Kroppen och jobbet

Jag är lite trött. Jobbet fortsätter att gå förvånansvärt bra (hurra för deltid, hurra hurra hurra!) och är inte den huvudsakliga orsaken till min trötthet.

Jag har ont. För tre veckor sedan började höger fot plötsligt göra ont (apropå ont och fötter så är Q numera helt återställd, hurra igen!). Utan särskild anledning värkte den mer och mer tills jag till slut inte kunde gå utan att halta. Då flyttade smärtan till vristen istället. Efter en dryg vecka tröttnade jag och sökte vård. Via vårdcentralen först, men de hade en veckas väntetid för att få prata med en allmänläkare. Hos Cityakuten fick jag vänta en timme på att bli undersökt av en ortoped.

Och domen var att jag är felkonstruerad. Nu på ett nytt ställe: fötterna och benen. Därför går jag konstigt och belastar fötterna fel och därför gör det nu ont i höger fot och vänster lär snart paja den också. Lösningen är ortopediska inlägg, värktabletter och tid. Ett och ett halvt år kan läkningen ta. Och jag som precis skulle börja ett nytt sunt leverne och köpa årskort på Friskis. Absolut förbjudet. Simma och cykla är det enda jag får göra.

Förra veckan var det som värst, då klarade jag nätt och jämnt att linka till och från tunnelbanan. På kvällarna rasade jag ihop i en trött och ledsen hög och konstaterade att smärta sliter på ork och humör.

Men nu känns det bättre. Värktabletterna och helgvila hjälpte, inläggen är utprovade, jag har varit i simhallen två gånger, ska dit igen på söndag och nästa vecka ska Friskiskortet köpas. De har ju gym där och på gym finns det motionscyklar. Har jag hört.

Men jag kan inte låta bli att stillsamt undra vilken del av min skitkropp som tänker becka ihop härnäst.

Och så var det jobbet då. Tredje veckan nu, igår heldagskonferens med syftet att hitta effektiviserande åtgärder. Vad vi ska göra för att hamna mer på framkant, och liknande klyschor. Fast det var rätt kul.

Efter nästan ett och ett halvt år utan några jobbtankar alls har jag nu huvudet fullt av sådana och får mängder av insikter. Min självbild pendlar mellan två ytterligheter - den visserligen lite ringrostiga men i grunden stabila, mogna och kompetenta Helga, eller den totala bluffen, hon som egentligen inte kan något alls. O tröstar mig med att alla känner sig som en bluff ibland.

Nu med en lång ledighet mellan mig och jobbet ser jag klarare på det och på mitt jobbjag. Den första tiden stormtrivdes jag och upptäckte med glädje och förvåning att det var kul att jobba igen. Det minns jag, men jag ser också att jag fick en bristfällig introduktion till arbetsuppgifterna. Det mesta förväntades jag ta reda på själv, och det gick ganska bra. Men efter ett halvår kom en del saker jag missat ikapp mig, och det sammanföll med en ökad arbetsbörda. Detta samtidigt som vi flyttade och sammanställde adoptionsansökan. Våren 2006 var jag rejält trött och sliten, det är först nu jag inser hur trött. I juni var jag hos företagshälsovården på en rutinkontroll, och fattade ingenting när sköterskan började prata om sjukskrivning på deltid. Ska jag? Varför då? Jag avfärdade henne som prillig och beskärmade mig för O och för mamma, undra på att sjukskrivningstalen skenar när det finns sådana företagsköterskor. Två veckor senare domnade fötterna och sedan följde halva kroppen efter. Så här i efterhand undrar jag vad det var hon såg som jag själv missat.

Så nu finns det nya pusselbitar att passa in. Jag får inte bli sjuk igen, jag vill och måste orka vara mamma till Q, jag vill kunna tycka att jobbet är roligt vilket betyder att jag måste jobba lagom mycket, jag måste uppfylla mina egna och jobbets krav på mig.

Men nu är skitmånaden januari över och februari har börjat. Min personliga målsättning för januari var att överleva jobbstarten. Det har jag klarat med glans, jag tycker till och med att det är kul. Februaris mål är att börja träna minst två gånger i veckan. Det finns ett mål för mars också men det tar vi då.