Dubbla budskap

Nu har jag sovit på saken (om än ganska dåligt, varje gång jag vände mig vaknade jag av smärtan i ryggen, och Y vaknade säkert tre gånger på natten ocn ropade på pappa, och Q väckte mig en gång när han ville krypa ner hos mig) och tror mig veta mer precist vad det är i umgänget med mamma som dränerar mig. Det är de dubbla budskap hon hela tiden skickar.

Egentligen är det rätt märkligt att hon kommer undan med det. Att hon inte märker det själv är väl en sak, men varje människa med en gnutta känsla för logik (hon är omgiven av människor med mer än en gnutta, däribland jag) borde direkt slå ner på hennes inkonsekvenser.

För samtidigt som hon oupphörligen pratar om hur mycket hon saknar mina söner och önskar att hon kunde träffa dem mer, och därigenom ger mig lite dåligt samvete för att jag inte reser oftare med dem till henne, och därutöver ger mig ganska rejält dåligt samvete för att vi aldrig bor hos henne när vi alla fyra besöker Göteborg, vilket är tämligen ogrundat eftersom hon inte ens med bästa vilja kan sägas ha sängplatser åt oss alla, samtidigt med detta klagar hon tämligen ohejdat över hur arbetsamt det är när jag och pojkarna är på besök. Fast när jag försöker sätta fingret på det besvärliga, viker hon undan.

I onsdags kväll när det stod klart att O behövde åka bort, ringde jag mamma för att höra om hon var hemma i helgen och om det passade att jag och pojkarna kom. Alternativet hade varit att stanna i svärmors tomma lägenhet i ett par dagar, vilket i och för sig hade gått bra. Dock hade vi varit utan bil och därmed något strandsatta, svärmor bor en bit utanför stan och mamma mer centralt.

Den som tror att hon skulle bli entusiastisk tror fel, det blev hon inte alls, det var både nja och njo och njä och kanske och behöver tänka på saken innan hon ringde tillbaka och välkomnade oss. Detta i sig säger jag inget om, jag gillar själv inte att få mina cirklar rubbade även om jag är mer flexibel än mamma. Det är kombinationen av gnäll över att vi aldrig bor hos henne, med oviljan att ställa upp när det verkligen gäller, som jag inte klarar av.

Det praktiska hindret var att min ingifta moster skulle komma på besök på lördagen och stanna över natten. Sängplatserna, återigen. Jag föreslog att jag och pojkarna skulle åka tillbaka till svärmor efter att ha hälsat på moster, vilket mamma först inte ville höra talas om, men gav sig efter ett tag. (Jag vet dessutom av erfarenhet att moster blir minst lika fyllesentimental som mamma, så en blöt och kletig lördagskväll i deras sällskap undviker jag helst).

Sålunda var det praktiska löst. Därefter messade jag vännen L som var hemma och ville bjuda på både fika och middag. Vi skulle alltså vara ur vägen hela torsdagens eftermiddag och kväll. Men nej! Middag hade mamma planerat, köttfärssås till barnen och pannbiff till oss. Men L bjuder på middag, försökte jag, då slipper du tänka på det och får ledigt ikväll, pannbiffen kan vi väl ta imorgon. Mamma blev besviken och förklarade att hon sett fram emot middag tillsammans. Jag gav förstås med mig och tackade nej till L.

Mamma erbjöd sig att skjutsa oss dit, och efter viss tvekan även att hämta oss. Vi avlevererades hos L där vi tillbringade några trevliga timmar, och sedan kom mamma och hämtade. I bilen pustade hon över allt skjutsande och körande, och att nu skulle hon ställa sig och laga dubbla middagar, BÅDE köttfärssås och pannbiff. Jamen, vi hade ju kunnat äta hos L, hon erbjöd sig ju! Nej, jag menar inte att beklaga mig.

Inte?

Sådär håller det på. I efterhand har jag svårt att minnas replikskiftena, och de jag minns ter sig så triviala och poänglösa i skrift. Men när det händer, sticker det.

Som innan vi åkte till L. Där skulle vi vara klockan tre, och medan mamma handlade mat, gick pojkarna och jag till en lekplats för att rasta dem lite. Halv tre skulle vi ses hemma. Fem i halv tre ringer mamma, vi är precis i porten. Hon ringer för att meddela att hon glömde åka till Apoteket, det gör hon nu och är tillbaka om en halvtimme eller så. Nej, säger jag bestämt och olikt mig i umgänget med henne, mer likt min syster, det får du göra sedan, vi sa ju klockan tre till L. Då blir hon - inte precis sur, det ligger inte för mamma, mycket kan man säga om henne, men långsint och tjurig är hon inte, men lite putt och störd. Hon är inte van att bli emotsagd, det är så tydligt.

Jag tror att den fatala kombinationen är hennes bestämda sätt, vanan att dominera och köra över, med hennes egen upplevelse av att på olika sätt vara fångad och ofri. Själv tycker hon att hon ägnat hela sitt liv att tjäna andra. Vi andra tycker att vi dominerats av henne.

På kvällen när jag fått ungarna i säng tar jag en långpromenad för att klara tankarna. Jag ska inte ha vin ikväll, säger jag till mamma, som blir förvånad men svarar att då ska inte hon heller ha. Jag ringer min syster medan jag går, och pratar av mig. Hon förstår, som alltid. Hennes kommentar är att mamma börjar bli gammal, kanske är oviljan till anpassning och spontanitet ett utslag av det? Vi pratar om alkoholen, och min syster säger osentimentalt att det är klart att hon smygsuper, hon blir ju alltid så himla påverkad. Vi undrar tillsammans om mamma kommer att fortsätta vara nykter under kvällen.

Efter en timmes prat och promenad lägger vi på, och jag mår mycket bättre. Jag inser att min syster har rätt när hon säger att mamma är jätteglad att vi är hos henne. Fast hon samtidigt tycker att det är jobbigt, vilket hon inte vill eller kan erkänna, och så blir det hela konstigt.

Jag kommer tillbaka och mamma har öppnat en öl. Men bara en, och vi får en trevlig kväll tillsammans.