Helga med extra allt

Jag har ju lovat att berätta om resultatet av vår missfallsutredning. Det är nu nära en månad sedan vi fick svar på den, och sedan dess har världen vänts upp och ner ett par gånger i både glädje och sorg.

En utredning med förhinder

Det var i slutet av mars som vi träffade dr Snabb - funderar på att döpa om honom till dr Praktarsle eller kanske Jubelidiot eller varför inte dr Råttpitt, förklaring följer - och tog blodprov för missfallsutredning. Dr Jubelråttarsle var tveksam till att låta oss göra fler IVF:er utan att göra denna utredning.

Sedan hände ingenting förrän i slutet av april, då man ringde från kliniken och berättade att våra kromosomanalyser måste göras om. Jag blev mycket orolig och undrade om de hittat något hemskt fel. Nejdå, det var bara det att något snille inte fått iväg provrören i tid till labbet, så blodproverna hade blivit för gamla för att analysera. Lämna blod igen.

Sedan hände återigen ingenting förrän jag ringde kliniken i slutet av maj. Jo, då hade provsvaren kommit och dr Praktidiotpitt skulle ringa. Det gjorde han inte, så efter en vecka ringde jag igen och passade då på att förklara att jag helst inte ville få reda på resultatet av utredningen per telefon utan ville ha ett personligt möte där också min man kunde få vara med. Barnmorskan var så förstående och lovade att framföra detta.

Doktorn gör skäl för sitt namn

Någon dag senare, en torsdagkväll, sitter O och jag och käkar middag på en sunkig pizzeria i norra Stockholm. Vi hade varit och rekognoscerat ett område där vi skulle kunna få en lägenhet, trist område för övrigt. Min mobil ringer och i andra änden finns dr Jubelråttarsle-Praktidiotpitt och han vill berätta för mig vad utredningen visar. Hormonvärden normala. TPO-antikroppar fortfarande lite för höga men inte skyhöga som de varit tidigare, alltså ganska OK. Men. Kromosomerna var inte riktigt bra. På mig hade de analyserat 100 celler där 97 var helt normala, men två celler hade en X-kromosom för mycket och en cell hade en X-kromosom för lite. Mitt hjärta stannade nästan och O tittade oroligt på mig över det flottiga pizzabordet. Dr Jubelpitt förklarade att detta resultat inte är ovanligt bland infertilitetspatienter, och att han just nu hade en patient med exakt samma kromosomuppsättning som jag som nu var gravid efter sitt sjunde ET (jag har gjort åtta). Utredningen visade alltså inte någon säker förklaring till att vi inte lyckats. Men han ville i alla fall avråda från fortsatta IVF-försök, men inte alls på grund av provsvaren, utan på grund av vår historia. Har man gjort så många ET som vi utan graviditet är chansen att lyckas minimal.

Vid det laget hade jag återvunnit målföret och påpekade surt att jag inte velat ha det här beskedet på telefon. Dr Jubelpitt uppskattade inte tillrättavisningen utan skyllde ifrån sig och förklarade att det kunde ju inte han veta, han hade varit sjukskriven, på hans lapp stod det bara ett telefonnummer, och så vidare. Till sist medgav han motvilligt att "situationen inte var optimal". Sedan lade vi på. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver se eller höra honom. Måtte hans skägg växa inåt, hans fru bedra honom och hans barn glömma hans födelsedag.

Resten av kvällen grät jag. Ännu en gång kände jag mig tillintetgjord och krossad. Ovanpå allt annat är jag dessutom ett missfoster med konstiga kromosomer. Men värst av allt var nog känslan av att vara kränkt av ytterligare en klumpig och okänslig läkare.

Dag följer på natt

Men det blev morgon, och när jag vaknade var jag inte ensam. O hade tagit ledigt från jobbet på förmiddagen för att att trösta mig. Jag hade just vacklat upp till frukostbordet när telefonen ringde, en pigg och nyter personalchef som erbjöd mig fast anställning med nästan hela den lön jag begärt. Jag bad om en timmes betänketid och sedan tackade jag ja.

Det hände någonting med mig då. Jag fick en injektion av framtidstro och självkänsla, och jag behövde det så himla väl. Några timmar senare satt jag på tunnelbanan för att träffa kompisar från Götet (hej Linda och C!) och tänkte ungefär följande:

Jag skiter i de där jävla kromosomproverna. Min självbild har inget att göra med vad några prover visar eller vad okänsliga läkare säger. Den bestämmer jag själv. Innerst inne vet jag att jag är intelligent, duktig och sisådär tämligen vacker, ibland åtminstone. O tycker till och med att jag är sexig, han är i alla fall jäkligt pilsk på mig nästan jämt, vilket gör mig lycklig och förvånad och smickrad. Det måste vara didäringa extra X:en som gör det. Det är i dem det sitter. Helga med extra allt, det är jag.