(Usch vad jag får dåligt samvete när jag skriver det här.)
Nu är klockan snart elva och jag borde gå och lägga mig men jag MÅSTE få några fler minuter som är alldeles mina egna. Ett par av dem ska jag ägna mig åt att betrakta de här bilderna, tagna i helgen. Investeringarna i stugeländet börjar ge avkastning.
Utsikten från dasset, om man vågar chockera grannen med att lämna dörren öppen, alltså. Syren (och pojkar) i förgrunden, äppelträd bakom.
Unik rhododendron, finns i endast ett exemplar, framställt av min svärfar och döpt efter mig. Den enda planta vi grävde upp och tog med oss från trädgården i Göteborg när vi flyttade därifrån.
Härliga bilder! Nog ska det prunka alltid. Vilken elegant spaljé, för övrigt, är det en del av blomlådan?
SvaraRaderaDet tar sin tid att få till en trädgård, särskilt om förutsättningarna inte är de rätta. Men de verkar vara goda för syrén i alla fall.
Dåligt samvete? Det du skriver är antagligen sant, och vem är road av att vara samtalspartner i den typen av samtal? Den min förälder som jag lyssnar på motsvarande samtal från klarar av att vara tröttsam och självcentrerad i nyktert tillstånd, och det kanske gör saken aningen bättre, men inte nödvändigtvis.
Men inte ska man behöva ha dåligt samvete över att man blir trött och less på sådant. Det hör väl till livet, och ska kanske helt enkelt tänkas så lite som möjligt på.
Finns det vilda smultron där ni har sommarstugan? Månadssmultron är min allra underbaraste odling; jag har dem i lådor.
Tack för sympatin, annannan. Det dåliga samvetet är troligen arvegods, jag vet att mamma regelbundet blev vansinnig på mormor och fick dåligt samvete däröver.
SvaraRaderaJa, spaljén sitter på blomlådan! Visst är den fin?
Och det finns massor av smultron på tomten. Dock blir de färre än vad de hade kunnat vara, eftersom en strålande glad Y förärade mig en präktig bukett smultronblom i söndags. Han hade plockat dem själv.