Inne på fjärde jobbveckan konstaterar jag att barn är den perfekta ursäkten för att komma sent och gå tidigt och jobba hemifrån lite då och då. Mina två närmaste chefer har barn i Q:s ålder och de vabbar ideligen. Det är skönt att se.
Fast lite grann svider det också. Det är något skenheligt över denna totala acceptans. Ingen vågar knysta när någon är hemma med barn, det är den heliga kon som inte får knuffas på. Men hur är det med alla de som skulle behöva jobba lite kortare dagar eller ha lite friare arbetstider, men som inte har barn?
För två år sedan var jag själv en sådan. En av mina nyfunna insikter är hur trött och sliten jag var under mitt första år på jobbet. Jag jobbade heltid fast jag egentligen inte orkade. Flexkontot sjönk som en sten och låg stadigt på maxgränsen. Nä, för resor och liknande räknas ju inte som flex. Min dåvarande chef tog upp saken på PU-samtalet. Att inte tillbringa många timmar på jobbet innebär per automatik ett bristande intresse för det, tyckte han.
Och så var det pappaledigheterna då. På våren när vi skulle planera för semesterperioden kom de en efter en och aviserade nio veckors ledighet plus semester: hela sommaren och mer ändå. De stackare som var kvar kunde inte få ta sin semester när de ville. Företaget lockade med bonus till dem som bara tog ut två veckor under sommarmånaderna.
Missförstå mig inte. Jag tycker att pappaledighet är fantastiskt. Ännu mer fantastiskt tycker jag att det är med karlar som tar huvudansvaret för sina barn under en period, medan mamman jobbar. Att vara pappaledig under sommaren (när frun också är hemma) och titta på fotbolls-VM och spika på altanen är inte samma sak.
Men jag är lika skenhelig själv. När vi åkte till Korea för att hämta Q sa jag att jag skulle vara borta i mer än ett halvår men inte så länge som ett år. På våren ringde jag min chef och berättade att jag inte alls tänkt komma tillbaka i augusti som han trodde, utan i januari. Han sa inget särskilt, för vad skulle han säga?
Jag tänker skamlöst utnyttja det faktum att jag är SMÅBARNSFÖRÄLDER och komma och gå på konstiga tider (kanske inte så mycket just nu medan O är pappaledig dock). Redan nu åberopar jag min lagstadgade rätt att jobba deltid.
Det jag efterlyser är lite större förståelse för att det kan finnas andra saker i livet än just barn som gör att man har svårt att hålla farten i ekorrhjulet.
Du har så rätt så rätt!
SvaraRaderaJag tycker Sverige är fantstikst med sin föräldraförsäkrning och sitt system för att kunna vara hemma med sjukt barn. Men jag håller med om att det KAN ställa till problem för kollegor som inte har barn. I mitt yrke är det inte så eftersom man oftast arbetar med "egna" projekt men jag känner folk som arbetar på mer "normala" jobb. En är t ex ekonom och arbetar på en bank. Hon är 30+ åldern, men än så länge singel och utan barn. Hon har verkligen fått nog av att ständigt få höra att hon väl itne behöver ha semester under sommaren för hon har ju inga barn som har lov då, nej inte ens en man som kanske endast kan få ledigt under industrisemestern. Hon är ju "fri som fågeln" och kan därför vara ledig när som helst under året. Pffff! Vad är det??? Hon vill väl ockås vara ledig åtminstone lite under sommaren eftersom vinterhalvåret i Sverige kan vara ganska jobbigt även om man inte har familj...
Och hon fick jämt och ständigt rycka in och arbeta övertid och backa upp för sina kollegor som måste vara hemma med sina barn av olika anledningar; feber, hosta, dagis har studiedag, magont, etc etc.... Hon jobbade faktiskt såpass hårt att hon själv gick in i väggen. Och detta helt utan barn.
Plus att hon faktiskt tyckte det var ganska hårt att ständigt få det "kastat i ansiktet" att hon inte hade träffat någon partner och att hon inte hade barn. Det var ju inget hon hellre ville än att bilda familj. Men hon hade bara inte träffat rätt man än.
Jag kan verkligen förstå att man som förälder sätter barnen i främsta rummet. MEN jag tror det är bra om man även känner åtminstone någon form av ansvarskänsla även för sitt arbete och sina kollegor. Särskilt i en tid som denna när ordet "vikarie" nästan helt är itdött. Istället är det kollegorna som får ta på sig de uppgifter man själv inte hinner med om man är frånvarande från jobbet, vilket till slut kan få dem att gå på knäna.
Bra och viktig fråga du tar upp! Många håller på att jobba ihjäl sig och det är alltid de barnlösa eller de med vuxna barn som måste jobba extra och fylla luckorna.
SvaraRaderaDet var klokt tänkt och skrivet. Liksom så mycket i din blogg, som jag just hittat till. Jag kommer tillbaka!
SvaraRaderaJag håller med dig till fullo. På mitt jobb är det alltid jag, singeltjejen, som förväntas rycka in när det behövs. Det är jag som alltid ska stanna den där extra halvtimme då alla andra måste hem.
SvaraRaderaFör någon dag sedan blev detta så tydligt i och med semesterplaneringen. Det verkar om om att min chef tycker att jag som enligt honom är mer flexibel än andra kan ta lite ströveckor här och där istället. Han menade att det är ju viktigt att låta personal med barn gå före. Visst jag kan förstå att det är viktigt för barn att ha sina föräldrar lediga på somrarna men jag då? Jag behöver väl också få ledigt? Jag håller med om att föräldrar har rätt till semester utifrån dagistider osv. Men glöm inte att oss som inte har barn. Vi vill också ha semster utifrån de vi har planerat...
Tack för bra blogg!!!
Helt rätt. Jag har gått omkring och kokat över politiska budskap som "Rätten till heltid". Rätten till deltid skulle jag vilja ha, tack, även utan barn. Min man har utan att välja det själv börjat ha mig som alibi för att inte jobba över. Hans chef tror att det är jag som blir sur om han är kvar sent på jobbet. Fast det i själva verket är han som vill gå hem när han ska alldeles själv. Hans chef säger i samförstånd (tror han) att man egentligen skulle vara singel för att ha det jobbet. Varför ska inte singlar ha något liv utanför arbetsplatsen. Blir enormt upprörd när jag hör om de singlar ni berättar om, som ju faktiskt blir väldigt ojämlikt behandlade på arbetsplatsen.
SvaraRadera