Det gick bra

Två embryon i magen och åtta kvar i frysen är dagens resultat. Vi är nöjda med det, kan inte vara annat.

Under vår promenad på Linnégatan efteråt kom vi att tänka på att idag är det exakt tolv och ett halvt år sedan vi blev tillsammans.

Nu när spänningen har släppt är jag ganska trött. Och lättad.

Det gick bra

Två embryon i magen och åtta kvar i frysen är dagens resultat. Vi är nöjda med det, kan inte vara annat.

Under vår promenad på Linnégatan efteråt kom vi att tänka på att idag är det exakt tolv och ett halvt år sedan vi blev tillsammans.

Nu när spänningen har släppt är jag ganska trött. Och lättad.

Imorgon

Imorgon begravs morfar. Imorgon tinas våra embryon. En trevlig tanke är att det kunde finnas någon symmetri med det, att ett liv tänds när ett annat släcks, men jag är lite för luttrad och cynisk för att ta det till mig. Jag önskar att det vore så, men jag törs knappt tänka på det, än mindre önska det.

Mamma har lovat att lägga en ros på kistan från mig. Mest ledsen är jag faktiskt över att aldrig mer få komma till mormor och morfars våning. Jag vet precis hur ljuset faller in genom fönstren och hur där luktar. Nästa vecka ska mamma och min morbror städa ur våningen, och sedan finns det hemmet inte mera.

För övrigt känner jag inte mycket, är mest trött. Jo, jag är lite lättad över att slippa den anspänning som begravningen skulle innebära. Jag är lite ledsen över att inte vara där och delta i gemenskapen. Samtidigt vet jag att jag hade känt mig utanför även om jag hade varit med, på det sätt som jag har känt mig utanför vid alla större släktsammankomster de senaste åren.

Framför allt är jag orolig för morgondagen, att det inte ska finnas några embryon att återföra. Vi har tolv stycken i frysen, så det vore osannolikt, det inser jag, men samtidigt tycker jag att vi har haft sådan otur i IVF-världen. Kanske är det också en besvärjelse, jag vill att Bebisguden ska höra mig så att han förstår att han inte kan överraska mig med det åtminstone, att alla embryon dör vid upptinandet. Han får hitta på något nytt den här gången.

Imorgon

Imorgon begravs morfar. Imorgon tinas våra embryon. En trevlig tanke är att det kunde finnas någon symmetri med det, att ett liv tänds när ett annat släcks, men jag är lite för luttrad och cynisk för att ta det till mig. Jag önskar att det vore så, men jag törs knappt tänka på det, än mindre önska det.

Mamma har lovat att lägga en ros på kistan från mig. Mest ledsen är jag faktiskt över att aldrig mer få komma till mormor och morfars våning. Jag vet precis hur ljuset faller in genom fönstren och hur där luktar. Nästa vecka ska mamma och min morbror städa ur våningen, och sedan finns det hemmet inte mera.

För övrigt känner jag inte mycket, är mest trött. Jo, jag är lite lättad över att slippa den anspänning som begravningen skulle innebära. Jag är lite ledsen över att inte vara där och delta i gemenskapen. Samtidigt vet jag att jag hade känt mig utanför även om jag hade varit med, på det sätt som jag har känt mig utanför vid alla större släktsammankomster de senaste åren.

Framför allt är jag orolig för morgondagen, att det inte ska finnas några embryon att återföra. Vi har tolv stycken i frysen, så det vore osannolikt, det inser jag, men samtidigt tycker jag att vi har haft sådan otur i IVF-världen. Kanske är det också en besvärjelse, jag vill att Bebisguden ska höra mig så att han förstår att han inte kan överraska mig med det åtminstone, att alla embryon dör vid upptinandet. Han får hitta på något nytt den här gången.

Morfar

Min morfar är död. Idag är det en vecka sedan han dog.

Jag är ledsen, förstås. Men inte så ledsen som jag är över att inte få barn. Det skrämmer mig, det känns som att jag borde sörja honom mer. Morfar, som läste hela Pippi Långstrump från pärm till pärm när jag bad honom (andra vuxna läste högst ett kapitel). Morfar, som alltid klappade mig på kinden och sa att jag hade hy som en persika. Morfar som inledde sina brev med utropet "Mitt vackra barn!". Morfar som omvärvde mig, min syster och min mamma med kärlek. Det är ju morfar som är död, varför är jag inte förtvivlad?

Sista gången jag träffade honom var på hans nittioårsdag i februari. Jag var ledsen och nere då och orkade knappt gå på mottagningen. Jag gick dit innan alla gäster kom för att hinna prata en stund med honom. Han satt i sitt soffhörn, vattenkammad och rakvattensdoftande som alltid, så fin i sin blanka kostym som började bli lite stor, han magrade för varje år. Vi hann inte prata länge förrän gästerna började troppa in, och snart var det varmt och stimmigt. Jag satt tyst och tänkte inte på något särskilt, möjligen på att jag kände mig varm och plufsig och rödmosig. Men sakta blev jag medveten om att någon tittade på mig, jag såg upp och mötte morfars blick över soffbordet. "Vad söt du är", sade han. En varm liten dusch av kärlek, när jag behövde den som bäst.

På lördag begravs han, och jag vet inte om jag kan vara där. Jag vill vara där, för min egen skull. Jag vill säga adjö och gråta lite, för att verkligen förstå att han är död. Men jag hade gärna sluppit träffa släkten och framför allt då min kusin som har en liten son. Jag blev väldigt besviken på henne i samband med att vi gjorde vår första IVF, och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Jag är fortfarande arg på henne, och avundsjuk, och rädd för hur jag kommer att reagera. Hennes bebis lär bli medelpunkten på middagen efteråt, och då kommer det att göra ont i mig.

Men det är inte bara morfar jag tänker på just nu. I två veckor har jag sprungit på kontroller på SU för att leta rätt på min ägglossning så att vi ska kunna göra ett frysförsök. Mina Sahlgrenskasystrar, förlåt mig för att jag inte skrivit om detta tidigare och för att jag har tjatat mig förbi den kö som ni väntar i. Det bestämdes först för två veckor sedan, jag tror att det är vår förestående flytt som har gjort intryck på personalen.

Länge verkade det som att alltihop skulle skita sig. Men idag, på dag 28 verkar det äntligen vara ägglossning på gång. Och nu får min kropp bestämma. Blir det utslag på Clearplan imorgon så blir det ET på fredag, då kan jag vara med på morfars begravning. Blir det först på onsdag kommer jag att ligga i en gynstol samtidigt som morfar begravs. Håhåjaja. Vilket liv jag lever.

Förresten är jag sur på min mamma. Det var först i förra veckan som jag berättade för henne att vi gör ett frysförsök. Visserligen har jag inte sagt åt henne att hålla tyst med det, men lite kunde hon väl tänka själv, tänkte jag. Nejdå. Nu vet halva släkten att jag kanske inte kommer på begravningen, och varför. Och alla är SÅ förstående. Bra. Snällt. Det är bara det att jag vill inte att alla ska veta. Jag vill inte ha nyfikna om än ack så välmenande blickar. Bort med era fumliga kladdiga tassar från mitt blödande hjärta! Jag vill inte höra att ni tänker på mig och håller tummarna och önskar lycka till. Hur ska jag då kunna låtsas som ingenting?

Morfar

Min morfar är död. Idag är det en vecka sedan han dog.

Jag är ledsen, förstås. Men inte så ledsen som jag är över att inte få barn. Det skrämmer mig, det känns som att jag borde sörja honom mer. Morfar, som läste hela Pippi Långstrump från pärm till pärm när jag bad honom (andra vuxna läste högst ett kapitel). Morfar, som alltid klappade mig på kinden och sa att jag hade hy som en persika. Morfar som inledde sina brev med utropet "Mitt vackra barn!". Morfar som omvärvde mig, min syster och min mamma med kärlek. Det är ju morfar som är död, varför är jag inte förtvivlad?

Sista gången jag träffade honom var på hans nittioårsdag i februari. Jag var ledsen och nere då och orkade knappt gå på mottagningen. Jag gick dit innan alla gäster kom för att hinna prata en stund med honom. Han satt i sitt soffhörn, vattenkammad och rakvattensdoftande som alltid, så fin i sin blanka kostym som började bli lite stor, han magrade för varje år. Vi hann inte prata länge förrän gästerna började troppa in, och snart var det varmt och stimmigt. Jag satt tyst och tänkte inte på något särskilt, möjligen på att jag kände mig varm och plufsig och rödmosig. Men sakta blev jag medveten om att någon tittade på mig, jag såg upp och mötte morfars blick över soffbordet. "Vad söt du är", sade han. En varm liten dusch av kärlek, när jag behövde den som bäst.

På lördag begravs han, och jag vet inte om jag kan vara där. Jag vill vara där, för min egen skull. Jag vill säga adjö och gråta lite, för att verkligen förstå att han är död. Men jag hade gärna sluppit träffa släkten och framför allt då min kusin som har en liten son. Jag blev väldigt besviken på henne i samband med att vi gjorde vår första IVF, och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Jag är fortfarande arg på henne, och avundsjuk, och rädd för hur jag kommer att reagera. Hennes bebis lär bli medelpunkten på middagen efteråt, och då kommer det att göra ont i mig.

Men det är inte bara morfar jag tänker på just nu. I två veckor har jag sprungit på kontroller på SU för att leta rätt på min ägglossning så att vi ska kunna göra ett frysförsök. Mina Sahlgrenskasystrar, förlåt mig för att jag inte skrivit om detta tidigare och för att jag har tjatat mig förbi den kö som ni väntar i. Det bestämdes först för två veckor sedan, jag tror att det är vår förestående flytt som har gjort intryck på personalen.

Länge verkade det som att alltihop skulle skita sig. Men idag, på dag 28 verkar det äntligen vara ägglossning på gång. Och nu får min kropp bestämma. Blir det utslag på Clearplan imorgon så blir det ET på fredag, då kan jag vara med på morfars begravning. Blir det först på onsdag kommer jag att ligga i en gynstol samtidigt som morfar begravs. Håhåjaja. Vilket liv jag lever.

Förresten är jag sur på min mamma. Det var först i förra veckan som jag berättade för henne att vi gör ett frysförsök. Visserligen har jag inte sagt åt henne att hålla tyst med det, men lite kunde hon väl tänka själv, tänkte jag. Nejdå. Nu vet halva släkten att jag kanske inte kommer på begravningen, och varför. Och alla är SÅ förstående. Bra. Snällt. Det är bara det att jag vill inte att alla ska veta. Jag vill inte ha nyfikna om än ack så välmenande blickar. Bort med era fumliga kladdiga tassar från mitt blödande hjärta! Jag vill inte höra att ni tänker på mig och håller tummarna och önskar lycka till. Hur ska jag då kunna låtsas som ingenting?

Tack

Vill egentligen säga bara det. Tack för omtänksamma meddelanden på forumet och i gästboken, de tröstar och värmer mig. När jag var liten brukade jag ibland plocka fram särskilt sparade brev som jag fått från speciellt högt älskade personer, och läsa dem igen, för det gav mig sådana sköna små rysningar längs ryggraden, och fick mig att känna mig trygg och älskad. Sådana rysningar får jag nu också.

Imorgon kommer O hem för en veckas semester. Jag har planerat en god middag och har köpt några födelsedagspresenter, han fyllde nämligen år i tisdags. Första födelsedagen vi inte firade tillsammans sedan vi träffades för tolv år sedan. Vi firar i efterskott istället. Nästa vecka ska vi ta det ganska lugnt, kanske åka ut med båten någon dag eller två. Det betyder att jag nog inte kommer att uppdatera sidan på ett tag. Men när O har åkt hem blir jag nog skrivsugen igen.

Tack

Vill egentligen säga bara det. Tack för omtänksamma meddelanden på forumet och i gästboken, de tröstar och värmer mig. När jag var liten brukade jag ibland plocka fram särskilt sparade brev som jag fått från speciellt högt älskade personer, och läsa dem igen, för det gav mig sådana sköna små rysningar längs ryggraden, och fick mig att känna mig trygg och älskad. Sådana rysningar får jag nu också.

Imorgon kommer O hem för en veckas semester. Jag har planerat en god middag och har köpt några födelsedagspresenter, han fyllde nämligen år i tisdags. Första födelsedagen vi inte firade tillsammans sedan vi träffades för tolv år sedan. Vi firar i efterskott istället. Nästa vecka ska vi ta det ganska lugnt, kanske åka ut med båten någon dag eller två. Det betyder att jag nog inte kommer att uppdatera sidan på ett tag. Men när O har åkt hem blir jag nog skrivsugen igen.

Rapport

Jag mår OK, oftast. Ibland är livet till och med ganska skönt. Idag har jag suttit på altanen, läst en bok, bakat en kaka, pratat i telefon med pappa och mamma, umgåtts en stund med min syster, vattnat mina blommor, surfat lite. Resten av dagen ska jag nog ägna åt läsning, och så ringa O förstås. Imorgon ska jag ner på stan för att göra några ärenden. På onsdag ska jag träffa en kompis, torsdag och fredag är ännu oplanerade. Lite träning ska väl in någonstans också.

Sådär går det på. Jag försöker fylla dagarna, försöker få tiden att gå. Jag gillar inte alls att leva såhär, men jag har inget val. Livet är en transportsträcka just nu. I september börjar en kurs som jag har kommit in på, Arbets- och organisationspsykologi heter den. Den består av fyra delkurser och jag har bestämt mig för att läsa åtminstone den första. Den är slut i mitten av oktober och förhoppningsvis vet vi lite mer om framtiden då. Dit ungefär sträcker sig min planeringshorisont.

När jag inte mår OK mår jag förfärligt dåligt. Igår kväll till exempel. Sorgen kom över mig och jag grät så att jag knappt kunde andas. Varför den kom just då vet jag inte. Kanske för en dum kommentar från O strax innan han åkte till flygplatsen, kanske för flera aningslösa kommentarer från svärföräldrarna när vi var där på söndagmiddag. Jag står väldigt långt från dem just nu. Det var ingen idé att ringa någon, ingen idé att skriva dagbok eller inlägg på nätet, det enda som fanns att göra var att gråta tills jag blev trött. Det blev jag, sedan sov jag och när jag vaknade var det morgon.

Tystnad
Som sagt, det hjälper inte att skriva om det. Jag skrev lite dagbok igår kväll och det blev bara värre. Jag är tveksam till hur mycket jag ska skriva här på hemsidan om hur jag egentligen mår. Det blir så svart och så utlämnande, och jag frågar mig om det är någon nytta med det. Mår jag bättre av att skriva? Troligen inte. Mår någon annan bättre av att läsa? Ja, kanske. I alla fall så blir jag hjälpt av att läsa om hur andra mår. Jag följer några andra personliga hemsidor och det är oerhört skönt att känna igen sig. Men just nu tror jag att jag behöver lite distans till det jag befinner mig i. Antagligen kommer jag inte att uppdatera just den här sidan på ett tag, men kanske skriver jag lite om Böcker eller Historia. Eller så blir det på något annat sätt.

Rapport

Jag mår OK, oftast. Ibland är livet till och med ganska skönt. Idag har jag suttit på altanen, läst en bok, bakat en kaka, pratat i telefon med pappa och mamma, umgåtts en stund med min syster, vattnat mina blommor, surfat lite. Resten av dagen ska jag nog ägna åt läsning, och så ringa O förstås. Imorgon ska jag ner på stan för att göra några ärenden. På onsdag ska jag träffa en kompis, torsdag och fredag är ännu oplanerade. Lite träning ska väl in någonstans också.

Sådär går det på. Jag försöker fylla dagarna, försöker få tiden att gå. Jag gillar inte alls att leva såhär, men jag har inget val. Livet är en transportsträcka just nu. I september börjar en kurs som jag har kommit in på, Arbets- och organisationspsykologi heter den. Den består av fyra delkurser och jag har bestämt mig för att läsa åtminstone den första. Den är slut i mitten av oktober och förhoppningsvis vet vi lite mer om framtiden då. Dit ungefär sträcker sig min planeringshorisont.

När jag inte mår OK mår jag förfärligt dåligt. Igår kväll till exempel. Sorgen kom över mig och jag grät så att jag knappt kunde andas. Varför den kom just då vet jag inte. Kanske för en dum kommentar från O strax innan han åkte till flygplatsen, kanske för flera aningslösa kommentarer från svärföräldrarna när vi var där på söndagmiddag. Jag står väldigt långt från dem just nu. Det var ingen idé att ringa någon, ingen idé att skriva dagbok eller inlägg på nätet, det enda som fanns att göra var att gråta tills jag blev trött. Det blev jag, sedan sov jag och när jag vaknade var det morgon.

Tystnad
Som sagt, det hjälper inte att skriva om det. Jag skrev lite dagbok igår kväll och det blev bara värre. Jag är tveksam till hur mycket jag ska skriva här på hemsidan om hur jag egentligen mår. Det blir så svart och så utlämnande, och jag frågar mig om det är någon nytta med det. Mår jag bättre av att skriva? Troligen inte. Mår någon annan bättre av att läsa? Ja, kanske. I alla fall så blir jag hjälpt av att läsa om hur andra mår. Jag följer några andra personliga hemsidor och det är oerhört skönt att känna igen sig. Men just nu tror jag att jag behöver lite distans till det jag befinner mig i. Antagligen kommer jag inte att uppdatera just den här sidan på ett tag, men kanske skriver jag lite om Böcker eller Historia. Eller så blir det på något annat sätt.

Saker som gör ont

Att läsa ett inlägg på IVF-forumet från någon som blev gravid ungefär när jag gjorde min andra IVF, och som nu har fött sitt barn och är tillbaka igen, för att använda sina frysägg till syskonförsök. Säkert kommer hon att lyckas också.

Att läsa ett inlägg på forumet för IVF-gravida från en av tjejerna som var synkad med mig under den senaste ruvningen. Hon testade positivt, jag blödde. Nu har hon fått graviditeten bekräftad med ett ultraljud, med största sannolikhet kommer det att gå bra nu. Hon är ute i solen i det vanliga livet, jag är kvar i skuggan. Varför är just hon där och just jag här?

Att få veta att min fem år yngre kusin är på smällen och att större delen av familjen har vetat det i några månader, ungen kommer i november. En mängd familjekonferenser har ägt rum. Hur ska vi kunna berätta för Helga? Hon kommer att bli så ledsen! Till mina kusiner, min faster och min farmor skulle jag vilja säga följande: tror ni att jag blir mindre ledsen för att ni väntar så länge som möjligt? Tror ni att jag känner mig mindre utanför och konstig nu? Se er i spegeln och erkänn att det inte enbart är omtanke om mig som driver er, utan också feghet och bekvämlighet. Kanske rentav bara de senare.

Att tänka på att i år blir det den tredje julen med ett nytt barn i familjen, ett litet barn som kommer att vara medelpunkten, som alla ska samlas omkring och beundra. Men det är inte mitt. Inte i år heller.

Saker som gör mig (något) glad
Att jag har börjat träna igen. Det var nog närapå tre månader sedan sist.

Att jag till min stora förvåning passar i en kjol som jag köpte till ett bröllop för fyra år sedan. Jag väger mer nu än jag gjorde då men tydligen är jag mer vältränad. Eller något. Hur som helst är jag häpen och inte så lite stolt över att tre års sorg och fyra IVF:er inte satt större spår på min kropp. I'm a shallow bitch.

Saker som gör ont

Att läsa ett inlägg på IVF-forumet från någon som blev gravid ungefär när jag gjorde min andra IVF, och som nu har fött sitt barn och är tillbaka igen, för att använda sina frysägg till syskonförsök. Säkert kommer hon att lyckas också.

Att läsa ett inlägg på forumet för IVF-gravida från en av tjejerna som var synkad med mig under den senaste ruvningen. Hon testade positivt, jag blödde. Nu har hon fått graviditeten bekräftad med ett ultraljud, med största sannolikhet kommer det att gå bra nu. Hon är ute i solen i det vanliga livet, jag är kvar i skuggan. Varför är just hon där och just jag här?

Att få veta att min fem år yngre kusin är på smällen och att större delen av familjen har vetat det i några månader, ungen kommer i november. En mängd familjekonferenser har ägt rum. Hur ska vi kunna berätta för Helga? Hon kommer att bli så ledsen! Till mina kusiner, min faster och min farmor skulle jag vilja säga följande: tror ni att jag blir mindre ledsen för att ni väntar så länge som möjligt? Tror ni att jag känner mig mindre utanför och konstig nu? Se er i spegeln och erkänn att det inte enbart är omtanke om mig som driver er, utan också feghet och bekvämlighet. Kanske rentav bara de senare.

Att tänka på att i år blir det den tredje julen med ett nytt barn i familjen, ett litet barn som kommer att vara medelpunkten, som alla ska samlas omkring och beundra. Men det är inte mitt. Inte i år heller.

Saker som gör mig (något) glad
Att jag har börjat träna igen. Det var nog närapå tre månader sedan sist.

Att jag till min stora förvåning passar i en kjol som jag köpte till ett bröllop för fyra år sedan. Jag väger mer nu än jag gjorde då men tydligen är jag mer vältränad. Eller något. Hur som helst är jag häpen och inte så lite stolt över att tre års sorg och fyra IVF:er inte satt större spår på min kropp. I'm a shallow bitch.

Hemma igen

Vi har haft en avkopplande vecka i Skottland. Sett vackra landskap och en enorm mängd får, ätit god mat och gjort av med alldeles för mycket pengar. Jag tror att det var bra för oss att komma bort ett slag. Större delen av tiden lyckades vi glömma IVF-eländet. Två eller tre gånger hann alla känslor ikapp mig men det var nog bara att räkna med.

La vie en beige
Det bästa med att åka bort var att jag fick distans till den senaste sorgen. Det känns som om det var väldigt mycket mer än två veckor sedan jag ruvade, blödde och testade negativt. Det är skönt. Tiden får gärna gå fort nu, fort, fort. Jag har ingen lust att leva i nuet. Det är svårt att njuta av livet. Jag lever inte, jag bara är. Jag väntar, övervintrar i ett gråbeige töcken. Samma töcken som jag levt i under ett par år nu. Jag är glad att slippa känna den förlamande sorgen, den får gärna hålla sig borta. Men detta är inte speciellt kul heller. Framför allt funderar jag på vad detta gör med mig i längden, om min personlighet kommer att ändras av detta, till det sämre alltså. Jag märker redan att jag bryr mig allt mindre om vad folk tycker och tänker om mig. Det kan förstås vara bra ibland, men jag är inte säker på att det är det i mitt fall. Jag vill inte bli självupptagen och oförmögen att känna empati, men jag är på väg att bli sådan. Jag märker också allt mer hur illa min självkänsla far av detta. En av de få positiva saker jag upplevde under vårt första IVF-år var att min kroppsuppfattning ändrades. Jag har aldrig tyckt speciellt bra om min kropp, aldrig trivts i den, alltid misstrott den. Den var en opålitlig följeslagare under uppväxten, jag var lång och skranglig med glasögon och utstående tänder samt världens kassaste grovmotorik. Hade alltid 2:a i idrott. Som vuxen har jag så sakteliga försonats med kroppen, och under de första IVF:erna kunde jag till och med tänka på den med viss ömhet och värme. Den tidigare så oälskade svekfulla kroppen överraskade mig med att beskedligt svara på medicinerna och producera en massa ägg. Efter varje misslyckad IVF, när man tycker att kroppen kunde ha protesterat, kom ägglossningen och därmed mensen snällt som vanligt. Tyvärr känner jag inte så längre. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser bara det negativa. Plitor i ansiktet, ett grått hårstrå till (ja, jag tillhör tydligen dem som grånar tidigt), rynkor under ögonen som jag inte sett förut. Själva kroppen ska vi inte tala om, ådror på benen, blekfeta bilringar kring midjan. Livet rinner undan för mig. Jag känner mig gammal, outnyttjad, värdelös, meningslös.

Jag måste ta mig ur det här. Jag måste hitta ett sätt att komma tillbaka. Jag måste kunna tycka om mig själv igen. Frågan är bara, hur?

Hemma igen

Vi har haft en avkopplande vecka i Skottland. Sett vackra landskap och en enorm mängd får, ätit god mat och gjort av med alldeles för mycket pengar. Jag tror att det var bra för oss att komma bort ett slag. Större delen av tiden lyckades vi glömma IVF-eländet. Två eller tre gånger hann alla känslor ikapp mig men det var nog bara att räkna med.

La vie en beige
Det bästa med att åka bort var att jag fick distans till den senaste sorgen. Det känns som om det var väldigt mycket mer än två veckor sedan jag ruvade, blödde och testade negativt. Det är skönt. Tiden får gärna gå fort nu, fort, fort. Jag har ingen lust att leva i nuet. Det är svårt att njuta av livet. Jag lever inte, jag bara är. Jag väntar, övervintrar i ett gråbeige töcken. Samma töcken som jag levt i under ett par år nu. Jag är glad att slippa känna den förlamande sorgen, den får gärna hålla sig borta. Men detta är inte speciellt kul heller. Framför allt funderar jag på vad detta gör med mig i längden, om min personlighet kommer att ändras av detta, till det sämre alltså. Jag märker redan att jag bryr mig allt mindre om vad folk tycker och tänker om mig. Det kan förstås vara bra ibland, men jag är inte säker på att det är det i mitt fall. Jag vill inte bli självupptagen och oförmögen att känna empati, men jag är på väg att bli sådan. Jag märker också allt mer hur illa min självkänsla far av detta. En av de få positiva saker jag upplevde under vårt första IVF-år var att min kroppsuppfattning ändrades. Jag har aldrig tyckt speciellt bra om min kropp, aldrig trivts i den, alltid misstrott den. Den var en opålitlig följeslagare under uppväxten, jag var lång och skranglig med glasögon och utstående tänder samt världens kassaste grovmotorik. Hade alltid 2:a i idrott. Som vuxen har jag så sakteliga försonats med kroppen, och under de första IVF:erna kunde jag till och med tänka på den med viss ömhet och värme. Den tidigare så oälskade svekfulla kroppen överraskade mig med att beskedligt svara på medicinerna och producera en massa ägg. Efter varje misslyckad IVF, när man tycker att kroppen kunde ha protesterat, kom ägglossningen och därmed mensen snällt som vanligt. Tyvärr känner jag inte så längre. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser bara det negativa. Plitor i ansiktet, ett grått hårstrå till (ja, jag tillhör tydligen dem som grånar tidigt), rynkor under ögonen som jag inte sett förut. Själva kroppen ska vi inte tala om, ådror på benen, blekfeta bilringar kring midjan. Livet rinner undan för mig. Jag känner mig gammal, outnyttjad, värdelös, meningslös.

Jag måste ta mig ur det här. Jag måste hitta ett sätt att komma tillbaka. Jag måste kunna tycka om mig själv igen. Frågan är bara, hur?

Social fobi

Vill inte träffa folk. Idag i G-P var det en intervju med ett par som mist sin son för fyra år sedan. De beskrev sorgen de känner: att det ibland är svårt att orka med för mycket folk eller en alltför uppsluppen stämning. Att det är som att sitta i en glasbubbla och se ut på världen, men inte tillåta den att tränga igenom. Precis så är det.

Lilla farmor
Min farmor ringde igår, och vi hade ett av de bästa och märkligaste samtal vi någonsin har haft. Det märkliga är att hon så totalt förstår min sorg. Det är inte många som gör, och jag är ganska överrumplad av att just hon gör det. Hon sa flera gånger att hon tycker att jag är så duktig, att hon tänker ofta på mig, att hon önskar att jag kunde belönas med det jag vill ha. Inga moralkakor, inga uppmuntrande tillrop. Hon lyssnade när jag berättade om vår situation och höll med om att det är jobbigt. Nu kommer hon förstås att plåga den övriga familjen med ändlösa klagovisor över hur synd det är om Helga, vilket gör att hela släkten kommer att vilja spy på mig. Men det struntar jag i. Det är inte mitt problem.

Skottland
Igår bokade O en resa åt oss till Skottland. Vi ska hyra bil och bo på idylliska pensionat. Det blir en dyr resa som vi egentligen inte har råd med, men vi tar oss råd (och hjälp av snäll generös pappa). Men jag tror att vi måste göra detta. Att resa har alltid varit ett av våra stora gemensamma intressen. Förr på den gamla goda tiden la vi alla pengar på det, reste utomlands minst två gånger varje år. Att det blir just Skottland är lite symboliskt. Vid två tidigare tillfällen har vi bestämt oss för att åka dit, men det har av olika anledningar inte blivit av. Guideböcker och kartor har varit inköpta, nu kommer de äntligen till användning.

Voodoo
I februari 2002, strax efter att vi blev uppsatta i kö till IVF, var jag på bokrea och köpte Kitzingers "Att vänta och föda barn". Denna jävla bok har legat i hyllan sedan dess och jag har hatat den varenda gång jag har sett den. Till sist la jag den bakom andra böcker för att slippa se den. Men nu ligger den i soptunnan. Fy fan vad skönt. Undrar om jag utmanade ödet genom att köpa den, att det är därför som IVF-fanskapen inte har funkat? Skulle jag ha eldat upp den och dansat rituella danser eller räcker det med att slänga den för att bryta förbannelsen?

Jag vet, jag är inte klok.

Social fobi

Vill inte träffa folk. Idag i G-P var det en intervju med ett par som mist sin son för fyra år sedan. De beskrev sorgen de känner: att det ibland är svårt att orka med för mycket folk eller en alltför uppsluppen stämning. Att det är som att sitta i en glasbubbla och se ut på världen, men inte tillåta den att tränga igenom. Precis så är det.

Lilla farmor
Min farmor ringde igår, och vi hade ett av de bästa och märkligaste samtal vi någonsin har haft. Det märkliga är att hon så totalt förstår min sorg. Det är inte många som gör, och jag är ganska överrumplad av att just hon gör det. Hon sa flera gånger att hon tycker att jag är så duktig, att hon tänker ofta på mig, att hon önskar att jag kunde belönas med det jag vill ha. Inga moralkakor, inga uppmuntrande tillrop. Hon lyssnade när jag berättade om vår situation och höll med om att det är jobbigt. Nu kommer hon förstås att plåga den övriga familjen med ändlösa klagovisor över hur synd det är om Helga, vilket gör att hela släkten kommer att vilja spy på mig. Men det struntar jag i. Det är inte mitt problem.

Skottland
Igår bokade O en resa åt oss till Skottland. Vi ska hyra bil och bo på idylliska pensionat. Det blir en dyr resa som vi egentligen inte har råd med, men vi tar oss råd (och hjälp av snäll generös pappa). Men jag tror att vi måste göra detta. Att resa har alltid varit ett av våra stora gemensamma intressen. Förr på den gamla goda tiden la vi alla pengar på det, reste utomlands minst två gånger varje år. Att det blir just Skottland är lite symboliskt. Vid två tidigare tillfällen har vi bestämt oss för att åka dit, men det har av olika anledningar inte blivit av. Guideböcker och kartor har varit inköpta, nu kommer de äntligen till användning.

Voodoo
I februari 2002, strax efter att vi blev uppsatta i kö till IVF, var jag på bokrea och köpte Kitzingers "Att vänta och föda barn". Denna jävla bok har legat i hyllan sedan dess och jag har hatat den varenda gång jag har sett den. Till sist la jag den bakom andra böcker för att slippa se den. Men nu ligger den i soptunnan. Fy fan vad skönt. Undrar om jag utmanade ödet genom att köpa den, att det är därför som IVF-fanskapen inte har funkat? Skulle jag ha eldat upp den och dansat rituella danser eller räcker det med att slänga den för att bryta förbannelsen?

Jag vet, jag är inte klok.

Sitter fast

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte leva såhär längre. Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte längre leva ett liv där allt kretsar kring IVF. Det är det enda jag gör, det enda jag tänker på, det enda jag lever för.

Men. Enligt doktor XX som jag träffade igår så hade vi 50% chans att lyckas med den här cykeln och han ger oss 50% chans att lyckas med något av frysäggen. Det enda han kan se i vår historia som talar emot oss är att vi har gjort så många försök. Han tycker alltså att vi ska fortsätta.

Så länge vi gör IVF på Sahlgrenska måste jag vara skriven här i Göteborg. Så länge jag är skriven här i Göteborg är det ingen större idé att söka jobb i Stockholm. Jag skulle förstås kunna försöka hitta ett jobb i Göteborg men det bli isåfall högst tillfälligt eftersom planen är att vi ska flytta till Stockholm. Och vi kan heller inte inleda en adoption förrän vi båda är skrivna i Stockholm, eftersom det är där vi har tänkt bo när adoptionen genomförs.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara hitta två lösningar. Den ena är att O säger upp sig från sitt nyfunna jobb och flyttar hit igen till arbetslöshet eller sunkiga vikariat, och att vi börjar med adoption. Den andra är att jag biter ihop tänderna ännu hårdare och uthärdar SU:s väntetider och ägnar ytterligare ett halvår eller ett år av mitt liv åt IVF. Frågan är vad som är kvar av mig sedan.

In Vitro Förnedring
Jag gjorde ett tappert men fräckt försökt att övertala doktor XX igår att prioritera oss i kön för frysförsök. Jag säger det utan att skämmas, för jag tycker att vi har väntat länge nog. Vi väntade ett år i SU:s kö innan vi gjorde privatförsök på Carlanderska. Det försöket försenade vår SU-start med tre månader. I vintras pausade vi fem månader medan jag medicinerade min sköldkörtel. Under dessa sammanlagt åtta månader har förhoppningsvis någon annan kommit fram snabbare i kön.

Jag beskrev vår situation så gott jag kunde. Det är inte roligt, jag gillar inte att fläka ut hela mitt patetiska liv och tigga om särbehandling. Det känns förnedrande, och ännu mer förnedrande eftersom det inte ledde någon vart. Det finns inga möjligheter att prioritera någon, alla är lika ledsna, och han kan inte hur gärna han än vill vara extra snäll mot oss bara för att jag är företagsam och söker upp honom. Den sista kommentaren brände mig rätt rejält. Det var faktiskt BM som föreslog att jag skulle få ett samtal med honom, och jag tvekade. Så jävla kul är det inte att sitta och älta sitt eländes historia med en främmande människa.

Idag är jag tom, trött och jävligt ledsen. O kommer hem och solen skiner men jag bryr mig inte. Jag har tappat taget om livet och mig själv och jag vet inte hur jag ska kunna resa mig igen.

Sitter fast

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte leva såhär längre. Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte längre leva ett liv där allt kretsar kring IVF. Det är det enda jag gör, det enda jag tänker på, det enda jag lever för.

Men. Enligt doktor XX som jag träffade igår så hade vi 50% chans att lyckas med den här cykeln och han ger oss 50% chans att lyckas med något av frysäggen. Det enda han kan se i vår historia som talar emot oss är att vi har gjort så många försök. Han tycker alltså att vi ska fortsätta.

Så länge vi gör IVF på Sahlgrenska måste jag vara skriven här i Göteborg. Så länge jag är skriven här i Göteborg är det ingen större idé att söka jobb i Stockholm. Jag skulle förstås kunna försöka hitta ett jobb i Göteborg men det bli isåfall högst tillfälligt eftersom planen är att vi ska flytta till Stockholm. Och vi kan heller inte inleda en adoption förrän vi båda är skrivna i Stockholm, eftersom det är där vi har tänkt bo när adoptionen genomförs.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara hitta två lösningar. Den ena är att O säger upp sig från sitt nyfunna jobb och flyttar hit igen till arbetslöshet eller sunkiga vikariat, och att vi börjar med adoption. Den andra är att jag biter ihop tänderna ännu hårdare och uthärdar SU:s väntetider och ägnar ytterligare ett halvår eller ett år av mitt liv åt IVF. Frågan är vad som är kvar av mig sedan.

In Vitro Förnedring
Jag gjorde ett tappert men fräckt försökt att övertala doktor XX igår att prioritera oss i kön för frysförsök. Jag säger det utan att skämmas, för jag tycker att vi har väntat länge nog. Vi väntade ett år i SU:s kö innan vi gjorde privatförsök på Carlanderska. Det försöket försenade vår SU-start med tre månader. I vintras pausade vi fem månader medan jag medicinerade min sköldkörtel. Under dessa sammanlagt åtta månader har förhoppningsvis någon annan kommit fram snabbare i kön.

Jag beskrev vår situation så gott jag kunde. Det är inte roligt, jag gillar inte att fläka ut hela mitt patetiska liv och tigga om särbehandling. Det känns förnedrande, och ännu mer förnedrande eftersom det inte ledde någon vart. Det finns inga möjligheter att prioritera någon, alla är lika ledsna, och han kan inte hur gärna han än vill vara extra snäll mot oss bara för att jag är företagsam och söker upp honom. Den sista kommentaren brände mig rätt rejält. Det var faktiskt BM som föreslog att jag skulle få ett samtal med honom, och jag tvekade. Så jävla kul är det inte att sitta och älta sitt eländes historia med en främmande människa.

Idag är jag tom, trött och jävligt ledsen. O kommer hem och solen skiner men jag bryr mig inte. Jag har tappat taget om livet och mig själv och jag vet inte hur jag ska kunna resa mig igen.

Mens!

Den gamla vanliga hatade mensen kom idag, komplett med de vanliga menssmärtorna. Jag ska förstås testa imorgon för att få ett säkert resultat, men jag vet att det kommer att visa negativt.

Livet känns fullständigt överjävligt. Jag vet knappt hur jag ska ta mig igenom resten av den här dagen, än mindre resten av veckan, sommaren, året, resten av livet. Just nu ångrar jag allt: att jag gifte mig med O, att jag inte lämnade honom när vi insåg att vi skulle få svårt att bli med barn, att vi har gjort så många IVF:er. Jag önskar på fullt allvar att första IVF:en gått åt helvete ordentligt. Då hade vi kunnat sluta med det här helvetet som IVF innebär och kanske haft något som liknade ett liv idag. Kanske hade vi väntat adoptivbarn.

Istället väntar jag - ingenting. Jag har - ingenting. Jag är - ingenting. Jag har inget jobb, jag har inga barn, jag har inget värde. Jag kan inte se att något jag har eller har gjort har något som helst värde för någon, allra minst mig själv. Ändå förstår jag inte vad det är som har gått fel. Vad har jag gjort fel? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag är argare och bittrare än jag har varit någonsin, och det vill inte säga lite. Jag skulle vilja slå in tänderna på doktor XX som hade mage att varna mig för tvillingar. Jag vill skära upp magen på alla gravida kvinnor. Jag vill ta alla små barn i fötterna och slå deras huvud mot väggen. Jag vill förstöra glädjen och lyckan för alla människor i hela världen, för det är inte rätt att någon ska vara lycklig när jag är så olycklig.

Hata mig bara. Jag vet att jag inte har rätt att känna så, att det är fel och grymt och omänskligt och dessutom irrationellt. Andras lycka påverkar ju inte min olycka. Det är ingen som har tagit något ifrån mig, och jag är en elak och missunnsam människa som känner så.

Men nu orkar jag inte mer. Jag har försökt, och blivit besviken, och försökt igen. Nu rämnar fasaden, nu kommer allt det svarta i mig fram. Måtte det äta upp mig så att jag försvinner helt.

Mens!

Den gamla vanliga hatade mensen kom idag, komplett med de vanliga menssmärtorna. Jag ska förstås testa imorgon för att få ett säkert resultat, men jag vet att det kommer att visa negativt.

Livet känns fullständigt överjävligt. Jag vet knappt hur jag ska ta mig igenom resten av den här dagen, än mindre resten av veckan, sommaren, året, resten av livet. Just nu ångrar jag allt: att jag gifte mig med O, att jag inte lämnade honom när vi insåg att vi skulle få svårt att bli med barn, att vi har gjort så många IVF:er. Jag önskar på fullt allvar att första IVF:en gått åt helvete ordentligt. Då hade vi kunnat sluta med det här helvetet som IVF innebär och kanske haft något som liknade ett liv idag. Kanske hade vi väntat adoptivbarn.

Istället väntar jag - ingenting. Jag har - ingenting. Jag är - ingenting. Jag har inget jobb, jag har inga barn, jag har inget värde. Jag kan inte se att något jag har eller har gjort har något som helst värde för någon, allra minst mig själv. Ändå förstår jag inte vad det är som har gått fel. Vad har jag gjort fel? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag är argare och bittrare än jag har varit någonsin, och det vill inte säga lite. Jag skulle vilja slå in tänderna på doktor XX som hade mage att varna mig för tvillingar. Jag vill skära upp magen på alla gravida kvinnor. Jag vill ta alla små barn i fötterna och slå deras huvud mot väggen. Jag vill förstöra glädjen och lyckan för alla människor i hela världen, för det är inte rätt att någon ska vara lycklig när jag är så olycklig.

Hata mig bara. Jag vet att jag inte har rätt att känna så, att det är fel och grymt och omänskligt och dessutom irrationellt. Andras lycka påverkar ju inte min olycka. Det är ingen som har tagit något ifrån mig, och jag är en elak och missunnsam människa som känner så.

Men nu orkar jag inte mer. Jag har försökt, och blivit besviken, och försökt igen. Nu rämnar fasaden, nu kommer allt det svarta i mig fram. Måtte det äta upp mig så att jag försvinner helt.