Hela livet är en tävling

Det är sent, jag är trött, och jag borde kanske inte skriva det här, men jag behöver få det ur mig.

Redan vid förra årets vistelse på Sommarön hade jag ett inlägg i tankarna, om den ständigt pågående tävlingen mellan kusinen och mig. När vi är här på ön blir umgänget relativt intensivt, under resten av året har vi bara mejlkontakt.

Umgänget är ganska nytt, under flera år låg relationen på is. Detta av skäl som jag inte orkar gå in på nu, men de finns beskrivna lite här och var i bloggen, troligen under etiketten Familj och släkt.

Men nu är den återupptagen, relationen alltså, och vi är båda måna om att den ska funka någorlunda, eftersom vi planerar att ta över husen på Sommarön ihop. Vi ska inte samäga, vi kommer att ha varsitt hus, varsin fastighet, men vi kommer att vara närmaste grannar. Vi måste alltså hålla sams.

Det tror jag också att vi kommer att göra. Fast just nu retar jag mig något alldeles ofantligt på henne.

Retade mig gjorde jag under många år, på hennes beskäftighet och förnumstighet och vetabästmentalitet, babblighet och tillgjordhet. Men de senaste åren, när vi plötsligt blev vänner igen, återupptäckte jag och gladdes över hennes goda sidor, för de finns och de är många.

Under förra sommaren tänkte jag mer än en gång att jag borde inspireras av henne i attityden till Sommarön. Hon är bra på att tänka utanför lådan, att inte fastna i gamla hjulspår, att se saker från den ljusa sidan. Hon är enastående driftig och energisk. Om någon riktar in henne åt rätt håll blir effekten fantastisk. (Var jag lite stygg nu?)

Så  känner jag förvisso fortfarande, men efter två veckors grannliv håller jag på att bli tokig. Inte bara på henne utan även mig själv. Att jag bryr mig. Att jag inte kan sätta mig över det.

Hon jobbar hårt - och lyckas ganska bra - på att iscensätta den perfekta semestern, det perfekta familjelivet, den perfekta barndomen, den perfekta kroppen, det perfekta umgänget. Hon bakar småkakor ideligen. I den kassa ugnen på Sommarön, i köket där diskbänken är låg och det inte finns en ordentlig diskho. Fast hemma i stan fikar de aldrig, säger hon. (Själv köper jag Ballerinakex till mina barn. Och äter hälften själv. Jag älskar att fika.) Hon bakar fantamig till och med eget knäckebröd!

Å andra sidan hade hon gott kunnat fika lite mer, för när jag springer mina ynkliga fyra kilometer och är stolt över det, springer hon fjorton. När hon kommer hem gör hon massor av armhävningar. Självklart på fötterna. Självklart fullt synlig från vårt köksfönster.

Hon gör fantastiska mackor till sina barn när vi åker på badutflykt. Eller så steker hon pannkakor.

Varje morgon går hon ner och badar, hur kallt det än är. Hennes solbränna är perfekt, hennes ben och ljumskar är hårlösa. (Som tonåring var jag oerhört avundsjuk på hennes hudton, hon blev jämnt och vackert brun medan jag bara blev röd. Det hårlösa är jag mindre avundsjuk på, jag är för lat för den arbetsinsats som krävs.)

Överhuvudtaget tycks hennes liv bestå av många överbyggnader, konstruktioner, måsten och axiom. På Sommarön är TV, dator och dataspel bannlyst. På semestern har hon totalt mejl- och internetförbud.

Fast jag inte vill det, fast jag inte vill leva styrd av ängslan över vad andra ska tycka, fast jag ända sedan jag var liten övat mig i att strunta i vad andra tycker, dras jag med.

Hon råkar se en kofta jag stickar, och kommenterar hur huslig jag är. En oskyldig kommentar, men när den kommer från henne blir det genast något mer. Jo, att kunna sticka är nog fint i hennes ögon. Det kan inte hon, något jag kan imponera med. En arena där jag vinner.

Jag sjunger mer än vanligt de här dagarna, så att andra hör, fast jag låtsas ju att det är för mig själv eller för barnen. Det brukar jag inte göra annars. Ännu en arena, kusin har aldrig kunnat sjunga. Det vet jag så väl, vi känner ju varann från födseln.

Sedan inser jag vad jag håller på med och skäms. Inte inför henne, utan för mig själv. Jag blir någon jag inte vill vara.

Jag gillar ju mig själv och mitt liv, precis som det är.

Jag begriper inte riktigt varifrån de kommer, de här tävlingsimpulserna. Eller jo, det gör jag ju, jag känner väl igen dem, de är ekon från min uppväxt. Men nu? Är det bara jag som känner dem eller gör hon det också? Eller lever hon med dem jämt?

På sätt och vis är vi som systrar i den här konkurrensen. Vi är precis jämnåriga, lekte jämt tillsammans hela somrarna. Jämfördes alltid med varann. Kusin var avundsjuk på mig när vi växte upp, har hon berättat, hon tyckte att jag hade allt hon inte hade, först senare förstod hon att mitt liv inte heller var helt enkelt.

Imorgon kommer min syster hit, min riktiga syster, som jag aldrig tävlat med och varit mycket lite avundsjuk på. Kanske för att det skiljer elva år mellan oss, men inte bara. Jag längtar efter henne.