Först är det ett jävla liv. De puttas, sparkar efter varann, sträcker sig för att utdela tjuvnyp. Den lille häver upp gallskrik som får blodet att isas, öronen att krulla sig, fadern att ryta. Den store ormar sig och gör fula grimaser vid varje tillrättavisning.
Så sker miraklet. Fråga mig inte hur det sker, för visste jag skulle jag framkalla det oftare. Men plötsligt har Q ett helt annat tonfall, talar med smeksamt instruerande röst till Y, som jublar bifall åt alla förslag.
När jag skriver detta har de just tagit med gosedjuren ut på utflykt, efter att ha lekt bakom stängd dörr i en halvtimme. När jag kikade på dem låg de i sängen och Q läste monsterbok för Y.
Underverk, inget mindre.
Det är i detta ständiga växlande mellan krig och försoning som man blir människa. Jag är ibland lite tveksam till om vi som inte har några syskon verkligen tillägnat oss social kompetens...
SvaraRaderaDet der husker jeg fra jeg og mine søsken var små. Det var en evig runddans av intens krangling og så, helt plutselig, total idyll. Det drev foreldrene mine til vanvidd mange ganger, særlig far, husker jeg. Kan ikke si at jeg vet hva som gjorde at det kunne snu så raskt, men jeg husker godt at jeg av og til hadde inderlig lyst til å erte og plage lillesøster (tre år yngre) og at jeg gjorde det til gangs. Heldigvis har ikke forholdet vårt tatt varig skade av det, men jeg vet jeg kunne være ordentlig fæl mot henne. Akk ja. Det er visst slik det er å være nokså jevnaldrende søsken. I alle fall for de fleste.
SvaraRaderaP.S. Jeg husker godt mange (og tomme) trusler om å sette oss av i veikanten når vi var på ferie og det gikk hett for seg i baksetet. Stakkars foreldre...