Hemma igen

Vi har haft en avkopplande vecka i Skottland. Sett vackra landskap och en enorm mängd får, ätit god mat och gjort av med alldeles för mycket pengar. Jag tror att det var bra för oss att komma bort ett slag. Större delen av tiden lyckades vi glömma IVF-eländet. Två eller tre gånger hann alla känslor ikapp mig men det var nog bara att räkna med.

La vie en beige
Det bästa med att åka bort var att jag fick distans till den senaste sorgen. Det känns som om det var väldigt mycket mer än två veckor sedan jag ruvade, blödde och testade negativt. Det är skönt. Tiden får gärna gå fort nu, fort, fort. Jag har ingen lust att leva i nuet. Det är svårt att njuta av livet. Jag lever inte, jag bara är. Jag väntar, övervintrar i ett gråbeige töcken. Samma töcken som jag levt i under ett par år nu. Jag är glad att slippa känna den förlamande sorgen, den får gärna hålla sig borta. Men detta är inte speciellt kul heller. Framför allt funderar jag på vad detta gör med mig i längden, om min personlighet kommer att ändras av detta, till det sämre alltså. Jag märker redan att jag bryr mig allt mindre om vad folk tycker och tänker om mig. Det kan förstås vara bra ibland, men jag är inte säker på att det är det i mitt fall. Jag vill inte bli självupptagen och oförmögen att känna empati, men jag är på väg att bli sådan. Jag märker också allt mer hur illa min självkänsla far av detta. En av de få positiva saker jag upplevde under vårt första IVF-år var att min kroppsuppfattning ändrades. Jag har aldrig tyckt speciellt bra om min kropp, aldrig trivts i den, alltid misstrott den. Den var en opålitlig följeslagare under uppväxten, jag var lång och skranglig med glasögon och utstående tänder samt världens kassaste grovmotorik. Hade alltid 2:a i idrott. Som vuxen har jag så sakteliga försonats med kroppen, och under de första IVF:erna kunde jag till och med tänka på den med viss ömhet och värme. Den tidigare så oälskade svekfulla kroppen överraskade mig med att beskedligt svara på medicinerna och producera en massa ägg. Efter varje misslyckad IVF, när man tycker att kroppen kunde ha protesterat, kom ägglossningen och därmed mensen snällt som vanligt. Tyvärr känner jag inte så längre. Jag tittar på mig själv i spegeln och ser bara det negativa. Plitor i ansiktet, ett grått hårstrå till (ja, jag tillhör tydligen dem som grånar tidigt), rynkor under ögonen som jag inte sett förut. Själva kroppen ska vi inte tala om, ådror på benen, blekfeta bilringar kring midjan. Livet rinner undan för mig. Jag känner mig gammal, outnyttjad, värdelös, meningslös.

Jag måste ta mig ur det här. Jag måste hitta ett sätt att komma tillbaka. Jag måste kunna tycka om mig själv igen. Frågan är bara, hur?