Hur kan man älska att åka tunnelbana?

O, det är så enkelt så.

Om man har tillbringat dagen tillsammans med en förkyld och gnällig ettåring. Som varken kan gå eller prata och som är frustrerad över detta. Som klättrar upp på kökssstolarna tjugo gånger och ramlar ner tre. Som är välsignat tyst i tio ljuvliga minuter, medan han häller ut sin välling i sängen.

Om sällskapet kompletteras på eftermiddagen med en fyraåring som sannerligen kan prata. Oavbrutet. Han vill ha svar också. Samtidigt som ettåringen blåser i blockflöjt och plingar med en koreansk leksakstelefon.

Då är det inget mindre än underbart att efter middagen ge sig ut i kyla, blåst och halka och sätta sig på ett halvtomt tunnelbanetåg och läsa en bok.