Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte leva såhär längre. Jag måste ta mig ur detta. Jag kan inte längre leva ett liv där allt kretsar kring IVF. Det är det enda jag gör, det enda jag tänker på, det enda jag lever för.
Men. Enligt doktor XX som jag träffade igår så hade vi 50% chans att lyckas med den här cykeln och han ger oss 50% chans att lyckas med något av frysäggen. Det enda han kan se i vår historia som talar emot oss är att vi har gjort så många försök. Han tycker alltså att vi ska fortsätta.
Så länge vi gör IVF på Sahlgrenska måste jag vara skriven här i Göteborg. Så länge jag är skriven här i Göteborg är det ingen större idé att söka jobb i Stockholm. Jag skulle förstås kunna försöka hitta ett jobb i Göteborg men det bli isåfall högst tillfälligt eftersom planen är att vi ska flytta till Stockholm. Och vi kan heller inte inleda en adoption förrän vi båda är skrivna i Stockholm, eftersom det är där vi har tänkt bo när adoptionen genomförs.
Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara hitta två lösningar. Den ena är att O säger upp sig från sitt nyfunna jobb och flyttar hit igen till arbetslöshet eller sunkiga vikariat, och att vi börjar med adoption. Den andra är att jag biter ihop tänderna ännu hårdare och uthärdar SU:s väntetider och ägnar ytterligare ett halvår eller ett år av mitt liv åt IVF. Frågan är vad som är kvar av mig sedan.
In Vitro Förnedring
Jag gjorde ett tappert men fräckt försökt att övertala doktor XX igår att prioritera oss i kön för frysförsök. Jag säger det utan att skämmas, för jag tycker att vi har väntat länge nog. Vi väntade ett år i SU:s kö innan vi gjorde privatförsök på Carlanderska. Det försöket försenade vår SU-start med tre månader. I vintras pausade vi fem månader medan jag medicinerade min sköldkörtel. Under dessa sammanlagt åtta månader har förhoppningsvis någon annan kommit fram snabbare i kön.
Jag beskrev vår situation så gott jag kunde. Det är inte roligt, jag gillar inte att fläka ut hela mitt patetiska liv och tigga om särbehandling. Det känns förnedrande, och ännu mer förnedrande eftersom det inte ledde någon vart. Det finns inga möjligheter att prioritera någon, alla är lika ledsna, och han kan inte hur gärna han än vill vara extra snäll mot oss bara för att jag är företagsam och söker upp honom. Den sista kommentaren brände mig rätt rejält. Det var faktiskt BM som föreslog att jag skulle få ett samtal med honom, och jag tvekade. Så jävla kul är det inte att sitta och älta sitt eländes historia med en främmande människa.
Idag är jag tom, trött och jävligt ledsen. O kommer hem och solen skiner men jag bryr mig inte. Jag har tappat taget om livet och mig själv och jag vet inte hur jag ska kunna resa mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar