Vet inte hur jag ska skriva det här, så jag går rakt på. Min svärfar är svårt sjuk. För tio dagar sedan fick vi veta att tröttheten han känt i några veckor berodde på allvarlig sjukdom. Sedan dess har han blivit allt sämre, och nu ligger han på sjukhus.
O kastade sig på ett plan till Göteborg i förra veckan, och dagen före midsommarafton följde jag efter. Igår kväll kom vi tillbaka till Stockholm, men redan idag åkte O till Göteborg igen. Jag vet inte när han kommer hem, det vet förstås inte han heller. Jag saknar honom förfärligt men jag är glad att han är hos sina föräldrar.
Jag är ledsen men inte för min egen skull utan för dem, mina svärföräldrar som har delat ett liv tillsammans och som nu måste skiljas åt. Jag är ledsen för O:s skull. Sorgen drar förbi som en isande vind, men den sveper förbi mig. För en gångs skull är det inte jag som träffas med full kraft, jag står bredvid och tittar på.
Jag önskar att jag kunde göra mer men just nu kan jag inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar