Orättvist bortglömda

Det pågår en spännande diskussion hos Storken som började med att hon bad sina läsare tala om vilka ikoner de anser är gravt överskattade.

Jättekul sällskapslek tänkte jag, och hakade glatt på. Risken är emellertid att någon annan dissar ens egna husgudar och då blir man förstås sur.

Så jag testar fegis-tvärtom-varianten: Vem, vad eller vilka anser ni vara orättvist bortglömda, förtjänta av stor berömmelse, sorgligt missförstådda och nedvärderade? Böcker, musik, filmer, bloggar, vad ni än kommer på!

Mina egna bidrag är Hellsing, Olrog och så slinker det med en Taube av bara farten.

Lennart Hellsing vet alla vem det är förstås, men sjunger man någonsin hans visor (eller läser hans dikter) numera? Nä, det imsas och vimsas och klappas händer och rumpa och kråksjungs och sommarvisas. Men nu ska det bli ändring i helgahushållet, jag har köpt Krakel Spektakels visbok samt Katten blåser i silverhorn och har redan börjat undfägna Q. Med exempelvis följande bedårande vardagsvers:

Rena vita lakan
det är skönt att ha
ända upp till hakan
ska jag nu dem dra.
Sova hela natten
drömma att jag far
bort på vida vatten
över böljan klar.

Mer poesi och rimkonst åt barnen!

Ulf Peder Olrog är, vågar jag påstå, än mer bortglömd. Jag har en gammal skiva där Sven-Bertil Taube sjunger hans låtar, och jag älskar den. Tyvärr finns den inte på CD. (På Freddie Wadlings En skiva till kaffet finns några Olrogvisor med, rekommenderas).

Olrog är fullt i klass med den ständigt geniförklarade Povel Ramel (som jag också älskar) både musikaliskt och textmässigt. Förutom att de genomsyras av ett härligt vansinne ger hans visor också en underbar tidsbild av Sverige som det var förr. Som den om den förfördelade folkskolläraren som bestämmer sig för att hämnas genom att fördärva en generation lärjungar och lära dem helt fel saker:

Robinson Caruso, Robinson Caruso, vem var det? Vem var det?
Svara genast, nu ditt frö!
Jo, det var en sångare som bodde på en ö.

Och så vidare.

Taube då? S-B får komma med på ett hörn eftersom han sjöng både Hellsing och Olrog för mig när jag var liten. Han kan annat än farsans sånger, fast ingen tror det. Förresten sjunger han bättre än sin pappa.

Orättvist bortglömda

Det pågår en spännande diskussion hos Storken som började med att hon bad sina läsare tala om vilka ikoner de anser är gravt överskattade.

Jättekul sällskapslek tänkte jag, och hakade glatt på. Risken är emellertid att någon annan dissar ens egna husgudar och då blir man förstås sur.

Så jag testar fegis-tvärtom-varianten: Vem, vad eller vilka anser ni vara orättvist bortglömda, förtjänta av stor berömmelse, sorgligt missförstådda och nedvärderade? Böcker, musik, filmer, bloggar, vad ni än kommer på!

Mina egna bidrag är Hellsing, Olrog och så slinker det med en Taube av bara farten.

Lennart Hellsing vet alla vem det är förstås, men sjunger man någonsin hans visor (eller läser hans dikter) numera? Nä, det imsas och vimsas och klappas händer och rumpa och kråksjungs och sommarvisas. Men nu ska det bli ändring i helgahushållet, jag har köpt Krakel Spektakels visbok samt Katten blåser i silverhorn och har redan börjat undfägna Q. Med exempelvis följande bedårande vardagsvers:

Rena vita lakan
det är skönt att ha
ända upp till hakan
ska jag nu dem dra.
Sova hela natten
drömma att jag far
bort på vida vatten
över böljan klar.

Mer poesi och rimkonst åt barnen!

Ulf Peder Olrog är, vågar jag påstå, än mer bortglömd. Jag har en gammal skiva där Sven-Bertil Taube sjunger hans låtar, och jag älskar den. Tyvärr finns den inte på CD. (På Freddie Wadlings En skiva till kaffet finns några Olrogvisor med, rekommenderas).

Olrog är fullt i klass med den ständigt geniförklarade Povel Ramel (som jag också älskar) både musikaliskt och textmässigt. Förutom att de genomsyras av ett härligt vansinne ger hans visor också en underbar tidsbild av Sverige som det var förr. Som den om den förfördelade folkskolläraren som bestämmer sig för att hämnas genom att fördärva en generation lärjungar och lära dem helt fel saker:

Robinson Caruso, Robinson Caruso, vem var det? Vem var det?
Svara genast, nu ditt frö!
Jo, det var en sångare som bodde på en ö.

Och så vidare.

Taube då? S-B får komma med på ett hörn eftersom han sjöng både Hellsing och Olrog för mig när jag var liten. Han kan annat än farsans sånger, fast ingen tror det. Förresten sjunger han bättre än sin pappa.

Könssjukdomar, infertilitet, skuldbeläggande och livsfilosofi

Jag läste en artikel om ofrivillig barnlöshet i Vårdguiden för ett tag sedan. Den var nog rätt bra egentligen, saklig och korrekt, och naturligtvis är det bra att informera om ämnet. Själv tycker jag att det är lite uttjatat, men det är ju i mitt liv det.

En av de sakliga och korrekta upplysningar man fick var att oupptäckta klamydiainfektioner och liknande ligger bakom många fall av infertilitet, och att kondom borde vara en självklarhet i alla nya relationer.

Jag har enormt svårt att argumentera emot detta. Förhoppningsvis vet den citerade experten vad hon talar om. Ändå blir jag irriterad. Varför?

För att jag själv och i stort sett alla de jag känner som också haft svårt att få barn, inte har varit några promiskuösa slarvor eller slarvrar. De flesta har varit skrattretande monogama i åratal.

För att jag faktiskt känner några personer som enligt egna uppgifter hunnit avverka många sängkamrater och inte varit överdrivet noga med skyddet. Men som har kunnat bli med och föda sitt önskade antal barn som på beställning.

Det som retar mig allra mest är att den här typen av uppmaningar späder på en otäck mentalitet som jag tycker är alltför vanlig: att man får skylla sig själv om man råkar illa ut. Och tvärtom: gör man bara allting rätt så råkar man inte ut för något.

Förvånansvärt många människor verkar faktiskt tro på detta, inte bara när det gäller sjukdomar utan även andra olyckor som arbetslöshet eller konkurser. Och egentligen är det inte konstigt, för jag tänkte själv ungefär så, förr när jag var ung och dum och osårbar. Men livet lärde mig en läxa, och så här i efterhand inser jag att jag kommit lindrigt undan, fast jag förstås inte tyckte så när det var som värst. (Men man dör inte av infertilitet, det bara känns så. Man dör inte, man kommer ut på andra sidan, till ett annat liv som är bättre än det man önskat och drömt om.)

Tillbaka till ämnet: hur rätt man än gör så kan allt gå åt helvete när som helst. Ens liv kan slås i spillror av sjukdom eller olycka. Vi tror att vi kan försäkra oss genom att använda kondom och säkerhetsbälte, att sluta röka, börja motionera och äta mycket antioxidanter. Och visst är allt det där väldigt bra saker att göra, men det ger oss inga garantier. Vissa av oss kommer att leva till hög ålder utan att drabbas av några särskilda olyckor, andra kommer inte att ha den turen. Det är jävligt orättvist.

Jag tror att det är bra att inse detta. För då uppskattar man det man har så mycket mer. Och så blir det lättare att ha medkänsla och empati med de som inte haft lika stor tur som en själv. Att inte göra som alldeles för många gör, vända bort blicken eller byta ämne när något svårt kommer på tal.

Synd bara att erfarenheten är så dyrköpt.

Könssjukdomar, infertilitet, skuldbeläggande och livsfilosofi

Jag läste en artikel om ofrivillig barnlöshet i Vårdguiden för ett tag sedan. Den var nog rätt bra egentligen, saklig och korrekt, och naturligtvis är det bra att informera om ämnet. Själv tycker jag att det är lite uttjatat, men det är ju i mitt liv det.

En av de sakliga och korrekta upplysningar man fick var att oupptäckta klamydiainfektioner och liknande ligger bakom många fall av infertilitet, och att kondom borde vara en självklarhet i alla nya relationer.

Jag har enormt svårt att argumentera emot detta. Förhoppningsvis vet den citerade experten vad hon talar om. Ändå blir jag irriterad. Varför?

För att jag själv och i stort sett alla de jag känner som också haft svårt att få barn, inte har varit några promiskuösa slarvor eller slarvrar. De flesta har varit skrattretande monogama i åratal.

För att jag faktiskt känner några personer som enligt egna uppgifter hunnit avverka många sängkamrater och inte varit överdrivet noga med skyddet. Men som har kunnat bli med och föda sitt önskade antal barn som på beställning.

Det som retar mig allra mest är att den här typen av uppmaningar späder på en otäck mentalitet som jag tycker är alltför vanlig: att man får skylla sig själv om man råkar illa ut. Och tvärtom: gör man bara allting rätt så råkar man inte ut för något.

Förvånansvärt många människor verkar faktiskt tro på detta, inte bara när det gäller sjukdomar utan även andra olyckor som arbetslöshet eller konkurser. Och egentligen är det inte konstigt, för jag tänkte själv ungefär så, förr när jag var ung och dum och osårbar. Men livet lärde mig en läxa, och så här i efterhand inser jag att jag kommit lindrigt undan, fast jag förstås inte tyckte så när det var som värst. (Men man dör inte av infertilitet, det bara känns så. Man dör inte, man kommer ut på andra sidan, till ett annat liv som är bättre än det man önskat och drömt om.)

Tillbaka till ämnet: hur rätt man än gör så kan allt gå åt helvete när som helst. Ens liv kan slås i spillror av sjukdom eller olycka. Vi tror att vi kan försäkra oss genom att använda kondom och säkerhetsbälte, att sluta röka, börja motionera och äta mycket antioxidanter. Och visst är allt det där väldigt bra saker att göra, men det ger oss inga garantier. Vissa av oss kommer att leva till hög ålder utan att drabbas av några särskilda olyckor, andra kommer inte att ha den turen. Det är jävligt orättvist.

Jag tror att det är bra att inse detta. För då uppskattar man det man har så mycket mer. Och så blir det lättare att ha medkänsla och empati med de som inte haft lika stor tur som en själv. Att inte göra som alldeles för många gör, vända bort blicken eller byta ämne när något svårt kommer på tal.

Synd bara att erfarenheten är så dyrköpt.

Plappla och ollevrål

Vill du ha ett plappla? frågar jag Q. Varje dag. Och biter mig i tungan. Äpple menar jag. Hur i herrans namn ska ungen kunna lära sig att prata rent när vi inte gör det?

Å andra sidan säger mina föräldrar fortfarande ollevrål och pönnemad, trettiofem år senare. Och mig har det ju blivit någorlunda folk av.

Jag är i alla fall läs- och skrivkunnig.

Plappla och ollevrål

Vill du ha ett plappla? frågar jag Q. Varje dag. Och biter mig i tungan. Äpple menar jag. Hur i herrans namn ska ungen kunna lära sig att prata rent när vi inte gör det?

Å andra sidan säger mina föräldrar fortfarande ollevrål och pönnemad, trettiofem år senare. Och mig har det ju blivit någorlunda folk av.

Jag är i alla fall läs- och skrivkunnig.

Dagen Q

Idag för ett år sedan träffade vi Q för första gången. Jag är lite för trött för att skriva en så tänkvärd och bra text som denna bemärkelsedag förtjänar.

(Förresten. Q är ju för liten för att begripa, men i framtiden har vi för avsikt att fira någon av dagarna då vi fick honom. Frågan är vilken man väljer, den 23 oktober som var första gången vi träffades, eller den 30 oktober då han blev vår på riktigt?)

När jag tittar på bilderna från den dagen minns jag så tydligt hur lugnt och enkelt och odramatiskt allting var, och jag förvånas. Jag som trodde att himlen skulle ramla ner, jorden skaka och tårarna spruta den dag man ser och får hålla i sitt barn första gången. Men så var det inte.

Känslorna har vuxit fram. När jag idag ser bebis Q på bilderna, han är sig lik men med tunnare hår och rundare kinder, blir jag mer rörd än jag var då. Älskade enastående lilla pojke, att du blev vår och ingen annans!

Inte heller var det svårt att lämna honom hos fostermamman och vänta en vecka på att få honom. Det hade jag trott att det skulle vara, och det låter ju rent omänskligt, men det kändes naturligt och bra. Säkert var det för att vi trots språkförbistringen fick fin kontakt med henne. Det syns till och med på fotona, på ett av dem står hon bakom mig där jag sitter på golvet med Q i knät, och hennes blick är varm när hon ser på oss. Vi har också flera bilder av oss tre tillsammans, hon följde oss till dörren och poserade utanför huset.

Livet blir inte som man tror, och tur är väl det.

Nu ska jag gå och lägga mig och lyssna till snusningarna och nosa lite på hans huvud.

Dagen Q

Idag för ett år sedan träffade vi Q för första gången. Jag är lite för trött för att skriva en så tänkvärd och bra text som denna bemärkelsedag förtjänar.

(Förresten. Q är ju för liten för att begripa, men i framtiden har vi för avsikt att fira någon av dagarna då vi fick honom. Frågan är vilken man väljer, den 23 oktober som var första gången vi träffades, eller den 30 oktober då han blev vår på riktigt?)

När jag tittar på bilderna från den dagen minns jag så tydligt hur lugnt och enkelt och odramatiskt allting var, och jag förvånas. Jag som trodde att himlen skulle ramla ner, jorden skaka och tårarna spruta den dag man ser och får hålla i sitt barn första gången. Men så var det inte.

Känslorna har vuxit fram. När jag idag ser bebis Q på bilderna, han är sig lik men med tunnare hår och rundare kinder, blir jag mer rörd än jag var då. Älskade enastående lilla pojke, att du blev vår och ingen annans!

Inte heller var det svårt att lämna honom hos fostermamman och vänta en vecka på att få honom. Det hade jag trott att det skulle vara, och det låter ju rent omänskligt, men det kändes naturligt och bra. Säkert var det för att vi trots språkförbistringen fick fin kontakt med henne. Det syns till och med på fotona, på ett av dem står hon bakom mig där jag sitter på golvet med Q i knät, och hennes blick är varm när hon ser på oss. Vi har också flera bilder av oss tre tillsammans, hon följde oss till dörren och poserade utanför huset.

Livet blir inte som man tror, och tur är väl det.

Nu ska jag gå och lägga mig och lyssna till snusningarna och nosa lite på hans huvud.

Vemod i väst

Är hemma igen efter en vecka i Göteborg tillsammans med Q. Det var en bra vecka, fylld av fina möten. Men jag har sovit alldeles för lite. Q var glad och social och kvittrande på dagarna men tog igen det på nätterna genom att skrika och stöka. Resultat: trött och därmed lite sorgsen mamma. Men imorgon kommer det att kännas bättre.

Som alltid när jag är i Göteborg fylls jag av motstridiga känslor. Jag både vill och vill inte flytta tillbaka. Staden är så välbekant och samtidigt så förändrad. Den känns livligare och mer händelserik och mindre provinsiell nu än när vi bodde där, kan den ha ändrats så mycket på tre år? Eller är det jag som har ändrats?

Jag ser Masthuggskyrkan torna upp sig och blir vemodig. I dess skugga bodde vi i några år, O och jag och de åren hör till de lyckligaste i mitt liv. Jag trodde på så mycket då.

Vi gifte oss medan vi bodde där, ett sagolikt bröllop. Jag har nog aldrig känt mig så omhuldad som under min bröllopsfest. Vi bestämde oss för att vi ville ha barn tillsammans.

Jag hade ett jobb som jag älskade. Taxin kom ofta och hämtade mig snortidigt på morgnarna för färd till Landvetter och vidare till exotiska platser. Jag bodde på hotell där det stod vakter med k-pist i foajén. Jag drack starkt kaffe och åt papaya till frukost. Jag förhandlade på spanska och engelska. Jag strosade uttråkad runt på Schiphol eller Heathrow och tröstade mig med att köpa dyr parfym. Jag kände mig betydligt viktigare än jag var.

Världen låg för mina fötter och livet, karriären, kärleken gick som på räls.

Bara några korta år senare var allt förändrat och alla mina drömmar krossade.

Fast å andra sidan, vem flög inte högt under åren kring millennieskiftet för att sedan kraschlanda? Och livet är bra nu. Inte som jag tänkte mig det då, men bra.

O:s och mitt äktenskap är måhända något kantstött men det håller. Vi har varann.

Jobbet kan aldrig återta den position det hade i mitt liv. På gott och ont. Jag är inte villig att offra så mycket.

Och så finns ju Q förstås. En av de rädslor som plågade mig mest var att jag hade gjort mig en drömbild av att ha barn, att jag inbillade mig att ett barn skulle lösa alla problem, fast jag begrep att det inte kunde fungera så. Min barnlängtan var så stark att den ibland överraskade mig själv. Tänk om jag skulle bli besviken.

Men livet med Q är ännu bättre än jag vågat hoppas eller föreställa mig. Så enkelt och underbart är det.

Och så är det en annan sak med att vara i Göteborg. Det var väldigt länge sedan jag var där sist, för hon som flyttade därifrån för tre år sedan var inte riktigt jag. Hon var så tyngd och trött och ledsen. Därför har jag ett behov av att leta upp platser och i viss mån också människor och liksom visa både dem och mig hur det har blivit nu.

Trädgårdsföreningen till exempel. Q och jag var där i måndags och plockade kastanjer och gula löv och kryssade mellan de nästan utblommade rosenrabatterna. Jag tänkte på en dag i november 2001 när jag just börjat på ett nytt jobb som jag tvingats ta och som jag omedelbart avskydde. Jag smet iväg på lunchen och promenerade i Trädgårdsföreningen och plockade upp en kastanj och önskade som så många gånger förut att jag skulle bli med barn snart. Eller en junidag 2004 då vännen L hjälpte mig igenom några ångestfyllda timmar, vi fikade i Rosenkaféet. Ångesten kom sig av att jag var på ruvdag 11, IVF 4 och hade sett blod. Fast Gud Fader själv på Sahlgrenska hade lovat mig tvillingar.

Där var jag då, här är jag nu. Tack och lov.

Vemod i väst

Är hemma igen efter en vecka i Göteborg tillsammans med Q. Det var en bra vecka, fylld av fina möten. Men jag har sovit alldeles för lite. Q var glad och social och kvittrande på dagarna men tog igen det på nätterna genom att skrika och stöka. Resultat: trött och därmed lite sorgsen mamma. Men imorgon kommer det att kännas bättre.

Som alltid när jag är i Göteborg fylls jag av motstridiga känslor. Jag både vill och vill inte flytta tillbaka. Staden är så välbekant och samtidigt så förändrad. Den känns livligare och mer händelserik och mindre provinsiell nu än när vi bodde där, kan den ha ändrats så mycket på tre år? Eller är det jag som har ändrats?

Jag ser Masthuggskyrkan torna upp sig och blir vemodig. I dess skugga bodde vi i några år, O och jag och de åren hör till de lyckligaste i mitt liv. Jag trodde på så mycket då.

Vi gifte oss medan vi bodde där, ett sagolikt bröllop. Jag har nog aldrig känt mig så omhuldad som under min bröllopsfest. Vi bestämde oss för att vi ville ha barn tillsammans.

Jag hade ett jobb som jag älskade. Taxin kom ofta och hämtade mig snortidigt på morgnarna för färd till Landvetter och vidare till exotiska platser. Jag bodde på hotell där det stod vakter med k-pist i foajén. Jag drack starkt kaffe och åt papaya till frukost. Jag förhandlade på spanska och engelska. Jag strosade uttråkad runt på Schiphol eller Heathrow och tröstade mig med att köpa dyr parfym. Jag kände mig betydligt viktigare än jag var.

Världen låg för mina fötter och livet, karriären, kärleken gick som på räls.

Bara några korta år senare var allt förändrat och alla mina drömmar krossade.

Fast å andra sidan, vem flög inte högt under åren kring millennieskiftet för att sedan kraschlanda? Och livet är bra nu. Inte som jag tänkte mig det då, men bra.

O:s och mitt äktenskap är måhända något kantstött men det håller. Vi har varann.

Jobbet kan aldrig återta den position det hade i mitt liv. På gott och ont. Jag är inte villig att offra så mycket.

Och så finns ju Q förstås. En av de rädslor som plågade mig mest var att jag hade gjort mig en drömbild av att ha barn, att jag inbillade mig att ett barn skulle lösa alla problem, fast jag begrep att det inte kunde fungera så. Min barnlängtan var så stark att den ibland överraskade mig själv. Tänk om jag skulle bli besviken.

Men livet med Q är ännu bättre än jag vågat hoppas eller föreställa mig. Så enkelt och underbart är det.

Och så är det en annan sak med att vara i Göteborg. Det var väldigt länge sedan jag var där sist, för hon som flyttade därifrån för tre år sedan var inte riktigt jag. Hon var så tyngd och trött och ledsen. Därför har jag ett behov av att leta upp platser och i viss mån också människor och liksom visa både dem och mig hur det har blivit nu.

Trädgårdsföreningen till exempel. Q och jag var där i måndags och plockade kastanjer och gula löv och kryssade mellan de nästan utblommade rosenrabatterna. Jag tänkte på en dag i november 2001 när jag just börjat på ett nytt jobb som jag tvingats ta och som jag omedelbart avskydde. Jag smet iväg på lunchen och promenerade i Trädgårdsföreningen och plockade upp en kastanj och önskade som så många gånger förut att jag skulle bli med barn snart. Eller en junidag 2004 då vännen L hjälpte mig igenom några ångestfyllda timmar, vi fikade i Rosenkaféet. Ångesten kom sig av att jag var på ruvdag 11, IVF 4 och hade sett blod. Fast Gud Fader själv på Sahlgrenska hade lovat mig tvillingar.

Där var jag då, här är jag nu. Tack och lov.

Deltidsångest

Jag ska börja jobba snart. Eller, om tre månader och en dag. Så himla snart är det kanske inte. Det som återstår av min föräldraledighet är längre tid än vad många män tar ut överhuvudtaget. Men det känns.. snart.

Så jag ringde till jobbet häromdagen och fick en del intressant information. Både bra och dåliga nyheter. Den bra är att min chef inte är min chef längre. Bra eftersom jag inte är särskilt förtjust i honom. Vi kolliderade rejält för ett drygt år sedan och det stod fullständigt klart att vi har diametralt olika uppfattning om vad som är viktigt här i livet. Konstigt nog kunde vi efter detta ganska snabbt hitta ett modus vivendi (som innebar att han lämnade mig ifred och att jag sket i honom så mycket jag vågade).

Den som nu är min chef är mycket bättre lämpad för uppgiften och är dessutom en sympatisk person. Han hade den goda smaken att säga att de saknar mig och att det finns massor av kul jobb som väntar.

De dåliga nyheterna? Att den förre chefen - naturligtvis - blivit befordrad och nu har ännu mer makt och inflytande. Det märkte jag med all önskvärd tydlighet igår.

För det är ju så här att jag har inte tänkt jobba heltid. Inte på bra länge faktiskt. Detta av en massa orsaker. Främst att jag vill tillbringa mycket tid med Q men också med tanke på min hälsa. Vi har en lång och jobbig resa bakom oss så även om jag nu är lyckligare än jag någonsin vågat hoppas så känner jag mig skör. Det är inte bara all dramatik kring vårt barnskaffande jag tänker på utan också att jag faktiskt var ordentligt sjuk förra året. Både mamma och pappa säger att de märker på mig att jag har mindre marginaler och lägre stresströskel än tidigare, och det är nog sant.

Så jag talade med min nye brachef och sa att jag vill jobba 80% och vara ledig en dag i veckan. Detta eftersom Q ska vara hemma med sin pappa, vi behöver alltså inte pussla med dagistider. Och för att jag av erfarenhet vet att smetar man ut åttio eller sjuttiofem procents arbetstid över fem dagar så märker man nästan ingen skillnad utom i lönekuvertet. Är man hemma en heldag däremot så får man en frizon. I alla fall funkar det så för mig. Självklart tänker jag vara flexibel. Jag kommer inte att stänga av telefonen och åka hem och överge något projekt i ett kritiskt skede. Men å andra sidan så är normalläget inte kris. Brachefen och jag verkar förstå varann. Han sa att detta var okej med honom men att han skulle ta upp saken med personal och ledningen.

Och igår kom reaktionen. Det går inte alls för sig. Ja, jag får jobba deltid (för det har de inte rätt att neka mig, enligt lag) men jag måste komma in och visa mig varje dag för mina medarbetare. Vara en god förebild, visa att jag är tillgänglig.

Visst fattar jag vad de menar. Men jag kan inte bli kvitt den gnagande känslan att de bra gärna hade velat sätta stopp för mitt deltidsarbete om de bara hade kunnat. En lösning som den jag föreslog hade mycket väl kunnat fungera om bara viljan att vara flexibel och tillmötesgående hade funnits hos båda parter.

Jag hade en chef för några år sedan som jobbade 80% och var ledig varje onsdag. Inte de veckor då vi hade tokmycket att göra, men annars. Hon var och är fortfarande min förebild, en kvinna som kunde hävda sig på egna villkor i en oerhört konservativ bransch. Varför kunde hon och inte jag?

Därför att jag saknar en plattform att stå på. Jag har jobbat för kort tid i företaget, bara ett år innan jag blev sjuk. Efter det hann jag inte bli frisk nog för att jobba heltid innan jag försvann på mammaledighet. Och till råga på allt hann jag göra mig känd som lite motvalls/någon som tänker själv/har stark integritet.

Jag sticker ut bland mina kollegor. Jag är kvinna, äldre än de flesta (tro det eller ej!), har inte gått på KTH som alla andra, jag har inte jobbat mellan fem och tio år på samma ställe. Allt det där, inklusive min motvallighet ser jag som tillgångar.

Men allting har ett pris, och det betalar jag nu.

Frågan är vad jag ska göra. Snacka med facket förstås, fast jag anar vad de säger. Acceptera läget. Göra som de vill i ett halvår medan O är hemma. Se hur det funkar, om det funkar. Tänka över vad som är bra respektive dåligt med mitt jobb. Utvärdera. Leta efter arbetsplatser där jämställdhet inte bara är en floskel.

Håhåjaja.

Deltidsångest

Jag ska börja jobba snart. Eller, om tre månader och en dag. Så himla snart är det kanske inte. Det som återstår av min föräldraledighet är längre tid än vad många män tar ut överhuvudtaget. Men det känns.. snart.

Så jag ringde till jobbet häromdagen och fick en del intressant information. Både bra och dåliga nyheter. Den bra är att min chef inte är min chef längre. Bra eftersom jag inte är särskilt förtjust i honom. Vi kolliderade rejält för ett drygt år sedan och det stod fullständigt klart att vi har diametralt olika uppfattning om vad som är viktigt här i livet. Konstigt nog kunde vi efter detta ganska snabbt hitta ett modus vivendi (som innebar att han lämnade mig ifred och att jag sket i honom så mycket jag vågade).

Den som nu är min chef är mycket bättre lämpad för uppgiften och är dessutom en sympatisk person. Han hade den goda smaken att säga att de saknar mig och att det finns massor av kul jobb som väntar.

De dåliga nyheterna? Att den förre chefen - naturligtvis - blivit befordrad och nu har ännu mer makt och inflytande. Det märkte jag med all önskvärd tydlighet igår.

För det är ju så här att jag har inte tänkt jobba heltid. Inte på bra länge faktiskt. Detta av en massa orsaker. Främst att jag vill tillbringa mycket tid med Q men också med tanke på min hälsa. Vi har en lång och jobbig resa bakom oss så även om jag nu är lyckligare än jag någonsin vågat hoppas så känner jag mig skör. Det är inte bara all dramatik kring vårt barnskaffande jag tänker på utan också att jag faktiskt var ordentligt sjuk förra året. Både mamma och pappa säger att de märker på mig att jag har mindre marginaler och lägre stresströskel än tidigare, och det är nog sant.

Så jag talade med min nye brachef och sa att jag vill jobba 80% och vara ledig en dag i veckan. Detta eftersom Q ska vara hemma med sin pappa, vi behöver alltså inte pussla med dagistider. Och för att jag av erfarenhet vet att smetar man ut åttio eller sjuttiofem procents arbetstid över fem dagar så märker man nästan ingen skillnad utom i lönekuvertet. Är man hemma en heldag däremot så får man en frizon. I alla fall funkar det så för mig. Självklart tänker jag vara flexibel. Jag kommer inte att stänga av telefonen och åka hem och överge något projekt i ett kritiskt skede. Men å andra sidan så är normalläget inte kris. Brachefen och jag verkar förstå varann. Han sa att detta var okej med honom men att han skulle ta upp saken med personal och ledningen.

Och igår kom reaktionen. Det går inte alls för sig. Ja, jag får jobba deltid (för det har de inte rätt att neka mig, enligt lag) men jag måste komma in och visa mig varje dag för mina medarbetare. Vara en god förebild, visa att jag är tillgänglig.

Visst fattar jag vad de menar. Men jag kan inte bli kvitt den gnagande känslan att de bra gärna hade velat sätta stopp för mitt deltidsarbete om de bara hade kunnat. En lösning som den jag föreslog hade mycket väl kunnat fungera om bara viljan att vara flexibel och tillmötesgående hade funnits hos båda parter.

Jag hade en chef för några år sedan som jobbade 80% och var ledig varje onsdag. Inte de veckor då vi hade tokmycket att göra, men annars. Hon var och är fortfarande min förebild, en kvinna som kunde hävda sig på egna villkor i en oerhört konservativ bransch. Varför kunde hon och inte jag?

Därför att jag saknar en plattform att stå på. Jag har jobbat för kort tid i företaget, bara ett år innan jag blev sjuk. Efter det hann jag inte bli frisk nog för att jobba heltid innan jag försvann på mammaledighet. Och till råga på allt hann jag göra mig känd som lite motvalls/någon som tänker själv/har stark integritet.

Jag sticker ut bland mina kollegor. Jag är kvinna, äldre än de flesta (tro det eller ej!), har inte gått på KTH som alla andra, jag har inte jobbat mellan fem och tio år på samma ställe. Allt det där, inklusive min motvallighet ser jag som tillgångar.

Men allting har ett pris, och det betalar jag nu.

Frågan är vad jag ska göra. Snacka med facket förstås, fast jag anar vad de säger. Acceptera läget. Göra som de vill i ett halvår medan O är hemma. Se hur det funkar, om det funkar. Tänka över vad som är bra respektive dåligt med mitt jobb. Utvärdera. Leta efter arbetsplatser där jämställdhet inte bara är en floskel.

Håhåjaja.

Finast av fina

Vi lät en fotograf ta kort på Q i förra veckan, och i fredags kom provbilderna. Herreminje. Hur är det meningen att en stackars mamma och pappa ska kunna välja ut den finaste bilden?

Framifrån, fundersam?
Framifrån, huvudet på sned, ena ögonbrynet lite höjt?
Nästan samma pose igen men nu med en antydan till leende?
.. som växer..
...och blir ett riktigt leende..
.. och blir ett storskratt?
Och så vidare.

Jag tror banne mig att ungen har en framtid som fotomodell. Inte en bild var misslyckad. Han flirtade helt enkelt brallorna av fotografen.

Att jag sedan undrar vem den äppelkindade medelålders bastanta damen är, i vars knä mitt vackra barn sitter på några av bilderna, det är en annan sak.

Finast av fina

Vi lät en fotograf ta kort på Q i förra veckan, och i fredags kom provbilderna. Herreminje. Hur är det meningen att en stackars mamma och pappa ska kunna välja ut den finaste bilden?

Framifrån, fundersam?
Framifrån, huvudet på sned, ena ögonbrynet lite höjt?
Nästan samma pose igen men nu med en antydan till leende?
.. som växer..
...och blir ett riktigt leende..
.. och blir ett storskratt?
Och så vidare.

Jag tror banne mig att ungen har en framtid som fotomodell. Inte en bild var misslyckad. Han flirtade helt enkelt brallorna av fotografen.

Att jag sedan undrar vem den äppelkindade medelålders bastanta damen är, i vars knä mitt vackra barn sitter på några av bilderna, det är en annan sak.

En ung kvinna i Korea

Innan vi hämtade Q skrev jag ett inlägg om hans mammor, varav jag är en. Jag kämpade då med att föreställa mig och känna något för hans biologiska mamma, det var mycket lättare att relatera till hans fostermamma (som jag ju också fick träffa). Men det är annorlunda nu.

För några veckor sedan tog jag fram pärmen där vi förvarar alla adoptionspapper om Q. Jag läste hans akt från Korea, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Under de veckor vi väntade på besked om hans synfel och under månaden vi väntade på resbesked läste jag säkert i de papprena varje dag. Men sedan vi kom hem med Q har jag inte haft tid.

Förutom en hel massa fakta om Q, längd och vikt och sovtider och mattider och vad han kan och inte kan, står där också några rader om hans biologiska mamma. Många, många gånger har jag fått frågan vad vi vet om henne. Inte så mycket, brukar jag svara. Både för att krångla mig ur situationen, jag vill skydda de fakta vi har tills han är gammal nog att själv bestämma vad folk ska få veta. Men också för att det är så det känns, vi vet inte mycket alls. Fast jämfört med många andra adoptivföräldrar har vi mycket information om Q:s biologiska ursprung.

Jag har förstås läst stycket om henne nästan lika många gånger som det som står om Q, men på något sätt gick innehållet mig förbi. Tills nu. Antagligen för att nu behöver jag inte längre undra över den där lille pojken som känner igen sin nappflaska och skrattar nyfiket mot främmande människor men gråter när fostermamman lämnar rummet. Han finns ju här hos mig, närmare än någon annan.

Men nu plötsligt finns det en kvinna av kött och blod bakom de kortfattade raderna på märklig engelska.

Med smärta inser jag hur oerhört ensam hon måste ha varit. Det som står om hennes situation tillsammans med mina rudimentära kunskaper om livet i Korea gör att jag är helt säker på det. Hon hade förmodligen inte en enda människa i världen att ty sig till, som kunde ta hand om henne.

Jag undrar hur det är att under sådana omständigheter upptäcka att man är gravid. Vad rädd hon måste ha blivit. Jag undrar hur det är att bära på ett barn som man inte är säker på att man kan behålla. Är det en ständig plåga som man måste avskärma sig från för att stå ut, eller kan det vara en källa till glädje, att veta att den här tiden åtminstone är du hos mig?

Eller hur det är att föda ett barn för att genast lämna bort det. Eller hur det är att leva med vetskapen att någonstans i världen finns mitt barn, och jag vet inte hur han ser ut eller hur han har det.

Tänker hon ofta på honom?

Jag kan inte föreställa mig något av detta, och inte blir det lättare av det faktum att jag aldrig kommer att vara gravid eller föda barn. Fast å andra sidan vet jag ganska mycket om hur det är att längta efter och älska någon som inte finns, kanske liknar det?

Jag känner mig så nära henne. Älskar henne vill jag nästan skriva, men det låter ju inte klokt om någon man aldrig träffat. Men hon är mamma till Q, min son som jag älskar så att jag knappt tror det själv. Lite kärlek måste ju spilla över på henne.

Och så det svåraste. Eftersom jag känner denna närhet och ömhet så blir jag förstås också upprörd över att hon har behövt genomgå detta jävliga, som överhuvudtaget inte borde få ske. Samtidigt som mitt liv vore ett svart intet om jag inte hade fått Q. Hennes olycka är min lycka.

Någon gång hade jag velat träffa henne och säga allt detta, hur jag nu skulle kunna överbrygga språk och kultur och allt annat som skiljer oss.

Lilla koreanska, var du än är. Jag tänker på dig. Jag önskar dig ett vackert liv fyllt av människor som ser dig och älskar dig för den du är. Din son är klok, vacker, rolig och obeskrivligt underbar. Jag älskar honom gränslöst. Jag var olycklig innan han kom, det är jag inte längre. Jag var trasig, nu är jag hel.

Tack.

Det här inlägget var nog det jobbigaste jag någonsin skrivit. Var tvungen att ta paus ibland. Detta berör mig mer än något annat.

En ung kvinna i Korea

Innan vi hämtade Q skrev jag ett inlägg om hans mammor, varav jag är en. Jag kämpade då med att föreställa mig och känna något för hans biologiska mamma, det var mycket lättare att relatera till hans fostermamma (som jag ju också fick träffa). Men det är annorlunda nu.

För några veckor sedan tog jag fram pärmen där vi förvarar alla adoptionspapper om Q. Jag läste hans akt från Korea, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Under de veckor vi väntade på besked om hans synfel och under månaden vi väntade på resbesked läste jag säkert i de papprena varje dag. Men sedan vi kom hem med Q har jag inte haft tid.

Förutom en hel massa fakta om Q, längd och vikt och sovtider och mattider och vad han kan och inte kan, står där också några rader om hans biologiska mamma. Många, många gånger har jag fått frågan vad vi vet om henne. Inte så mycket, brukar jag svara. Både för att krångla mig ur situationen, jag vill skydda de fakta vi har tills han är gammal nog att själv bestämma vad folk ska få veta. Men också för att det är så det känns, vi vet inte mycket alls. Fast jämfört med många andra adoptivföräldrar har vi mycket information om Q:s biologiska ursprung.

Jag har förstås läst stycket om henne nästan lika många gånger som det som står om Q, men på något sätt gick innehållet mig förbi. Tills nu. Antagligen för att nu behöver jag inte längre undra över den där lille pojken som känner igen sin nappflaska och skrattar nyfiket mot främmande människor men gråter när fostermamman lämnar rummet. Han finns ju här hos mig, närmare än någon annan.

Men nu plötsligt finns det en kvinna av kött och blod bakom de kortfattade raderna på märklig engelska.

Med smärta inser jag hur oerhört ensam hon måste ha varit. Det som står om hennes situation tillsammans med mina rudimentära kunskaper om livet i Korea gör att jag är helt säker på det. Hon hade förmodligen inte en enda människa i världen att ty sig till, som kunde ta hand om henne.

Jag undrar hur det är att under sådana omständigheter upptäcka att man är gravid. Vad rädd hon måste ha blivit. Jag undrar hur det är att bära på ett barn som man inte är säker på att man kan behålla. Är det en ständig plåga som man måste avskärma sig från för att stå ut, eller kan det vara en källa till glädje, att veta att den här tiden åtminstone är du hos mig?

Eller hur det är att föda ett barn för att genast lämna bort det. Eller hur det är att leva med vetskapen att någonstans i världen finns mitt barn, och jag vet inte hur han ser ut eller hur han har det.

Tänker hon ofta på honom?

Jag kan inte föreställa mig något av detta, och inte blir det lättare av det faktum att jag aldrig kommer att vara gravid eller föda barn. Fast å andra sidan vet jag ganska mycket om hur det är att längta efter och älska någon som inte finns, kanske liknar det?

Jag känner mig så nära henne. Älskar henne vill jag nästan skriva, men det låter ju inte klokt om någon man aldrig träffat. Men hon är mamma till Q, min son som jag älskar så att jag knappt tror det själv. Lite kärlek måste ju spilla över på henne.

Och så det svåraste. Eftersom jag känner denna närhet och ömhet så blir jag förstås också upprörd över att hon har behövt genomgå detta jävliga, som överhuvudtaget inte borde få ske. Samtidigt som mitt liv vore ett svart intet om jag inte hade fått Q. Hennes olycka är min lycka.

Någon gång hade jag velat träffa henne och säga allt detta, hur jag nu skulle kunna överbrygga språk och kultur och allt annat som skiljer oss.

Lilla koreanska, var du än är. Jag tänker på dig. Jag önskar dig ett vackert liv fyllt av människor som ser dig och älskar dig för den du är. Din son är klok, vacker, rolig och obeskrivligt underbar. Jag älskar honom gränslöst. Jag var olycklig innan han kom, det är jag inte längre. Jag var trasig, nu är jag hel.

Tack.

Det här inlägget var nog det jobbigaste jag någonsin skrivit. Var tvungen att ta paus ibland. Detta berör mig mer än något annat.