Imorgon

Imorgon begravs morfar. Imorgon tinas våra embryon. En trevlig tanke är att det kunde finnas någon symmetri med det, att ett liv tänds när ett annat släcks, men jag är lite för luttrad och cynisk för att ta det till mig. Jag önskar att det vore så, men jag törs knappt tänka på det, än mindre önska det.

Mamma har lovat att lägga en ros på kistan från mig. Mest ledsen är jag faktiskt över att aldrig mer få komma till mormor och morfars våning. Jag vet precis hur ljuset faller in genom fönstren och hur där luktar. Nästa vecka ska mamma och min morbror städa ur våningen, och sedan finns det hemmet inte mera.

För övrigt känner jag inte mycket, är mest trött. Jo, jag är lite lättad över att slippa den anspänning som begravningen skulle innebära. Jag är lite ledsen över att inte vara där och delta i gemenskapen. Samtidigt vet jag att jag hade känt mig utanför även om jag hade varit med, på det sätt som jag har känt mig utanför vid alla större släktsammankomster de senaste åren.

Framför allt är jag orolig för morgondagen, att det inte ska finnas några embryon att återföra. Vi har tolv stycken i frysen, så det vore osannolikt, det inser jag, men samtidigt tycker jag att vi har haft sådan otur i IVF-världen. Kanske är det också en besvärjelse, jag vill att Bebisguden ska höra mig så att han förstår att han inte kan överraska mig med det åtminstone, att alla embryon dör vid upptinandet. Han får hitta på något nytt den här gången.