Det kommer ett sms till O:s telefon, att nu har cancern nått levern. Hon är inlagd och ej kontaktbar. Inget mer finns att göra, förutom att torka upp resterna av maken, han som sms:ar, när allt är över.
Vi gråter lite och går sedan på promenad och plockar hallon och kantareller. Smultron hittar vi också, sommarens sista. De är mörkröda och lite torra men fulla av smak.
Det är så overkligt. Vår vän D kommer aldrig mer att känna solen på ryggen eller se havet blåna i ögonen. Medan hon går genom dödsskuggans dal - eller snarare är det väl hennes make som gör det - sitter jag på en sten och dricker kaffe med mina söner i knät. Doften av Q:s solvarma nackhår. Fjunen på Y:s kind i motljuset. Plötsligt är allt så starkt, så intensivt.
D, vet du något, känner du något? Jag tänker på dig. Om jag kunde göra vägen lättare.
Dagen blir så perfekt en sommardag kan vara. Solen strålar från en molnfri himmel, men blir aldrig för het eftersom det blåser en mild bris. På eftermiddagen tar O med sig barnen på fiske medan jag springer en tur.
Ängsblommorna är overkligt vackra. Har jag någonsin sett blåare blåklockor, större ängsvädd? Mitt i solskenet bryter snyftningarna fram. Ingen mer än fåren ser mig snora.
Vi äter middag ute, honungsgräset vajar i vinden. När Y somnat och Q gått för att leka dricker vi mer vin och gråter lite till.
Vi gråter lite och går sedan på promenad och plockar hallon och kantareller. Smultron hittar vi också, sommarens sista. De är mörkröda och lite torra men fulla av smak.
Det är så overkligt. Vår vän D kommer aldrig mer att känna solen på ryggen eller se havet blåna i ögonen. Medan hon går genom dödsskuggans dal - eller snarare är det väl hennes make som gör det - sitter jag på en sten och dricker kaffe med mina söner i knät. Doften av Q:s solvarma nackhår. Fjunen på Y:s kind i motljuset. Plötsligt är allt så starkt, så intensivt.
D, vet du något, känner du något? Jag tänker på dig. Om jag kunde göra vägen lättare.
Dagen blir så perfekt en sommardag kan vara. Solen strålar från en molnfri himmel, men blir aldrig för het eftersom det blåser en mild bris. På eftermiddagen tar O med sig barnen på fiske medan jag springer en tur.
Ängsblommorna är overkligt vackra. Har jag någonsin sett blåare blåklockor, större ängsvädd? Mitt i solskenet bryter snyftningarna fram. Ingen mer än fåren ser mig snora.
Vi äter middag ute, honungsgräset vajar i vinden. När Y somnat och Q gått för att leka dricker vi mer vin och gråter lite till.
Åh, så sorgligt. Du kan inte göra hennes väg lättare, men du och O kan finnas för hennes man, och barn om det finns några. Men det vet ni ju redan.
SvaraRaderaSnyft vad ledsamt, läser ofta din blogg och blir ofta gripen av det du skriver. Orkekramar till er!
SvaraRaderaDet fan inte rättvist! Livet alltså. Det inser man ju längre man lever. En vän till mig miste alldeles nyligen sin man. Helt oväntat. Olycka. Så jävla onödigt! Han lämnade efter sig en fru och två barn på 2,5 och 5 år. Jag grät då och jag gråter fortfarande. Man önskar att saker och ting kunnat vara annorlunda. Man förbannar sin maktlöshet. Man önskar att man kunde hjälpa. Det enda man kan är att visa att man finns där. För dem. Det känns så futtigt, men jag tror ändå att det är något de som sörjer mest känner. Iallafall hoppas man det eftersom det är det enda man kan göra.
SvaraRaderaKramar till dig och O och era vänner!!!!!
Det är bara att gråta, det är liksom inget annat att göra.
SvaraRaderaLåt mig räcka er en trave virtuella näsdukar.
Beklagar verkligen, så frkutansvärt sorgligt.
SvaraRaderaSå sorgligt, så gripande!
SvaraRaderaFy fan vad jävligt.
SvaraRaderaLivet är en berg- och dalbana, mer eller mindre varje dag. Kanske ligger den största utmaningen i att härda ut det som är eländigt och insupa varje millisekund av det som är underbart....
SvaraRaderaHur som helst, inget är rättvist...någonsin...
Å. För två år sen läste jag "Kärlek i cancerns tid" av Anders Sundin, om hur hans fru dör i cancer. Raktigenomm vidrigt. Jag grät så att jag tappade andan.
SvaraRaderaStor kram
från Anka
Jag vet, Anka, jag har också läst den, jättehemsk! Näe, av alla jävliga sjukdomar alltså.
SvaraRaderaI söndags eftermiddag dog D. Som jag har förstått det en relativt fridfull död. Man kan inte säga att det finns fördelar med att det går snabbt, för det gör det inte, men det är nog om möjligt ännu värre när det går långsamt. Tror jag. Hemskt är det i varje fall.