Mina föräldrar

På hösten 1962 träffas två studenter i Uppsala. Hon är en gladlynt, pratsam och resolut brunett med potatisnäsa och påfallande snygga ben. Han är lång, med höknäsa och bruna ögon.

Näsorna är viktiga. Så småningom hittar de på sagor om två kaniner. Hon är Brednos och han är Långnos. Det dröjer ännu några år tills de får en Lillnos.

Ända från början är det hon som vill mer. Han påminner inte så lite om hennes far, som hon avgudar. De skojar om det ibland. Hon är vansinnigt förälskad. Han är hennes ideal. Så bildad, så intelligent.

Han tycker att hon är rolig och trevlig. Han försöker uppfostra henne lite, få henne att läsa Dostojevskij och Sartre. Det där med kärlek och passion begriper han sig inte riktigt på. Att någon skulle älska honom över allt annat, det förstår han absolut inte. Han som inte duger något särskilt till.

Sexuellt vill det sig aldrig riktigt. Han är för oerfaren och hon är för hämmad. Snart är positionerna låsta. Förmodligen börjar hon redan nu att söka bekräftelse från andra.

Men de talar aldrig om det. Istället förlovar de sig, och gifter sig i juni 1966. Frackbröllop i Uppsala domkyrka med kyrkans krona. Efteråt kommer de på att ingen av dem ville ha kyrkbröllop, men höll god min för att de trodde att den andre ville.

Hon äter p-piller. Eftersom hon är medicinstudent hör hon till de allra första som får pröva. Men efter bröllopet slutar hon. Hon längtar efter barn, men inget händer.

Inte förrän de är på semester i Egypten, de vet båda att det nu deras barn avlas. Han är till en början måttligt road. Är det slut på friden nu, skriver han i sin dagbok.

Men hon är lycklig, och när värkarna kommer ringer hon sin mor innan de far till BB. De har annars inte särskilt bra kontakt. Dottern föds klockan tolv på dagen efter en relativt lätt förlossning. Han har suttit bredvid hela tiden, känt på hennes mage när värkarna skulle komma och gett lustgas just när de kulminerar. Han fotograferar också, med stark koncentration. Bilderna blir knivskarpa och perfekta.

När barnet är tio dagar gammalt börjar hon på en ny kurs. Hon cyklar hem på rasterna för att amma. Han sitter hemma och skriver på sin avhandling. De har barnflickor.

Han disputerar 1972, och kort efteråt flyttar de till en liten värmländsk ort för att hon ska göra AT. Hon är den andra att bli färdig i sin kurs, fast hon fött barn.

De har en outtalad överenskommelse. Hon ska försörja honom tills han blir professor. För det ska han bli.

Det är nog ungefär nu det börjar gnissla. Hon söker en bekräftelse som han inte kan ge. Han förstår inte. Hon kan inte uttrycka det. Hon träffar en gammal bekant. Det skvallras.

De flyttar till nästa stad. Efter en tid börjar han veckopendla till Göteborg medan hon och dottern bor kvar. En maskerad skilsmässa, inser han efteråt.

1974 flyttar de allihop till Göteborg, till en nybyggd vacker lägenhet högst upp i ett hus nära Linnégatan. Nu ska allt bli bra, tänker han. Vad hon tänker vet han inte.

På sensommaren 1975 lånar de en segelbåt i en vecka. De har vita tygkepsar alla tre, som han har textat på i tusch. På hans står det Kapten, på hennes Styrman, på dotterns Matros. Efteråt bygger han en pappersmodell av båten. Dottern sparar den i flera år.

När de kommer hem talar hon om att hon vill skiljas. Hon har träffat en annan, men det är inte bara därför. Ett märkligt samtal utspinner sig, och för första gången är hon ärlig, och för första gången börjar han faktiskt förstå. Förstå mer än hon tror. Att hon har varit otrogen, massor av gånger. Men också att hon har känt sig underlägsen, saknat något, känt sig oälskad. Och han ser tydligt att det också har varit så. Han har en del i det. Redan nu inser han det han långt senare kommer att formulera: hon var otrogen mot mig, men aldrig någonsin illojal.

Men han är förstås bitter och ledsen över att det nu är för sent. Han får ingen chans att ändra, att gottgöra, att rätta till.

Maktbalansen har skiftat. Det var alltid hon som älskade mer. Nu går hon. Han är tillintetgjord. Utkastad. Dottern stannar förstås hos mamma. Om det blir det aldrig någon diskussion.

I trettiofem år har de varit skilda. De har utvecklats var och en åt sitt håll och är idag så olika som två personer kan vara. De träffas regelbundet, inte alltid genom dottern. De har roligt tillsammans. Han undviker nogsamt att tala om skilsmässan, av erfarenhet vet han att det kan få katastrofala följder.

De är ännu i någon mening varandras stora kärlekar.