Sommarparadiset

Jag har ett sådant, eller åtminstone fanns det ett sådant i min barndom. Det är ett bedagat hus i på en ö i Bohuslän. När jag var barn var det Paradiset. Hela året längtade jag dit, under resan sjöng jag för mig själv fast jag alltid var bilsjuk, och första glimten av huset fyllde mig med lycka.

Det är inte paradisiskt längre. Det ägs nu av en samling mer eller mindre knepiga släktingar. Inga beslut kan tas utan att manglas, stötas, blötas och helst grälas om. Gamla ostar viner genom luften. Under tiden förfaller huset allt mer.

Ett av problemen är att stället är för dyrt och för svårskött för att äga på egen hand. En släkting har energin och viljan att ta hand om alltihopa, men han har inte pengarna att köpa ut oss andra. Någon annan skulle kanske ha råd, men är inte villig att ta på sig hela ansvaret själv.

Jag vill behålla nycklarna till paradiset. Några veckor om året vill jag vara där, och jag vill gärna göra rätt för mig i form av arbete och pengar. Detta vill jag göra i samarbete med vettiga och rationella människor som det går att ha en rak kommunikation med. Men det verkar inte fungera.

I förrgår tröttnade jag på skiten. Jag skrev ett bitskt mejl angående det senaste tjafset och satte mig sedan ner och tänkte. Jag vill inte ha detta. Jag orkar inte ha det så här. Mitt liv är tillräckligt stressigt och komplicerat utan dessa konflikter.

Å andra sidan: mitt sommarparadis. Även utan barndomens sentimentala glasögon så är det unikt. Kommer jag att bittert gräma och ångra mig om jag släpper det? Beslutet kan aldrig göras ogjort. Jag kommer aldrig att kunna visa Q mina badställen, utsiktsställen, fiskeställen. Han kommer att ha andra sådana men de kommer att sakna förankringen bakåt till min historia. Fast för honom kanske det inte spelar någon roll?

Nu har jag tänkt färdigt. Min plan är att härda ut i fem år till. Om det känns likadant då slänger jag nycklarna till paradiset i sjön. Och gråter av sorg och av lättnad.