Kung Liljekonvalje

Jag var ute och sprang igår. Nu blommar konvaljerna. För några år sedan sjöng vi det här stycket i kören, och Frödings dikt som jag läst så många gånger men aldrig gillat, drabbade mig med full kraft.

Vilken musik i orden som trädde fram först när jag fick en melodi att sjunga dem på. Vilken lek med vokaler, ljusa och mörka, att u och ö kan låta så vackra:

Kung Liljekonvalje av dungen
kung Liljekonvalje är vit som snö
nu sörjer unga kungen
prinsessan liljekonvaljemö

Nästa strof är nästan ännu vackrare, där är det s-ljudet som alternerar med u och ä:

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt
Och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.



Dessutom är musiken fantastiskt vacker. Jag som annars fnyser åt nationalromantik golvas av det här stycket. Underbar film också, som visar noterna samtidigt med musiken.

Så, färdignördat för denna gång.