Det är över

Natten till onsdagen dog O:s pappa. O var hos honom tillsammans med sin bror och sin mamma, och det skedde utan smärta eller ångest.

Det har gått så ofattbart fort. I slutet av april kom de på besök, då såg han strålande ut. Men några veckor senare började han känna sig trött, och för två veckor sedan gick han hem från jobbet och åkte till akuten. För tio dagar sedan fick vi veta att det var allvarligt. Vi firade midsommar tillsammans, han orkade knappt äta något. På bara några dagar krympte han ihop. Aldrig ska jag glömma hans ögon. Han verkade inte rädd, men ledsen. Han ville så gärna leva, lite längre än sextiotvå år.

Nu blir O:s mamma ensam. De har jobbat och slitit och sett fram emot pensionen och att kunna göra saker tillsammans, men inte. Livet är förbannat orättvist.

Imorgon åker jag till Göteborg. Vi ska planera en riktigt fin begravning för honom. Den kommer inte att bli som andra, den kommer att passa honom.