Mår ju faktiskt bra, ju

Livet snurrar fort nu. Det blir mer att göra på jobbet, mitt enda projekt har förökat sig och plötsligt blivit tre, och jag har inte längre tid att längta efter att kunna slösurfa eller förbanna det faktum att jag sitter i kontorslandskap med ryggen utåt och skärmen väl synlig för alla förbipasserande.

Varje morgon väcks jag av att Q häver sig upp på mig och pratsjunger "Bupp, bupp!". Oftast går O "bupp" med honom så att jag får sova en stund till. Men imorse var det jag som tog morgonpasset och vi hade en mysig morgon tillsammans (jag var ovanligt pigg imorse) innan det var dags att hasta iväg. Q var ett mönster av snällhet idag till skillnad från igår när han tycktes ha utvecklat sugfötter och klättrade på allt och som kronan på verket snöt sig i gardinen. Då var det inte utan att det var lite skönt att gå till jobbet.

Tiden tillsammans med Q har krympt markant, och jag är förvånad och lite ledsen över att jag inte tycker att det är jobbigare att vara ifrån honom. Det är skönt att rå sig själv igen, att vara ute i världen igen.

Den tid vi har uppskattar jag så mycket mer nu när den är begränsad. Samtidigt som jag märker hur svårt det kan vara att slita sig från vuxenvärlden även när jag umgås med Q. Att mentalt hålla honom på armlängds avstånd, med ett öga i tidningen eller på datorskärmen, med mobilen på.

Nej. Sådan vill jag inte vara. Det beteendet vill jag inte halka in i. När jag är hemma med Q vill jag vara med honom. Vara med honom. Ner på golvet för att "bugga" med klossar. Läsa samma eländiga bok fyra gånger på raken. Det enformiga blir mindre enformigt när jag ser det genom hans ögon.

Det slår mig hur viktig föräldraledigheten är. För mig i alla fall så var en lång ledighet en förutsättning för att utveckla den här förmågan att vara i nuet med Q på hans villkor. Åtminstone ibland.

Åter till där jag började. Det går fort nu. Dagarna är långa och intensiva både hemma och på jobbet. Med förvåning konstaterar jag att jag mår bra. Jag gillar det här. Jag trivs med livet. Jag törs inte riktigt tro att det ska räcka. Kanske för att jag mått dåligt så länge, kanske för att jag har på känn att det inte får snurra så mycket fortare nu.

Och förresten! Min fot är nästan helt bra nu. Dyra inlägg gjorde susen. Imorgon blir det stor premiär: Helga ska prova spinning för första gången, tolv år efter att hon först hörde talas om det och tio år efter att alla andra började.