Åtta saker jag är bra på

Nä, dags att sluta fila på inlägget som annannan inspirerade mig till. Ha, nedan påstår jag att jag är bra på att både avsluta och jobba lagom mycket med saker, upp till bevis! Se här, åtta saker jag är bra på:

1 Hitta, se och uppskatta skönhet i mina omgivningar, företrädesvis sådan som utgörs av träd, blommor och vatten. Så här års är det inte svårt. För några veckor sedan tog jag en omväg för att titta på den allé av körsbärsträd som jag trodde skulle blomma. Det gjorde de, alldeles överdådigt. Det tjatas i tidningarna om körsbärsträden i Kungsan, men de kan knappast slå allén ute i hooden. Tristast tänkbara förortsgata med gråa hyreshusfasader välsignas med skummande körsbärsblom några dagar varje år. Kontrasten mellan grå tristess och rosa ljuvlighet är oslagbar.

2 Krama, pussa, kela med och trösta mina barn. Det är jag riktigt bra på. Kanske är det därför som båda mina barn är väldigt lättröstade, de gråter sällan någon längre stund när de har slagit sig eller är ledsna. Om en pojke pockar på uppmärksamhet och jag har något annat för mig brukar jag tänka på att det förmodligen bara är några år till som de vill kramas och sitta i knät (sitta nätet, på Y-språk). Då är det lätt att lägga göromålen åt sidan. Hur jag ska stå ut när om jag om några år inte får klappa och snusa på deras hår (eller när håret är fullt med frisyrgunk) kan jag knappt föreställa mig. Kan man buteljera doften så att jag överlever? (Får nu läskiga associationer till romanen Parfymen.)

3 Läsa, både tyst och högt. Jag läser snabbt och ganska mycket, tycker jag själv åtminstone. Det brukar bli 80-100 böcker per år, fast då räknar jag inte alla omläsningar av gamla barnböcker och deckare. Läsning är per definition avkoppling för mig och inte alls associerat med prestige eller snobberi. Att det kan vara det hade jag inte ens tänkt på förrän en god vän förra sommaren kommenterade att hon inte gärna vill bli sedd läsande Agatha Christie. Sånt bekymrar inte mig. Min VD häpnade när han såg Zlatans självbiografi sticka upp ur min väska, nu blir jag besviken på dig, sa han. Lika besviken på honom blev jag, vad är det för trams. Jag replikerade snorkigt att jag vill förstå min samtid, och då blev han faktiskt svarslös. Utöver egen läsning läser jag varje kväll för något av mina barn (och tillhör tydligen därmed en minoritet). Det är roligt, och fast jag läst de flesta böcker vi har mer än en gång, vissa uppemot tjugo, så tröttnar jag sällan. Det kan bero på att jag valt och köpt de flesta själv.

4 Jag är resolut och handlingskraftig och, tror jag, ganska orädd. När jag har bestämt mig för något genomför jag det nästan alltid. Om jag har starka åsikter i någon fråga håller jag sällan inne med dem. Baksidan med detta är att jag kan bli oerhört frustrerad när en situation av någon anledning inte går att påverka. Då biter jag på naglarna och klättrar på väggarna och ältar, tjatar och beklagar mig. (Ofrivillig barnlöshet, ringer det en klocka?) Nyligen fick jag en bra fråga på en jobbintervju: var på skalan mellan fort-och-fel och aldrig-få-tummen-ur hamnar du? Definitivt närmare fort-och-fel. Fast grejen är att det ju sällan blir så himla fel. Och när det någon gång blir det kan man gå tillbaks och rätta till. Nästan alltid.

5 Nästa punkt hänger ihop med ovanstående: jag är bra på att förlägga min prestation på en lagom nivå. Jag är noggrann, men långt ifrån perfektionist. Good enough är mitt mantra. Liksom generalism. Jag skulle aldrig kunna bli specialist eller expert på något. Att kunna lite om mycket är min melodi. Delvis hänger detta ihop med negativa egenskaper lättja och otålighet, jag tröttnar ganska snabbt. Men turligt nog är jag också en typisk avslutare som gillar att bli färdig med saker, knyta ihop säckar och stänga lådor.

6 Jag är allmänbildad. Det är få som slår mig i TP eller frågesport. Men jag har en akilleshäl: idrott och sport. Å andra sidan är O bra på det, så jag tror att vi skulle kunna bli ett radarpar i På spåret. I alla fall stönar vi högt och gärna över de stackars tävlandes okunskap. (Att de inte visste att Who Wants to Live Forever är ledmotivet i Highlander! Och ändå vann de!) (För att inte tala om det imbecilla Är du lika smart som en femteklassare? Å andra sidan måste jag erkänna att en stor del av min bildning inhämtades ungefär vid denna ålder.)

7 Jag är bra på att sätta ord på känslor. Både i ord och skrift. Nog om det.

8 Ännu en punkt som hänger ihop med den ovan. Jag visar mig för världen som den jag är, på gott och ont. Jag är dålig på och ointresserad av att förställa mig. Detta stod klart för mig när jag var ganska ung vilket förstås var ett visst problem då. Men det har också vissa fördelar. Jag och min man var relativt unga när vi träffades, 21 och 24 år, och en orsak till att det har hållit mellan oss tror jag är att vi från första början lärde känna varandras riktiga jag. Vi är lika i det avseendet, vi gör oss inte till. Därmed är vi tidvis rätt ocharmiga också.