En ung kvinna i Korea

Innan vi hämtade Q skrev jag ett inlägg om hans mammor, varav jag är en. Jag kämpade då med att föreställa mig och känna något för hans biologiska mamma, det var mycket lättare att relatera till hans fostermamma (som jag ju också fick träffa). Men det är annorlunda nu.

För några veckor sedan tog jag fram pärmen där vi förvarar alla adoptionspapper om Q. Jag läste hans akt från Korea, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Under de veckor vi väntade på besked om hans synfel och under månaden vi väntade på resbesked läste jag säkert i de papprena varje dag. Men sedan vi kom hem med Q har jag inte haft tid.

Förutom en hel massa fakta om Q, längd och vikt och sovtider och mattider och vad han kan och inte kan, står där också några rader om hans biologiska mamma. Många, många gånger har jag fått frågan vad vi vet om henne. Inte så mycket, brukar jag svara. Både för att krångla mig ur situationen, jag vill skydda de fakta vi har tills han är gammal nog att själv bestämma vad folk ska få veta. Men också för att det är så det känns, vi vet inte mycket alls. Fast jämfört med många andra adoptivföräldrar har vi mycket information om Q:s biologiska ursprung.

Jag har förstås läst stycket om henne nästan lika många gånger som det som står om Q, men på något sätt gick innehållet mig förbi. Tills nu. Antagligen för att nu behöver jag inte längre undra över den där lille pojken som känner igen sin nappflaska och skrattar nyfiket mot främmande människor men gråter när fostermamman lämnar rummet. Han finns ju här hos mig, närmare än någon annan.

Men nu plötsligt finns det en kvinna av kött och blod bakom de kortfattade raderna på märklig engelska.

Med smärta inser jag hur oerhört ensam hon måste ha varit. Det som står om hennes situation tillsammans med mina rudimentära kunskaper om livet i Korea gör att jag är helt säker på det. Hon hade förmodligen inte en enda människa i världen att ty sig till, som kunde ta hand om henne.

Jag undrar hur det är att under sådana omständigheter upptäcka att man är gravid. Vad rädd hon måste ha blivit. Jag undrar hur det är att bära på ett barn som man inte är säker på att man kan behålla. Är det en ständig plåga som man måste avskärma sig från för att stå ut, eller kan det vara en källa till glädje, att veta att den här tiden åtminstone är du hos mig?

Eller hur det är att föda ett barn för att genast lämna bort det. Eller hur det är att leva med vetskapen att någonstans i världen finns mitt barn, och jag vet inte hur han ser ut eller hur han har det.

Tänker hon ofta på honom?

Jag kan inte föreställa mig något av detta, och inte blir det lättare av det faktum att jag aldrig kommer att vara gravid eller föda barn. Fast å andra sidan vet jag ganska mycket om hur det är att längta efter och älska någon som inte finns, kanske liknar det?

Jag känner mig så nära henne. Älskar henne vill jag nästan skriva, men det låter ju inte klokt om någon man aldrig träffat. Men hon är mamma till Q, min son som jag älskar så att jag knappt tror det själv. Lite kärlek måste ju spilla över på henne.

Och så det svåraste. Eftersom jag känner denna närhet och ömhet så blir jag förstås också upprörd över att hon har behövt genomgå detta jävliga, som överhuvudtaget inte borde få ske. Samtidigt som mitt liv vore ett svart intet om jag inte hade fått Q. Hennes olycka är min lycka.

Någon gång hade jag velat träffa henne och säga allt detta, hur jag nu skulle kunna överbrygga språk och kultur och allt annat som skiljer oss.

Lilla koreanska, var du än är. Jag tänker på dig. Jag önskar dig ett vackert liv fyllt av människor som ser dig och älskar dig för den du är. Din son är klok, vacker, rolig och obeskrivligt underbar. Jag älskar honom gränslöst. Jag var olycklig innan han kom, det är jag inte längre. Jag var trasig, nu är jag hel.

Tack.

Det här inlägget var nog det jobbigaste jag någonsin skrivit. Var tvungen att ta paus ibland. Detta berör mig mer än något annat.