Natten till onsdagen dog O:s pappa. O var hos honom tillsammans med sin bror och sin mamma, och det skedde utan smärta eller ångest.
Det har gått så ofattbart fort. I slutet av april kom de på besök, då såg han strålande ut. Men några veckor senare började han känna sig trött, och för två veckor sedan gick han hem från jobbet och åkte till akuten. För tio dagar sedan fick vi veta att det var allvarligt. Vi firade midsommar tillsammans, han orkade knappt äta något. På bara några dagar krympte han ihop. Aldrig ska jag glömma hans ögon. Han verkade inte rädd, men ledsen. Han ville så gärna leva, lite längre än sextiotvå år.
Nu blir O:s mamma ensam. De har jobbat och slitit och sett fram emot pensionen och att kunna göra saker tillsammans, men inte. Livet är förbannat orättvist.
Imorgon åker jag till Göteborg. Vi ska planera en riktigt fin begravning för honom. Den kommer inte att bli som andra, den kommer att passa honom.
2005-06-30
Det är över
Natten till onsdagen dog O:s pappa. O var hos honom tillsammans med sin bror och sin mamma, och det skedde utan smärta eller ångest.
Det har gått så ofattbart fort. I slutet av april kom de på besök, då såg han strålande ut. Men några veckor senare började han känna sig trött, och för två veckor sedan gick han hem från jobbet och åkte till akuten. För tio dagar sedan fick vi veta att det var allvarligt. Vi firade midsommar tillsammans, han orkade knappt äta något. På bara några dagar krympte han ihop. Aldrig ska jag glömma hans ögon. Han verkade inte rädd, men ledsen. Han ville så gärna leva, lite längre än sextiotvå år.
Nu blir O:s mamma ensam. De har jobbat och slitit och sett fram emot pensionen och att kunna göra saker tillsammans, men inte. Livet är förbannat orättvist.
Imorgon åker jag till Göteborg. Vi ska planera en riktigt fin begravning för honom. Den kommer inte att bli som andra, den kommer att passa honom.
Det har gått så ofattbart fort. I slutet av april kom de på besök, då såg han strålande ut. Men några veckor senare började han känna sig trött, och för två veckor sedan gick han hem från jobbet och åkte till akuten. För tio dagar sedan fick vi veta att det var allvarligt. Vi firade midsommar tillsammans, han orkade knappt äta något. På bara några dagar krympte han ihop. Aldrig ska jag glömma hans ögon. Han verkade inte rädd, men ledsen. Han ville så gärna leva, lite längre än sextiotvå år.
Nu blir O:s mamma ensam. De har jobbat och slitit och sett fram emot pensionen och att kunna göra saker tillsammans, men inte. Livet är förbannat orättvist.
Imorgon åker jag till Göteborg. Vi ska planera en riktigt fin begravning för honom. Den kommer inte att bli som andra, den kommer att passa honom.
2005-06-28
Orden räcker inte
Vet inte hur jag ska skriva det här, så jag går rakt på. Min svärfar är svårt sjuk. För tio dagar sedan fick vi veta att tröttheten han känt i några veckor berodde på allvarlig sjukdom. Sedan dess har han blivit allt sämre, och nu ligger han på sjukhus.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
Orden räcker inte
Vet inte hur jag ska skriva det här, så jag går rakt på. Min svärfar är svårt sjuk. För tio dagar sedan fick vi veta att tröttheten han känt i några veckor berodde på allvarlig sjukdom. Sedan dess har han blivit allt sämre, och nu ligger han på sjukhus.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
2005-06-15
Drömjobbet?
Förutom att det är alldeles för tidigt att säga efter bara tre dagar och förutom att jag bara går och väntar på att detta precis som mycket annat ska explodera i ansiktet på mig, så tror jag att jag är på väg att bli lite kär i mitt nya jobb. Visserligen är det alldeles överjävligt att gå upp tidigt (har lång restid så jag måste gå upp klockan sex - uhu, stackars mig) och dagarna är långa och jag är trött som fan, men jag har de senaste dagarna gjort en rad otroliga upptäcker.
Det kan ju vara kul att jobba ju, hur kunde jag glömma det? De senaste dagarna har jag fått mer bekräftelse och reparerat mitt självförtroende mer än vad alla jobbsökarkurser i världen kan göra. De vill ha mig, de tycker att jag är bra och duktig. Tänk om jag hade vetat det under de senaste två åren som jag lodat runt och känt mig som världens största förlorare.
Ska skriva och berätta mer, men nu är det läggdags, och i helgen åker jag bort med kören.
Bara en sak till: vi har dessutom fått en ny lägenhet! Dubbelt så stor som den vi har nu, dock inte dubbelt så dyr, i samma område som vi ju gillar, på sjunde våningen med panoramautsikt och om man riktigt anstränger sig ser man en liten vattenglimt på avstånd. Kanske håller livet på att vända nu, törs jag ens tänka det?
Det kan ju vara kul att jobba ju, hur kunde jag glömma det? De senaste dagarna har jag fått mer bekräftelse och reparerat mitt självförtroende mer än vad alla jobbsökarkurser i världen kan göra. De vill ha mig, de tycker att jag är bra och duktig. Tänk om jag hade vetat det under de senaste två åren som jag lodat runt och känt mig som världens största förlorare.
Ska skriva och berätta mer, men nu är det läggdags, och i helgen åker jag bort med kören.
Bara en sak till: vi har dessutom fått en ny lägenhet! Dubbelt så stor som den vi har nu, dock inte dubbelt så dyr, i samma område som vi ju gillar, på sjunde våningen med panoramautsikt och om man riktigt anstränger sig ser man en liten vattenglimt på avstånd. Kanske håller livet på att vända nu, törs jag ens tänka det?
Drömjobbet?
Förutom att det är alldeles för tidigt att säga efter bara tre dagar och förutom att jag bara går och väntar på att detta precis som mycket annat ska explodera i ansiktet på mig, så tror jag att jag är på väg att bli lite kär i mitt nya jobb. Visserligen är det alldeles överjävligt att gå upp tidigt (har lång restid så jag måste gå upp klockan sex - uhu, stackars mig) och dagarna är långa och jag är trött som fan, men jag har de senaste dagarna gjort en rad otroliga upptäcker.
Det kan ju vara kul att jobba ju, hur kunde jag glömma det? De senaste dagarna har jag fått mer bekräftelse och reparerat mitt självförtroende mer än vad alla jobbsökarkurser i världen kan göra. De vill ha mig, de tycker att jag är bra och duktig. Tänk om jag hade vetat det under de senaste två åren som jag lodat runt och känt mig som världens största förlorare.
Ska skriva och berätta mer, men nu är det läggdags, och i helgen åker jag bort med kören.
Bara en sak till: vi har dessutom fått en ny lägenhet! Dubbelt så stor som den vi har nu, dock inte dubbelt så dyr, i samma område som vi ju gillar, på sjunde våningen med panoramautsikt och om man riktigt anstränger sig ser man en liten vattenglimt på avstånd. Kanske håller livet på att vända nu, törs jag ens tänka det?
Det kan ju vara kul att jobba ju, hur kunde jag glömma det? De senaste dagarna har jag fått mer bekräftelse och reparerat mitt självförtroende mer än vad alla jobbsökarkurser i världen kan göra. De vill ha mig, de tycker att jag är bra och duktig. Tänk om jag hade vetat det under de senaste två åren som jag lodat runt och känt mig som världens största förlorare.
Ska skriva och berätta mer, men nu är det läggdags, och i helgen åker jag bort med kören.
Bara en sak till: vi har dessutom fått en ny lägenhet! Dubbelt så stor som den vi har nu, dock inte dubbelt så dyr, i samma område som vi ju gillar, på sjunde våningen med panoramautsikt och om man riktigt anstränger sig ser man en liten vattenglimt på avstånd. Kanske håller livet på att vända nu, törs jag ens tänka det?
2005-06-11
Äntligen framme
Jag har fått jobb!!!!!!!
Äntligen. Jag börjar på måndag. Har knappt fattat det än, den senaste veckan har allt gått så fort. Men det är för jävla skönt. Det jag mest tänker på just nu att jag ska slippa vara så förbannat orolig för pengar hela tiden. Fy fan vad skönt det är.
Den dåliga nyheten är att vi har fått svar på missfallsutredningen. Läkare är ena apskaft, nu är det slutgiltigt bevisat. Men inte är det några klara besked, ånä det ska man inte tro. The story of my life är att få konstiga obestämda besked, ett i taget, som går ut på att det är lite fel på mig, inte mycket, men lite. Jag är tydligen inte som alla andra.
Fortsättning och mer ingående förklaring följer. Haha, grymt va, att hålla er på halster. Tihi, tihi, nu ska jag dricka mera vin.
Äntligen. Jag börjar på måndag. Har knappt fattat det än, den senaste veckan har allt gått så fort. Men det är för jävla skönt. Det jag mest tänker på just nu att jag ska slippa vara så förbannat orolig för pengar hela tiden. Fy fan vad skönt det är.
Den dåliga nyheten är att vi har fått svar på missfallsutredningen. Läkare är ena apskaft, nu är det slutgiltigt bevisat. Men inte är det några klara besked, ånä det ska man inte tro. The story of my life är att få konstiga obestämda besked, ett i taget, som går ut på att det är lite fel på mig, inte mycket, men lite. Jag är tydligen inte som alla andra.
Fortsättning och mer ingående förklaring följer. Haha, grymt va, att hålla er på halster. Tihi, tihi, nu ska jag dricka mera vin.
Äntligen framme
Jag har fått jobb!!!!!!!
Äntligen. Jag börjar på måndag. Har knappt fattat det än, den senaste veckan har allt gått så fort. Men det är för jävla skönt. Det jag mest tänker på just nu att jag ska slippa vara så förbannat orolig för pengar hela tiden. Fy fan vad skönt det är.
Den dåliga nyheten är att vi har fått svar på missfallsutredningen. Läkare är ena apskaft, nu är det slutgiltigt bevisat. Men inte är det några klara besked, ånä det ska man inte tro. The story of my life är att få konstiga obestämda besked, ett i taget, som går ut på att det är lite fel på mig, inte mycket, men lite. Jag är tydligen inte som alla andra.
Fortsättning och mer ingående förklaring följer. Haha, grymt va, att hålla er på halster. Tihi, tihi, nu ska jag dricka mera vin.
Äntligen. Jag börjar på måndag. Har knappt fattat det än, den senaste veckan har allt gått så fort. Men det är för jävla skönt. Det jag mest tänker på just nu att jag ska slippa vara så förbannat orolig för pengar hela tiden. Fy fan vad skönt det är.
Den dåliga nyheten är att vi har fått svar på missfallsutredningen. Läkare är ena apskaft, nu är det slutgiltigt bevisat. Men inte är det några klara besked, ånä det ska man inte tro. The story of my life är att få konstiga obestämda besked, ett i taget, som går ut på att det är lite fel på mig, inte mycket, men lite. Jag är tydligen inte som alla andra.
Fortsättning och mer ingående förklaring följer. Haha, grymt va, att hålla er på halster. Tihi, tihi, nu ska jag dricka mera vin.
2005-06-04
Inget att förlora?
När jag var hos doktorn i onsdags berättade jag att vi eventuellt tänker göra ett sista IVF-försök (vi har förresten inte fått några provsvar från missfallsutredningen ännu, undrar just när de kommer?). "Ja, ni har ju inget att förlora", svarade hon. "Fast det är ju lätt för mig att säga", la hon till när hon såg mitt ansiktsuttryck.
Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.
Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)
Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.
Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.
Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.
Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.
Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.
Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.
Men som sagt. Den som lever får se.
Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.
Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)
Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.
Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.
Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.
Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.
Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.
Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.
Men som sagt. Den som lever får se.
Inget att förlora?
När jag var hos doktorn i onsdags berättade jag att vi eventuellt tänker göra ett sista IVF-försök (vi har förresten inte fått några provsvar från missfallsutredningen ännu, undrar just när de kommer?). "Ja, ni har ju inget att förlora", svarade hon. "Fast det är ju lätt för mig att säga", la hon till när hon såg mitt ansiktsuttryck.
Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.
Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)
Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.
Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.
Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.
Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.
Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.
Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.
Men som sagt. Den som lever får se.
Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.
Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)
Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.
Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.
Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.
Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.
Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.
Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.
Men som sagt. Den som lever får se.
2005-06-01
Hjärtat mitt
mår fint, enligt doktorn. Gjorde EKG idag och det var normalt. Det var en mycket bra läkare som tog sig tid att fråga ut mig ordentligt och som inte avfärdade min oro. Hon tror att mina bröstsmärtor beror på magkatarr, troligen stressrelaterad. Jag ska lämna några blodprover för säkerhets skull, och så ska vi träffas igen om två veckor. Då ska vi prata lite om antidepressiv medicin. Skönt att bli tagen på allvar och skönt att få komma dit igen.
Jag har ju lite halvhjärtat letat efter en psykolog eller terapeut här i Stockholm. För ett tag sedan fick jag namn och nummer till en som skulle vara bra. När jag krälade omkring i mitt svarta hål häromveckan ringde jag henne för att boka en tid. Men efteråt var jag fundersam, det kändes inte bra. Damen ifråga var inte någon god lyssnare. Jag berättade att jag är arbetslös och mår dåligt över det. Minuten efter svarade hon på min fråga om pris, att det berodde på om jag eller min arbetsgivare betalar. Aj. Dessutom var nämnda pris hela 750 kr plus moms i timmen. Nä. Efter att ha funderat lite avbokade jag tiden. Har ingen lust att betala sura pengar till en sådan tant. Jag har bra erfarenheter av samtalsstöd, det hjälper absolut. Min förra psykolog var min livlina. Jag undrar om inte magkatarren och mardrömmarna beror på att jag nu inte får utlopp för mina känslor. Men just nu vill jag faktiskt inte. Ingen terapi i världen kan ge mig det liv jag vill ha, och det verkar kosta mer än vad det är värt, både i tid, kraft och pengar.
Jobbstatus
Var på intervju idag igen, nu ett jobb jag verkligen vill ha på ett företag jag verkligen gillar. Intervjun gick visserligen bra, men konkurrensen är stenhård. Tror tyvärr inte att de kommer att välja just mig. Förbereder mig redan nu på det, för jag orkar inte bli besviken. På tisdag ska jag på ytterligare en intervju, på ett annat företag som tidigare gett mig nobben. Men nu var de intresserade igen, och de kostar på en psykologisk analys också för att kolla hur knasig jag är. Till dags dato har jag sökt 85 jobb. På nio av dessa har jag fått komma på intervju. För att orka lite till intalar jag mig att jag måste söka hundra jobb och gå på åtminstone tolv intervjuer innan drömjobbet kommer, med omedelbar ömsesidig förälskelse som följd.
Jag har ju lite halvhjärtat letat efter en psykolog eller terapeut här i Stockholm. För ett tag sedan fick jag namn och nummer till en som skulle vara bra. När jag krälade omkring i mitt svarta hål häromveckan ringde jag henne för att boka en tid. Men efteråt var jag fundersam, det kändes inte bra. Damen ifråga var inte någon god lyssnare. Jag berättade att jag är arbetslös och mår dåligt över det. Minuten efter svarade hon på min fråga om pris, att det berodde på om jag eller min arbetsgivare betalar. Aj. Dessutom var nämnda pris hela 750 kr plus moms i timmen. Nä. Efter att ha funderat lite avbokade jag tiden. Har ingen lust att betala sura pengar till en sådan tant. Jag har bra erfarenheter av samtalsstöd, det hjälper absolut. Min förra psykolog var min livlina. Jag undrar om inte magkatarren och mardrömmarna beror på att jag nu inte får utlopp för mina känslor. Men just nu vill jag faktiskt inte. Ingen terapi i världen kan ge mig det liv jag vill ha, och det verkar kosta mer än vad det är värt, både i tid, kraft och pengar.
Jobbstatus
Var på intervju idag igen, nu ett jobb jag verkligen vill ha på ett företag jag verkligen gillar. Intervjun gick visserligen bra, men konkurrensen är stenhård. Tror tyvärr inte att de kommer att välja just mig. Förbereder mig redan nu på det, för jag orkar inte bli besviken. På tisdag ska jag på ytterligare en intervju, på ett annat företag som tidigare gett mig nobben. Men nu var de intresserade igen, och de kostar på en psykologisk analys också för att kolla hur knasig jag är. Till dags dato har jag sökt 85 jobb. På nio av dessa har jag fått komma på intervju. För att orka lite till intalar jag mig att jag måste söka hundra jobb och gå på åtminstone tolv intervjuer innan drömjobbet kommer, med omedelbar ömsesidig förälskelse som följd.
Hjärtat mitt
mår fint, enligt doktorn. Gjorde EKG idag och det var normalt. Det var en mycket bra läkare som tog sig tid att fråga ut mig ordentligt och som inte avfärdade min oro. Hon tror att mina bröstsmärtor beror på magkatarr, troligen stressrelaterad. Jag ska lämna några blodprover för säkerhets skull, och så ska vi träffas igen om två veckor. Då ska vi prata lite om antidepressiv medicin. Skönt att bli tagen på allvar och skönt att få komma dit igen.
Jag har ju lite halvhjärtat letat efter en psykolog eller terapeut här i Stockholm. För ett tag sedan fick jag namn och nummer till en som skulle vara bra. När jag krälade omkring i mitt svarta hål häromveckan ringde jag henne för att boka en tid. Men efteråt var jag fundersam, det kändes inte bra. Damen ifråga var inte någon god lyssnare. Jag berättade att jag är arbetslös och mår dåligt över det. Minuten efter svarade hon på min fråga om pris, att det berodde på om jag eller min arbetsgivare betalar. Aj. Dessutom var nämnda pris hela 750 kr plus moms i timmen. Nä. Efter att ha funderat lite avbokade jag tiden. Har ingen lust att betala sura pengar till en sådan tant. Jag har bra erfarenheter av samtalsstöd, det hjälper absolut. Min förra psykolog var min livlina. Jag undrar om inte magkatarren och mardrömmarna beror på att jag nu inte får utlopp för mina känslor. Men just nu vill jag faktiskt inte. Ingen terapi i världen kan ge mig det liv jag vill ha, och det verkar kosta mer än vad det är värt, både i tid, kraft och pengar.
Jobbstatus
Var på intervju idag igen, nu ett jobb jag verkligen vill ha på ett företag jag verkligen gillar. Intervjun gick visserligen bra, men konkurrensen är stenhård. Tror tyvärr inte att de kommer att välja just mig. Förbereder mig redan nu på det, för jag orkar inte bli besviken. På tisdag ska jag på ytterligare en intervju, på ett annat företag som tidigare gett mig nobben. Men nu var de intresserade igen, och de kostar på en psykologisk analys också för att kolla hur knasig jag är. Till dags dato har jag sökt 85 jobb. På nio av dessa har jag fått komma på intervju. För att orka lite till intalar jag mig att jag måste söka hundra jobb och gå på åtminstone tolv intervjuer innan drömjobbet kommer, med omedelbar ömsesidig förälskelse som följd.
Jag har ju lite halvhjärtat letat efter en psykolog eller terapeut här i Stockholm. För ett tag sedan fick jag namn och nummer till en som skulle vara bra. När jag krälade omkring i mitt svarta hål häromveckan ringde jag henne för att boka en tid. Men efteråt var jag fundersam, det kändes inte bra. Damen ifråga var inte någon god lyssnare. Jag berättade att jag är arbetslös och mår dåligt över det. Minuten efter svarade hon på min fråga om pris, att det berodde på om jag eller min arbetsgivare betalar. Aj. Dessutom var nämnda pris hela 750 kr plus moms i timmen. Nä. Efter att ha funderat lite avbokade jag tiden. Har ingen lust att betala sura pengar till en sådan tant. Jag har bra erfarenheter av samtalsstöd, det hjälper absolut. Min förra psykolog var min livlina. Jag undrar om inte magkatarren och mardrömmarna beror på att jag nu inte får utlopp för mina känslor. Men just nu vill jag faktiskt inte. Ingen terapi i världen kan ge mig det liv jag vill ha, och det verkar kosta mer än vad det är värt, både i tid, kraft och pengar.
Jobbstatus
Var på intervju idag igen, nu ett jobb jag verkligen vill ha på ett företag jag verkligen gillar. Intervjun gick visserligen bra, men konkurrensen är stenhård. Tror tyvärr inte att de kommer att välja just mig. Förbereder mig redan nu på det, för jag orkar inte bli besviken. På tisdag ska jag på ytterligare en intervju, på ett annat företag som tidigare gett mig nobben. Men nu var de intresserade igen, och de kostar på en psykologisk analys också för att kolla hur knasig jag är. Till dags dato har jag sökt 85 jobb. På nio av dessa har jag fått komma på intervju. För att orka lite till intalar jag mig att jag måste söka hundra jobb och gå på åtminstone tolv intervjuer innan drömjobbet kommer, med omedelbar ömsesidig förälskelse som följd.
2005-05-29
Dur må hu?*
Ja, hur mår jag? Den senaste veckorna har jag inte riktigt vetat vad jag ska svara. Mitt senaste inlägg och min långa tystnad på hemsidan har föranlett frågan (tack snälla ni för omtanken) och mamma-syrran-svärföräldrarna-farmor-kompisarna (de få jag har kvar) undrar också. Jag undrar banne mig själv.
Hur mår jag egentligen?
Rätt bra tror jag. Livet får vara kvar på nåder ett tag till. Jag har hämtat mig från den senaste smällen, som var nej på ett jobb. Det tog bara några dagar innan jag insåg att det förmodligen var en himlens välsignelse att jag inte fick det förbannade skitjobbet som alltför väl liknade mitt gamla som gjorde mig så olycklig. Eller så är det bara ett patetiskt försök att intala mig att rönnbären är sura, men vet ni vad, jag skiter i vilket.
Hemutredning och adoptionskurs rullar på och väcker en hel del tankar, men oftast trevliga sådana. Jag kan komma på mig själv med att tänka på adoption som så självklart. Det är ju så vi ska få barn, ju. Olivia från Bolivia väntar på oss, och vi på henne. Oli-Boli som O kärleksfullt brukar kalla henne. (Att vi döpt vårt tänkta boliviabarn till Olivia beror enbart på att det rimmar, vi blir precis lika lyckliga om det blir en Oliver.)
Eller är det bara en fernissa? Hur mår jag innerst inne? För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt. Jag har alltid vetat mycket väl hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker. Ända sedan jag var liten faktiskt. Jag har kämpat mig igenom IVF-tiden genom att älta och sätta ord på mina känslor, ibland till omgivningens stora förfäran. Men det har jag slutat med. Jag går inte i terapi längre, jag skriver knappt dagbok längre. Jag är helt enkelt så trött på eländet att jag inte vill höra talas om det mer. Jag är utled på min egen sorg och frustration.
Antagligen är detta nyttigt. Det gör att jag klarar vardagslivet riktigt bra. Ett vardagsliv som inbegriper jobbsökning - att visa upp en hurtig, solig och kapabel fasad för rekryterare och arbetsgivare, umgänge med O och ett fåtal vänner, då jag visar mitt mulnare och ärligare jag. Det riktigt svarta och förtvivlade kommer sällan fram numera, inte ens för mig själv.
Det som oroar mig är små subtila saker. Jag drömmer numera, konstiga och ibland obehagliga drömmar. Det värker i bröstet, en värk som kommer och går och som gör det lite tungt att andas. Den blir värre när jag tänker på framtiden, eller är det bara inbillning? Är det min oro som sitter där inne och gör ont, eftersom den inte får komma ut? Eller är det influensan som har gett sig på hjärtmuskeln? I flera veckor har jag undrat över detta, men idag gjorde jag äntligen slag i saken och beställde tid på vårdcentralen. De kanske skrattar åt mig och kallar mig hypokondriker, men det får jag väl ta.
* Jag kände en holländsk kille en gång, som ville lära sig svenska. Vi tragglade lite hälsningsfraser innan vi tröttnade, jag var ingen lärarbegåvning och han ingen språkdito. Men hans förvrängning av hur-mår-du glömmer jag inte.
Hur mår jag egentligen?
Rätt bra tror jag. Livet får vara kvar på nåder ett tag till. Jag har hämtat mig från den senaste smällen, som var nej på ett jobb. Det tog bara några dagar innan jag insåg att det förmodligen var en himlens välsignelse att jag inte fick det förbannade skitjobbet som alltför väl liknade mitt gamla som gjorde mig så olycklig. Eller så är det bara ett patetiskt försök att intala mig att rönnbären är sura, men vet ni vad, jag skiter i vilket.
Hemutredning och adoptionskurs rullar på och väcker en hel del tankar, men oftast trevliga sådana. Jag kan komma på mig själv med att tänka på adoption som så självklart. Det är ju så vi ska få barn, ju. Olivia från Bolivia väntar på oss, och vi på henne. Oli-Boli som O kärleksfullt brukar kalla henne. (Att vi döpt vårt tänkta boliviabarn till Olivia beror enbart på att det rimmar, vi blir precis lika lyckliga om det blir en Oliver.)
Eller är det bara en fernissa? Hur mår jag innerst inne? För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt. Jag har alltid vetat mycket väl hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker. Ända sedan jag var liten faktiskt. Jag har kämpat mig igenom IVF-tiden genom att älta och sätta ord på mina känslor, ibland till omgivningens stora förfäran. Men det har jag slutat med. Jag går inte i terapi längre, jag skriver knappt dagbok längre. Jag är helt enkelt så trött på eländet att jag inte vill höra talas om det mer. Jag är utled på min egen sorg och frustration.
Antagligen är detta nyttigt. Det gör att jag klarar vardagslivet riktigt bra. Ett vardagsliv som inbegriper jobbsökning - att visa upp en hurtig, solig och kapabel fasad för rekryterare och arbetsgivare, umgänge med O och ett fåtal vänner, då jag visar mitt mulnare och ärligare jag. Det riktigt svarta och förtvivlade kommer sällan fram numera, inte ens för mig själv.
Det som oroar mig är små subtila saker. Jag drömmer numera, konstiga och ibland obehagliga drömmar. Det värker i bröstet, en värk som kommer och går och som gör det lite tungt att andas. Den blir värre när jag tänker på framtiden, eller är det bara inbillning? Är det min oro som sitter där inne och gör ont, eftersom den inte får komma ut? Eller är det influensan som har gett sig på hjärtmuskeln? I flera veckor har jag undrat över detta, men idag gjorde jag äntligen slag i saken och beställde tid på vårdcentralen. De kanske skrattar åt mig och kallar mig hypokondriker, men det får jag väl ta.
* Jag kände en holländsk kille en gång, som ville lära sig svenska. Vi tragglade lite hälsningsfraser innan vi tröttnade, jag var ingen lärarbegåvning och han ingen språkdito. Men hans förvrängning av hur-mår-du glömmer jag inte.
Dur må hu?*
Ja, hur mår jag? Den senaste veckorna har jag inte riktigt vetat vad jag ska svara. Mitt senaste inlägg och min långa tystnad på hemsidan har föranlett frågan (tack snälla ni för omtanken) och mamma-syrran-svärföräldrarna-farmor-kompisarna (de få jag har kvar) undrar också. Jag undrar banne mig själv.
Hur mår jag egentligen?
Rätt bra tror jag. Livet får vara kvar på nåder ett tag till. Jag har hämtat mig från den senaste smällen, som var nej på ett jobb. Det tog bara några dagar innan jag insåg att det förmodligen var en himlens välsignelse att jag inte fick det förbannade skitjobbet som alltför väl liknade mitt gamla som gjorde mig så olycklig. Eller så är det bara ett patetiskt försök att intala mig att rönnbären är sura, men vet ni vad, jag skiter i vilket.
Hemutredning och adoptionskurs rullar på och väcker en hel del tankar, men oftast trevliga sådana. Jag kan komma på mig själv med att tänka på adoption som så självklart. Det är ju så vi ska få barn, ju. Olivia från Bolivia väntar på oss, och vi på henne. Oli-Boli som O kärleksfullt brukar kalla henne. (Att vi döpt vårt tänkta boliviabarn till Olivia beror enbart på att det rimmar, vi blir precis lika lyckliga om det blir en Oliver.)
Eller är det bara en fernissa? Hur mår jag innerst inne? För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt. Jag har alltid vetat mycket väl hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker. Ända sedan jag var liten faktiskt. Jag har kämpat mig igenom IVF-tiden genom att älta och sätta ord på mina känslor, ibland till omgivningens stora förfäran. Men det har jag slutat med. Jag går inte i terapi längre, jag skriver knappt dagbok längre. Jag är helt enkelt så trött på eländet att jag inte vill höra talas om det mer. Jag är utled på min egen sorg och frustration.
Antagligen är detta nyttigt. Det gör att jag klarar vardagslivet riktigt bra. Ett vardagsliv som inbegriper jobbsökning - att visa upp en hurtig, solig och kapabel fasad för rekryterare och arbetsgivare, umgänge med O och ett fåtal vänner, då jag visar mitt mulnare och ärligare jag. Det riktigt svarta och förtvivlade kommer sällan fram numera, inte ens för mig själv.
Det som oroar mig är små subtila saker. Jag drömmer numera, konstiga och ibland obehagliga drömmar. Det värker i bröstet, en värk som kommer och går och som gör det lite tungt att andas. Den blir värre när jag tänker på framtiden, eller är det bara inbillning? Är det min oro som sitter där inne och gör ont, eftersom den inte får komma ut? Eller är det influensan som har gett sig på hjärtmuskeln? I flera veckor har jag undrat över detta, men idag gjorde jag äntligen slag i saken och beställde tid på vårdcentralen. De kanske skrattar åt mig och kallar mig hypokondriker, men det får jag väl ta.
* Jag kände en holländsk kille en gång, som ville lära sig svenska. Vi tragglade lite hälsningsfraser innan vi tröttnade, jag var ingen lärarbegåvning och han ingen språkdito. Men hans förvrängning av hur-mår-du glömmer jag inte.
Hur mår jag egentligen?
Rätt bra tror jag. Livet får vara kvar på nåder ett tag till. Jag har hämtat mig från den senaste smällen, som var nej på ett jobb. Det tog bara några dagar innan jag insåg att det förmodligen var en himlens välsignelse att jag inte fick det förbannade skitjobbet som alltför väl liknade mitt gamla som gjorde mig så olycklig. Eller så är det bara ett patetiskt försök att intala mig att rönnbären är sura, men vet ni vad, jag skiter i vilket.
Hemutredning och adoptionskurs rullar på och väcker en hel del tankar, men oftast trevliga sådana. Jag kan komma på mig själv med att tänka på adoption som så självklart. Det är ju så vi ska få barn, ju. Olivia från Bolivia väntar på oss, och vi på henne. Oli-Boli som O kärleksfullt brukar kalla henne. (Att vi döpt vårt tänkta boliviabarn till Olivia beror enbart på att det rimmar, vi blir precis lika lyckliga om det blir en Oliver.)
Eller är det bara en fernissa? Hur mår jag innerst inne? För första gången på väldigt länge vet jag inte riktigt. Jag har alltid vetat mycket väl hur jag mår, vad jag känner och hur jag tänker. Ända sedan jag var liten faktiskt. Jag har kämpat mig igenom IVF-tiden genom att älta och sätta ord på mina känslor, ibland till omgivningens stora förfäran. Men det har jag slutat med. Jag går inte i terapi längre, jag skriver knappt dagbok längre. Jag är helt enkelt så trött på eländet att jag inte vill höra talas om det mer. Jag är utled på min egen sorg och frustration.
Antagligen är detta nyttigt. Det gör att jag klarar vardagslivet riktigt bra. Ett vardagsliv som inbegriper jobbsökning - att visa upp en hurtig, solig och kapabel fasad för rekryterare och arbetsgivare, umgänge med O och ett fåtal vänner, då jag visar mitt mulnare och ärligare jag. Det riktigt svarta och förtvivlade kommer sällan fram numera, inte ens för mig själv.
Det som oroar mig är små subtila saker. Jag drömmer numera, konstiga och ibland obehagliga drömmar. Det värker i bröstet, en värk som kommer och går och som gör det lite tungt att andas. Den blir värre när jag tänker på framtiden, eller är det bara inbillning? Är det min oro som sitter där inne och gör ont, eftersom den inte får komma ut? Eller är det influensan som har gett sig på hjärtmuskeln? I flera veckor har jag undrat över detta, men idag gjorde jag äntligen slag i saken och beställde tid på vårdcentralen. De kanske skrattar åt mig och kallar mig hypokondriker, men det får jag väl ta.
* Jag kände en holländsk kille en gång, som ville lära sig svenska. Vi tragglade lite hälsningsfraser innan vi tröttnade, jag var ingen lärarbegåvning och han ingen språkdito. Men hans förvrängning av hur-mår-du glömmer jag inte.
2005-05-09
Uppsägning av avtal
Till Livet från Helga
Jag vill härmed säga upp vårt avtal som vi ingick för snart 35 år sedan. I början var jag ganska nöjd med vårt samarbete, visserligen var jag för ung för att kunna göra en kvalificerad bedömning. Nu i efterhand tycker jag att du gick ut lite väl hårt som utsatte mig för en skilsmässa när jag bara var fem år. Men jag fick kärleksfulla föräldrar så det kan jag väl förlåta dig. Sedan när jag blev vuxen, under åren mellan 20 och 30, var vi riktigt goda vänner du och jag, Livet. Vi var överens om det mesta, utbildning, jobb och inte minst äktenskapet med O. Allt gick som på räls.
Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag tycker verkligen att jag har hållit min del av avtalet, jag har gjort allt i precis rätt ordning. Utbildat mig, träffat en bra man, fixat bra jobb med god inkomst, först efter allt detta börja tänka på barn. Nähä, så går det inte. Det var en chock, men som tur var fanns ju IVF. Livet vill lära mig något med detta, tänkte jag. Så gjorde vi en massa IVF:er som alla misslyckades. Mitt i alltihop fick jag sparken från mitt jobb. Aha, ännu en lektion från Livet.
Ja, kära Liv, du vet ju allt som hände sedan. O fick jobb så småningom och vi fick flytta hit till Stockholm. Vi kämpar och gnetar för att få till ett bra samarbete med dig. Vår förhoppning är att jag också ska få jobb, så att vi får lite mer pengar, så att vi kan flytta till en större bostad. Jag drömmer om att ha en inglasad balkong där jag kan odla lite, som en klen ersättning för min älskade trädgård. Och det där med IVF har vi nog gett upp, vi drömmer om att adoptera istället. Men du verkar inte alls vara med på noterna. Gör vi fel? Har vi inte varit tydliga? Vill du uppfostra oss lite ytterligare? Är det något du tycker att vi inte har lärt oss? Tala gärna om det i så fall så att vi kan rätta till det.
Eller är det helt enkelt så att du Livet bara är osedvanligt jävlig och orättvis. Efter de senaste käftsmällarna börjar jag faktiskt tro det. Till exempel tycker jag att det är rätt taskigt av dig att trissa upp mina förhoppningar vad gäller arbete. För tre veckor sedan hade jag tre-fyra intressanta jobb på gång. Till och med jag, den eviga pessimisten trodde att jag skulle ha en anställning innan sommaren. Men nix. Ett efter ett har de sagt nej. På två av dem var det bara jag och en till kvar i urvalet. Så klart att just jag blir bortvald. Och så är det där med mensen också, verkligen nedrigt av dig. Nu har den äntligen kommit så du tycker förstås att jag ska vara tacksam, men jag är faktiskt bitter och besviken över den oro du har utsatt mig för. Du förstår nog inte hur mycket jag hatar att ta graviditetstest, men också det är ditt fel, kära Liv.
Så nu vill jag som sagt säga upp avtalet, för jag anser att du inte har uppfyllt din del. Detta samarbete har inte alls motsvarat mina förväntningar. Jag vill ha ett annat liv, det som du erbjuder mig är inte intressant.
Hälsningar
Helga
Jag vill härmed säga upp vårt avtal som vi ingick för snart 35 år sedan. I början var jag ganska nöjd med vårt samarbete, visserligen var jag för ung för att kunna göra en kvalificerad bedömning. Nu i efterhand tycker jag att du gick ut lite väl hårt som utsatte mig för en skilsmässa när jag bara var fem år. Men jag fick kärleksfulla föräldrar så det kan jag väl förlåta dig. Sedan när jag blev vuxen, under åren mellan 20 och 30, var vi riktigt goda vänner du och jag, Livet. Vi var överens om det mesta, utbildning, jobb och inte minst äktenskapet med O. Allt gick som på räls.
Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag tycker verkligen att jag har hållit min del av avtalet, jag har gjort allt i precis rätt ordning. Utbildat mig, träffat en bra man, fixat bra jobb med god inkomst, först efter allt detta börja tänka på barn. Nähä, så går det inte. Det var en chock, men som tur var fanns ju IVF. Livet vill lära mig något med detta, tänkte jag. Så gjorde vi en massa IVF:er som alla misslyckades. Mitt i alltihop fick jag sparken från mitt jobb. Aha, ännu en lektion från Livet.
Ja, kära Liv, du vet ju allt som hände sedan. O fick jobb så småningom och vi fick flytta hit till Stockholm. Vi kämpar och gnetar för att få till ett bra samarbete med dig. Vår förhoppning är att jag också ska få jobb, så att vi får lite mer pengar, så att vi kan flytta till en större bostad. Jag drömmer om att ha en inglasad balkong där jag kan odla lite, som en klen ersättning för min älskade trädgård. Och det där med IVF har vi nog gett upp, vi drömmer om att adoptera istället. Men du verkar inte alls vara med på noterna. Gör vi fel? Har vi inte varit tydliga? Vill du uppfostra oss lite ytterligare? Är det något du tycker att vi inte har lärt oss? Tala gärna om det i så fall så att vi kan rätta till det.
Eller är det helt enkelt så att du Livet bara är osedvanligt jävlig och orättvis. Efter de senaste käftsmällarna börjar jag faktiskt tro det. Till exempel tycker jag att det är rätt taskigt av dig att trissa upp mina förhoppningar vad gäller arbete. För tre veckor sedan hade jag tre-fyra intressanta jobb på gång. Till och med jag, den eviga pessimisten trodde att jag skulle ha en anställning innan sommaren. Men nix. Ett efter ett har de sagt nej. På två av dem var det bara jag och en till kvar i urvalet. Så klart att just jag blir bortvald. Och så är det där med mensen också, verkligen nedrigt av dig. Nu har den äntligen kommit så du tycker förstås att jag ska vara tacksam, men jag är faktiskt bitter och besviken över den oro du har utsatt mig för. Du förstår nog inte hur mycket jag hatar att ta graviditetstest, men också det är ditt fel, kära Liv.
Så nu vill jag som sagt säga upp avtalet, för jag anser att du inte har uppfyllt din del. Detta samarbete har inte alls motsvarat mina förväntningar. Jag vill ha ett annat liv, det som du erbjuder mig är inte intressant.
Hälsningar
Helga
Uppsägning av avtal
Till Livet från Helga
Jag vill härmed säga upp vårt avtal som vi ingick för snart 35 år sedan. I början var jag ganska nöjd med vårt samarbete, visserligen var jag för ung för att kunna göra en kvalificerad bedömning. Nu i efterhand tycker jag att du gick ut lite väl hårt som utsatte mig för en skilsmässa när jag bara var fem år. Men jag fick kärleksfulla föräldrar så det kan jag väl förlåta dig. Sedan när jag blev vuxen, under åren mellan 20 och 30, var vi riktigt goda vänner du och jag, Livet. Vi var överens om det mesta, utbildning, jobb och inte minst äktenskapet med O. Allt gick som på räls.
Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag tycker verkligen att jag har hållit min del av avtalet, jag har gjort allt i precis rätt ordning. Utbildat mig, träffat en bra man, fixat bra jobb med god inkomst, först efter allt detta börja tänka på barn. Nähä, så går det inte. Det var en chock, men som tur var fanns ju IVF. Livet vill lära mig något med detta, tänkte jag. Så gjorde vi en massa IVF:er som alla misslyckades. Mitt i alltihop fick jag sparken från mitt jobb. Aha, ännu en lektion från Livet.
Ja, kära Liv, du vet ju allt som hände sedan. O fick jobb så småningom och vi fick flytta hit till Stockholm. Vi kämpar och gnetar för att få till ett bra samarbete med dig. Vår förhoppning är att jag också ska få jobb, så att vi får lite mer pengar, så att vi kan flytta till en större bostad. Jag drömmer om att ha en inglasad balkong där jag kan odla lite, som en klen ersättning för min älskade trädgård. Och det där med IVF har vi nog gett upp, vi drömmer om att adoptera istället. Men du verkar inte alls vara med på noterna. Gör vi fel? Har vi inte varit tydliga? Vill du uppfostra oss lite ytterligare? Är det något du tycker att vi inte har lärt oss? Tala gärna om det i så fall så att vi kan rätta till det.
Eller är det helt enkelt så att du Livet bara är osedvanligt jävlig och orättvis. Efter de senaste käftsmällarna börjar jag faktiskt tro det. Till exempel tycker jag att det är rätt taskigt av dig att trissa upp mina förhoppningar vad gäller arbete. För tre veckor sedan hade jag tre-fyra intressanta jobb på gång. Till och med jag, den eviga pessimisten trodde att jag skulle ha en anställning innan sommaren. Men nix. Ett efter ett har de sagt nej. På två av dem var det bara jag och en till kvar i urvalet. Så klart att just jag blir bortvald. Och så är det där med mensen också, verkligen nedrigt av dig. Nu har den äntligen kommit så du tycker förstås att jag ska vara tacksam, men jag är faktiskt bitter och besviken över den oro du har utsatt mig för. Du förstår nog inte hur mycket jag hatar att ta graviditetstest, men också det är ditt fel, kära Liv.
Så nu vill jag som sagt säga upp avtalet, för jag anser att du inte har uppfyllt din del. Detta samarbete har inte alls motsvarat mina förväntningar. Jag vill ha ett annat liv, det som du erbjuder mig är inte intressant.
Hälsningar
Helga
Jag vill härmed säga upp vårt avtal som vi ingick för snart 35 år sedan. I början var jag ganska nöjd med vårt samarbete, visserligen var jag för ung för att kunna göra en kvalificerad bedömning. Nu i efterhand tycker jag att du gick ut lite väl hårt som utsatte mig för en skilsmässa när jag bara var fem år. Men jag fick kärleksfulla föräldrar så det kan jag väl förlåta dig. Sedan när jag blev vuxen, under åren mellan 20 och 30, var vi riktigt goda vänner du och jag, Livet. Vi var överens om det mesta, utbildning, jobb och inte minst äktenskapet med O. Allt gick som på räls.
Men sedan vet jag inte vad som hände. Jag tycker verkligen att jag har hållit min del av avtalet, jag har gjort allt i precis rätt ordning. Utbildat mig, träffat en bra man, fixat bra jobb med god inkomst, först efter allt detta börja tänka på barn. Nähä, så går det inte. Det var en chock, men som tur var fanns ju IVF. Livet vill lära mig något med detta, tänkte jag. Så gjorde vi en massa IVF:er som alla misslyckades. Mitt i alltihop fick jag sparken från mitt jobb. Aha, ännu en lektion från Livet.
Ja, kära Liv, du vet ju allt som hände sedan. O fick jobb så småningom och vi fick flytta hit till Stockholm. Vi kämpar och gnetar för att få till ett bra samarbete med dig. Vår förhoppning är att jag också ska få jobb, så att vi får lite mer pengar, så att vi kan flytta till en större bostad. Jag drömmer om att ha en inglasad balkong där jag kan odla lite, som en klen ersättning för min älskade trädgård. Och det där med IVF har vi nog gett upp, vi drömmer om att adoptera istället. Men du verkar inte alls vara med på noterna. Gör vi fel? Har vi inte varit tydliga? Vill du uppfostra oss lite ytterligare? Är det något du tycker att vi inte har lärt oss? Tala gärna om det i så fall så att vi kan rätta till det.
Eller är det helt enkelt så att du Livet bara är osedvanligt jävlig och orättvis. Efter de senaste käftsmällarna börjar jag faktiskt tro det. Till exempel tycker jag att det är rätt taskigt av dig att trissa upp mina förhoppningar vad gäller arbete. För tre veckor sedan hade jag tre-fyra intressanta jobb på gång. Till och med jag, den eviga pessimisten trodde att jag skulle ha en anställning innan sommaren. Men nix. Ett efter ett har de sagt nej. På två av dem var det bara jag och en till kvar i urvalet. Så klart att just jag blir bortvald. Och så är det där med mensen också, verkligen nedrigt av dig. Nu har den äntligen kommit så du tycker förstås att jag ska vara tacksam, men jag är faktiskt bitter och besviken över den oro du har utsatt mig för. Du förstår nog inte hur mycket jag hatar att ta graviditetstest, men också det är ditt fel, kära Liv.
Så nu vill jag som sagt säga upp avtalet, för jag anser att du inte har uppfyllt din del. Detta samarbete har inte alls motsvarat mina förväntningar. Jag vill ha ett annat liv, det som du erbjuder mig är inte intressant.
Hälsningar
Helga
2005-05-07
Resande i österled
Vi har varit på semester österut i några dagar. Nu när vi bor i Stockholm har vi så o-t-r-o-l-i-g-t mycket närmare till Finland och Baltikum så då måste vi förstås åka dit. (Fast vi börjar tröttna på Vikingbåtarna. Nästa gång får det bli Silja.)
Tallinn och Helsingfors var trevliga bekantskaper, var och en på sitt sätt. Det som fascinerade mig mest var något jag knappt kan beskriva. Stämningen, luften, ljuset. Det var så omisskännligt nordiskt, men ändå inte svenskt. Så nära, men ändå inte. Känslan förstärktes när vi besökte museet för ockupation i Tallinn. Först tyskarna under andra världskriget och sedan Sovjet, Estland blev självständigt 1991. Så nära. Det kunde faktiskt ha varit vi. Jag fick gråten i halsen när jag läste om "den sjungande revolutionen" då en tredjedel av Estlands befolkning samlades i Tallinn under sångfestivalen, och demonstrerade genom att sjunga estländska sånger. Eller när man lyckades bilda en levande kedja av människor hand i hand från Tallinn till Riga. Det är inte så länge sedan detta hände, i början av 90-talet. Jag var vuxen då, jag minns det. Kan man alls föreställa sig känslan av att inte äga sin frihet om man inte upplevt det? Förmodligen inte. Men det kunde ha varit vi, och då hade vår historia sett helt annorlunda ut. Det är värt att betänka och att vara åtminstone lite tacksam över.
Nå. Förutom att knalla på museer och åka spårvagn (på Kristi himmelfärds dag kan man inte göra mycket annat i Helsingfors nämligen, alla affärer och museer är stängda) har vi också shoppat. Vi har för första gången köpt något till den lilla person som ska bli vårt barn. Kläder vågade vi oss inte på, men två väggdekorationer i keramik som vi tror kommer att bli fina blickfång i en barnkammare. En grön katt med lurig uppsyn och en röd hund som håller sig för magen och himlar med ögonen. Vi tror att Olivia från Bolivia kommer att gilla dem.
Och nu väntar vardagen med jobbsökande, skrivande av hemutredning samt fåfänga försök att komma i form.
Tallinn och Helsingfors var trevliga bekantskaper, var och en på sitt sätt. Det som fascinerade mig mest var något jag knappt kan beskriva. Stämningen, luften, ljuset. Det var så omisskännligt nordiskt, men ändå inte svenskt. Så nära, men ändå inte. Känslan förstärktes när vi besökte museet för ockupation i Tallinn. Först tyskarna under andra världskriget och sedan Sovjet, Estland blev självständigt 1991. Så nära. Det kunde faktiskt ha varit vi. Jag fick gråten i halsen när jag läste om "den sjungande revolutionen" då en tredjedel av Estlands befolkning samlades i Tallinn under sångfestivalen, och demonstrerade genom att sjunga estländska sånger. Eller när man lyckades bilda en levande kedja av människor hand i hand från Tallinn till Riga. Det är inte så länge sedan detta hände, i början av 90-talet. Jag var vuxen då, jag minns det. Kan man alls föreställa sig känslan av att inte äga sin frihet om man inte upplevt det? Förmodligen inte. Men det kunde ha varit vi, och då hade vår historia sett helt annorlunda ut. Det är värt att betänka och att vara åtminstone lite tacksam över.
Nå. Förutom att knalla på museer och åka spårvagn (på Kristi himmelfärds dag kan man inte göra mycket annat i Helsingfors nämligen, alla affärer och museer är stängda) har vi också shoppat. Vi har för första gången köpt något till den lilla person som ska bli vårt barn. Kläder vågade vi oss inte på, men två väggdekorationer i keramik som vi tror kommer att bli fina blickfång i en barnkammare. En grön katt med lurig uppsyn och en röd hund som håller sig för magen och himlar med ögonen. Vi tror att Olivia från Bolivia kommer att gilla dem.
Och nu väntar vardagen med jobbsökande, skrivande av hemutredning samt fåfänga försök att komma i form.
Resande i österled
Vi har varit på semester österut i några dagar. Nu när vi bor i Stockholm har vi så o-t-r-o-l-i-g-t mycket närmare till Finland och Baltikum så då måste vi förstås åka dit. (Fast vi börjar tröttna på Vikingbåtarna. Nästa gång får det bli Silja.)
Tallinn och Helsingfors var trevliga bekantskaper, var och en på sitt sätt. Det som fascinerade mig mest var något jag knappt kan beskriva. Stämningen, luften, ljuset. Det var så omisskännligt nordiskt, men ändå inte svenskt. Så nära, men ändå inte. Känslan förstärktes när vi besökte museet för ockupation i Tallinn. Först tyskarna under andra världskriget och sedan Sovjet, Estland blev självständigt 1991. Så nära. Det kunde faktiskt ha varit vi. Jag fick gråten i halsen när jag läste om "den sjungande revolutionen" då en tredjedel av Estlands befolkning samlades i Tallinn under sångfestivalen, och demonstrerade genom att sjunga estländska sånger. Eller när man lyckades bilda en levande kedja av människor hand i hand från Tallinn till Riga. Det är inte så länge sedan detta hände, i början av 90-talet. Jag var vuxen då, jag minns det. Kan man alls föreställa sig känslan av att inte äga sin frihet om man inte upplevt det? Förmodligen inte. Men det kunde ha varit vi, och då hade vår historia sett helt annorlunda ut. Det är värt att betänka och att vara åtminstone lite tacksam över.
Nå. Förutom att knalla på museer och åka spårvagn (på Kristi himmelfärds dag kan man inte göra mycket annat i Helsingfors nämligen, alla affärer och museer är stängda) har vi också shoppat. Vi har för första gången köpt något till den lilla person som ska bli vårt barn. Kläder vågade vi oss inte på, men två väggdekorationer i keramik som vi tror kommer att bli fina blickfång i en barnkammare. En grön katt med lurig uppsyn och en röd hund som håller sig för magen och himlar med ögonen. Vi tror att Olivia från Bolivia kommer att gilla dem.
Och nu väntar vardagen med jobbsökande, skrivande av hemutredning samt fåfänga försök att komma i form.
Tallinn och Helsingfors var trevliga bekantskaper, var och en på sitt sätt. Det som fascinerade mig mest var något jag knappt kan beskriva. Stämningen, luften, ljuset. Det var så omisskännligt nordiskt, men ändå inte svenskt. Så nära, men ändå inte. Känslan förstärktes när vi besökte museet för ockupation i Tallinn. Först tyskarna under andra världskriget och sedan Sovjet, Estland blev självständigt 1991. Så nära. Det kunde faktiskt ha varit vi. Jag fick gråten i halsen när jag läste om "den sjungande revolutionen" då en tredjedel av Estlands befolkning samlades i Tallinn under sångfestivalen, och demonstrerade genom att sjunga estländska sånger. Eller när man lyckades bilda en levande kedja av människor hand i hand från Tallinn till Riga. Det är inte så länge sedan detta hände, i början av 90-talet. Jag var vuxen då, jag minns det. Kan man alls föreställa sig känslan av att inte äga sin frihet om man inte upplevt det? Förmodligen inte. Men det kunde ha varit vi, och då hade vår historia sett helt annorlunda ut. Det är värt att betänka och att vara åtminstone lite tacksam över.
Nå. Förutom att knalla på museer och åka spårvagn (på Kristi himmelfärds dag kan man inte göra mycket annat i Helsingfors nämligen, alla affärer och museer är stängda) har vi också shoppat. Vi har för första gången köpt något till den lilla person som ska bli vårt barn. Kläder vågade vi oss inte på, men två väggdekorationer i keramik som vi tror kommer att bli fina blickfång i en barnkammare. En grön katt med lurig uppsyn och en röd hund som håller sig för magen och himlar med ögonen. Vi tror att Olivia från Bolivia kommer att gilla dem.
Och nu väntar vardagen med jobbsökande, skrivande av hemutredning samt fåfänga försök att komma i form.
2005-04-30
Avgrunden
Hemutredningen rullar på. Igår hade vi andra mötet med soc, vi berättade om våra uppväxtförhållanden. Egentligen hade vi ytterligare ett möte bokat den 10 maj, men vår utredare tyckte att vi kunde ställa in det och boka tid för hembesök direkt. Jag förstår henne, för vi verkar nog alldeles förbannat präktiga och förberedda när vi sitter och svarar välformulerat och genomtänkt på alla frågor. Hembesöket blir den 25 maj. Därefter följer en del pappersarbete, vi måste fixa läkarintyg och skriva våra livsberättelser och tjata på våra referenter. Sedan är det klart. O tror att vi har vårt medgivande efter sommaren. Skickar vi pappren direkt till Bolivia sedan kan vi teoretiskt sett ha barn till jul, väntetiden kan ibland vara så kort som ett par månader.
Men det kommer vi inte att ha. Det vet jag.
Världen består av två sorters människor. Den ena sorten är föräldrar eller är sådana som kommer att bli det. Och sedan finns det sådana som jag. De senaste åren har marken öppnat sig under mig, en avgrund skiljer mig från de andra. På adoptionskursen vi går just nu sitter de andra deltagarna och pratar om vällingpulver i Kina, kan man köpa det där eller ska man ta med sig svenskt, hur funkar en vällingdoserare och ni vet väl att man kan köpa Teutoniabarnvagnar på nätet från Tyskland jättebilligt. Jag lyssnar men säger inget för jag känner mig totalt främmande. Vad fan har jag att säga om välling och barnvagnar, jag tillhör inte er sort. Jag och begreppet mamma är inte kompatibla.
Den känsla som mer än alla andra genomsyrar mig just nu är trötthet. Jag orkar inte vara ledsen mer, men å andra sidan orkar jag inte vara glad heller. När det blir för mycket sviktar jag och gråter en stund, som när jag får nej på ett jobb som jag hoppades mycket på där vi bara var två personer kvar, men jag var den som blev bortvald. Men jag hämtar mig snabbt för jag är faktiskt rätt van nu. Eller så gråter jag och blir arg när belastningen är för tung, när både mamma och pappa bär sig dumt åt, när mensen inte kommer och den vita testrutan glor elakt på mig, när mina egna drömmar skrämmer livet ur mig. Men som sagt, det går över och jag lyckas mana fram min magiska sköld av likgiltighet igen.
Tröttheten och likgiltigheten skrämmer mig inte så värst mycket. Jag vet att det är en berättigad reaktion på en ganska jävlig situation och jag tror att det kommer att gå över när (om?) trycket lättar.
Det som skrämmer mig är ilskan. Att jag fortfarande kan bli så helvetes jävla skitförbannad. Att jag fortfarande - inte alltid, tack och lov - kan få lust att sparka på barnvagnar. Att jag är nere en halv dag för att någon jävla kronprinsessa är på smällen och att hela världen tycker att det är märkvärdigt. Att jag faktiskt missunnar andra att bli gravida, till och med personer som jag tycker bra om och som inte heller haft det lätt. Men jag blir arg ändå, för det borde ha varit jag. Jag läser inte på några hemsidor eller diskussionsforum längre. Framgångssagorna gör numera bara ont, det hjälper inte om vederbörande lyckats bli gravid efter nio försök (ett mer än oss). Det blir bara ytterligare en bekräftelse på att jag inte tillhör den där världen av föräldrar, mammor och sådana-som-kan-bli-mammor. Avgrunden blir ännu lite djupare, ännu lite bredare.
Det värsta av allt är att jag inte fattar hur jag ska fylla igen den där avgrunden och kunna känna mig som en del av mänskligheten igen. Kommer jag någonsin att kunna gratulera någon till en graviditet och mena det? Kommer jag någonsin att kunna umgås med mina äckelfertila kusiner utan att vilja ge dem försåtliga nålstick och skämmas efteråt? Kommer jag alltid att tycka att kvinnor som pratar om bebislängtan är lite äckliga, som kannibaler eller vampyrer? En beeebis, ge mig en beebis! Så liten som möjligt! Det duger bara med en bebis! Ett nollställt litet knyte med sovande personlighet som är helt beroende av mig.
Nej, det värsta av allt är en sak som jag vet bortom all tvekan. Detta måste jag ta hand om själv. Jag kan inte lägga detta på mitt adopterade barn, att sluta avgrunden, att läka mig och få mig att känna mig hel och delaktig igen. Adoption är ingen bro över avgrunden.
Men det kommer vi inte att ha. Det vet jag.
Världen består av två sorters människor. Den ena sorten är föräldrar eller är sådana som kommer att bli det. Och sedan finns det sådana som jag. De senaste åren har marken öppnat sig under mig, en avgrund skiljer mig från de andra. På adoptionskursen vi går just nu sitter de andra deltagarna och pratar om vällingpulver i Kina, kan man köpa det där eller ska man ta med sig svenskt, hur funkar en vällingdoserare och ni vet väl att man kan köpa Teutoniabarnvagnar på nätet från Tyskland jättebilligt. Jag lyssnar men säger inget för jag känner mig totalt främmande. Vad fan har jag att säga om välling och barnvagnar, jag tillhör inte er sort. Jag och begreppet mamma är inte kompatibla.
Den känsla som mer än alla andra genomsyrar mig just nu är trötthet. Jag orkar inte vara ledsen mer, men å andra sidan orkar jag inte vara glad heller. När det blir för mycket sviktar jag och gråter en stund, som när jag får nej på ett jobb som jag hoppades mycket på där vi bara var två personer kvar, men jag var den som blev bortvald. Men jag hämtar mig snabbt för jag är faktiskt rätt van nu. Eller så gråter jag och blir arg när belastningen är för tung, när både mamma och pappa bär sig dumt åt, när mensen inte kommer och den vita testrutan glor elakt på mig, när mina egna drömmar skrämmer livet ur mig. Men som sagt, det går över och jag lyckas mana fram min magiska sköld av likgiltighet igen.
Tröttheten och likgiltigheten skrämmer mig inte så värst mycket. Jag vet att det är en berättigad reaktion på en ganska jävlig situation och jag tror att det kommer att gå över när (om?) trycket lättar.
Det som skrämmer mig är ilskan. Att jag fortfarande kan bli så helvetes jävla skitförbannad. Att jag fortfarande - inte alltid, tack och lov - kan få lust att sparka på barnvagnar. Att jag är nere en halv dag för att någon jävla kronprinsessa är på smällen och att hela världen tycker att det är märkvärdigt. Att jag faktiskt missunnar andra att bli gravida, till och med personer som jag tycker bra om och som inte heller haft det lätt. Men jag blir arg ändå, för det borde ha varit jag. Jag läser inte på några hemsidor eller diskussionsforum längre. Framgångssagorna gör numera bara ont, det hjälper inte om vederbörande lyckats bli gravid efter nio försök (ett mer än oss). Det blir bara ytterligare en bekräftelse på att jag inte tillhör den där världen av föräldrar, mammor och sådana-som-kan-bli-mammor. Avgrunden blir ännu lite djupare, ännu lite bredare.
Det värsta av allt är att jag inte fattar hur jag ska fylla igen den där avgrunden och kunna känna mig som en del av mänskligheten igen. Kommer jag någonsin att kunna gratulera någon till en graviditet och mena det? Kommer jag någonsin att kunna umgås med mina äckelfertila kusiner utan att vilja ge dem försåtliga nålstick och skämmas efteråt? Kommer jag alltid att tycka att kvinnor som pratar om bebislängtan är lite äckliga, som kannibaler eller vampyrer? En beeebis, ge mig en beebis! Så liten som möjligt! Det duger bara med en bebis! Ett nollställt litet knyte med sovande personlighet som är helt beroende av mig.
Nej, det värsta av allt är en sak som jag vet bortom all tvekan. Detta måste jag ta hand om själv. Jag kan inte lägga detta på mitt adopterade barn, att sluta avgrunden, att läka mig och få mig att känna mig hel och delaktig igen. Adoption är ingen bro över avgrunden.
Avgrunden
Hemutredningen rullar på. Igår hade vi andra mötet med soc, vi berättade om våra uppväxtförhållanden. Egentligen hade vi ytterligare ett möte bokat den 10 maj, men vår utredare tyckte att vi kunde ställa in det och boka tid för hembesök direkt. Jag förstår henne, för vi verkar nog alldeles förbannat präktiga och förberedda när vi sitter och svarar välformulerat och genomtänkt på alla frågor. Hembesöket blir den 25 maj. Därefter följer en del pappersarbete, vi måste fixa läkarintyg och skriva våra livsberättelser och tjata på våra referenter. Sedan är det klart. O tror att vi har vårt medgivande efter sommaren. Skickar vi pappren direkt till Bolivia sedan kan vi teoretiskt sett ha barn till jul, väntetiden kan ibland vara så kort som ett par månader.
Men det kommer vi inte att ha. Det vet jag.
Världen består av två sorters människor. Den ena sorten är föräldrar eller är sådana som kommer att bli det. Och sedan finns det sådana som jag. De senaste åren har marken öppnat sig under mig, en avgrund skiljer mig från de andra. På adoptionskursen vi går just nu sitter de andra deltagarna och pratar om vällingpulver i Kina, kan man köpa det där eller ska man ta med sig svenskt, hur funkar en vällingdoserare och ni vet väl att man kan köpa Teutoniabarnvagnar på nätet från Tyskland jättebilligt. Jag lyssnar men säger inget för jag känner mig totalt främmande. Vad fan har jag att säga om välling och barnvagnar, jag tillhör inte er sort. Jag och begreppet mamma är inte kompatibla.
Den känsla som mer än alla andra genomsyrar mig just nu är trötthet. Jag orkar inte vara ledsen mer, men å andra sidan orkar jag inte vara glad heller. När det blir för mycket sviktar jag och gråter en stund, som när jag får nej på ett jobb som jag hoppades mycket på där vi bara var två personer kvar, men jag var den som blev bortvald. Men jag hämtar mig snabbt för jag är faktiskt rätt van nu. Eller så gråter jag och blir arg när belastningen är för tung, när både mamma och pappa bär sig dumt åt, när mensen inte kommer och den vita testrutan glor elakt på mig, när mina egna drömmar skrämmer livet ur mig. Men som sagt, det går över och jag lyckas mana fram min magiska sköld av likgiltighet igen.
Tröttheten och likgiltigheten skrämmer mig inte så värst mycket. Jag vet att det är en berättigad reaktion på en ganska jävlig situation och jag tror att det kommer att gå över när (om?) trycket lättar.
Det som skrämmer mig är ilskan. Att jag fortfarande kan bli så helvetes jävla skitförbannad. Att jag fortfarande - inte alltid, tack och lov - kan få lust att sparka på barnvagnar. Att jag är nere en halv dag för att någon jävla kronprinsessa är på smällen och att hela världen tycker att det är märkvärdigt. Att jag faktiskt missunnar andra att bli gravida, till och med personer som jag tycker bra om och som inte heller haft det lätt. Men jag blir arg ändå, för det borde ha varit jag. Jag läser inte på några hemsidor eller diskussionsforum längre. Framgångssagorna gör numera bara ont, det hjälper inte om vederbörande lyckats bli gravid efter nio försök (ett mer än oss). Det blir bara ytterligare en bekräftelse på att jag inte tillhör den där världen av föräldrar, mammor och sådana-som-kan-bli-mammor. Avgrunden blir ännu lite djupare, ännu lite bredare.
Det värsta av allt är att jag inte fattar hur jag ska fylla igen den där avgrunden och kunna känna mig som en del av mänskligheten igen. Kommer jag någonsin att kunna gratulera någon till en graviditet och mena det? Kommer jag någonsin att kunna umgås med mina äckelfertila kusiner utan att vilja ge dem försåtliga nålstick och skämmas efteråt? Kommer jag alltid att tycka att kvinnor som pratar om bebislängtan är lite äckliga, som kannibaler eller vampyrer? En beeebis, ge mig en beebis! Så liten som möjligt! Det duger bara med en bebis! Ett nollställt litet knyte med sovande personlighet som är helt beroende av mig.
Nej, det värsta av allt är en sak som jag vet bortom all tvekan. Detta måste jag ta hand om själv. Jag kan inte lägga detta på mitt adopterade barn, att sluta avgrunden, att läka mig och få mig att känna mig hel och delaktig igen. Adoption är ingen bro över avgrunden.
Men det kommer vi inte att ha. Det vet jag.
Världen består av två sorters människor. Den ena sorten är föräldrar eller är sådana som kommer att bli det. Och sedan finns det sådana som jag. De senaste åren har marken öppnat sig under mig, en avgrund skiljer mig från de andra. På adoptionskursen vi går just nu sitter de andra deltagarna och pratar om vällingpulver i Kina, kan man köpa det där eller ska man ta med sig svenskt, hur funkar en vällingdoserare och ni vet väl att man kan köpa Teutoniabarnvagnar på nätet från Tyskland jättebilligt. Jag lyssnar men säger inget för jag känner mig totalt främmande. Vad fan har jag att säga om välling och barnvagnar, jag tillhör inte er sort. Jag och begreppet mamma är inte kompatibla.
Den känsla som mer än alla andra genomsyrar mig just nu är trötthet. Jag orkar inte vara ledsen mer, men å andra sidan orkar jag inte vara glad heller. När det blir för mycket sviktar jag och gråter en stund, som när jag får nej på ett jobb som jag hoppades mycket på där vi bara var två personer kvar, men jag var den som blev bortvald. Men jag hämtar mig snabbt för jag är faktiskt rätt van nu. Eller så gråter jag och blir arg när belastningen är för tung, när både mamma och pappa bär sig dumt åt, när mensen inte kommer och den vita testrutan glor elakt på mig, när mina egna drömmar skrämmer livet ur mig. Men som sagt, det går över och jag lyckas mana fram min magiska sköld av likgiltighet igen.
Tröttheten och likgiltigheten skrämmer mig inte så värst mycket. Jag vet att det är en berättigad reaktion på en ganska jävlig situation och jag tror att det kommer att gå över när (om?) trycket lättar.
Det som skrämmer mig är ilskan. Att jag fortfarande kan bli så helvetes jävla skitförbannad. Att jag fortfarande - inte alltid, tack och lov - kan få lust att sparka på barnvagnar. Att jag är nere en halv dag för att någon jävla kronprinsessa är på smällen och att hela världen tycker att det är märkvärdigt. Att jag faktiskt missunnar andra att bli gravida, till och med personer som jag tycker bra om och som inte heller haft det lätt. Men jag blir arg ändå, för det borde ha varit jag. Jag läser inte på några hemsidor eller diskussionsforum längre. Framgångssagorna gör numera bara ont, det hjälper inte om vederbörande lyckats bli gravid efter nio försök (ett mer än oss). Det blir bara ytterligare en bekräftelse på att jag inte tillhör den där världen av föräldrar, mammor och sådana-som-kan-bli-mammor. Avgrunden blir ännu lite djupare, ännu lite bredare.
Det värsta av allt är att jag inte fattar hur jag ska fylla igen den där avgrunden och kunna känna mig som en del av mänskligheten igen. Kommer jag någonsin att kunna gratulera någon till en graviditet och mena det? Kommer jag någonsin att kunna umgås med mina äckelfertila kusiner utan att vilja ge dem försåtliga nålstick och skämmas efteråt? Kommer jag alltid att tycka att kvinnor som pratar om bebislängtan är lite äckliga, som kannibaler eller vampyrer? En beeebis, ge mig en beebis! Så liten som möjligt! Det duger bara med en bebis! Ett nollställt litet knyte med sovande personlighet som är helt beroende av mig.
Nej, det värsta av allt är en sak som jag vet bortom all tvekan. Detta måste jag ta hand om själv. Jag kan inte lägga detta på mitt adopterade barn, att sluta avgrunden, att läka mig och få mig att känna mig hel och delaktig igen. Adoption är ingen bro över avgrunden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)