Mrs Hyde och Exorcisten

Y sover sämre än någonsin. Har jag skrivit det förr? Det var närmast en lättnad när förkylningen bröt ut och  jag fick syn på nya tandglimtar i hans gap, då har vi ett par förklaringar. Har jag skrivit det förut?

Kanske är det inte alls värre än vanligt, kanske är det bara vi som är trötta. Fast, jo, lite värre är det. Förutom den vanliga gråten och rädslan eller ångesten eller vad det nu är som plågar honom i halvvaket tillstånd, tycks Y slutgiltigt ha bestämt sig för att SÖMN ÄR ÖVERSKATTAT. Alltså kränger han, sparkar, slåss och skriker så snart han är på väg att övermannas av Morfeus. Han är större, tyngre och starkare nu. Hans sparkar gör riktigt ont. Mitt i natten kan han sätta sig upp, alldeles omtöcknad, och kraschlanda med huvudet före. Hinner man då inte rulla undan utan råkar ha mun eller näsa i vägen blir det nära nog blodvite.

Den som skrev manus till Exorcisten måste ha haft ett barn med nattskräck. (Jo, vi börjar tro på det nu. I kombination med stark sömnaversion. Y:s beteende liknar inte alls Q:s nattskräck, men barn är ju olika.) Han vrålar, sparkar, fäktar. Ansiktet förvrids och blir allt rödare. Jag väntar bara på att han ska sätta sig upp och morra fram könsord.

Alla släktingar och vänner är helt betagna. Vi hade mycket försenat ettårskalas igår, och Y gjorde succé. Tryggare, sötare och charmigare unge finns inte, bedyras det med en mun. O lagade koreansk mat så det stod härliga till. Q ville ha sin hanbok också, precis som lillebror. Vi var den perfekta familjen med de vackraste och finaste pojkar man kan tänka sig.

Jag känner mig som en varulvshona. Helga Hyde eller Helga Hulken, som blir grön, ful och knottrig inombords. Kom hem till oss halv fyra vilken natt som helst så får ni se hur jävla gulligt vi har det. Men vad är jag för en mamma som känner så? Jag hatar mig själv för det samtidigt som jag slår vem som helst på käften som ifrågasätter mig. Det är SVÅRT det här. Starka känslor. Stor kärlek. Stor frustration. Bubblande, fräsande ilska. Långt från likgiltighet.

Efter att ha legat i en hög på köksgolvet en stund och gråtit ackompanjerad av två skrikande barn lyckades jag lyfta mig själv i håret och  få någorlunda ordning på dagen. Det var en lättnad att komma iväg till kören på kvällen. Julavslutning, god mat, sång och skratt. Nu är jag mig själv igen.

Imorgon är en ny dag. Tack och lov! Och hjälp!

Mrs Hyde och Exorcisten

Y sover sämre än någonsin. Har jag skrivit det förr? Det var närmast en lättnad när förkylningen bröt ut och  jag fick syn på nya tandglimtar i hans gap, då har vi ett par förklaringar. Har jag skrivit det förut?

Kanske är det inte alls värre än vanligt, kanske är det bara vi som är trötta. Fast, jo, lite värre är det. Förutom den vanliga gråten och rädslan eller ångesten eller vad det nu är som plågar honom i halvvaket tillstånd, tycks Y slutgiltigt ha bestämt sig för att SÖMN ÄR ÖVERSKATTAT. Alltså kränger han, sparkar, slåss och skriker så snart han är på väg att övermannas av Morfeus. Han är större, tyngre och starkare nu. Hans sparkar gör riktigt ont. Mitt i natten kan han sätta sig upp, alldeles omtöcknad, och kraschlanda med huvudet före. Hinner man då inte rulla undan utan råkar ha mun eller näsa i vägen blir det nära nog blodvite.

Den som skrev manus till Exorcisten måste ha haft ett barn med nattskräck. (Jo, vi börjar tro på det nu. I kombination med stark sömnaversion. Y:s beteende liknar inte alls Q:s nattskräck, men barn är ju olika.) Han vrålar, sparkar, fäktar. Ansiktet förvrids och blir allt rödare. Jag väntar bara på att han ska sätta sig upp och morra fram könsord.

Alla släktingar och vänner är helt betagna. Vi hade mycket försenat ettårskalas igår, och Y gjorde succé. Tryggare, sötare och charmigare unge finns inte, bedyras det med en mun. O lagade koreansk mat så det stod härliga till. Q ville ha sin hanbok också, precis som lillebror. Vi var den perfekta familjen med de vackraste och finaste pojkar man kan tänka sig.

Jag känner mig som en varulvshona. Helga Hyde eller Helga Hulken, som blir grön, ful och knottrig inombords. Kom hem till oss halv fyra vilken natt som helst så får ni se hur jävla gulligt vi har det. Men vad är jag för en mamma som känner så? Jag hatar mig själv för det samtidigt som jag slår vem som helst på käften som ifrågasätter mig. Det är SVÅRT det här. Starka känslor. Stor kärlek. Stor frustration. Bubblande, fräsande ilska. Långt från likgiltighet.

Efter att ha legat i en hög på köksgolvet en stund och gråtit ackompanjerad av två skrikande barn lyckades jag lyfta mig själv i håret och  få någorlunda ordning på dagen. Det var en lättnad att komma iväg till kören på kvällen. Julavslutning, god mat, sång och skratt. Nu är jag mig själv igen.

Imorgon är en ny dag. Tack och lov! Och hjälp!

Bra intervju

Jag var på intervju häromdagen. Ett som det verkar bra företag i rätt bransch. Jag och chefen fick bra kontakt. Om jag inte tar alldeles fel (och det gör jag nog inte) ville han egentligen anställa mig på fläcken. Inte ens mitt löneanspråk på femtusen mer än jag har idag fick honom att blinka.

Det var bara det att han inte har någon lämplig tjänst just nu. Ändå ville han träffa mig.

Vi skildes åt under ömsesidiga löften om att höras av efter nyår.

Det går åt rätt håll i alla fall.

Bra intervju

Jag var på intervju häromdagen. Ett som det verkar bra företag i rätt bransch. Jag och chefen fick bra kontakt. Om jag inte tar alldeles fel (och det gör jag nog inte) ville han egentligen anställa mig på fläcken. Inte ens mitt löneanspråk på femtusen mer än jag har idag fick honom att blinka.

Det var bara det att han inte har någon lämplig tjänst just nu. Ändå ville han träffa mig.

Vi skildes åt under ömsesidiga löften om att höras av efter nyår.

Det går åt rätt håll i alla fall.

Helga Freud analyserar

Imorgon kommer mamma hit och stannar ett par dagar. Det var ett tag sedan sist. Efter Lucia åker jag och pojkarna och hälsar på henne i en vecka.

(Jul firar vi på skilda håll. Hon hade nog hemskt gärna velat att vi kom till Göteborg, men jag orkar faktiskt inte. Sedan några år tillbaka håller jag benhårt på en enda jultradition: jag vill stanna hemma. Vem som vill är välkommen att hälsa på, bara jag slipper resa någonstans.)

Veckorna efter vårt förra besök i oktober grubblade jag mycket på vår relation, närmare bestämt varför det låser sig mellan henne och mig just nu när styvfar är dålig. Sedan reste mamma bort i ett par veckor, ända till Japan faktiskt, och det blev en paus i kontakten och därmed också funderandet. Men nu är hon hemma igen, och imorgon kommer hon hit.

Jag vet att jag inte bär ansvaret för hur hon mår, och jag vet att hon explicit inte kräver tröst eller stöd av mig, men på något konstigt sätt så känner jag mig ändå så makalöst otillräcklig för att jag inte kan hjälpa henne. Samtidigt så är jag också oerhört irriterad på hennes självömkande attityd, så okarakteristisk för henne. Vad man än säger så är det fel. Det är som att hon inte VILL tröstas. Bara gnälla.

Över det hela svävar dessutom insikten att det förmodligen var precis så hon kände inför min sorg över min dåvarande barnlöshet.

Rent konkret har jag lite svårt att med god min svälja hennes litanior över hur bunden och låst hon känner sig, över hur jobbigt det är att hälsa på styvfar varje dag. Jo, men du var i Korea i våras i två veckor, är just hemkommen från Japan i två, och ska till Thailand i tre i januari. Plus ett antal veckor här i Stockholm för att hälsa på oss.

Och: du får åtminstone sova på nätterna.

Och: förutom timmen hos styvfar och transporten till honom, disponerar du din dag precis som du vill. Det var jävligt länge sedan jag gjorde det.

Nej, det säger jag förstås inte. Det är knappt jag tänker det, medvetet. Men undermedvetet finns det där.

Dessutom har det blivit bättre. Det har varit värre. I somras fick han permanent plats på ett boende. När han bodde hemma var hon konstant orolig för att han skulle ramla, när han var tillfälligt inlagd var hon orolig för att han skulle skickas hem. Nu har han sitt rum där han trivs. Personalen älskar honom. De har ordnat ett piano i matsalen så att han kan spela varje dag. Det finns faktiskt ljusglimtar.

Men nej. Jag kommenterar att fönstren i styvfars rum är stora, rummet är ljust och utsikten är vacker. Ja, men tapeterna är så fula och det är så slitet.

Skulle du kunna kombinera det dagliga besöket med något du tycker är roligt eller som ändå måste göras? Motionera i den vackra parken? Nej. Motionerar gör jag hellre hemma.

Du verkar ha mått bra av att jobba i somras, säger jag till henne, för det är vad jag ser. Att två dagars arbete i veckan livade upp henne. Undra på det, hon trivdes ju med sitt jobb. Nejdå, suckade hon. Det är bara för att jag har det så förfärligt.

Allt, allt, ALLT ska relateras till det faktum att hennes make är urgammal och inte bor hemma längre. Ett faktum som inte kommit som en överraskning för någon. Jag har hittills fräst åt alla som påpekat att hon borde ha vetat vad hon gav sig in på när hon valde en 26 år äldre man.

Men innerst inne har jag väl alltid tänkt så själv.

Jag har en teori, faktiskt. Jag har ju varit med under hela deras relation, och jag undrar om inte mamma för ganska länge sedan ångrade sitt val. Jag tror att det hände redan när min syster var liten. För det finns saker i hennes beteende idag som jag så väl känner igen från min uppväxt. Resandet. Oftast på egen hand eller med väninnor. Undrar hur många resor hon och styvfar gjort tillsammans de senaste tjugo åren?

Hon flyr undan och har alltid gjort det. Men hemma tar hon på sig en mask. Med forcerad röst kallar hon honom älskling. Försäkrar mig (fast jag inte frågat) att hon aldrig ångrat sitt val. O vad vi har haft roligt tillsammans!

Detta behåller jag förstås för mig själv. Det finns absolut ingen mening med att försöka diskutera det med mamma. Men sorgligt är det, och jag tycker både synd om henne och är arg på henne.

Ingen bra kombination.

Helga Freud analyserar

Imorgon kommer mamma hit och stannar ett par dagar. Det var ett tag sedan sist. Efter Lucia åker jag och pojkarna och hälsar på henne i en vecka.

(Jul firar vi på skilda håll. Hon hade nog hemskt gärna velat att vi kom till Göteborg, men jag orkar faktiskt inte. Sedan några år tillbaka håller jag benhårt på en enda jultradition: jag vill stanna hemma. Vem som vill är välkommen att hälsa på, bara jag slipper resa någonstans.)

Veckorna efter vårt förra besök i oktober grubblade jag mycket på vår relation, närmare bestämt varför det låser sig mellan henne och mig just nu när styvfar är dålig. Sedan reste mamma bort i ett par veckor, ända till Japan faktiskt, och det blev en paus i kontakten och därmed också funderandet. Men nu är hon hemma igen, och imorgon kommer hon hit.

Jag vet att jag inte bär ansvaret för hur hon mår, och jag vet att hon explicit inte kräver tröst eller stöd av mig, men på något konstigt sätt så känner jag mig ändå så makalöst otillräcklig för att jag inte kan hjälpa henne. Samtidigt så är jag också oerhört irriterad på hennes självömkande attityd, så okarakteristisk för henne. Vad man än säger så är det fel. Det är som att hon inte VILL tröstas. Bara gnälla.

Över det hela svävar dessutom insikten att det förmodligen var precis så hon kände inför min sorg över min dåvarande barnlöshet.

Rent konkret har jag lite svårt att med god min svälja hennes litanior över hur bunden och låst hon känner sig, över hur jobbigt det är att hälsa på styvfar varje dag. Jo, men du var i Korea i våras i två veckor, är just hemkommen från Japan i två, och ska till Thailand i tre i januari. Plus ett antal veckor här i Stockholm för att hälsa på oss.

Och: du får åtminstone sova på nätterna.

Och: förutom timmen hos styvfar och transporten till honom, disponerar du din dag precis som du vill. Det var jävligt länge sedan jag gjorde det.

Nej, det säger jag förstås inte. Det är knappt jag tänker det, medvetet. Men undermedvetet finns det där.

Dessutom har det blivit bättre. Det har varit värre. I somras fick han permanent plats på ett boende. När han bodde hemma var hon konstant orolig för att han skulle ramla, när han var tillfälligt inlagd var hon orolig för att han skulle skickas hem. Nu har han sitt rum där han trivs. Personalen älskar honom. De har ordnat ett piano i matsalen så att han kan spela varje dag. Det finns faktiskt ljusglimtar.

Men nej. Jag kommenterar att fönstren i styvfars rum är stora, rummet är ljust och utsikten är vacker. Ja, men tapeterna är så fula och det är så slitet.

Skulle du kunna kombinera det dagliga besöket med något du tycker är roligt eller som ändå måste göras? Motionera i den vackra parken? Nej. Motionerar gör jag hellre hemma.

Du verkar ha mått bra av att jobba i somras, säger jag till henne, för det är vad jag ser. Att två dagars arbete i veckan livade upp henne. Undra på det, hon trivdes ju med sitt jobb. Nejdå, suckade hon. Det är bara för att jag har det så förfärligt.

Allt, allt, ALLT ska relateras till det faktum att hennes make är urgammal och inte bor hemma längre. Ett faktum som inte kommit som en överraskning för någon. Jag har hittills fräst åt alla som påpekat att hon borde ha vetat vad hon gav sig in på när hon valde en 26 år äldre man.

Men innerst inne har jag väl alltid tänkt så själv.

Jag har en teori, faktiskt. Jag har ju varit med under hela deras relation, och jag undrar om inte mamma för ganska länge sedan ångrade sitt val. Jag tror att det hände redan när min syster var liten. För det finns saker i hennes beteende idag som jag så väl känner igen från min uppväxt. Resandet. Oftast på egen hand eller med väninnor. Undrar hur många resor hon och styvfar gjort tillsammans de senaste tjugo åren?

Hon flyr undan och har alltid gjort det. Men hemma tar hon på sig en mask. Med forcerad röst kallar hon honom älskling. Försäkrar mig (fast jag inte frågat) att hon aldrig ångrat sitt val. O vad vi har haft roligt tillsammans!

Detta behåller jag förstås för mig själv. Det finns absolut ingen mening med att försöka diskutera det med mamma. Men sorgligt är det, och jag tycker både synd om henne och är arg på henne.

Ingen bra kombination.

Han kan gå

Han kan gå, han kan gå!
Att vi två
skulle få
en liten pojke som kan gå!

Och som inte är glutenintolerant. Varför han skriker på nätterna är fortfarande en öppen fråga.


Äras den som äras bör, Hugo Hamilton har skrivit den här versen, den finns i boken För barn och barnbarn.

Han kan gå

Han kan gå, han kan gå!
Att vi två
skulle få
en liten pojke som kan gå!

Och som inte är glutenintolerant. Varför han skriker på nätterna är fortfarande en öppen fråga.


Äras den som äras bör, Hugo Hamilton har skrivit den här versen, den finns i boken För barn och barnbarn.

Beslutsvånda

På lördag har vi julkonsert med kören. Jag ligger lite efter, för ovanlighetens skull känner jag mig osäker på några av texterna. (Jag tillhör den minoritet som tycker att det är lättare att lära sig text än melodi. Texterna fastnar direkt, med hjälp av dem kommer jag ihåg melodin.) Men jag vet att om jag bara tar mig tid ett par timmar den här veckan och sätter mig vid pianot så räcker det.

Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.

För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.

Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.

Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.

Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?

Kanske, kanske inte.

För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.

Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.

Vånda.

Beslutsvånda

På lördag har vi julkonsert med kören. Jag ligger lite efter, för ovanlighetens skull känner jag mig osäker på några av texterna. (Jag tillhör den minoritet som tycker att det är lättare att lära sig text än melodi. Texterna fastnar direkt, med hjälp av dem kommer jag ihåg melodin.) Men jag vet att om jag bara tar mig tid ett par timmar den här veckan och sätter mig vid pianot så räcker det.

Sedan är det jullov fram till mitten av januari och då måste jag ha bestämt mig. Ska jag ta paus från kören under våren eller inte.

För en paus talar att jag har bestämt mig för att satsa ordentligt en sista gång på att försöka gå ner i vikt. Inga halvmesyrer mer, nu ska jag prova Itrim. Funkar inte det så skiter jag i det hela, då får jag väl vara en tjockis då. Alltså kommer det att gå åt en kväll i veckan (eller är det varannan vecka?) åt ett gruppmöte på Itrim.

Vidare hoppas jag innerligt att jag någon gång under våren har ett nytt jobb också. Det kommer att kräva en del av mig.

Och så kommer jag att missa den stora begivenheten som vi repar för under våren: körens resa till en vänkör i Norge. Anledningen är i sig mycket trevlig, min syster och hennes förtjusande fästman har äntligen spikat datumet för bröllop. Typiskt att två trevliga saker krockar med varann.

Ska jag alltså, när jag ändå inte kan vara med på resan, passa på att få lite mer luft i tillvaron, mer andrum?

Kanske, kanske inte.

För det är ju också så att körsången är något av det roligaste jag vet. Tack vare kören är musik hela tiden närvarande i mitt liv. Tack vare kören sjunger jag hemma. För mina barn, för mig själv. Det hade jag inte gjort annars.

Och till sist. Jag vet att de skulle sakna mig. Jag behövs både i min stämma och i hela kören. Hösten har varit bekymmersam med sviktande närvaro och många avhopp. Jag vill inte bli ett till.

Vånda.

Adventssmåprat

Första advent, den snöigaste i åtminstone mitt minne. Q och jag åkte snowracer idag. Q blev glatt överraskad av hur mycket fortare det går när mamma sitter bakpå. Y blev dragen i pulka och utstod detta med jämnmod, tills han varseblev att Q hade ett annat åkdon. Då talade han tydligt (äh-äh-äh!) om att han ville åka med. Inte ens när de välte omkull och han fick hela ansiktet fullt med nysnö ville han avstå.

Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.

Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.

Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.

Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.

Adventssmåprat

Första advent, den snöigaste i åtminstone mitt minne. Q och jag åkte snowracer idag. Q blev glatt överraskad av hur mycket fortare det går när mamma sitter bakpå. Y blev dragen i pulka och utstod detta med jämnmod, tills han varseblev att Q hade ett annat åkdon. Då talade han tydligt (äh-äh-äh!) om att han ville åka med. Inte ens när de välte omkull och han fick hela ansiktet fullt med nysnö ville han avstå.

Hemma igen gjorde vi varm choklad och åt clementiner och läste Tomtemaskinen. Första riktiga kapitelboken. Å, jag älskar att läsa högt. Kan knappt bärga mig tills det är dags för Narnia, Det blåser på månen, Harry Potter, Fantastiske Wilbur. Mamma läste Gösta Berlings saga och Röde Orm för mig och min styvfar när jag var i tonåren. Minnet av de kvällarna vårdar jag ömt. Då kände jag mig inte åsidosatt.

Jag gillar snöiga vintrar, det gör jag verkligen. Men det känns som att det var lite för nyligen som drivorna försvann.

Jag borde gå och lägga mig, men jag vill skriva. Men jag är för trött. Tankarna vill inte riktigt ordna sig.

Det får bli en bild istället. Storebror vid datorn och lillebror som ständigt intresserad åskådare.

Mina föräldrar

På hösten 1962 träffas två studenter i Uppsala. Hon är en gladlynt, pratsam och resolut brunett med potatisnäsa och påfallande snygga ben. Han är lång, med höknäsa och bruna ögon.

Näsorna är viktiga. Så småningom hittar de på sagor om två kaniner. Hon är Brednos och han är Långnos. Det dröjer ännu några år tills de får en Lillnos.

Ända från början är det hon som vill mer. Han påminner inte så lite om hennes far, som hon avgudar. De skojar om det ibland. Hon är vansinnigt förälskad. Han är hennes ideal. Så bildad, så intelligent.

Han tycker att hon är rolig och trevlig. Han försöker uppfostra henne lite, få henne att läsa Dostojevskij och Sartre. Det där med kärlek och passion begriper han sig inte riktigt på. Att någon skulle älska honom över allt annat, det förstår han absolut inte. Han som inte duger något särskilt till.

Sexuellt vill det sig aldrig riktigt. Han är för oerfaren och hon är för hämmad. Snart är positionerna låsta. Förmodligen börjar hon redan nu att söka bekräftelse från andra.

Men de talar aldrig om det. Istället förlovar de sig, och gifter sig i juni 1966. Frackbröllop i Uppsala domkyrka med kyrkans krona. Efteråt kommer de på att ingen av dem ville ha kyrkbröllop, men höll god min för att de trodde att den andre ville.

Hon äter p-piller. Eftersom hon är medicinstudent hör hon till de allra första som får pröva. Men efter bröllopet slutar hon. Hon längtar efter barn, men inget händer.

Inte förrän de är på semester i Egypten, de vet båda att det nu deras barn avlas. Han är till en början måttligt road. Är det slut på friden nu, skriver han i sin dagbok.

Men hon är lycklig, och när värkarna kommer ringer hon sin mor innan de far till BB. De har annars inte särskilt bra kontakt. Dottern föds klockan tolv på dagen efter en relativt lätt förlossning. Han har suttit bredvid hela tiden, känt på hennes mage när värkarna skulle komma och gett lustgas just när de kulminerar. Han fotograferar också, med stark koncentration. Bilderna blir knivskarpa och perfekta.

När barnet är tio dagar gammalt börjar hon på en ny kurs. Hon cyklar hem på rasterna för att amma. Han sitter hemma och skriver på sin avhandling. De har barnflickor.

Han disputerar 1972, och kort efteråt flyttar de till en liten värmländsk ort för att hon ska göra AT. Hon är den andra att bli färdig i sin kurs, fast hon fött barn.

De har en outtalad överenskommelse. Hon ska försörja honom tills han blir professor. För det ska han bli.

Det är nog ungefär nu det börjar gnissla. Hon söker en bekräftelse som han inte kan ge. Han förstår inte. Hon kan inte uttrycka det. Hon träffar en gammal bekant. Det skvallras.

De flyttar till nästa stad. Efter en tid börjar han veckopendla till Göteborg medan hon och dottern bor kvar. En maskerad skilsmässa, inser han efteråt.

1974 flyttar de allihop till Göteborg, till en nybyggd vacker lägenhet högst upp i ett hus nära Linnégatan. Nu ska allt bli bra, tänker han. Vad hon tänker vet han inte.

På sensommaren 1975 lånar de en segelbåt i en vecka. De har vita tygkepsar alla tre, som han har textat på i tusch. På hans står det Kapten, på hennes Styrman, på dotterns Matros. Efteråt bygger han en pappersmodell av båten. Dottern sparar den i flera år.

När de kommer hem talar hon om att hon vill skiljas. Hon har träffat en annan, men det är inte bara därför. Ett märkligt samtal utspinner sig, och för första gången är hon ärlig, och för första gången börjar han faktiskt förstå. Förstå mer än hon tror. Att hon har varit otrogen, massor av gånger. Men också att hon har känt sig underlägsen, saknat något, känt sig oälskad. Och han ser tydligt att det också har varit så. Han har en del i det. Redan nu inser han det han långt senare kommer att formulera: hon var otrogen mot mig, men aldrig någonsin illojal.

Men han är förstås bitter och ledsen över att det nu är för sent. Han får ingen chans att ändra, att gottgöra, att rätta till.

Maktbalansen har skiftat. Det var alltid hon som älskade mer. Nu går hon. Han är tillintetgjord. Utkastad. Dottern stannar förstås hos mamma. Om det blir det aldrig någon diskussion.

I trettiofem år har de varit skilda. De har utvecklats var och en åt sitt håll och är idag så olika som två personer kan vara. De träffas regelbundet, inte alltid genom dottern. De har roligt tillsammans. Han undviker nogsamt att tala om skilsmässan, av erfarenhet vet han att det kan få katastrofala följder.

De är ännu i någon mening varandras stora kärlekar.

Mina föräldrar

På hösten 1962 träffas två studenter i Uppsala. Hon är en gladlynt, pratsam och resolut brunett med potatisnäsa och påfallande snygga ben. Han är lång, med höknäsa och bruna ögon.

Näsorna är viktiga. Så småningom hittar de på sagor om två kaniner. Hon är Brednos och han är Långnos. Det dröjer ännu några år tills de får en Lillnos.

Ända från början är det hon som vill mer. Han påminner inte så lite om hennes far, som hon avgudar. De skojar om det ibland. Hon är vansinnigt förälskad. Han är hennes ideal. Så bildad, så intelligent.

Han tycker att hon är rolig och trevlig. Han försöker uppfostra henne lite, få henne att läsa Dostojevskij och Sartre. Det där med kärlek och passion begriper han sig inte riktigt på. Att någon skulle älska honom över allt annat, det förstår han absolut inte. Han som inte duger något särskilt till.

Sexuellt vill det sig aldrig riktigt. Han är för oerfaren och hon är för hämmad. Snart är positionerna låsta. Förmodligen börjar hon redan nu att söka bekräftelse från andra.

Men de talar aldrig om det. Istället förlovar de sig, och gifter sig i juni 1966. Frackbröllop i Uppsala domkyrka med kyrkans krona. Efteråt kommer de på att ingen av dem ville ha kyrkbröllop, men höll god min för att de trodde att den andre ville.

Hon äter p-piller. Eftersom hon är medicinstudent hör hon till de allra första som får pröva. Men efter bröllopet slutar hon. Hon längtar efter barn, men inget händer.

Inte förrän de är på semester i Egypten, de vet båda att det nu deras barn avlas. Han är till en början måttligt road. Är det slut på friden nu, skriver han i sin dagbok.

Men hon är lycklig, och när värkarna kommer ringer hon sin mor innan de far till BB. De har annars inte särskilt bra kontakt. Dottern föds klockan tolv på dagen efter en relativt lätt förlossning. Han har suttit bredvid hela tiden, känt på hennes mage när värkarna skulle komma och gett lustgas just när de kulminerar. Han fotograferar också, med stark koncentration. Bilderna blir knivskarpa och perfekta.

När barnet är tio dagar gammalt börjar hon på en ny kurs. Hon cyklar hem på rasterna för att amma. Han sitter hemma och skriver på sin avhandling. De har barnflickor.

Han disputerar 1972, och kort efteråt flyttar de till en liten värmländsk ort för att hon ska göra AT. Hon är den andra att bli färdig i sin kurs, fast hon fött barn.

De har en outtalad överenskommelse. Hon ska försörja honom tills han blir professor. För det ska han bli.

Det är nog ungefär nu det börjar gnissla. Hon söker en bekräftelse som han inte kan ge. Han förstår inte. Hon kan inte uttrycka det. Hon träffar en gammal bekant. Det skvallras.

De flyttar till nästa stad. Efter en tid börjar han veckopendla till Göteborg medan hon och dottern bor kvar. En maskerad skilsmässa, inser han efteråt.

1974 flyttar de allihop till Göteborg, till en nybyggd vacker lägenhet högst upp i ett hus nära Linnégatan. Nu ska allt bli bra, tänker han. Vad hon tänker vet han inte.

På sensommaren 1975 lånar de en segelbåt i en vecka. De har vita tygkepsar alla tre, som han har textat på i tusch. På hans står det Kapten, på hennes Styrman, på dotterns Matros. Efteråt bygger han en pappersmodell av båten. Dottern sparar den i flera år.

När de kommer hem talar hon om att hon vill skiljas. Hon har träffat en annan, men det är inte bara därför. Ett märkligt samtal utspinner sig, och för första gången är hon ärlig, och för första gången börjar han faktiskt förstå. Förstå mer än hon tror. Att hon har varit otrogen, massor av gånger. Men också att hon har känt sig underlägsen, saknat något, känt sig oälskad. Och han ser tydligt att det också har varit så. Han har en del i det. Redan nu inser han det han långt senare kommer att formulera: hon var otrogen mot mig, men aldrig någonsin illojal.

Men han är förstås bitter och ledsen över att det nu är för sent. Han får ingen chans att ändra, att gottgöra, att rätta till.

Maktbalansen har skiftat. Det var alltid hon som älskade mer. Nu går hon. Han är tillintetgjord. Utkastad. Dottern stannar förstås hos mamma. Om det blir det aldrig någon diskussion.

I trettiofem år har de varit skilda. De har utvecklats var och en åt sitt håll och är idag så olika som två personer kan vara. De träffas regelbundet, inte alltid genom dottern. De har roligt tillsammans. Han undviker nogsamt att tala om skilsmässan, av erfarenhet vet han att det kan få katastrofala följder.

De är ännu i någon mening varandras stora kärlekar.

Vettig läkare

Igår var vi hos barnläkaren som neonatal remitterat oss till. Eftersom Y hade ett par svåra luftvägsinfektioner under förra vintern och eftersom han är prematur behövdes en extra koll.

Jag hade laddat upp, och väl där öppnade jag dammluckorna och beklagade mig över sömnsituationen, och bad om en allergiutredning. Y har varit dålig i magen i nästan två månader. Ibland på nätterna skriker han som om han hade verkligt ont. Han klöser sig i öronen, gnider ansiktet mot kudden, dunkar huvudet i sänggaveln, sparkar, fäktar och slår omkring sig.

Nu är han dessutom förkyld och hostig. Men lungorna var perfekta. Och öronen som han river så i alldeles rena. Hon kände på magen, ingen anmärkning. Han växer bra, väger över tio kilo nu.

Läkaren verkade ganska bedårad, och sa något om att vi verkligen haft tur, både han och vi.

Men han ska testas för glutenintolerans i alla fall. Annars enades vi om att nattstöket mycket väl kan vara otrygghet, fast han verkar så trygg på dagen. Och hon sa med skärpa att vi inte ska ha dåligt samvete för att han sover hos oss. Han är ju en liten pojke än, han kan allt behöva ha mamma och pappa nära ett bra tag till.

Precis vad O och jag själva kommit fram till. Men det är skönt att få stöd.

Dock måste jag skärpa mig med att komma i säng på kvällarna, och ta en och annan natt i gästrummet.

Vettig läkare

Igår var vi hos barnläkaren som neonatal remitterat oss till. Eftersom Y hade ett par svåra luftvägsinfektioner under förra vintern och eftersom han är prematur behövdes en extra koll.

Jag hade laddat upp, och väl där öppnade jag dammluckorna och beklagade mig över sömnsituationen, och bad om en allergiutredning. Y har varit dålig i magen i nästan två månader. Ibland på nätterna skriker han som om han hade verkligt ont. Han klöser sig i öronen, gnider ansiktet mot kudden, dunkar huvudet i sänggaveln, sparkar, fäktar och slår omkring sig.

Nu är han dessutom förkyld och hostig. Men lungorna var perfekta. Och öronen som han river så i alldeles rena. Hon kände på magen, ingen anmärkning. Han växer bra, väger över tio kilo nu.

Läkaren verkade ganska bedårad, och sa något om att vi verkligen haft tur, både han och vi.

Men han ska testas för glutenintolerans i alla fall. Annars enades vi om att nattstöket mycket väl kan vara otrygghet, fast han verkar så trygg på dagen. Och hon sa med skärpa att vi inte ska ha dåligt samvete för att han sover hos oss. Han är ju en liten pojke än, han kan allt behöva ha mamma och pappa nära ett bra tag till.

Precis vad O och jag själva kommit fram till. Men det är skönt att få stöd.

Dock måste jag skärpa mig med att komma i säng på kvällarna, och ta en och annan natt i gästrummet.

Hur kan man älska att åka tunnelbana?

O, det är så enkelt så.

Om man har tillbringat dagen tillsammans med en förkyld och gnällig ettåring. Som varken kan gå eller prata och som är frustrerad över detta. Som klättrar upp på kökssstolarna tjugo gånger och ramlar ner tre. Som är välsignat tyst i tio ljuvliga minuter, medan han häller ut sin välling i sängen.

Om sällskapet kompletteras på eftermiddagen med en fyraåring som sannerligen kan prata. Oavbrutet. Han vill ha svar också. Samtidigt som ettåringen blåser i blockflöjt och plingar med en koreansk leksakstelefon.

Då är det inget mindre än underbart att efter middagen ge sig ut i kyla, blåst och halka och sätta sig på ett halvtomt tunnelbanetåg och läsa en bok.

Hur kan man älska att åka tunnelbana?

O, det är så enkelt så.

Om man har tillbringat dagen tillsammans med en förkyld och gnällig ettåring. Som varken kan gå eller prata och som är frustrerad över detta. Som klättrar upp på kökssstolarna tjugo gånger och ramlar ner tre. Som är välsignat tyst i tio ljuvliga minuter, medan han häller ut sin välling i sängen.

Om sällskapet kompletteras på eftermiddagen med en fyraåring som sannerligen kan prata. Oavbrutet. Han vill ha svar också. Samtidigt som ettåringen blåser i blockflöjt och plingar med en koreansk leksakstelefon.

Då är det inget mindre än underbart att efter middagen ge sig ut i kyla, blåst och halka och sätta sig på ett halvtomt tunnelbanetåg och läsa en bok.

Familjen AB

Eller ekvationen som inte går ihop.

Jag får tid för mig själv. Inte tillräckligt mycket, men ändå. Kören, lite träning. Någon timme på kvällen framför TV:n eller datorn. Eller med en bok.

Yngste sonen Y och jag har mycket tid tillsammans. Merparten är inte alls på hans villkor, men åtminstone ibland ser jag till att sätta mig på golvet bredvid honom och låta honom bestämma. Klättra på mig, prata om leksakerna. Umgås på bebisvis.

Q, min äldste, är nog den som får mest just nu. Efter senaste attacken av svartsjuka har jag prioriterat honom. I lördags var vi på lekgympa tillsammans. I söndags på dockteater. Efteråt fikade vi och läste saga. Kvällens lässtund är helig.

Ändå känner jag ett hål av saknad. Efter min man, min vän sedan nästan tjugo år. Jag längtar efter att prata om något annat än vardagen och hur den ska sys ihop. Jag vill ventilera min jobbångest, socialdemokratins framtid, senaste tjafset i körens styrelse, och en massa annat.

Men just nu går det inte ihop.

Familjen AB

Eller ekvationen som inte går ihop.

Jag får tid för mig själv. Inte tillräckligt mycket, men ändå. Kören, lite träning. Någon timme på kvällen framför TV:n eller datorn. Eller med en bok.

Yngste sonen Y och jag har mycket tid tillsammans. Merparten är inte alls på hans villkor, men åtminstone ibland ser jag till att sätta mig på golvet bredvid honom och låta honom bestämma. Klättra på mig, prata om leksakerna. Umgås på bebisvis.

Q, min äldste, är nog den som får mest just nu. Efter senaste attacken av svartsjuka har jag prioriterat honom. I lördags var vi på lekgympa tillsammans. I söndags på dockteater. Efteråt fikade vi och läste saga. Kvällens lässtund är helig.

Ändå känner jag ett hål av saknad. Efter min man, min vän sedan nästan tjugo år. Jag längtar efter att prata om något annat än vardagen och hur den ska sys ihop. Jag vill ventilera min jobbångest, socialdemokratins framtid, senaste tjafset i körens styrelse, och en massa annat.

Men just nu går det inte ihop.