Hela livet är en tävling

Det är sent, jag är trött, och jag borde kanske inte skriva det här, men jag behöver få det ur mig.

Redan vid förra årets vistelse på Sommarön hade jag ett inlägg i tankarna, om den ständigt pågående tävlingen mellan kusinen och mig. När vi är här på ön blir umgänget relativt intensivt, under resten av året har vi bara mejlkontakt.

Umgänget är ganska nytt, under flera år låg relationen på is. Detta av skäl som jag inte orkar gå in på nu, men de finns beskrivna lite här och var i bloggen, troligen under etiketten Familj och släkt.

Men nu är den återupptagen, relationen alltså, och vi är båda måna om att den ska funka någorlunda, eftersom vi planerar att ta över husen på Sommarön ihop. Vi ska inte samäga, vi kommer att ha varsitt hus, varsin fastighet, men vi kommer att vara närmaste grannar. Vi måste alltså hålla sams.

Det tror jag också att vi kommer att göra. Fast just nu retar jag mig något alldeles ofantligt på henne.

Retade mig gjorde jag under många år, på hennes beskäftighet och förnumstighet och vetabästmentalitet, babblighet och tillgjordhet. Men de senaste åren, när vi plötsligt blev vänner igen, återupptäckte jag och gladdes över hennes goda sidor, för de finns och de är många.

Under förra sommaren tänkte jag mer än en gång att jag borde inspireras av henne i attityden till Sommarön. Hon är bra på att tänka utanför lådan, att inte fastna i gamla hjulspår, att se saker från den ljusa sidan. Hon är enastående driftig och energisk. Om någon riktar in henne åt rätt håll blir effekten fantastisk. (Var jag lite stygg nu?)

Så  känner jag förvisso fortfarande, men efter två veckors grannliv håller jag på att bli tokig. Inte bara på henne utan även mig själv. Att jag bryr mig. Att jag inte kan sätta mig över det.

Hon jobbar hårt - och lyckas ganska bra - på att iscensätta den perfekta semestern, det perfekta familjelivet, den perfekta barndomen, den perfekta kroppen, det perfekta umgänget. Hon bakar småkakor ideligen. I den kassa ugnen på Sommarön, i köket där diskbänken är låg och det inte finns en ordentlig diskho. Fast hemma i stan fikar de aldrig, säger hon. (Själv köper jag Ballerinakex till mina barn. Och äter hälften själv. Jag älskar att fika.) Hon bakar fantamig till och med eget knäckebröd!

Å andra sidan hade hon gott kunnat fika lite mer, för när jag springer mina ynkliga fyra kilometer och är stolt över det, springer hon fjorton. När hon kommer hem gör hon massor av armhävningar. Självklart på fötterna. Självklart fullt synlig från vårt köksfönster.

Hon gör fantastiska mackor till sina barn när vi åker på badutflykt. Eller så steker hon pannkakor.

Varje morgon går hon ner och badar, hur kallt det än är. Hennes solbränna är perfekt, hennes ben och ljumskar är hårlösa. (Som tonåring var jag oerhört avundsjuk på hennes hudton, hon blev jämnt och vackert brun medan jag bara blev röd. Det hårlösa är jag mindre avundsjuk på, jag är för lat för den arbetsinsats som krävs.)

Överhuvudtaget tycks hennes liv bestå av många överbyggnader, konstruktioner, måsten och axiom. På Sommarön är TV, dator och dataspel bannlyst. På semestern har hon totalt mejl- och internetförbud.

Fast jag inte vill det, fast jag inte vill leva styrd av ängslan över vad andra ska tycka, fast jag ända sedan jag var liten övat mig i att strunta i vad andra tycker, dras jag med.

Hon råkar se en kofta jag stickar, och kommenterar hur huslig jag är. En oskyldig kommentar, men när den kommer från henne blir det genast något mer. Jo, att kunna sticka är nog fint i hennes ögon. Det kan inte hon, något jag kan imponera med. En arena där jag vinner.

Jag sjunger mer än vanligt de här dagarna, så att andra hör, fast jag låtsas ju att det är för mig själv eller för barnen. Det brukar jag inte göra annars. Ännu en arena, kusin har aldrig kunnat sjunga. Det vet jag så väl, vi känner ju varann från födseln.

Sedan inser jag vad jag håller på med och skäms. Inte inför henne, utan för mig själv. Jag blir någon jag inte vill vara.

Jag gillar ju mig själv och mitt liv, precis som det är.

Jag begriper inte riktigt varifrån de kommer, de här tävlingsimpulserna. Eller jo, det gör jag ju, jag känner väl igen dem, de är ekon från min uppväxt. Men nu? Är det bara jag som känner dem eller gör hon det också? Eller lever hon med dem jämt?

På sätt och vis är vi som systrar i den här konkurrensen. Vi är precis jämnåriga, lekte jämt tillsammans hela somrarna. Jämfördes alltid med varann. Kusin var avundsjuk på mig när vi växte upp, har hon berättat, hon tyckte att jag hade allt hon inte hade, först senare förstod hon att mitt liv inte heller var helt enkelt.

Imorgon kommer min syster hit, min riktiga syster, som jag aldrig tävlat med och varit mycket lite avundsjuk på. Kanske för att det skiljer elva år mellan oss, men inte bara. Jag längtar efter henne.

Utan titel

Den vackraste dagen som sommaren ger

Det kommer ett sms till O:s telefon, att nu har cancern nått levern. Hon är inlagd och ej kontaktbar. Inget mer finns att göra, förutom att torka upp resterna av maken, han som sms:ar, när allt är över.

Vi gråter lite och går sedan på promenad och plockar hallon och kantareller. Smultron hittar vi också, sommarens sista. De är mörkröda och lite torra men fulla av smak.

Det är så overkligt. Vår vän D kommer aldrig mer att känna solen på ryggen eller se havet blåna i ögonen. Medan hon går genom dödsskuggans dal - eller snarare är det väl hennes make som gör det - sitter jag på en sten och dricker kaffe med mina söner i knät. Doften av Q:s solvarma nackhår. Fjunen på Y:s kind i motljuset. Plötsligt är allt så starkt, så intensivt.

D, vet du något, känner du något? Jag tänker på dig. Om jag kunde göra vägen lättare.

Dagen blir så perfekt en sommardag kan vara. Solen strålar från en molnfri himmel, men blir aldrig för het eftersom det blåser en mild bris. På eftermiddagen tar O med sig barnen på fiske medan jag springer en tur.

Ängsblommorna är overkligt vackra. Har jag någonsin sett blåare blåklockor, större ängsvädd? Mitt i solskenet bryter snyftningarna fram. Ingen mer än fåren ser mig snora.

Vi äter middag ute, honungsgräset vajar i vinden. När Y somnat och Q gått för att leka dricker vi mer vin och gråter lite till.

Nu när de trötta sova

Det luktar gulmåra i rummet, den somrigaste doft jag vet. Jag har plockat den, den står i en vas i fönstret tillsammans med blåklockor, strandtrift och rölleka. Rutan är svart men jag vet att gräset utanför är honungsgult och gungar i vinden. Om jag släcker lampan och reser mig upp ser jag en fyr glimma grönt i fjärran.

De sover, de mina. Barnen är trötta efter att ha lekt och lekt och lekt hela kvällen med sysslingarna. O är trött efter dagarna hos våra vänner, det var svårt men han tror att han var till hjälp. Jag är övertygad om att han var det.

Imorse utbrast Q: "Jag är så glad, för idag ska vi åka till Sommarön!".

Imorgon är den första av många sommarödagar.

Dubbla budskap

Nu har jag sovit på saken (om än ganska dåligt, varje gång jag vände mig vaknade jag av smärtan i ryggen, och Y vaknade säkert tre gånger på natten ocn ropade på pappa, och Q väckte mig en gång när han ville krypa ner hos mig) och tror mig veta mer precist vad det är i umgänget med mamma som dränerar mig. Det är de dubbla budskap hon hela tiden skickar.

Egentligen är det rätt märkligt att hon kommer undan med det. Att hon inte märker det själv är väl en sak, men varje människa med en gnutta känsla för logik (hon är omgiven av människor med mer än en gnutta, däribland jag) borde direkt slå ner på hennes inkonsekvenser.

För samtidigt som hon oupphörligen pratar om hur mycket hon saknar mina söner och önskar att hon kunde träffa dem mer, och därigenom ger mig lite dåligt samvete för att jag inte reser oftare med dem till henne, och därutöver ger mig ganska rejält dåligt samvete för att vi aldrig bor hos henne när vi alla fyra besöker Göteborg, vilket är tämligen ogrundat eftersom hon inte ens med bästa vilja kan sägas ha sängplatser åt oss alla, samtidigt med detta klagar hon tämligen ohejdat över hur arbetsamt det är när jag och pojkarna är på besök. Fast när jag försöker sätta fingret på det besvärliga, viker hon undan.

I onsdags kväll när det stod klart att O behövde åka bort, ringde jag mamma för att höra om hon var hemma i helgen och om det passade att jag och pojkarna kom. Alternativet hade varit att stanna i svärmors tomma lägenhet i ett par dagar, vilket i och för sig hade gått bra. Dock hade vi varit utan bil och därmed något strandsatta, svärmor bor en bit utanför stan och mamma mer centralt.

Den som tror att hon skulle bli entusiastisk tror fel, det blev hon inte alls, det var både nja och njo och njä och kanske och behöver tänka på saken innan hon ringde tillbaka och välkomnade oss. Detta i sig säger jag inget om, jag gillar själv inte att få mina cirklar rubbade även om jag är mer flexibel än mamma. Det är kombinationen av gnäll över att vi aldrig bor hos henne, med oviljan att ställa upp när det verkligen gäller, som jag inte klarar av.

Det praktiska hindret var att min ingifta moster skulle komma på besök på lördagen och stanna över natten. Sängplatserna, återigen. Jag föreslog att jag och pojkarna skulle åka tillbaka till svärmor efter att ha hälsat på moster, vilket mamma först inte ville höra talas om, men gav sig efter ett tag. (Jag vet dessutom av erfarenhet att moster blir minst lika fyllesentimental som mamma, så en blöt och kletig lördagskväll i deras sällskap undviker jag helst).

Sålunda var det praktiska löst. Därefter messade jag vännen L som var hemma och ville bjuda på både fika och middag. Vi skulle alltså vara ur vägen hela torsdagens eftermiddag och kväll. Men nej! Middag hade mamma planerat, köttfärssås till barnen och pannbiff till oss. Men L bjuder på middag, försökte jag, då slipper du tänka på det och får ledigt ikväll, pannbiffen kan vi väl ta imorgon. Mamma blev besviken och förklarade att hon sett fram emot middag tillsammans. Jag gav förstås med mig och tackade nej till L.

Mamma erbjöd sig att skjutsa oss dit, och efter viss tvekan även att hämta oss. Vi avlevererades hos L där vi tillbringade några trevliga timmar, och sedan kom mamma och hämtade. I bilen pustade hon över allt skjutsande och körande, och att nu skulle hon ställa sig och laga dubbla middagar, BÅDE köttfärssås och pannbiff. Jamen, vi hade ju kunnat äta hos L, hon erbjöd sig ju! Nej, jag menar inte att beklaga mig.

Inte?

Sådär håller det på. I efterhand har jag svårt att minnas replikskiftena, och de jag minns ter sig så triviala och poänglösa i skrift. Men när det händer, sticker det.

Som innan vi åkte till L. Där skulle vi vara klockan tre, och medan mamma handlade mat, gick pojkarna och jag till en lekplats för att rasta dem lite. Halv tre skulle vi ses hemma. Fem i halv tre ringer mamma, vi är precis i porten. Hon ringer för att meddela att hon glömde åka till Apoteket, det gör hon nu och är tillbaka om en halvtimme eller så. Nej, säger jag bestämt och olikt mig i umgänget med henne, mer likt min syster, det får du göra sedan, vi sa ju klockan tre till L. Då blir hon - inte precis sur, det ligger inte för mamma, mycket kan man säga om henne, men långsint och tjurig är hon inte, men lite putt och störd. Hon är inte van att bli emotsagd, det är så tydligt.

Jag tror att den fatala kombinationen är hennes bestämda sätt, vanan att dominera och köra över, med hennes egen upplevelse av att på olika sätt vara fångad och ofri. Själv tycker hon att hon ägnat hela sitt liv att tjäna andra. Vi andra tycker att vi dominerats av henne.

På kvällen när jag fått ungarna i säng tar jag en långpromenad för att klara tankarna. Jag ska inte ha vin ikväll, säger jag till mamma, som blir förvånad men svarar att då ska inte hon heller ha. Jag ringer min syster medan jag går, och pratar av mig. Hon förstår, som alltid. Hennes kommentar är att mamma börjar bli gammal, kanske är oviljan till anpassning och spontanitet ett utslag av det? Vi pratar om alkoholen, och min syster säger osentimentalt att det är klart att hon smygsuper, hon blir ju alltid så himla påverkad. Vi undrar tillsammans om mamma kommer att fortsätta vara nykter under kvällen.

Efter en timmes prat och promenad lägger vi på, och jag mår mycket bättre. Jag inser att min syster har rätt när hon säger att mamma är jätteglad att vi är hos henne. Fast hon samtidigt tycker att det är jobbigt, vilket hon inte vill eller kan erkänna, och så blir det hela konstigt.

Jag kommer tillbaka och mamma har öppnat en öl. Men bara en, och vi får en trevlig kväll tillsammans.

Navigera

Jag sitter med ett djävulskt ryggskott, ett glas vin och en skål godis i svärmors tv-stol och pustar ut efter tre dagar hos mamma. Svärmor är bortrest, O är kvar hos vännerna och kommer imorgon. Barnen sover efter en maratonnattning, Y höll ut ända till halv tio.

Det känns som att jag har lagt det mesta av min kraft de senaste dagarna på att undvika grundstötningar. Anpassa mig, vara smidig. Det sorgliga är att jag är nästan säker på att mamma känner likadant.

Jag borde skriva ner några replikskiften, om inte så att jag kommer ihåg dem så att jag inte blir likadan själv om trettio år. Men jag orkar fan inte.

Nejnejnejnej

Semestern börjar olycksbådande likt förra årets. Nästan på dagen för ett år sedan, då vi packade och stökade inför resan till Sommarön, kom beskedet att en god vän fått bröstcancer. Behandling inleddes, prognosen var god.

Nu är den tillbaka och prognosen är långt mindre god. Vännen är inlagd, vännens make håller nätt och jämnt ihop. O har rest till dem för att vara det stöd han kan vara.

Istället för att vara på väg till Sommarön är jag hemma hos mamma. Om det finns mycket att säga, men inte nu.

Jag tänker, ja vad tänker jag? Storsint och småaktigt omvartannat. Jag är stolt över min man som är en sådan vän man kallar på när man är i yttersta nöd. En klippa är han. Jag är frustrerad över att inte kunna vara med och hjälpa. Jag är oändligt sorgsen för mina vänners skull. Jag är småaktigt besviken över att värdefulla semesterdagar rinner bort. O behövs där han är, men också vi behöver honom. Jag är besluten att göra det bästa av det. Jag är tacksam över att sönernas reaktion på uteblivet Lisebergsbesök och uppskjuten resa till Sommarön var - hurra, vi får åka till mormor! Jag är irriterad och besviken på mamma som krånglar och måste lirkas med när saker inte sker på hennes villkor. Jag har dåligt samvete över denna irritation, eftersom hon ju ändå ställer upp. Jag känner en överväldigande längtan efter pappa. Eller min syster.

Det var väl ungefär det hela. Jo, en gnutta dödsskräck känner jag också. Den isande vinden. Det var inte vi, inte den här gången.

Vänskap

I mitt liv är vänskapen sorgligt försummad just nu. Barn, man, jobb, ett par egna intressen (sång, stickning, böcker) samt de gemensamma (sommarhus) tar all tid och kraft och ibland lite till.

Jag påminns om det när jag läser Suziluz' fina inlägg, en ögonblicksbild - eller fler - av vänskap.

Jag påmindes om det igår när min bästis L ringde. Jag satt på bussen på väg hem från jobbet och bakgrundsbullret gjorde det egentligen omöjligt att prata. Men det gick inte att lägga på, vi hade så mycket att säga. Hon berättade om ett besök på dotterns nya dagis, att hon häpnat över att man alldeles utan att diskutera eller ifrågasätta tar med ungarna på jul- och påskspel i kyrkan. Men alla muslimska barn stannar förstås hemma. Hur ser ett påskspel ut, funderade vi, de visar väl inte korsfästelsen i alla fall? Vi pratade vidare om religion och att islam växer, idén om treenigheten stöter bort många halvljumma kristna. Undra på det, själv har jag alltid stört mig på Jesus. En gud som är en öm och kärleksfull (låt vara stundvis tankspridd, ouppmärksam och frånvarande) far har jag inga problem med, men den där Jesus? Vars kött och blod man dessutom ska idka kannibalism på.

Poff, säger det och telefonen dör. Det dröjer en stund innan vi får kontakt igen. Det var när jag började häda, förstås, säger jag, och vi skrattar gott. Sedan ska jag av och behöver båda händerna och kan inte prata mer.

Vänskap, nedprioriterad. I väntan på andra tider.

Fast sedan tänker jag att jag tillbringar en inte oansenlig tid med att skriva på min egen och läsa andras bloggar och kommentera där. Och vad är det om inte vänskap, fast i ett annat format?

Flest dödsannonser vinner?

Mamma är på besök för att ta hand om pojkarna den sista veckan innan vi går på semester. Hon medförde G-P, och både O och jag noterade samma sak: på västkusten har det visst gått inflation i antalet dödsannonser.

Detta är ett fenomen som inte alls förekommer i DN eller SvD, men i G-P tycks det vara kutym att en persons frånfälle annonseras inte bara med en eller två utan upp till fem, sex annonser. Det är den närmaste familjen (ibland uppdelad: make/maka + barn samt barn + barnbarn), syskon, arbetskamrater, vänner.

Avsikten är väl antagligen att visa hur oerhört älskad och saknad personen är. Fast jag får snarare motsatt intryck, något känns lurt. Kan man inte samsas om samma annons? För mig handlar en dödsannons mer om den bortgångne personen än de sörjande. Syftet med den måste ju vara att meddela de som inte redan vet, inte att omvandla familjesidan till ett slags klotterplank där alla får vara med och berätta hur ledsna de är. (Det är sånt internet finns till för.)

Själv är jag knasig nog att ibland fundera över vilken dikt jag skulle vilja ha i min egen annons. Vet ännu inte riktigt, och det är väl förmodligen ett hälsotecken. Det blir definitivt inte en av de av begravningsbyråerna rekommenderade. Jolo om Dagerman  Alf Henrikson om Jolo - huvet under armen, Helga! - (något alldeles oväntat sker) och Setterling (jag satt som harens unge när han kom) är ju fina, fast uttjatade. Standardramsorna av okänd författare (mor har räckt ut handen, far har fattat den, på den andra stranden, mötas de igen) är bara gräsliga.

Farmor, värmländska i själ och hjärta och kynne, och dessutom naturdyrkare, fick förstås Fröding. Pappa och jag valde.

Natten är nära och solskenet rymmer
Ser du på tjärnet hur töcknet står
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer
Snart över skogarne mörkret rår

Morfar Y, min älskade läsande morfar, fick Karlfeldt. Om det står det på annan plats här i bloggen. Själv valde han denna till sin äldste son, som gick bort efter många års alkoholmissbruk:

Jag kommer av ett brusand' hav
på rätta glädjestranden
min kropp han lägges ned i grav
men Gud upptager anden.
Från mörker flyttar jag till ljus,
från armod till Guds rika hus,
från oro till god vila.

Från oro till god vila. Kan det sägas bättre? Dessutom trodde både morfar och morbror på den där guden som utsatte dem för många prövningar.

Min kära vän Rwandamamman, som jag inte kände väl men saknar, hade i sin annons ett citat av Karen Blixen: I had a farm in Africa.. Jag är så säker man kan vara utan att veta, på att hon valde det själv.

Men jag önskar så att hon sluppit göra det valet i förtid.

Konvalescentsöndag

Jag hade tänkt sitta på gården och skriva ett ganska långt inlägg men eftersom sladden till min laptop är spårlöst borta och batteriet i densamma nästan urladdat, sitter jag nu inomhus och skriver ett kortare.

Jag har varit mer eller mindre sjuk i två veckor nu, de senaste dagarna mer. Troligen är det två förkylningar vägg i vägg som avlöst varann. I fredags kväll var jag halvdöd, så täppt och snorig och tjostig och hostig att jag knappt visste vad jag hette.

Men redan igår mådde jag bättre. Och inatt när först Q, sedan Y vaknade och hostade och grät, panikslagna och med andnöd, kunde jag lugna dem med att det skulle gå över. Snart. De fick Bricanyl som verkade häpnadsväckande snabbt, båda ungarna somnade som efter ett klubbslag och låg sedan och lät som smärre tröskverk när de andades. Men de andades. Och de sov.

Klockan sex vaknade jag av ett förskräckligt rumsterande från Q:s rum. Rullgardinen var uppdragen, Q stod naken framför byrån i färd med att klä på sig. "Jag mår mycket bättre, nu vill jag gå upp!". Jag lyckades övertyga honom om att krypa ner i sängen med mig en liten stund och försöka sova lite till. Bara litelite, en liten stund. Han somnade om, och jag med.

Det kändes som fem sekunder, men det var nog efter nästan en timme som jag väcktes av en glad liten röst i mitt öra: "Morron jag!" Det var förstås Y, lika pigg och frisk han. Och då fick jag kapitulera, då var det faktiskt morgon.

(Nä, inte riktigt. Min tappre man tog morgonpasset som han i stort sett alltid gör, och jag sov ett par timmar till.)

Det är bara att konstatera att mina gossar har betydligt bättre återhämtningsförmåga än jag. Nu är de med sin far och badar, jo faktiskt, trots att all snuva och hosta inte är borta. Jag läser tidningen, löser korsord och bloggar. Ska vika tvätt och städa köket också.

Snart.