Inget att förlora?

När jag var hos doktorn i onsdags berättade jag att vi eventuellt tänker göra ett sista IVF-försök (vi har förresten inte fått några provsvar från missfallsutredningen ännu, undrar just när de kommer?). "Ja, ni har ju inget att förlora", svarade hon. "Fast det är ju lätt för mig att säga", la hon till när hon såg mitt ansiktsuttryck.

Jag har funderat en del på det där sedan dess och har kommit fram till att jag har en helvetes massa att förlora på att göra en IVF till.

Pengar
Förstås. Mellan 20 och 25 000. Oj vad mycket skoj man skulle kunna göra för de pengarna. (Egentligen borde man banne mig få betalt för att göra IVF, och inte ens då tror jag att jag hade tyckt att det var värt det. 25 000 för att springa på undersökningar, sticka sig i magen, göra ett obehagligt ingrepp, leva två veckor i dödsångest, för att till sist sitta på toaletten och gråta förtvivlat? Aldrig. Att jag faktiskt har betalat över 50 000 för att göra två IVF och två FET, förvånar mig själv. Hur fan kunde jag vara så dum?)

Min bräckliga själsjämvikt.
Jag mår hyfsat bra numera, mellan svackorna. Jag är fortfarande skör, det behövs inte mycket för att få mig att gråta och tycka att livet är skit, men jag reser mig ganska snabbt. Jag orkar söka jobb numera, mellan tre och fem ansökningar i veckan drar jag iväg. Jag orkar gå på intervjuer och bli skärskådad. Visst blir jag besviken när det blir nej, men min grundsjälvkänsla rubbas inte. Jag vet att jag är duktig och kompetent och att det är konjunkturen och omständigheterna som gör att jag inte har ett jobb. Förr eller senare kommer det att ordna sig. För ett år sedan, när vi var inne i det värsta IVF-ekorrhjulet, klarade jag knappt att genomföra en halvtidskurs. Hade O inte jagat upp mig på morgnarna, hällt i mig kaffe och skjutsat mig till föreläsningarna, hade det aldrig gått. Minsta lilla motgång däckade mig totalt. Det som jag kallar för grundsjälvkänsla, den djupt liggande känslan av att jag är OK, jag duger, jag kommer att fixa detta hur svårt det än verkar, det är inte mig det är fel på utan världen, den känsla jag faktiskt har idag, den hade jag inte då. Ända från början har jag tvivlat på IVF och läkarnas löften att det skulle gå bra. När det trots alla dessa löften inte gick alls, var det så svårt att inte vända förebråelserna inåt. Det måste vara mig det är fel på. Jag har inte hittat nyckeln, lösningen, det magiska ordet. Jag har inte varit tillräckligt snäll, duktig, glad, uthållig, tapper. Fast jag visste att det inte var så, kunde jag inte låta bli att känna så.

Och nu då? Ska jag verkligen riskera denna bräckliga jämvikt som jag har lyckats uppnå? Jag vet alltför väl hur jobbigt det är att göra IVF, hur bottenlöst förtvivlad man blir när det inte lyckas. Fast det verkar helt ouppnåeligt att bli gravid, fast jag ser en avgrund mellan mig och alla andra kvinnor, de som är mammor eller de som kan bli mammor, finns det en liten del av mig som hoppas, innerst inne att det just denna gång ska bli min tur. Men ska jag verkligen ge mig in i detta en gång till? Jag slår mig ju lika jävla hårt varje gång.

Riskanalys
Om det osannolika skulle hända, det som aldrig har hänt, att jag skulle få se ett positivt test, så är sorgerna inte över. Var tredje graviditet slutar i missfall, det finns inget som skyddar just mig från den dystra statistiken. Dessutom är jag såpass gammal nu att riskerna ökar. Mina konstiga äggledare gör risken för utomkveds ännu något större än vanligt. Jag vet inte om jag vågar utsätta mig för de riskerna. Med tanke på hur jävligt det har varit att testa negativt efter åtta perfekta IVF-cykler, undrar jag om jag alls skulle överleva ett missfall eller ett utomkveds.

Dessutom hoppas jag att jag har jobb snart. Att göra IVF och vara ny på jobbet går inte ihop. Och hur länge ska vi egentligen vänta med att skicka vår ansökan till Bolivia? Den politiska situationen där är orolig, rätt vad det är kanske UD avråder från resor dit, eller så blir det stopp för adoptioner. Jag har sannerligen nog med saker att oroa mig för utan att göra IVF.

Slutsats
Vi gör ingen mer IVF. Vilket skulle bevisas.

Äsch, jag vet inte. Vi får väl se. Det som väger tungt i vågskålen för IVF är att vi då kommer till ett avslut, och kan säga till varann, oss själva och den del av världen som är intresserad att vi har gjort allt som stod i vår makt och ännu mer. Att vi har försökt allt som är rimligt för oss, just nu, under de förutsättningar som finns. Jag har många gånger sagt och tänkt att om jag bara visste att jag till slut skulle bli gravid och föda barn, skulle jag göra alla de IVF:er som krävs, om de så är femton stycken. Om jag visste. Men nu gör jag ju inte det. Och tvärt emot vad man kan tro så är jag väldigt rädd om mig själv och O och vill inte göra oss mer illa.

Men som sagt. Den som lever får se.