Jag var ute och sprang igår. Nu blommar konvaljerna. För några år sedan sjöng vi det här stycket i kören, och Frödings dikt som jag läst så många gånger men aldrig gillat, drabbade mig med full kraft.
Vilken musik i orden som trädde fram först när jag fick en melodi att sjunga dem på. Vilken lek med vokaler, ljusa och mörka, att u och ö kan låta så vackra:
Kung Liljekonvalje av dungen
kung Liljekonvalje är vit som snö
nu sörjer unga kungen
prinsessan liljekonvaljemö
Nästa strof är nästan ännu vackrare, där är det s-ljudet som alternerar med u och ä:
Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt
Och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.
Dessutom är musiken fantastiskt vacker. Jag som annars fnyser åt nationalromantik golvas av det här stycket. Underbar film också, som visar noterna samtidigt med musiken.
Så, färdignördat för denna gång.
2012-05-30
Surkus
Jag kan gå med på vad som helst, sa Pippi. Men om jag kan gå med på surkus vet jag inte, för jag vet inte vad det är för något. Gör det ont?
Nej, ont gjorde det inte (annat än i plånboken). Två gossar som satt som tända ljus i nästan två timmar fast föreställningen höll på till långt efter läggdags.
Lycka.
Lycka.
2012-05-29
Törs jag läsa?
Jag tycks ha sovit med huvudet under kudden, för jag har helt missat att en av mina favoriter, P.D. James, har skrivit en fortsättning på en annan favorit.
Men törs jag verkligen läsa den? Det känns som en garanterad besvikelse.
(Apropå Stolthet och fördom, en favorit jag både vill och inte vill läsa en fortsättning på är förstås Maken av Gun-Britt Sundström. Fast hon är ju upptagen med att göra lysande översättningar numera.)
Men törs jag verkligen läsa den? Det känns som en garanterad besvikelse.
(Apropå Stolthet och fördom, en favorit jag både vill och inte vill läsa en fortsättning på är förstås Maken av Gun-Britt Sundström. Fast hon är ju upptagen med att göra lysande översättningar numera.)
Sverige!
Ja, Björn Söder, detta är Sverige. Mina barn är Sverige. Min svåger och hans föräldrar är Sverige. Kvinnorna på bussen och gubbarna på bänkarna runt torget är också Sverige. Korvgubben och fruktförsäljaren och busschauffören.
Get fucking used to it.
Get fucking used to it.
2012-05-25
Åtta saker jag är bra på
Nä, dags att sluta fila på inlägget som annannan inspirerade mig till. Ha, nedan påstår jag att jag är bra på att både avsluta och jobba lagom mycket med saker, upp till bevis! Se här, åtta saker jag är bra på:
1 Hitta, se och uppskatta skönhet i mina omgivningar, företrädesvis sådan som utgörs av träd, blommor och vatten. Så här års är det inte svårt. För några veckor sedan tog jag en omväg för att titta på den allé av körsbärsträd som jag trodde skulle blomma. Det gjorde de, alldeles överdådigt. Det tjatas i tidningarna om körsbärsträden i Kungsan, men de kan knappast slå allén ute i hooden. Tristast tänkbara förortsgata med gråa hyreshusfasader välsignas med skummande körsbärsblom några dagar varje år. Kontrasten mellan grå tristess och rosa ljuvlighet är oslagbar.
2 Krama, pussa, kela med och trösta mina barn. Det är jag riktigt bra på. Kanske är det därför som båda mina barn är väldigt lättröstade, de gråter sällan någon längre stund när de har slagit sig eller är ledsna. Om en pojke pockar på uppmärksamhet och jag har något annat för mig brukar jag tänka på att det förmodligen bara är några år till som de vill kramas och sitta i knät (sitta nätet, på Y-språk). Då är det lätt att lägga göromålen åt sidan. Hur jag ska stå ut när om jag om några år inte får klappa och snusa på deras hår (eller när håret är fullt med frisyrgunk) kan jag knappt föreställa mig. Kan man buteljera doften så att jag överlever? (Får nu läskiga associationer till romanen Parfymen.)
3 Läsa, både tyst och högt. Jag läser snabbt och ganska mycket, tycker jag själv åtminstone. Det brukar bli 80-100 böcker per år, fast då räknar jag inte alla omläsningar av gamla barnböcker och deckare. Läsning är per definition avkoppling för mig och inte alls associerat med prestige eller snobberi. Att det kan vara det hade jag inte ens tänkt på förrän en god vän förra sommaren kommenterade att hon inte gärna vill bli sedd läsande Agatha Christie. Sånt bekymrar inte mig. Min VD häpnade när han såg Zlatans självbiografi sticka upp ur min väska, nu blir jag besviken på dig, sa han. Lika besviken på honom blev jag, vad är det för trams. Jag replikerade snorkigt att jag vill förstå min samtid, och då blev han faktiskt svarslös. Utöver egen läsning läser jag varje kväll för något av mina barn (och tillhör tydligen därmed en minoritet). Det är roligt, och fast jag läst de flesta böcker vi har mer än en gång, vissa uppemot tjugo, så tröttnar jag sällan. Det kan bero på att jag valt och köpt de flesta själv.
4 Jag är resolut och handlingskraftig och, tror jag, ganska orädd. När jag har bestämt mig för något genomför jag det nästan alltid. Om jag har starka åsikter i någon fråga håller jag sällan inne med dem. Baksidan med detta är att jag kan bli oerhört frustrerad när en situation av någon anledning inte går att påverka. Då biter jag på naglarna och klättrar på väggarna och ältar, tjatar och beklagar mig. (Ofrivillig barnlöshet, ringer det en klocka?) Nyligen fick jag en bra fråga på en jobbintervju: var på skalan mellan fort-och-fel och aldrig-få-tummen-ur hamnar du? Definitivt närmare fort-och-fel. Fast grejen är att det ju sällan blir så himla fel. Och när det någon gång blir det kan man gå tillbaks och rätta till. Nästan alltid.
5 Nästa punkt hänger ihop med ovanstående: jag är bra på att förlägga min prestation på en lagom nivå. Jag är noggrann, men långt ifrån perfektionist. Good enough är mitt mantra. Liksom generalism. Jag skulle aldrig kunna bli specialist eller expert på något. Att kunna lite om mycket är min melodi. Delvis hänger detta ihop med negativa egenskaper lättja och otålighet, jag tröttnar ganska snabbt. Men turligt nog är jag också en typisk avslutare som gillar att bli färdig med saker, knyta ihop säckar och stänga lådor.
6 Jag är allmänbildad. Det är få som slår mig i TP eller frågesport. Men jag har en akilleshäl: idrott och sport. Å andra sidan är O bra på det, så jag tror att vi skulle kunna bli ett radarpar i På spåret. I alla fall stönar vi högt och gärna över de stackars tävlandes okunskap. (Att de inte visste att Who Wants to Live Forever är ledmotivet i Highlander! Och ändå vann de!) (För att inte tala om det imbecilla Är du lika smart som en femteklassare? Å andra sidan måste jag erkänna att en stor del av min bildning inhämtades ungefär vid denna ålder.)
7 Jag är bra på att sätta ord på känslor. Både i ord och skrift. Nog om det.
8 Ännu en punkt som hänger ihop med den ovan. Jag visar mig för världen som den jag är, på gott och ont. Jag är dålig på och ointresserad av att förställa mig. Detta stod klart för mig när jag var ganska ung vilket förstås var ett visst problem då. Men det har också vissa fördelar. Jag och min man var relativt unga när vi träffades, 21 och 24 år, och en orsak till att det har hållit mellan oss tror jag är att vi från första början lärde känna varandras riktiga jag. Vi är lika i det avseendet, vi gör oss inte till. Därmed är vi tidvis rätt ocharmiga också.
1 Hitta, se och uppskatta skönhet i mina omgivningar, företrädesvis sådan som utgörs av träd, blommor och vatten. Så här års är det inte svårt. För några veckor sedan tog jag en omväg för att titta på den allé av körsbärsträd som jag trodde skulle blomma. Det gjorde de, alldeles överdådigt. Det tjatas i tidningarna om körsbärsträden i Kungsan, men de kan knappast slå allén ute i hooden. Tristast tänkbara förortsgata med gråa hyreshusfasader välsignas med skummande körsbärsblom några dagar varje år. Kontrasten mellan grå tristess och rosa ljuvlighet är oslagbar.
2 Krama, pussa, kela med och trösta mina barn. Det är jag riktigt bra på. Kanske är det därför som båda mina barn är väldigt lättröstade, de gråter sällan någon längre stund när de har slagit sig eller är ledsna. Om en pojke pockar på uppmärksamhet och jag har något annat för mig brukar jag tänka på att det förmodligen bara är några år till som de vill kramas och sitta i knät (sitta nätet, på Y-språk). Då är det lätt att lägga göromålen åt sidan. Hur jag ska stå ut när om jag om några år inte får klappa och snusa på deras hår (eller när håret är fullt med frisyrgunk) kan jag knappt föreställa mig. Kan man buteljera doften så att jag överlever? (Får nu läskiga associationer till romanen Parfymen.)
3 Läsa, både tyst och högt. Jag läser snabbt och ganska mycket, tycker jag själv åtminstone. Det brukar bli 80-100 böcker per år, fast då räknar jag inte alla omläsningar av gamla barnböcker och deckare. Läsning är per definition avkoppling för mig och inte alls associerat med prestige eller snobberi. Att det kan vara det hade jag inte ens tänkt på förrän en god vän förra sommaren kommenterade att hon inte gärna vill bli sedd läsande Agatha Christie. Sånt bekymrar inte mig. Min VD häpnade när han såg Zlatans självbiografi sticka upp ur min väska, nu blir jag besviken på dig, sa han. Lika besviken på honom blev jag, vad är det för trams. Jag replikerade snorkigt att jag vill förstå min samtid, och då blev han faktiskt svarslös. Utöver egen läsning läser jag varje kväll för något av mina barn (och tillhör tydligen därmed en minoritet). Det är roligt, och fast jag läst de flesta böcker vi har mer än en gång, vissa uppemot tjugo, så tröttnar jag sällan. Det kan bero på att jag valt och köpt de flesta själv.
4 Jag är resolut och handlingskraftig och, tror jag, ganska orädd. När jag har bestämt mig för något genomför jag det nästan alltid. Om jag har starka åsikter i någon fråga håller jag sällan inne med dem. Baksidan med detta är att jag kan bli oerhört frustrerad när en situation av någon anledning inte går att påverka. Då biter jag på naglarna och klättrar på väggarna och ältar, tjatar och beklagar mig. (Ofrivillig barnlöshet, ringer det en klocka?) Nyligen fick jag en bra fråga på en jobbintervju: var på skalan mellan fort-och-fel och aldrig-få-tummen-ur hamnar du? Definitivt närmare fort-och-fel. Fast grejen är att det ju sällan blir så himla fel. Och när det någon gång blir det kan man gå tillbaks och rätta till. Nästan alltid.
5 Nästa punkt hänger ihop med ovanstående: jag är bra på att förlägga min prestation på en lagom nivå. Jag är noggrann, men långt ifrån perfektionist. Good enough är mitt mantra. Liksom generalism. Jag skulle aldrig kunna bli specialist eller expert på något. Att kunna lite om mycket är min melodi. Delvis hänger detta ihop med negativa egenskaper lättja och otålighet, jag tröttnar ganska snabbt. Men turligt nog är jag också en typisk avslutare som gillar att bli färdig med saker, knyta ihop säckar och stänga lådor.
6 Jag är allmänbildad. Det är få som slår mig i TP eller frågesport. Men jag har en akilleshäl: idrott och sport. Å andra sidan är O bra på det, så jag tror att vi skulle kunna bli ett radarpar i På spåret. I alla fall stönar vi högt och gärna över de stackars tävlandes okunskap. (Att de inte visste att Who Wants to Live Forever är ledmotivet i Highlander! Och ändå vann de!) (För att inte tala om det imbecilla Är du lika smart som en femteklassare? Å andra sidan måste jag erkänna att en stor del av min bildning inhämtades ungefär vid denna ålder.)
7 Jag är bra på att sätta ord på känslor. Både i ord och skrift. Nog om det.
8 Ännu en punkt som hänger ihop med den ovan. Jag visar mig för världen som den jag är, på gott och ont. Jag är dålig på och ointresserad av att förställa mig. Detta stod klart för mig när jag var ganska ung vilket förstås var ett visst problem då. Men det har också vissa fördelar. Jag och min man var relativt unga när vi träffades, 21 och 24 år, och en orsak till att det har hållit mellan oss tror jag är att vi från första början lärde känna varandras riktiga jag. Vi är lika i det avseendet, vi gör oss inte till. Därmed är vi tidvis rätt ocharmiga också.
2012-05-24
Nu har det hänt igen
Historien upprepar sig ibland. Scenen som utspelades idag har inträffat förut, ordagrant. Det är tre år mellan händelserna.
Jag är hemma med snorig pojke i treårsåldern, snorig men pigg, som inte kan förmås att titta på DVD eller bygga klossar eller vad jag försöker intressera honom för, så att jag själv ska kunna klara av några jobbsamtal.
Det är vårväder och varmt ute. Solen steker genom stora fönster. Ingen mer än sonen ser mig, så jag sitter i bara underkläderna.
Jag pratar, pojken klänger på mig, och utbrister förtjust och ljudligt: Mamma är en nakenfis!
Tystnaden från kollegan i andra änden var lika häpen idag som för tre år sedan.
Håhåjaja. Det är verkligen dags att byta jobb.
Jag är hemma med snorig pojke i treårsåldern, snorig men pigg, som inte kan förmås att titta på DVD eller bygga klossar eller vad jag försöker intressera honom för, så att jag själv ska kunna klara av några jobbsamtal.
Det är vårväder och varmt ute. Solen steker genom stora fönster. Ingen mer än sonen ser mig, så jag sitter i bara underkläderna.
Jag pratar, pojken klänger på mig, och utbrister förtjust och ljudligt: Mamma är en nakenfis!
Tystnaden från kollegan i andra änden var lika häpen idag som för tre år sedan.
Håhåjaja. Det är verkligen dags att byta jobb.
2012-05-23
Frustration botas med stugdrömmar
Åhh! Exakt klockan halv elva, fem minuter efter att jag vacklat ut ur sovrummet, då trilskande Y äntligen förmåtts somna, ringer mamma. Och hon är på sitt allra tröttsammaste humör. Troligen inte helt nykter heller. Samtalet går i cirklar och landar alltid på samma ställe. Mamma själv.
(Usch vad jag får dåligt samvete när jag skriver det här.)
Nu är klockan snart elva och jag borde gå och lägga mig men jag MÅSTE få några fler minuter som är alldeles mina egna. Ett par av dem ska jag ägna mig åt att betrakta de här bilderna, tagna i helgen. Investeringarna i stugeländet börjar ge avkastning.
Utsikten från dasset, om man vågar chockera grannen med att lämna dörren öppen, alltså. Syren (och pojkar) i förgrunden, äppelträd bakom.
Unik rhododendron, finns i endast ett exemplar, framställt av min svärfar och döpt efter mig. Den enda planta vi grävde upp och tog med oss från trädgården i Göteborg när vi flyttade därifrån.
Helgens trädgårdsarbete resulterade i detta. Blomlådan är snickrad av O och målad av mig. I övriga krukor växer lavendel, salvia, timjan, oregano, tagetes, jordgubbar och luktärter. I sommar ska det jävlar i mig prunka!
(Usch vad jag får dåligt samvete när jag skriver det här.)
Nu är klockan snart elva och jag borde gå och lägga mig men jag MÅSTE få några fler minuter som är alldeles mina egna. Ett par av dem ska jag ägna mig åt att betrakta de här bilderna, tagna i helgen. Investeringarna i stugeländet börjar ge avkastning.
Utsikten från dasset, om man vågar chockera grannen med att lämna dörren öppen, alltså. Syren (och pojkar) i förgrunden, äppelträd bakom.
Unik rhododendron, finns i endast ett exemplar, framställt av min svärfar och döpt efter mig. Den enda planta vi grävde upp och tog med oss från trädgården i Göteborg när vi flyttade därifrån.
2012-05-22
Ungdomlig
Jag har nyss avslutat The Hunger Games, slukade den under dagens tågresa. För ett par veckor sedan sträckläste jag Cirkeln. Två riktigt bra böcker. Inte minst för deras levande porträtt av egensinniga och starka unga kvinnor.
Hoppas att de fortsätter att hitta en stor publik även bland vuxna. För som alla riktigt bra böcker vänder de sig inte till en enda ålder.
Blir alldeles glad av att det skrivs sånt här nuförtiden. Typ, liksom.
Hoppas att de fortsätter att hitta en stor publik även bland vuxna. För som alla riktigt bra böcker vänder de sig inte till en enda ålder.
Blir alldeles glad av att det skrivs sånt här nuförtiden. Typ, liksom.
Då var det gjort
Jag sa upp mig igår morse, inte utan fjärilar i magen eftersom jag inte visste hur beskedet skulle tas emot. Men det gick ganska bra. Jag tror att min tokige chef blev besviken och lite ledsen. På ett för mig obegripligt sätt har jag vunnit hans respekt och förtroende. Hade jag kunnat återgälda det hade jag inte behövt sluta.
(Å andra sidan vet man aldrig. Han verkade ta beskedet med fattning, men jag har misstagit mig förr på hans reaktioner.)
På eftermiddagen var jag på min blivande arbetsplats och skrev kontrakt och hälsade på folk. Det var trevligt. En helt annan kultur, en sådan där handslagen är fasta och ögonkontakten intensiv. Mycket yta men förhoppningsvis något bakom den också.
Lite oroar det mig, om det nya ska bli mig övermäktigt. Men så tänker jag att ett roligt jobb faktiskt ger något också. Fyller på och stimulerar. Det har varit för lite sådant på sistone.
Efteråt var jag trött och lite ledsen, och förvånad över känslorna. Jag hade trott att jag skulle vara glad och lättad.
Det är ingen sorg, det är ett alldeles för starkt ord, men en besvikelse är det, detta jobb som jag nu lämnar och som inte alls blev som jag hade hoppats. Men jag har blivit klokare av det.
Alltid något.
(Å andra sidan vet man aldrig. Han verkade ta beskedet med fattning, men jag har misstagit mig förr på hans reaktioner.)
På eftermiddagen var jag på min blivande arbetsplats och skrev kontrakt och hälsade på folk. Det var trevligt. En helt annan kultur, en sådan där handslagen är fasta och ögonkontakten intensiv. Mycket yta men förhoppningsvis något bakom den också.
Lite oroar det mig, om det nya ska bli mig övermäktigt. Men så tänker jag att ett roligt jobb faktiskt ger något också. Fyller på och stimulerar. Det har varit för lite sådant på sistone.
Efteråt var jag trött och lite ledsen, och förvånad över känslorna. Jag hade trott att jag skulle vara glad och lättad.
Det är ingen sorg, det är ett alldeles för starkt ord, men en besvikelse är det, detta jobb som jag nu lämnar och som inte alls blev som jag hade hoppats. Men jag har blivit klokare av det.
Alltid något.
2012-05-15
Gäst hos verkligheten
Jag är tillbaka i Göteborg igen. O sprang Göteborgsvarvet i lördags och vi passar på att ta ett par dagar ledigt.
Det är ett helt år sedan jag var här sist. Det är snart åtta år sedan jag bodde här. Mycket är sig likt, men mycket är också förändrat. Jag märker att minnet spelar mig spratt, jag tror att platser ska se ut som de gjorde när jag var barn och tonåring och blir förvånad när de inte gör det.
Göteborg är regnigt, svalt och grått. Men också inbäddat i frisk lummig grönska.
På bussen måste jag be chauffören förklara hur biljettsystemet fungerar.
Bortkommen i min hemstad. Som inte är min längre.
Det är ett helt år sedan jag var här sist. Det är snart åtta år sedan jag bodde här. Mycket är sig likt, men mycket är också förändrat. Jag märker att minnet spelar mig spratt, jag tror att platser ska se ut som de gjorde när jag var barn och tonåring och blir förvånad när de inte gör det.
Göteborg är regnigt, svalt och grått. Men också inbäddat i frisk lummig grönska.
På bussen måste jag be chauffören förklara hur biljettsystemet fungerar.
Bortkommen i min hemstad. Som inte är min längre.
2012-05-11
Plan B aktiverad, snart genomförd
Ett av mina två problem är på god väg att lösas.
Ibland går det fort. Troligen blir jag konsult till hösten. Jobbet jag tackade nej till före jul visade sig finnas kvar, och lönen kunde sockras till att motsvara den jag har nu.
Så var det med den saken. Ibland behöver man fundera i något halvår*, och nosa på alternativ, innan man vet hur man ska ha det.
Tror jag, tralala.
*Numera händer ju understundom också det otroliga att Y sover en hel natt utan att skrika och sparka. Vem trodde detta för ett halvår sedan?
Ibland går det fort. Troligen blir jag konsult till hösten. Jobbet jag tackade nej till före jul visade sig finnas kvar, och lönen kunde sockras till att motsvara den jag har nu.
Så var det med den saken. Ibland behöver man fundera i något halvår*, och nosa på alternativ, innan man vet hur man ska ha det.
Tror jag, tralala.
*Numera händer ju understundom också det otroliga att Y sover en hel natt utan att skrika och sparka. Vem trodde detta för ett halvår sedan?
2012-05-10
Räknar för fullt
Jag promenerar hem efter lunchträningen och känner dofterna från blommande slån och körsbär. Jag är rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
Nej, fattig är jag då inte. Rik som ett troll på det som verkligen spelar roll. (Ja, jag kan tydligen också dikta men når kanske ännu inte upp till Dan Andersson-höjder.)
Det kan väl hända att jobbet är skit. Men det tillåter mig åtminstone att jobba hemifrån då och då, att gå och träna på lunchen och se slånen blomma.
Och det kan väl hända att sommarstugsinnehavet känns betungande och att jag trots ansträngningar inte vet hur jag ska få ordning på den eländiga tomten därute, allt bara vissnar och dör och jag blir alltmer oinspirerad. Men i rabatterna vid radhuset blommar minsann både löjtnantshjärta och narcisser, för att inte tala om kungsängsliljorna jag satte häromåret. De sprider sig så att det är en glädje åt det.
Och mer då, Sommaröns fortsatta framtid är ännu oviss. Mycket tjafs återstår säkert innan vi vet hur det blir. Men vad som än händer har jag i alla fall hämtat med gullvivor därifrån, och de trivs tydligen i radhusmiljö, för i år har det dykt upp massor med småplantor.
Och nog blev jag häpen över lönebudet jag fick igår. Men kanske var det också för det bästa. Det var i alla fall en tydlig fingervisning om att vi inte har samma syn på den kompetens som tjänsten kräver. Plan B är aktiverad, den som lever får se. Det här kommer att lösa sig.
Vi lever trots allt i den bästa av världar. Och jag ska odla min trädgård.
Nej, fattig är jag då inte. Rik som ett troll på det som verkligen spelar roll. (Ja, jag kan tydligen också dikta men når kanske ännu inte upp till Dan Andersson-höjder.)
Det kan väl hända att jobbet är skit. Men det tillåter mig åtminstone att jobba hemifrån då och då, att gå och träna på lunchen och se slånen blomma.
Och det kan väl hända att sommarstugsinnehavet känns betungande och att jag trots ansträngningar inte vet hur jag ska få ordning på den eländiga tomten därute, allt bara vissnar och dör och jag blir alltmer oinspirerad. Men i rabatterna vid radhuset blommar minsann både löjtnantshjärta och narcisser, för att inte tala om kungsängsliljorna jag satte häromåret. De sprider sig så att det är en glädje åt det.
Och mer då, Sommaröns fortsatta framtid är ännu oviss. Mycket tjafs återstår säkert innan vi vet hur det blir. Men vad som än händer har jag i alla fall hämtat med gullvivor därifrån, och de trivs tydligen i radhusmiljö, för i år har det dykt upp massor med småplantor.
Och nog blev jag häpen över lönebudet jag fick igår. Men kanske var det också för det bästa. Det var i alla fall en tydlig fingervisning om att vi inte har samma syn på den kompetens som tjänsten kräver. Plan B är aktiverad, den som lever får se. Det här kommer att lösa sig.
Vi lever trots allt i den bästa av världar. Och jag ska odla min trädgård.
Morgonsång
Det finns hopp om mänskligheten.
Genast börjar jag fundera på om det inte hade varit ännu mer effektivt med körsång. Inga instrument att böka med, och en mer lagom ljudnivå. En vänlig grönska eller Så skimrande var aldrig havet. Tidig morgon på tunnelbanan, bland trötta resenärer.
Det finns bara ett problem. Själv skulle jag börja gråta istället för att sjunga.
2012-05-09
Den där jävla karriären
Ingen kan säga annat än att livet är... intressant. Och lärorikt.
I december fick jag ett jobberbjudande som verkade bra på alla sätt och vis förutom att jag skulle få gå ner tvåtusen i lön.
Nu har jag fått erbjudande från ett annat (stort, känt) företag, ett jobb och en chef som på alla sätt verkar bra. Fast med en lön som är sjutusen lägre än den jag har idag. På ett jobb där jag inte trivs och inte ser någon framtid.
Nu skulle man kunna tro att jag är gruvligt överbetald, men enligt fackets lönestatistik ligger jag snarare några tusenlappar under medianlönen för en projektledare i stockholmsregionen med min erfarenhet.
Suck. Varför kan livet inte vara enkelt.
(Svar: för då vore det långt mindre intressant. Och lärorikt.)
I december fick jag ett jobberbjudande som verkade bra på alla sätt och vis förutom att jag skulle få gå ner tvåtusen i lön.
Nu har jag fått erbjudande från ett annat (stort, känt) företag, ett jobb och en chef som på alla sätt verkar bra. Fast med en lön som är sjutusen lägre än den jag har idag. På ett jobb där jag inte trivs och inte ser någon framtid.
Nu skulle man kunna tro att jag är gruvligt överbetald, men enligt fackets lönestatistik ligger jag snarare några tusenlappar under medianlönen för en projektledare i stockholmsregionen med min erfarenhet.
Suck. Varför kan livet inte vara enkelt.
(Svar: för då vore det långt mindre intressant. Och lärorikt.)
2012-05-07
Räkna dem
Två saker stressar mig just nu, dränerar mig och gör mig trött.
Jobbet är det ena. Inget nytt i det. Men den här veckan var jag på ännu en intervju, och fick goda vibbar. Skiter detta sig har jag en plan B. Jag är alldeles åt skogen trött på mitt nuvarande, men läget är långt ifrån förtvivlat.
Det andra är vår barnomsorg. Just nu varken orkar eller vill jag utveckla detta närmare. Men det stressar mig alldeles ofantligt.
Samtidigt fick jag i förra veckan inte en utan två påminnelser om vad som är viktigt. Jag lunchade med en gammal kollega och frågade om en tredje kollega, blir det någon adoption för dem, de var ju på gång redan när vi skulle åka och hämta Q? Nej. Kollegans respektive har fått ett återfall av en mycket svår sjukdom som de trodde var besegrad. Adoption är inte att tänka på, dessutom faller de mycket snart för åldersstrecket.
But for the grace of God. Här är jag nu, med inte ett utan två barn. Här, inte där. Men det hade kunnat vara jag. Det är snart sex år sedan jag fick ryggmärgsinflammationen, som inte var MS, men som hade stoppat vår adoption om det varit det. Det tog några månader att bli bra, ännu några år efteråt hettade det i fötterna när jag var riktigt trött. Nu gör det inte det längre.
Nästa dag promenerade jag hem från tåget då mamma ringde med förfärliga nyheter. En släkting, ännu inte tjugofem år fyllda, med några problematiska år bakom sig men äntligen på väg att etablera ett gott, vuxet och självständigt liv, ligger på sjukhus med en misstänkt tumör i magen. Så meningslöst, så orättvist.
But for the grace, igen.
Nu ska jag banne mig gå och lägga mig och hoppas att jag somnar. Jag ska inte räkna får, utan välsignelser.
Jobbet är det ena. Inget nytt i det. Men den här veckan var jag på ännu en intervju, och fick goda vibbar. Skiter detta sig har jag en plan B. Jag är alldeles åt skogen trött på mitt nuvarande, men läget är långt ifrån förtvivlat.
Det andra är vår barnomsorg. Just nu varken orkar eller vill jag utveckla detta närmare. Men det stressar mig alldeles ofantligt.
Samtidigt fick jag i förra veckan inte en utan två påminnelser om vad som är viktigt. Jag lunchade med en gammal kollega och frågade om en tredje kollega, blir det någon adoption för dem, de var ju på gång redan när vi skulle åka och hämta Q? Nej. Kollegans respektive har fått ett återfall av en mycket svår sjukdom som de trodde var besegrad. Adoption är inte att tänka på, dessutom faller de mycket snart för åldersstrecket.
But for the grace of God. Här är jag nu, med inte ett utan två barn. Här, inte där. Men det hade kunnat vara jag. Det är snart sex år sedan jag fick ryggmärgsinflammationen, som inte var MS, men som hade stoppat vår adoption om det varit det. Det tog några månader att bli bra, ännu några år efteråt hettade det i fötterna när jag var riktigt trött. Nu gör det inte det längre.
Nästa dag promenerade jag hem från tåget då mamma ringde med förfärliga nyheter. En släkting, ännu inte tjugofem år fyllda, med några problematiska år bakom sig men äntligen på väg att etablera ett gott, vuxet och självständigt liv, ligger på sjukhus med en misstänkt tumör i magen. Så meningslöst, så orättvist.
But for the grace, igen.
Nu ska jag banne mig gå och lägga mig och hoppas att jag somnar. Jag ska inte räkna får, utan välsignelser.
2012-05-02
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)