Imorgon kommer mamma hit och stannar ett par dagar. Det var ett tag sedan sist. Efter Lucia åker jag och pojkarna och hälsar på henne i en vecka.
(Jul firar vi på skilda håll. Hon hade nog hemskt gärna velat att vi kom till Göteborg, men jag orkar faktiskt inte. Sedan några år tillbaka håller jag benhårt på en enda jultradition: jag vill stanna hemma. Vem som vill är välkommen att hälsa på, bara jag slipper resa någonstans.)
Veckorna efter vårt förra besök i oktober grubblade jag mycket på vår relation, närmare bestämt varför det låser sig mellan henne och mig just nu när styvfar är dålig. Sedan reste mamma bort i ett par veckor, ända till Japan faktiskt, och det blev en paus i kontakten och därmed också funderandet. Men nu är hon hemma igen, och imorgon kommer hon hit.
Jag vet att jag inte bär ansvaret för hur hon mår, och jag vet att hon explicit inte kräver tröst eller stöd av mig, men på något konstigt sätt så känner jag mig ändå så makalöst otillräcklig för att jag inte kan hjälpa henne. Samtidigt så är jag också oerhört irriterad på hennes självömkande attityd, så okarakteristisk för henne. Vad man än säger så är det fel. Det är som att hon inte VILL tröstas. Bara gnälla.
Över det hela svävar dessutom insikten att det förmodligen var precis så hon kände inför min sorg över min dåvarande barnlöshet.
Rent konkret har jag lite svårt att med god min svälja hennes litanior över hur bunden och låst hon känner sig, över hur jobbigt det är att hälsa på styvfar varje dag. Jo, men du var i Korea i våras i två veckor, är just hemkommen från Japan i två, och ska till Thailand i tre i januari. Plus ett antal veckor här i Stockholm för att hälsa på oss.
Och: du får åtminstone sova på nätterna.
Och: förutom timmen hos styvfar och transporten till honom, disponerar du din dag precis som du vill. Det var jävligt länge sedan jag gjorde det.
Nej, det säger jag förstås inte. Det är knappt jag tänker det, medvetet. Men undermedvetet finns det där.
Dessutom har det blivit bättre. Det har varit värre. I somras fick han permanent plats på ett boende. När han bodde hemma var hon konstant orolig för att han skulle ramla, när han var tillfälligt inlagd var hon orolig för att han skulle skickas hem. Nu har han sitt rum där han trivs. Personalen älskar honom. De har ordnat ett piano i matsalen så att han kan spela varje dag. Det finns faktiskt ljusglimtar.
Men nej. Jag kommenterar att fönstren i styvfars rum är stora, rummet är ljust och utsikten är vacker. Ja, men tapeterna är så fula och det är så slitet.
Skulle du kunna kombinera det dagliga besöket med något du tycker är roligt eller som ändå måste göras? Motionera i den vackra parken? Nej. Motionerar gör jag hellre hemma.
Du verkar ha mått bra av att jobba i somras, säger jag till henne, för det är vad jag ser. Att två dagars arbete i veckan livade upp henne. Undra på det, hon trivdes ju med sitt jobb. Nejdå, suckade hon. Det är bara för att jag har det så förfärligt.
Allt, allt, ALLT ska relateras till det faktum att hennes make är urgammal och inte bor hemma längre. Ett faktum som inte kommit som en överraskning för någon. Jag har hittills fräst åt alla som påpekat att hon borde ha vetat vad hon gav sig in på när hon valde en 26 år äldre man.
Men innerst inne har jag väl alltid tänkt så själv.
Jag har en teori, faktiskt. Jag har ju varit med under hela deras relation, och jag undrar om inte mamma för ganska länge sedan ångrade sitt val. Jag tror att det hände redan när min syster var liten. För det finns saker i hennes beteende idag som jag så väl känner igen från min uppväxt. Resandet. Oftast på egen hand eller med väninnor. Undrar hur många resor hon och styvfar gjort tillsammans de senaste tjugo åren?
Hon flyr undan och har alltid gjort det. Men hemma tar hon på sig en mask. Med forcerad röst kallar hon honom älskling. Försäkrar mig (fast jag inte frågat) att hon aldrig ångrat sitt val. O vad vi har haft roligt tillsammans!
Detta behåller jag förstås för mig själv. Det finns absolut ingen mening med att försöka diskutera det med mamma. Men sorgligt är det, och jag tycker både synd om henne och är arg på henne.
Ingen bra kombination.
Till sannolik skillnad från din mamma har du insikt i dina känslor och var de kommer ifrån.
SvaraRaderaVill människor bli tröstade? Hjälpta?
De måste vilja det, annars går det man säger, hur klokt det än kan vara, rakt förbi.
Utöver det som verkligen var anledning till irritation, som att personalen var obegåvad, lat och okänslig, kunde min mamma ägna eoner av energi åt att irritera sig över petitesser på hemmet min mormor var på.
Men det är klokt av dig att låta din mamma ha kvar sin livslögn. Hon har ju valt att ta konsekvenserna av sitt val den här gången, kanske med insikt om att hon inte ville upprepa mönstret från första äktenskapet.
Det är klart att rent objektivt kan man förvänta sig med större sannolikhet att den som gifter sig med en äldre partner kan hamna i just din mammas situation. Men det är väl en tämligen meningslös observation. Vilket du förstås för länge sedan konstaterat och därför fnyser åt den som drar upp den frågan.
Men det sätt som du kan hjälpa din mamma på är genom att ge henne de här perioderna av annat liv, med barnbarnen och dig. Det gör du ju. Terapeut för din mamma kan du inte vara. Och för var gång du inte kommer ihop dig med henne om något som ni i alla fall inte kan reda ut, eller som inte förtjänar en diskussion, har du hjälpt er lite till.
Annanann skriver klokt och jag kan inte annat än att skicka med en stor kram. Jag har inga klokheter att bidra med utöver vad hon skriver.
SvaraRaderaMammor och döttrar, det är en svår kombination, det.
Pust, dessa gnällspikar, gisses vad de kan förpesta våra liv. Det finns bara ett motmedel; nolltolerans. Lättare sagt än gjort. Men orkar man hålla ut, så funkar det! Gnällspiken blir ofta skitsur när han/hon får mothugg. Att gnälla är ju (ofta) deras enda sätt att kommunicera. Men, man gör dom bara en otjänst genom att tiga, lyssna och lida. Då göds gnället till ältande. Suck, när grammofonskivan "ältning" fastnat finns det ingen återvändo. Då och då drömmer jag om att slå mina närstående i huvudet med nåt stort och mjukt. Kanske en gigantisk hammare av frigolit. Chocken och smulorna skulle få dom att hicka till, och (kanske) sluta älta/gnälla en stund
SvaraRaderaKramisar från Krickan
Ibland är det skönt att bara få gnälla lite och kanske är det omedvetet en klagolåt för att hon sen ska kunna känna frid när styvfar inte finns mer. Alla har ju hört hur hon ojjat sig och hur jobbigt hon haft det. Då kan hon kanske känna att hon kan unna sig att resa mer och släppa lös sig själv igen efter att banden kapats...
SvaraRaderaÅ ja vad det är svårt med mammarelationen! Särskilt när det finns så många likheter på gott och på ont som man får se i vitögat...jag är också både arg på och tycker synd om min mamma. Jag älskar henne och jag vill komma loss från henne. Hon vill se mig självständig och hon vill binda mig till sig. Jag vill se henne tillfreds med sitt liv och jag vill själv få slippa ha dåligt samvete. Hinner vi, innan åren våra liv överlappas är ute?
SvaraRaderaJag har inte riktigt kommit till ro i min relation till mamma, tror jag, annars skulle jag inte reta mig så på henne. Jag hoppas att jag gör det så småningom.
SvaraRaderaDet är trösterika ord ni skriver. Kanske ska jag helt enkelt koncentrera mig på att undvika samtalsämnen som jag vet är infekterade och anstränga mig för att ha trevligt med henne istället. För det går faktiskt. Om vi pratar om neutrala saker, böcker t ex. Men fallgroparna är många, förstås.
Och en kritisk framgångsfaktor är att umgänget ska vara nyktert, allra helst helvitt. Det konstaterade jag vid förra besöket. Jag har bara inte samlat mod att kräva detta ännu.