Jag börjar bli gammal. Eller snarare, jag börjar känna mig gammal. Eller åtminstone äldre.
Detta bekymrar mig inte så värst vilket jag kan tacka Q för. Under helvetestiden då jag längtade efter barn var det mesta ångestladdat, så också det faktum att tiden gick. Att fylla år var nästan enbart smärtsamt. Äldre och därmed mindre fruktsam. Chanserna till barn bara minskar. Ännu ett år av besvikelser till ända.
Nu känns det inte alls så längre. Att bli mamma till Q har gett mig sinnesfrid. Jag har inte så mycket emot att bli äldre, däremot vill jag till varje pris hålla mig frisk och rörlig. Det är viktigare än någonsin.
För inte länge sedan läste jag en utmärkt krönika av Camilla Thulin (minns dock inte var). Hon är 47 och möts av vilda protester när hon säger att hon är nästan 50. Men hellre vill hon se ut som en fräsch och väl bibehållen 50-åring än en sliten 40-åring. Och så vill hon bli kallad tant Camilla av vännernas barn. Tant för att markera ett respektfullt avstånd. Snyggt Camilla, kul att någon vågar!
Själv konstaterar jag att jag kräver större underhåll nu än förr för att se någorlunda respektabel ut. Jag måste verkligen börja tona håret regelbundet, det är fan vad de grå hårstråna förökar sig. Behålös är bekvämt att vara men funkar inte längre annat än i väldigt otvunget sällskap. Och jag ser verkligen trött ut utan smink. Förr hade jag alltid en sminkfri dag i veckan (på jobbet alltså, helgerna är alltid omejkade) men inte nu. Både mitt bekväma och mitt feministiska jag protesterar men fåfängan vinner.
Mest påfallande är alla mystiska krämpor som börjar dyka upp, senast nu foten. De kanske inte precis är åldersrelaterade. Men det känns som om kroppen vill säga mig något. Ta hand om mig, jag är den enda kropp du har.
Så jag får väl göra det då. Med hålfotsinlägg, dyra frisörbesök, underlagskräm, stavgångspromenader, Friskispass. Vad nu kroppen kan tänkas ha smak för.
Själv är jag nöjd med Q-pussar.
Men det värsta är ändå skäggstrån på hakan...huvaligen att bli sedd med sådana... Jag minns mamma böjd över spegeln säga till mig "Du ska vara glad du som inte behöver plocka skäggstrån". Jag var väl knappast gladare än någon tonåring är över sitt utseende och hade förstås inte ett dyft vett att glädjas över en sådan sak. Och tjugo år senare är jag ju förstås inte min mammas dotter för intet, så nu är det jag som plockar. Jag kan tänka mig att jobba på att bli en modig nästan femtioåring. Men inte en med skägg.
SvaraRaderaMoahaha! Skäggstråna glömde jag ju! Läste nånstans att håriga kvinnor är friskare än andra, det hade visst med hormonnivåerna att göra. Hoppas det stämmer.
SvaraRadera/Helga
Lite evolutionist som jag är har jag någonstans läst en artikel om att kvinnor med PCO visserligen inte är så bra på att föröka sig, men att det ändå är en fitnessfördel, för de barn de ändå fick/får överlevde oftare av vilket skäl det nu var.
SvaraRaderaOch att vara hårig är ju en typsik PCO-effekt.
Jag har inget alls emot att bli äldre. Precis som du säger så är det ju ändå hälsan som spelar roll. Så länge man ändå orkar göra det man vill göra så tycker jag livet fortfarande känns bra! Och visst, grå hår har jag också fått. Än så länge räcker pincetten då och då, men jag tror de börjar sprida sig...
SvaraRaderaHuvudsaken är att man inte ger upp. Men visst ser man bättre ut med litet färg i ansiktet. Eller rättare sagt, man tror i alla fall det. Och inte behöver man bli gråhårig om man inte vill. Det är lätt och billigt att färga håret. MM gör det åt mig, dyrare hos frissan. Tänk på att det finns dom som nästan är dubbelt så gamla som du (jag t.ex.) och som fortfarande är i gång och har kul.
SvaraRaderaJag är 43, och jag märker av åldrandet främst på minnet och rösten.
SvaraRaderaDet försämrade närminnet har kommit bara det allra sista året. Sådana saker som att jag går upp ur fåtöljen för att hämta något i ett annat rum - men när jag kommer dit så har jag glömt vad det var. En gång gick jag ut för att posta ett brev - och upptäckte inte förrän jag var vid brevlådan att jag hade glömt brevet! Sådana grejor. Det hände aldrig förr.
Och rösten: där har förändringen också kommit på bara den allra sista tiden. Jag märkte det plötsligt när jag läste en saga för min dotter: jag lät verkligen som en gammal sagotant! Med låg/mörk, lite släpig, trött och bruten röst. Inte som en ung och glad kvinnoröst längre.
Men min kondition är lika bra som den alltid har varit, eller förämras åtminstone endast ytterst långsamt. Man får vara glad för det lilla...