denna totala acceptans. Ingen vågar knysta när någon är hemma med barn, det är den heliga kon som inte får knuffas på. Men hur är det med alla de som skulle behöva jobba lite kortare dagar eller ha lite friare arbetstider, men som inte har barn?
För två år sedan var jag själv en sådan. En av mina nyfunna insikter är hur trött och sliten jag var under mitt första år på jobbet. Jag jobbade heltid fast jag egentligen inte orkade. Flexkontot sjönk som en sten och låg stadigt på maxgränsen. Nä, för resor och liknande räknas ju inte som flex. Min dåvarande chef tog upp saken på PU-samtalet. Att inte tillbringa många timmar på jobbet innebär per automatik ett bristande intresse för det, tyckte han.
Och så var det pappaledigheterna då. På våren när vi skulle planera för semesterperioden kom de en efter en och aviserade nio veckors ledighet plus semester: hela sommaren och mer ändå. De stackare som var kvar kunde inte få ta sin semester när de ville. Företaget lockade med bonus till dem som bara tog ut två veckor under sommarmånaderna.
Missförstå mig inte. Jag tycker att pappaledighet är fantastiskt. Ännu mer fantastiskt tycker jag att det är med karlar som tar huvudansvaret för sina barn under en period, medan mamman jobbar. Att vara pappaledig under sommaren (när frun också är hemma) och titta på fotbolls-VM och spika på altanen är inte samma sak.
Men jag är lika skenhelig själv. När vi åkte till Korea för att hämta Q sa jag att jag skulle vara borta i mer än ett halvår men inte så länge som ett år. På våren ringde jag min chef och berättade att jag inte alls tänkt komma tillbaka i augusti som han trodde, utan i januari. Han sa inget särskilt, för vad skulle han säga?
Jag tänker skamlöst utnyttja det faktum att jag är SMÅBARNSFÖRÄLDER och komma och gå på konstiga tider (kanske inte så mycket just nu medan O är pappaledig dock). Redan nu åberopar jag min lagstadgade rätt att jobba deltid.
Det jag efterlyser är lite större förståelse för att det kan finnas andra saker i livet än just barn som gör att man har svårt att hålla farten i ekorrhjulet.
Fast lite grann svider det också. Det är något skenheligt över denna totala acceptans. Ingen vågar knysta när någon är hemma med barn, det är den heliga kon som inte får knuffas på. Men hur är det med alla de som skulle behöva jobba lite kortare dagar eller ha lite friare arbetstider, men som inte har barn?
För två år sedan var jag själv en sådan. En av mina nyfunna insikter är hur trött och sliten jag var under mitt första år på jobbet. Jag jobbade heltid fast jag egentligen inte orkade. Flexkontot sjönk som en sten och låg stadigt på maxgränsen. Nä, för resor och liknande räknas ju inte som flex. Min dåvarande chef tog upp saken på PU-samtalet. Att inte tillbringa många timmar på jobbet innebär per automatik ett bristande intresse för det, tyckte han.
Och så var det pappaledigheterna då. På våren när vi skulle planera för semesterperioden kom de en efter en och aviserade nio veckors ledighet plus semester: hela sommaren och mer ändå. De stackare som var kvar kunde inte få ta sin semester när de ville. Företaget lockade med bonus till dem som bara tog ut två veckor under sommarmånaderna.
Missförstå mig inte. Jag tycker att pappaledighet är fantastiskt. Ännu mer fantastiskt tycker jag att det är med karlar som tar huvudansvaret för sina barn under en period, medan mamman jobbar. Att vara pappaledig under sommaren (när frun också är hemma) och titta på fotbolls-VM och spika på altanen är inte samma sak.
Men jag är lika skenhelig själv. När vi åkte till Korea för att hämta Q sa jag att jag skulle vara borta i mer än ett halvår men inte så länge som ett år. På våren ringde jag min chef och berättade att jag inte alls tänkt komma tillbaka i augusti som han trodde, utan i januari. Han sa inget särskilt, för vad skulle han säga?
Jag tänker skamlöst utnyttja det faktum att jag är SMÅBARNSFÖRÄLDER och komma och gå på konstiga tider (kanske inte så mycket just nu medan O är pappaledig dock). Redan nu åberopar jag min lagstadgade rätt att jobba deltid.
Det jag efterlyser är lite större förståelse för att det kan finnas andra saker i livet än just barn som gör att man har svårt att hålla farten i ekorrhjulet.
Vabba rockar fett
Inne på fjärde jobbveckan konstaterar jag att barn är den perfekta ursäkten för att komma sent och gå tidigt och jobba hemifrån lite då och då. Mina två närmaste chefer har barn i Q:s ålder och de vabbar ideligen. Det är skönt att se.
Fast lite grann svider det också. Det är något skenheligt över denna totala acceptans. Ingen vågar knysta när någon är hemma med barn, det är den heliga kon som inte får knuffas på. Men hur är det med alla de som skulle behöva jobba lite kortare dagar eller ha lite friare arbetstider, men som inte har barn?
För två år sedan var jag själv en sådan. En av mina nyfunna insikter är hur trött och sliten jag var under mitt första år på jobbet. Jag jobbade heltid fast jag egentligen inte orkade. Flexkontot sjönk som en sten och låg stadigt på maxgränsen. Nä, för resor och liknande räknas ju inte som flex. Min dåvarande chef tog upp saken på PU-samtalet. Att inte tillbringa många timmar på jobbet innebär per automatik ett bristande intresse för det, tyckte han.
Och så var det pappaledigheterna då. På våren när vi skulle planera för semesterperioden kom de en efter en och aviserade nio veckors ledighet plus semester: hela sommaren och mer ändå. De stackare som var kvar kunde inte få ta sin semester när de ville. Företaget lockade med bonus till dem som bara tog ut två veckor under sommarmånaderna.
Missförstå mig inte. Jag tycker att pappaledighet är fantastiskt. Ännu mer fantastiskt tycker jag att det är med karlar som tar huvudansvaret för sina barn under en period, medan mamman jobbar. Att vara pappaledig under sommaren (när frun också är hemma) och titta på fotbolls-VM och spika på altanen är inte samma sak.
Men jag är lika skenhelig själv. När vi åkte till Korea för att hämta Q sa jag att jag skulle vara borta i mer än ett halvår men inte så länge som ett år. På våren ringde jag min chef och berättade att jag inte alls tänkt komma tillbaka i augusti som han trodde, utan i januari. Han sa inget särskilt, för vad skulle han säga?
Jag tänker skamlöst utnyttja det faktum att jag är SMÅBARNSFÖRÄLDER och komma och gå på konstiga tider (kanske inte så mycket just nu medan O är pappaledig dock). Redan nu åberopar jag min lagstadgade rätt att jobba deltid.
Det jag efterlyser är lite större förståelse för att det kan finnas andra saker i livet än just barn som gör att man har svårt att hålla farten i ekorrhjulet.
Fast lite grann svider det också. Det är något skenheligt över denna totala acceptans. Ingen vågar knysta när någon är hemma med barn, det är den heliga kon som inte får knuffas på. Men hur är det med alla de som skulle behöva jobba lite kortare dagar eller ha lite friare arbetstider, men som inte har barn?
För två år sedan var jag själv en sådan. En av mina nyfunna insikter är hur trött och sliten jag var under mitt första år på jobbet. Jag jobbade heltid fast jag egentligen inte orkade. Flexkontot sjönk som en sten och låg stadigt på maxgränsen. Nä, för resor och liknande räknas ju inte som flex. Min dåvarande chef tog upp saken på PU-samtalet. Att inte tillbringa många timmar på jobbet innebär per automatik ett bristande intresse för det, tyckte han.
Och så var det pappaledigheterna då. På våren när vi skulle planera för semesterperioden kom de en efter en och aviserade nio veckors ledighet plus semester: hela sommaren och mer ändå. De stackare som var kvar kunde inte få ta sin semester när de ville. Företaget lockade med bonus till dem som bara tog ut två veckor under sommarmånaderna.
Missförstå mig inte. Jag tycker att pappaledighet är fantastiskt. Ännu mer fantastiskt tycker jag att det är med karlar som tar huvudansvaret för sina barn under en period, medan mamman jobbar. Att vara pappaledig under sommaren (när frun också är hemma) och titta på fotbolls-VM och spika på altanen är inte samma sak.
Men jag är lika skenhelig själv. När vi åkte till Korea för att hämta Q sa jag att jag skulle vara borta i mer än ett halvår men inte så länge som ett år. På våren ringde jag min chef och berättade att jag inte alls tänkt komma tillbaka i augusti som han trodde, utan i januari. Han sa inget särskilt, för vad skulle han säga?
Jag tänker skamlöst utnyttja det faktum att jag är SMÅBARNSFÖRÄLDER och komma och gå på konstiga tider (kanske inte så mycket just nu medan O är pappaledig dock). Redan nu åberopar jag min lagstadgade rätt att jobba deltid.
Det jag efterlyser är lite större förståelse för att det kan finnas andra saker i livet än just barn som gör att man har svårt att hålla farten i ekorrhjulet.
2008-02-01
Kroppen och jobbet
Jag är lite trött. Jobbet fortsätter att gå förvånansvärt bra (hurra för deltid, hurra hurra hurra!) och är inte den huvudsakliga orsaken till min trötthet.
Jag har ont. För tre veckor sedan började höger fot plötsligt göra ont (apropå ont och fötter så är Q numera helt återställd, hurra igen!). Utan särskild anledning värkte den mer och mer tills jag till slut inte kunde gå utan att halta. Då flyttade smärtan till vristen istället. Efter en dryg vecka tröttnade jag och sökte vård. Via vårdcentralen först, men de hade en veckas väntetid för att få prata med en allmänläkare. Hos Cityakuten fick jag vänta en timme på att bli undersökt av en ortoped.
Och domen var att jag är felkonstruerad. Nu på ett nytt ställe: fötterna och benen. Därför går jag konstigt och belastar fötterna fel och därför gör det nu ont i höger fot och vänster lär snart paja den också. Lösningen är ortopediska inlägg, värktabletter och tid. Ett och ett halvt år kan läkningen ta. Och jag som precis skulle börja ett nytt sunt leverne och köpa årskort på Friskis. Absolut förbjudet. Simma och cykla är det enda jag får göra.
Förra veckan var det som värst, då klarade jag nätt och jämnt att linka till och från tunnelbanan. På kvällarna rasade jag ihop i en trött och ledsen hög och konstaterade att smärta sliter på ork och humör.
Men nu känns det bättre. Värktabletterna och helgvila hjälpte, inläggen är utprovade, jag har varit i simhallen två gånger, ska dit igen på söndag och nästa vecka ska Friskiskortet köpas. De har ju gym där och på gym finns det motionscyklar. Har jag hört.
Men jag kan inte låta bli att stillsamt undra vilken del av min skitkropp som tänker becka ihop härnäst.
Och så var det jobbet då. Tredje veckan nu, igår heldagskonferens med syftet att hitta effektiviserande åtgärder. Vad vi ska göra för att hamna mer på framkant, och liknande klyschor. Fast det var rätt kul.
Efter nästan ett och ett halvt år utan några jobbtankar alls har jag nu huvudet fullt av sådana och får mängder av insikter. Min självbild pendlar mellan två ytterligheter - den visserligen lite ringrostiga men i grunden stabila, mogna och kompetenta Helga, eller den totala bluffen, hon som egentligen inte kan något alls. O tröstar mig med att alla känner sig som en bluff ibland.
Nu med en lång ledighet mellan mig och jobbet ser jag klarare på det och på mitt jobbjag. Den första tiden stormtrivdes jag och upptäckte med glädje och förvåning att det var kul att jobba igen. Det minns jag, men jag ser också att jag fick en bristfällig introduktion till arbetsuppgifterna. Det mesta förväntades jag ta reda på själv, och det gick ganska bra. Men efter ett halvår kom en del saker jag missat ikapp mig, och det sammanföll med en ökad arbetsbörda. Detta samtidigt som vi flyttade och sammanställde adoptionsansökan. Våren 2006 var jag rejält trött och sliten, det är först nu jag inser hur trött. I juni var jag hos företagshälsovården på en rutinkontroll, och fattade ingenting när sköterskan började prata om sjukskrivning på deltid. Ska jag? Varför då? Jag avfärdade henne som prillig och beskärmade mig för O och för mamma, undra på att sjukskrivningstalen skenar när det finns sådana företagsköterskor. Två veckor senare domnade fötterna och sedan följde halva kroppen efter. Så här i efterhand undrar jag vad det var hon såg som jag själv missat.
Så nu finns det nya pusselbitar att passa in. Jag får inte bli sjuk igen, jag vill och måste orka vara mamma till Q, jag vill kunna tycka att jobbet är roligt vilket betyder att jag måste jobba lagom mycket, jag måste uppfylla mina egna och jobbets krav på mig.
Men nu är skitmånaden januari över och februari har börjat. Min personliga målsättning för januari var att överleva jobbstarten. Det har jag klarat med glans, jag tycker till och med att det är kul. Februaris mål är att börja träna minst två gånger i veckan. Det finns ett mål för mars också men det tar vi då.
Jag har ont. För tre veckor sedan började höger fot plötsligt göra ont (apropå ont och fötter så är Q numera helt återställd, hurra igen!). Utan särskild anledning värkte den mer och mer tills jag till slut inte kunde gå utan att halta. Då flyttade smärtan till vristen istället. Efter en dryg vecka tröttnade jag och sökte vård. Via vårdcentralen först, men de hade en veckas väntetid för att få prata med en allmänläkare. Hos Cityakuten fick jag vänta en timme på att bli undersökt av en ortoped.
Och domen var att jag är felkonstruerad. Nu på ett nytt ställe: fötterna och benen. Därför går jag konstigt och belastar fötterna fel och därför gör det nu ont i höger fot och vänster lär snart paja den också. Lösningen är ortopediska inlägg, värktabletter och tid. Ett och ett halvt år kan läkningen ta. Och jag som precis skulle börja ett nytt sunt leverne och köpa årskort på Friskis. Absolut förbjudet. Simma och cykla är det enda jag får göra.
Förra veckan var det som värst, då klarade jag nätt och jämnt att linka till och från tunnelbanan. På kvällarna rasade jag ihop i en trött och ledsen hög och konstaterade att smärta sliter på ork och humör.
Men nu känns det bättre. Värktabletterna och helgvila hjälpte, inläggen är utprovade, jag har varit i simhallen två gånger, ska dit igen på söndag och nästa vecka ska Friskiskortet köpas. De har ju gym där och på gym finns det motionscyklar. Har jag hört.
Men jag kan inte låta bli att stillsamt undra vilken del av min skitkropp som tänker becka ihop härnäst.
Och så var det jobbet då. Tredje veckan nu, igår heldagskonferens med syftet att hitta effektiviserande åtgärder. Vad vi ska göra för att hamna mer på framkant, och liknande klyschor. Fast det var rätt kul.
Efter nästan ett och ett halvt år utan några jobbtankar alls har jag nu huvudet fullt av sådana och får mängder av insikter. Min självbild pendlar mellan två ytterligheter - den visserligen lite ringrostiga men i grunden stabila, mogna och kompetenta Helga, eller den totala bluffen, hon som egentligen inte kan något alls. O tröstar mig med att alla känner sig som en bluff ibland.
Nu med en lång ledighet mellan mig och jobbet ser jag klarare på det och på mitt jobbjag. Den första tiden stormtrivdes jag och upptäckte med glädje och förvåning att det var kul att jobba igen. Det minns jag, men jag ser också att jag fick en bristfällig introduktion till arbetsuppgifterna. Det mesta förväntades jag ta reda på själv, och det gick ganska bra. Men efter ett halvår kom en del saker jag missat ikapp mig, och det sammanföll med en ökad arbetsbörda. Detta samtidigt som vi flyttade och sammanställde adoptionsansökan. Våren 2006 var jag rejält trött och sliten, det är först nu jag inser hur trött. I juni var jag hos företagshälsovården på en rutinkontroll, och fattade ingenting när sköterskan började prata om sjukskrivning på deltid. Ska jag? Varför då? Jag avfärdade henne som prillig och beskärmade mig för O och för mamma, undra på att sjukskrivningstalen skenar när det finns sådana företagsköterskor. Två veckor senare domnade fötterna och sedan följde halva kroppen efter. Så här i efterhand undrar jag vad det var hon såg som jag själv missat.
Så nu finns det nya pusselbitar att passa in. Jag får inte bli sjuk igen, jag vill och måste orka vara mamma till Q, jag vill kunna tycka att jobbet är roligt vilket betyder att jag måste jobba lagom mycket, jag måste uppfylla mina egna och jobbets krav på mig.
Men nu är skitmånaden januari över och februari har börjat. Min personliga målsättning för januari var att överleva jobbstarten. Det har jag klarat med glans, jag tycker till och med att det är kul. Februaris mål är att börja träna minst två gånger i veckan. Det finns ett mål för mars också men det tar vi då.
Kroppen och jobbet
Jag är lite trött. Jobbet fortsätter att gå förvånansvärt bra (hurra för deltid, hurra hurra hurra!) och är inte den huvudsakliga orsaken till min trötthet.
Jag har ont. För tre veckor sedan började höger fot plötsligt göra ont (apropå ont och fötter så är Q numera helt återställd, hurra igen!). Utan särskild anledning värkte den mer och mer tills jag till slut inte kunde gå utan att halta. Då flyttade smärtan till vristen istället. Efter en dryg vecka tröttnade jag och sökte vård. Via vårdcentralen först, men de hade en veckas väntetid för att få prata med en allmänläkare. Hos Cityakuten fick jag vänta en timme på att bli undersökt av en ortoped.
Och domen var att jag är felkonstruerad. Nu på ett nytt ställe: fötterna och benen. Därför går jag konstigt och belastar fötterna fel och därför gör det nu ont i höger fot och vänster lär snart paja den också. Lösningen är ortopediska inlägg, värktabletter och tid. Ett och ett halvt år kan läkningen ta. Och jag som precis skulle börja ett nytt sunt leverne och köpa årskort på Friskis. Absolut förbjudet. Simma och cykla är det enda jag får göra.
Förra veckan var det som värst, då klarade jag nätt och jämnt att linka till och från tunnelbanan. På kvällarna rasade jag ihop i en trött och ledsen hög och konstaterade att smärta sliter på ork och humör.
Men nu känns det bättre. Värktabletterna och helgvila hjälpte, inläggen är utprovade, jag har varit i simhallen två gånger, ska dit igen på söndag och nästa vecka ska Friskiskortet köpas. De har ju gym där och på gym finns det motionscyklar. Har jag hört.
Men jag kan inte låta bli att stillsamt undra vilken del av min skitkropp som tänker becka ihop härnäst.
Och så var det jobbet då. Tredje veckan nu, igår heldagskonferens med syftet att hitta effektiviserande åtgärder. Vad vi ska göra för att hamna mer på framkant, och liknande klyschor. Fast det var rätt kul.
Efter nästan ett och ett halvt år utan några jobbtankar alls har jag nu huvudet fullt av sådana och får mängder av insikter. Min självbild pendlar mellan två ytterligheter - den visserligen lite ringrostiga men i grunden stabila, mogna och kompetenta Helga, eller den totala bluffen, hon som egentligen inte kan något alls. O tröstar mig med att alla känner sig som en bluff ibland.
Nu med en lång ledighet mellan mig och jobbet ser jag klarare på det och på mitt jobbjag. Den första tiden stormtrivdes jag och upptäckte med glädje och förvåning att det var kul att jobba igen. Det minns jag, men jag ser också att jag fick en bristfällig introduktion till arbetsuppgifterna. Det mesta förväntades jag ta reda på själv, och det gick ganska bra. Men efter ett halvår kom en del saker jag missat ikapp mig, och det sammanföll med en ökad arbetsbörda. Detta samtidigt som vi flyttade och sammanställde adoptionsansökan. Våren 2006 var jag rejält trött och sliten, det är först nu jag inser hur trött. I juni var jag hos företagshälsovården på en rutinkontroll, och fattade ingenting när sköterskan började prata om sjukskrivning på deltid. Ska jag? Varför då? Jag avfärdade henne som prillig och beskärmade mig för O och för mamma, undra på att sjukskrivningstalen skenar när det finns sådana företagsköterskor. Två veckor senare domnade fötterna och sedan följde halva kroppen efter. Så här i efterhand undrar jag vad det var hon såg som jag själv missat.
Så nu finns det nya pusselbitar att passa in. Jag får inte bli sjuk igen, jag vill och måste orka vara mamma till Q, jag vill kunna tycka att jobbet är roligt vilket betyder att jag måste jobba lagom mycket, jag måste uppfylla mina egna och jobbets krav på mig.
Men nu är skitmånaden januari över och februari har börjat. Min personliga målsättning för januari var att överleva jobbstarten. Det har jag klarat med glans, jag tycker till och med att det är kul. Februaris mål är att börja träna minst två gånger i veckan. Det finns ett mål för mars också men det tar vi då.
Jag har ont. För tre veckor sedan började höger fot plötsligt göra ont (apropå ont och fötter så är Q numera helt återställd, hurra igen!). Utan särskild anledning värkte den mer och mer tills jag till slut inte kunde gå utan att halta. Då flyttade smärtan till vristen istället. Efter en dryg vecka tröttnade jag och sökte vård. Via vårdcentralen först, men de hade en veckas väntetid för att få prata med en allmänläkare. Hos Cityakuten fick jag vänta en timme på att bli undersökt av en ortoped.
Och domen var att jag är felkonstruerad. Nu på ett nytt ställe: fötterna och benen. Därför går jag konstigt och belastar fötterna fel och därför gör det nu ont i höger fot och vänster lär snart paja den också. Lösningen är ortopediska inlägg, värktabletter och tid. Ett och ett halvt år kan läkningen ta. Och jag som precis skulle börja ett nytt sunt leverne och köpa årskort på Friskis. Absolut förbjudet. Simma och cykla är det enda jag får göra.
Förra veckan var det som värst, då klarade jag nätt och jämnt att linka till och från tunnelbanan. På kvällarna rasade jag ihop i en trött och ledsen hög och konstaterade att smärta sliter på ork och humör.
Men nu känns det bättre. Värktabletterna och helgvila hjälpte, inläggen är utprovade, jag har varit i simhallen två gånger, ska dit igen på söndag och nästa vecka ska Friskiskortet köpas. De har ju gym där och på gym finns det motionscyklar. Har jag hört.
Men jag kan inte låta bli att stillsamt undra vilken del av min skitkropp som tänker becka ihop härnäst.
Och så var det jobbet då. Tredje veckan nu, igår heldagskonferens med syftet att hitta effektiviserande åtgärder. Vad vi ska göra för att hamna mer på framkant, och liknande klyschor. Fast det var rätt kul.
Efter nästan ett och ett halvt år utan några jobbtankar alls har jag nu huvudet fullt av sådana och får mängder av insikter. Min självbild pendlar mellan två ytterligheter - den visserligen lite ringrostiga men i grunden stabila, mogna och kompetenta Helga, eller den totala bluffen, hon som egentligen inte kan något alls. O tröstar mig med att alla känner sig som en bluff ibland.
Nu med en lång ledighet mellan mig och jobbet ser jag klarare på det och på mitt jobbjag. Den första tiden stormtrivdes jag och upptäckte med glädje och förvåning att det var kul att jobba igen. Det minns jag, men jag ser också att jag fick en bristfällig introduktion till arbetsuppgifterna. Det mesta förväntades jag ta reda på själv, och det gick ganska bra. Men efter ett halvår kom en del saker jag missat ikapp mig, och det sammanföll med en ökad arbetsbörda. Detta samtidigt som vi flyttade och sammanställde adoptionsansökan. Våren 2006 var jag rejält trött och sliten, det är först nu jag inser hur trött. I juni var jag hos företagshälsovården på en rutinkontroll, och fattade ingenting när sköterskan började prata om sjukskrivning på deltid. Ska jag? Varför då? Jag avfärdade henne som prillig och beskärmade mig för O och för mamma, undra på att sjukskrivningstalen skenar när det finns sådana företagsköterskor. Två veckor senare domnade fötterna och sedan följde halva kroppen efter. Så här i efterhand undrar jag vad det var hon såg som jag själv missat.
Så nu finns det nya pusselbitar att passa in. Jag får inte bli sjuk igen, jag vill och måste orka vara mamma till Q, jag vill kunna tycka att jobbet är roligt vilket betyder att jag måste jobba lagom mycket, jag måste uppfylla mina egna och jobbets krav på mig.
Men nu är skitmånaden januari över och februari har börjat. Min personliga målsättning för januari var att överleva jobbstarten. Det har jag klarat med glans, jag tycker till och med att det är kul. Februaris mål är att börja träna minst två gånger i veckan. Det finns ett mål för mars också men det tar vi då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)