Eller ekvationen som inte går ihop.
Jag får tid för mig själv. Inte tillräckligt mycket, men ändå. Kören, lite träning. Någon timme på kvällen framför TV:n eller datorn. Eller med en bok.
Yngste sonen Y och jag har mycket tid tillsammans. Merparten är inte alls på hans villkor, men åtminstone ibland ser jag till att sätta mig på golvet bredvid honom och låta honom bestämma. Klättra på mig, prata om leksakerna. Umgås på bebisvis.
Q, min äldste, är nog den som får mest just nu. Efter senaste attacken av svartsjuka har jag prioriterat honom. I lördags var vi på lekgympa tillsammans. I söndags på dockteater. Efteråt fikade vi och läste saga. Kvällens lässtund är helig.
Ändå känner jag ett hål av saknad. Efter min man, min vän sedan nästan tjugo år. Jag längtar efter att prata om något annat än vardagen och hur den ska sys ihop. Jag vill ventilera min jobbångest, socialdemokratins framtid, senaste tjafset i körens styrelse, och en massa annat.
Men just nu går det inte ihop.
Det låter som en bra sak att längta efter, trots allt. Fast inte hur länge som helst, förstås.
SvaraRaderaKan inte mamma/mormor eller syster/moster bjuda på barnvakt som tillåter en lång och trevlig lördagslunch på lokal?
Åh gud, ja. Precis som du skriver, precis så känner jag också. Och då är vi ändå separerade och allt är sårigt. Fy fan vad jag längtar efter sådana samtal.
SvaraRadera