Bilder ur livet eller se så lämpliga vi är

Vi håller ju på att samla ihop papper till vår andra adoptionsansökan. Min förhoppning är att detta ska slutföras under denna vecka och kanske - kanske! - kan ansökan landa i Korea innan 2009 har övergått i 2010.

Spelar detta egentligen någon roll? Nej, inte så värst. Att vänta på barn nummer två jämfört med ettan är att jämföra besvikelsen över en missad buss med sorgen efter en älskad livskamrat. Eller nåt.

Men i alla fall. Ansökan ska sammanställas och däri ingår att visa upp oss själva och vårt liv på foto. Så fördelaktigt som möjligt, givetvis. Det finns en rad direktiv. Man ska ha skor på fötterna, inte samma kläder på alla kort, inga jeans, se glad ut.

Förra gången lejde vi helt sonika min pappa som fotograf. O och jag bytte kläder i en rasande fart och iscensatte den ena interiören löjligare än den andra. Vad sägs om detta:

Välstädat vardagsrum med nystruken duk på soffbordet, maken har en seglingstidning i händerna, hustrun - iförd kavaj och pumps på fötterna! - en stickning. Båda tittar uppmärksamt in i kameran.

Klädbyte! Maken återigen i soffan (fantasilöst!) hustrun vid pianot, fejkande virtuosspel. Båda tittar förstås i kameran.

Klädbyte! Maken läser, denna gång en bok, hustrun talar i telefon i bakgrunden. Mycket tak, väggar och golv i bild. Bostaden ser luftig och rymlig ut.

Vi hade några naturliga bilder också, en riktigt fin med oss vid köksbordet, snett solljus blänker i mitt hår, O lutar sig beskyddande över mig. En löjlig men gullig toppluvebild, vinterpromenad och inspektion av båten.

Lustigt nog blir jag lätt charmerad av fotona när jag ser dem nu tre år senare. Fast jag vet att de var arrangerade så ger de en ganska bra bild av oss.

Den här gången har vi inte varit lika ambitiösa utan plockat det som fanns i arkiven.

Drivor med bilder på Q förstås. Ganska många bilder på O och Q, i båten, i köket, vid basketkorgen. Nästan inga på mig och Q! Den bästa har jag tagit själv, vi är kind mot kind och jag skrattar så att visdomstanden syns.

Hela familjen inklusive morfar uppsträckta framför huset, morfars min får en att tro att han äter småbarn till frukost och inte alls vill ha några fler i familjen. Q kränger och grimaserar. Kanske bra det så att man förstår att vi är en familj med humor.

Sällskapsbilder, tja de har ju en förmåga att tas med glas och flaskor inom synhåll. Jag redigerar fin bild på O och svärmor så att endast randen av vinglasen syns och lådvinslådan försvinner helt. Nejdå det är bara vatten. Å andra sidan är koreanerna inte kända för att spotta i glaset.

Kul kräftskivebild där Q strålar omgiven av mor, far och moster, och högvis med serpentiner, kompletterat med fåniga hattar? Skulle inte tro det.

Med hjälp av ett stativ lyckas vi ta ett par bra bilder av oss alla tre.

Nu får det räcka. Detta är vi på gott och ont. Med röda ögon, dubbelhakor, vampyrtänder, valkar under tröjan, oputsade skor, rufsigt hår. Ta oss som vi är, snälla.

Bilder ur livet eller se så lämpliga vi är

Vi håller ju på att samla ihop papper till vår andra adoptionsansökan. Min förhoppning är att detta ska slutföras under denna vecka och kanske - kanske! - kan ansökan landa i Korea innan 2009 har övergått i 2010.

Spelar detta egentligen någon roll? Nej, inte så värst. Att vänta på barn nummer två jämfört med ettan är att jämföra besvikelsen över en missad buss med sorgen efter en älskad livskamrat. Eller nåt.

Men i alla fall. Ansökan ska sammanställas och däri ingår att visa upp oss själva och vårt liv på foto. Så fördelaktigt som möjligt, givetvis. Det finns en rad direktiv. Man ska ha skor på fötterna, inte samma kläder på alla kort, inga jeans, se glad ut.

Förra gången lejde vi helt sonika min pappa som fotograf. O och jag bytte kläder i en rasande fart och iscensatte den ena interiören löjligare än den andra. Vad sägs om detta:

Välstädat vardagsrum med nystruken duk på soffbordet, maken har en seglingstidning i händerna, hustrun - iförd kavaj och pumps på fötterna! - en stickning. Båda tittar uppmärksamt in i kameran.

Klädbyte! Maken återigen i soffan (fantasilöst!) hustrun vid pianot, fejkande virtuosspel. Båda tittar förstås i kameran.

Klädbyte! Maken läser, denna gång en bok, hustrun talar i telefon i bakgrunden. Mycket tak, väggar och golv i bild. Bostaden ser luftig och rymlig ut.

Vi hade några naturliga bilder också, en riktigt fin med oss vid köksbordet, snett solljus blänker i mitt hår, O lutar sig beskyddande över mig. En löjlig men gullig toppluvebild, vinterpromenad och inspektion av båten.

Lustigt nog blir jag lätt charmerad av fotona när jag ser dem nu tre år senare. Fast jag vet att de var arrangerade så ger de en ganska bra bild av oss.

Den här gången har vi inte varit lika ambitiösa utan plockat det som fanns i arkiven.

Drivor med bilder på Q förstås. Ganska många bilder på O och Q, i båten, i köket, vid basketkorgen. Nästan inga på mig och Q! Den bästa har jag tagit själv, vi är kind mot kind och jag skrattar så att visdomstanden syns.

Hela familjen inklusive morfar uppsträckta framför huset, morfars min får en att tro att han äter småbarn till frukost och inte alls vill ha några fler i familjen. Q kränger och grimaserar. Kanske bra det så att man förstår att vi är en familj med humor.

Sällskapsbilder, tja de har ju en förmåga att tas med glas och flaskor inom synhåll. Jag redigerar fin bild på O och svärmor så att endast randen av vinglasen syns och lådvinslådan försvinner helt. Nejdå det är bara vatten. Å andra sidan är koreanerna inte kända för att spotta i glaset.

Kul kräftskivebild där Q strålar omgiven av mor, far och moster, och högvis med serpentiner, kompletterat med fåniga hattar? Skulle inte tro det.

Med hjälp av ett stativ lyckas vi ta ett par bra bilder av oss alla tre.

Nu får det räcka. Detta är vi på gott och ont. Med röda ögon, dubbelhakor, vampyrtänder, valkar under tröjan, oputsade skor, rufsigt hår. Ta oss som vi är, snälla.

Kärlek - ska det vara så svårt?

Jag lyssnar på Peter Barlachs låt Till en styvdotter och översvämmas av blandade känslor.

Mitt tålamod hade varit större om det gällt mitt kött och blod - javisst, så var det ju. Precis så. Och det har jag så svårt att förlåta. Ännu mera nu som überpräktig och närmast parodiskt lycklig adoptivmamma.

Detta var en av de svarta demoner jag fick nedkämpa (dock inte den största eller svartaste) inför beslutet att adoptera. Mycket nära mig hade jag ett solklart bevis på att gener var viktiga, att man älskar sitt kött och blod allra mest. Att man accepterar och visar tillgivenhet för ett slumpmässigt utvalt barn i ens närhet men att detta barn förbleknar när solen går upp i ens liv.

Vad jag är glad att jag inte lät mig skrämmas. Igår var Q och jag ensamma på kvällen. Vi lekte en gissningslek, att nynna sånger för varann och låta den andra gissa. Q:s fantasi är begränsad, han väljer oftast samma sång som jag just nynnat, men jag spelar snällt med. Sedan fick Q byta bort godnattsaga mot en stund framför Youtube. Senaste faiblessen är nämligen Djungelboken. Baloos sång, Kung Louies sång och Gryningspatrullen diggas intensivt av mor och son, han är på väg att lära sig texterna. Vilken unge jag har fått!

Han somnade med huvudet på min arm. Jag låg där och kände hans puls bulta under fingrarna, med näsan inborrad i hans hår. Och tänkte, som så många gånger förr - hur är det möjligt? Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag leva före honom? Hur ska jag klara den dag han är tio eller tolv eller femton och inte alls vill ha min näsa i sitt hår? Njut Helga, medan det varar! Njut den nåd som beskärts dig!

Det är så starkt att jag knappt vågar känna efter, knappt kan sätta ord på det.

Fuck gener. Fuck kött och blod. Det går att älska bara man vill.

Men visst fattar jag att styvfar (och de flesta andra styvföräldrar) hade helt andra förutsättningar än jag har haft med Q. Han kom till oss som liten, en trygg och kärleksfull pojke som visade oss precis vad han behövde. Och vi var riggade och förberedda till tänderna, ambitiösa och fulla av längtan.

Men kom fan inte och säg att det inte går. För det gör det.

Kärlek - ska det vara så svårt?

Jag lyssnar på Peter Barlachs låt Till en styvdotter och översvämmas av blandade känslor.

Mitt tålamod hade varit större om det gällt mitt kött och blod - javisst, så var det ju. Precis så. Och det har jag så svårt att förlåta. Ännu mera nu som überpräktig och närmast parodiskt lycklig adoptivmamma.

Detta var en av de svarta demoner jag fick nedkämpa (dock inte den största eller svartaste) inför beslutet att adoptera. Mycket nära mig hade jag ett solklart bevis på att gener var viktiga, att man älskar sitt kött och blod allra mest. Att man accepterar och visar tillgivenhet för ett slumpmässigt utvalt barn i ens närhet men att detta barn förbleknar när solen går upp i ens liv.

Vad jag är glad att jag inte lät mig skrämmas. Igår var Q och jag ensamma på kvällen. Vi lekte en gissningslek, att nynna sånger för varann och låta den andra gissa. Q:s fantasi är begränsad, han väljer oftast samma sång som jag just nynnat, men jag spelar snällt med. Sedan fick Q byta bort godnattsaga mot en stund framför Youtube. Senaste faiblessen är nämligen Djungelboken. Baloos sång, Kung Louies sång och Gryningspatrullen diggas intensivt av mor och son, han är på väg att lära sig texterna. Vilken unge jag har fått!

Han somnade med huvudet på min arm. Jag låg där och kände hans puls bulta under fingrarna, med näsan inborrad i hans hår. Och tänkte, som så många gånger förr - hur är det möjligt? Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag leva före honom? Hur ska jag klara den dag han är tio eller tolv eller femton och inte alls vill ha min näsa i sitt hår? Njut Helga, medan det varar! Njut den nåd som beskärts dig!

Det är så starkt att jag knappt vågar känna efter, knappt kan sätta ord på det.

Fuck gener. Fuck kött och blod. Det går att älska bara man vill.

Men visst fattar jag att styvfar (och de flesta andra styvföräldrar) hade helt andra förutsättningar än jag har haft med Q. Han kom till oss som liten, en trygg och kärleksfull pojke som visade oss precis vad han behövde. Och vi var riggade och förberedda till tänderna, ambitiösa och fulla av längtan.

Men kom fan inte och säg att det inte går. För det gör det.

Oredigerad anteckning: lycka inemellan

Fast tillvaron är apstressig finns det ljusglimtar, eller snarare blixtar. Här en nästan helt oredigerad anteckning.

Q! Min unge, rosenkindad och klarögd i vit skjorta och egenhändigt vald slips på morfars kalas.

När gammelfarbror, skönsjungande och självgod, låtit sista tonen klinga ut och en kort tystnad infinner sig, bryts densamma av Q:s klara stämma: Vad hände egentligen?

Hela kalaset är han snällare än snällast, lite kapsylsamlande och soffhopp måste man få tillåta sig. Vid midnatt kryper han upp i mitt knä och somnar, och sover sedan vidare i soffan medan vi eftersnackar och städar i ett par timmar till.

Prästbesöket inför hemutredningen. Han konstaterar att vi verkar mer avslappnade nu än för tre och ett halvt år sedan. Att barnlösheten verkligen var en sorg, att det syntes på mig, då. Han frågar hur det var att bli mamma, och skrattar till. Det leendet var svar på frågan.

Det kan fortfarande komma över mig som en våg. Den rena skära tacksamheten. Att det finns människor som möjliggjort detta. Lilla koreanska, jag tänker på dig varje dag. Tjänstemännen i Sverige och framför allt Korea, som trodde på oss och gav oss detta enorma förtroende. Större kan man inte tänka sig.

Oredigerad anteckning: lycka inemellan

Fast tillvaron är apstressig finns det ljusglimtar, eller snarare blixtar. Här en nästan helt oredigerad anteckning.

Q! Min unge, rosenkindad och klarögd i vit skjorta och egenhändigt vald slips på morfars kalas.

När gammelfarbror, skönsjungande och självgod, låtit sista tonen klinga ut och en kort tystnad infinner sig, bryts densamma av Q:s klara stämma: Vad hände egentligen?

Hela kalaset är han snällare än snällast, lite kapsylsamlande och soffhopp måste man få tillåta sig. Vid midnatt kryper han upp i mitt knä och somnar, och sover sedan vidare i soffan medan vi eftersnackar och städar i ett par timmar till.

Prästbesöket inför hemutredningen. Han konstaterar att vi verkar mer avslappnade nu än för tre och ett halvt år sedan. Att barnlösheten verkligen var en sorg, att det syntes på mig, då. Han frågar hur det var att bli mamma, och skrattar till. Det leendet var svar på frågan.

Det kan fortfarande komma över mig som en våg. Den rena skära tacksamheten. Att det finns människor som möjliggjort detta. Lilla koreanska, jag tänker på dig varje dag. Tjänstemännen i Sverige och framför allt Korea, som trodde på oss och gav oss detta enorma förtroende. Större kan man inte tänka sig.

Apropå pappor

Apropå pappor

Kontaktannons

Annannan nämner sin mentor och jag blir så avundsjuk att jag hakar upp mig totalt och knappt läser den (för övrigt intressanta) diskussion som följer inlägget.

Jag vill ha en mentor. Någon som är äldre eller åtminstone mer erfaren. Någon som har jobbat ett tag i liknande strukturer, som jag kan prata öppet med. Någon som inte är min chef.

Det var på gång ett tag med en kvinnlig kollega, några år äldre än jag. Liksom jag var hon engagerad i facket och hon har småbarn hemma. Hon är mer teknikinriktad än jag, och har jobbat hela sin karriär i telekom- och elektronikbranschen.

Men hon fick sparken i september, och jag saknar henne mycket.

Jag inser att bristen på potentiella mentorer är just en brist på mitt nuvarande jobb. Tidigare har jag alltid lyckats finna en informell mentor.

Lars på det stora telekomföretaget, vi håller fortfarande kontakten. Vi reste till Spanien tillsammans. Som gammal globetrotter gav han mig några ovärderliga och busenkla säkerhetstips att anamma on the road in Latinamerika. Idag njuter Lars sitt otium som pensionär.

Thomas och Susanne på det stora bilföretaget. Thomas var gammal säljare, en riktig räv. Till honom gick jag när jag behövde älta ledningens obegripligheter. Han hade sett det mesta. Susanne var visserligen min närmaste chef men fungerade också som en förebild. Hon hämtade barn, jobbade, lämnade barn, jobbade, tränade, jobbade med samma glada humör. Men hon hade stor personlig integritet och var mycket tydlig med var hennes gränser gick.

Jag borde höra av mig till dem bägge.

Men här finns inga gamla rävar. När jag började här fascinerades jag av två saker 1 hur unga alla var 2 hur länge de ändå hade varit på samma företag, eller på systerföretaget.

Alltså. Kontaktannons. Vem vill bli min mentor?

(Ja, ja, detta är kanske inte helt rätt forum..)

Kontaktannons

Annannan nämner sin mentor och jag blir så avundsjuk att jag hakar upp mig totalt och knappt läser den (för övrigt intressanta) diskussion som följer inlägget.

Jag vill ha en mentor. Någon som är äldre eller åtminstone mer erfaren. Någon som har jobbat ett tag i liknande strukturer, som jag kan prata öppet med. Någon som inte är min chef.

Det var på gång ett tag med en kvinnlig kollega, några år äldre än jag. Liksom jag var hon engagerad i facket och hon har småbarn hemma. Hon är mer teknikinriktad än jag, och har jobbat hela sin karriär i telekom- och elektronikbranschen.

Men hon fick sparken i september, och jag saknar henne mycket.

Jag inser att bristen på potentiella mentorer är just en brist på mitt nuvarande jobb. Tidigare har jag alltid lyckats finna en informell mentor.

Lars på det stora telekomföretaget, vi håller fortfarande kontakten. Vi reste till Spanien tillsammans. Som gammal globetrotter gav han mig några ovärderliga och busenkla säkerhetstips att anamma on the road in Latinamerika. Idag njuter Lars sitt otium som pensionär.

Thomas och Susanne på det stora bilföretaget. Thomas var gammal säljare, en riktig räv. Till honom gick jag när jag behövde älta ledningens obegripligheter. Han hade sett det mesta. Susanne var visserligen min närmaste chef men fungerade också som en förebild. Hon hämtade barn, jobbade, lämnade barn, jobbade, tränade, jobbade med samma glada humör. Men hon hade stor personlig integritet och var mycket tydlig med var hennes gränser gick.

Jag borde höra av mig till dem bägge.

Men här finns inga gamla rävar. När jag började här fascinerades jag av två saker 1 hur unga alla var 2 hur länge de ändå hade varit på samma företag, eller på systerföretaget.

Alltså. Kontaktannons. Vem vill bli min mentor?

(Ja, ja, detta är kanske inte helt rätt forum..)

Trams

För att inte bloggen ska vara olidligt högtravande och pretentiös kommer här en del värdelöst vetande om mig.

1. Hur gammal är du om fem år?
Titta på texten till höger och räkna själv, om svaret intresserar dig, mig intresserar det föga. Min åldersnöja försvann när jag fick barn.

2. Vem var den senaste du träffade?
Min son som befinner sig fem meter bort.

3. Hur lång är du?
178 cm.

4. Vilken var den senaste film du såg?
Jag tror det var Rachel Getting Married, men jag är inte säker. På DVD. Har inte varit på bio på åratal.

5. Vem ringde du senast?
Min man.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Trist att höra! Men du gjorde vad du kunde, skönt att du håller modet uppe. Lycka till på fredag!" Till f.d. kollega som sparkades i september, som inte fått ett drömjobb hon sökt men som hade ny intervju inbokad.

7. Vad är dagens planer?
Tvinga maken att hänga upp ytterligare några tavlor, dammsuga det nyrenoverade gästrummet, äta middag, läsa för febrig Q, natta densamme, komma i säng tidigt.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror på person och ärende. Generellt sett föredrar jag SMS och mejl framför telefon, vilket säger en del om hur a) asocial b) stressad jag är.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Skilda sedan mer än trettio år. Mamma omgift, pappa ensamstående.

10. När såg du senast din mamma?
I måndags morse då jag åkte till jobbet, någon timme senare la hon vår nyckel i brevlådan och reste hem till Göteborg.

11. Vilken ögonfärg har du?
Någon sorts grågrön, ganska mörka.

12. När vaknade du idag?
Första gången 06:15 av sparkar, gick och la mig i Q:s säng (där han inte låg, därav sparkarna). Andra gången av kvitter från sovrummet, då gick jag och hämtade Q eftersom jag lovat O en sovmorgon. Tredje gången cirka tjugo minuter senare då Q:s tålamod slutligen tröt och han inte ville ligga på min arm längre utan krävde att få gå upp.

13. Har du någon gång hittat en katt?
Vilken fråga. Nej.

14. Vilken är din favoritplats?
Finns många. Soffan, sängen. Berget på Sommarön, uteplatsen vid sommarstugan.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Bilkö ut från min arbetsplats med vetskapen att jag kommer för sent att hämta Q.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Förhoppningvis i samma hus, med samme man och med två barn. Jag hoppas dock att jag har ett annat jobb.

17. Vad skrämde dig som barn?
Döden. Intigheten. Det gör den fortfarande, i den mån jag tänker på den. Men jag börjar vänja mig.

18. Vem fick dig att skratta senast?
Q, som ligger på soffan och skrattar högt åt en film med Anki & Pytte.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
O nej, jag har en ansenlig samling och maken har ungefär lika många. Vi har kvar en gammal skivspelare som vi inte installerat, men kanske ska vi göra det.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Före Q sov jag alltid naken men sedan hans ankomst har jag börjat använda nattlinne.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två fluffiga dunkuddar.

23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Ja, för länge sedan.

24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Alla tre. Jag älskar att gå barfota, men mina dåliga fotvalv klarar inte av det. Dessutom är jag väldigt frusen om fötterna så jag gillar yllestrumpor.

25. Är du social?
Allt är relativt. Jag är socialt kompetent, vågar jag påstå. Men jag har inte behov av ett stort umgänge, och därför har jag inte det heller.

26. Vilken är din favoritglass?
Ben&Jerry Cherry Garcia.

27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Investera dem så att de förräntat sig ordentligt den dag föräldraledigheten för nummer två är slut. Leva på pengarna så att varken O eller jag behöver jobba heltid på några år.

28. Tycker du om kinamat?
Traditionell svensk kinamat, nej inte speciellt. Riktig kinesisk mat som den serveras på några krogar här i Stockholm, o ja! Mat som serveras i Kina (den enda gång jag varit där), somt o ja, somt o nej.

29. Tycker du om kaffe?
Javars.

30. Vad dricker du till frukost?
Te med mjölk.

31. Sover du på någon särskild sida?
På sida, framåt morgontimmarna alltid höger för att skydda mjukdelar från sparkar från unge herrn som vid det laget kommit uppkrypande i mitten av dubbelsängen.

32. Kan du spela poker?
Nej, trots min mans försök att lära mig. Är totalt ointresserad.

33. Tycker du om att mysa?
Av princip inte, avskyr det ordet och dess implikationer. Vilken löjlig fråga.

34. Är du en beroendemänniska?
Nej, det tror jag inte. Flirtade länge med rökningen utan att fastna.

35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Leonard Cohen eller Stephen King, men dem känner jag inte. Men Kattmamman och jag lär visst fylla år samma datum.

36. Vill du ha barn?
Jatack, ett till. Sedan har jag allt jag kan önska mig och mer därtill.

37. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, spanska, franska, tyska och italienska. I fallande ordning.

38. Har du någonsin åkt ambulans?
Senast i somras med feberkrampande Q, huga. Som nyligen skoliosopererad hem från sjukhuset när jag var tretton år.

39. Föredrar du havet eller en pool?
Havet.

40. Vad spenderar du helst pengar på?
Just nu god mat, kläder och snittblommor. Förr la vi mycket pengar på resor men inte sedan vi fick Q. (Trevligt att för en gångs skull se ordet spendera korrekt använt!)

41. Äger du dyra smycken?
Javars. Jag är mycket förtjust i smycken och har en del fina som jag ärvt av farmor och mormor. Om de är dyrbara vet jag inte men de har stort affektionsvärde. Mamma frågade mig nyligen om jag ville ha en ärvd briljantring i 40-årspresent, men där går gränsen. Jag tror inte jag hade uppskattat den efter förtjänst.

42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Tror bestämt att det var en lussekatt för några timmar sedan.

43. Vem är den roligaste människan du känner?
Min syster, tror jag. Jag blir i alla fall alltid glad av att träffa henne. Q är faktiskt ganska rolig också, men det kanske gäller de flesta treåringar i deras mammors ögon?

44. Välj ett ärr på din kropp?
Har bara två men de är desto större, på ryggen efter ovan nämnda skoliosoperation.

45. Vad har du för ringsignal?
Någon gräslig förprogrammerad. Den börjar diskret vilket är bra men fortsätter desto värre. Usch. Borde byta.

46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Det finns en rosa stickad kofta med tillhörande mössa och sparkbyxor som mormor gjorde till mig.

47. Flirtar du mycket?
Det kan jag inte tänka mig.

48. Vart togs din profilbild för din blogg?
I Vadstena. Av alla ställen.

49. Kan du byta olja på bilen?
Nja. Det var inte igår jag gjorde det. Å andra sidan, hur svårt kan det vara?

50. Har du fått fortkörningsböter?
Nej.

51. Vilken var den senaste bok du läste?
Den hedervärde mördaren av Jan Guillou. Dålig. Jag läser om Coq Rouge-serien efter att ha läst Guillous memoarer och konstaterar att böckerna blir sämre och sämre. De två första var bäst.

52. Läser du dagstidningen?
Alltid. DN.

53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Femina, fast den kommer en gång i månaden.

54. Dansar du i bilen?
Gud så dumt. Men jag sjunger, högt och gärna.

55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P1.

56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Lösningen till Dubbelkrysset i DN. Alternativt handlingslista på Clas Ohlson. Glödlampor, muttrar, taklampa till gästrummet.

57. När var du i kyrkan senast?
Körens julkonsert förra året. Det är enda gången jag är i kyrkan.

58. Vad ska du göra nu?
Hörsamma Q:S uppmaning att sitta hos honom i soffan. Han har hög feber och är inne på sin tredje film.

Trams

För att inte bloggen ska vara olidligt högtravande och pretentiös kommer här en del värdelöst vetande om mig.

1. Hur gammal är du om fem år?
Titta på texten till höger och räkna själv, om svaret intresserar dig, mig intresserar det föga. Min åldersnöja försvann när jag fick barn.

2. Vem var den senaste du träffade?
Min son som befinner sig fem meter bort.

3. Hur lång är du?
178 cm.

4. Vilken var den senaste film du såg?
Jag tror det var Rachel Getting Married, men jag är inte säker. På DVD. Har inte varit på bio på åratal.

5. Vem ringde du senast?
Min man.

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"Trist att höra! Men du gjorde vad du kunde, skönt att du håller modet uppe. Lycka till på fredag!" Till f.d. kollega som sparkades i september, som inte fått ett drömjobb hon sökt men som hade ny intervju inbokad.

7. Vad är dagens planer?
Tvinga maken att hänga upp ytterligare några tavlor, dammsuga det nyrenoverade gästrummet, äta middag, läsa för febrig Q, natta densamme, komma i säng tidigt.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Beror på person och ärende. Generellt sett föredrar jag SMS och mejl framför telefon, vilket säger en del om hur a) asocial b) stressad jag är.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
Skilda sedan mer än trettio år. Mamma omgift, pappa ensamstående.

10. När såg du senast din mamma?
I måndags morse då jag åkte till jobbet, någon timme senare la hon vår nyckel i brevlådan och reste hem till Göteborg.

11. Vilken ögonfärg har du?
Någon sorts grågrön, ganska mörka.

12. När vaknade du idag?
Första gången 06:15 av sparkar, gick och la mig i Q:s säng (där han inte låg, därav sparkarna). Andra gången av kvitter från sovrummet, då gick jag och hämtade Q eftersom jag lovat O en sovmorgon. Tredje gången cirka tjugo minuter senare då Q:s tålamod slutligen tröt och han inte ville ligga på min arm längre utan krävde att få gå upp.

13. Har du någon gång hittat en katt?
Vilken fråga. Nej.

14. Vilken är din favoritplats?
Finns många. Soffan, sängen. Berget på Sommarön, uteplatsen vid sommarstugan.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Bilkö ut från min arbetsplats med vetskapen att jag kommer för sent att hämta Q.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Förhoppningvis i samma hus, med samme man och med två barn. Jag hoppas dock att jag har ett annat jobb.

17. Vad skrämde dig som barn?
Döden. Intigheten. Det gör den fortfarande, i den mån jag tänker på den. Men jag börjar vänja mig.

18. Vem fick dig att skratta senast?
Q, som ligger på soffan och skrattar högt åt en film med Anki & Pytte.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
O nej, jag har en ansenlig samling och maken har ungefär lika många. Vi har kvar en gammal skivspelare som vi inte installerat, men kanske ska vi göra det.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Bärbar.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Före Q sov jag alltid naken men sedan hans ankomst har jag börjat använda nattlinne.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två fluffiga dunkuddar.

23. Har du någon gång spytt på fyllan?
Ja, för länge sedan.

24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Alla tre. Jag älskar att gå barfota, men mina dåliga fotvalv klarar inte av det. Dessutom är jag väldigt frusen om fötterna så jag gillar yllestrumpor.

25. Är du social?
Allt är relativt. Jag är socialt kompetent, vågar jag påstå. Men jag har inte behov av ett stort umgänge, och därför har jag inte det heller.

26. Vilken är din favoritglass?
Ben&Jerry Cherry Garcia.

27. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Investera dem så att de förräntat sig ordentligt den dag föräldraledigheten för nummer två är slut. Leva på pengarna så att varken O eller jag behöver jobba heltid på några år.

28. Tycker du om kinamat?
Traditionell svensk kinamat, nej inte speciellt. Riktig kinesisk mat som den serveras på några krogar här i Stockholm, o ja! Mat som serveras i Kina (den enda gång jag varit där), somt o ja, somt o nej.

29. Tycker du om kaffe?
Javars.

30. Vad dricker du till frukost?
Te med mjölk.

31. Sover du på någon särskild sida?
På sida, framåt morgontimmarna alltid höger för att skydda mjukdelar från sparkar från unge herrn som vid det laget kommit uppkrypande i mitten av dubbelsängen.

32. Kan du spela poker?
Nej, trots min mans försök att lära mig. Är totalt ointresserad.

33. Tycker du om att mysa?
Av princip inte, avskyr det ordet och dess implikationer. Vilken löjlig fråga.

34. Är du en beroendemänniska?
Nej, det tror jag inte. Flirtade länge med rökningen utan att fastna.

35. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Leonard Cohen eller Stephen King, men dem känner jag inte. Men Kattmamman och jag lär visst fylla år samma datum.

36. Vill du ha barn?
Jatack, ett till. Sedan har jag allt jag kan önska mig och mer därtill.

37. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska, spanska, franska, tyska och italienska. I fallande ordning.

38. Har du någonsin åkt ambulans?
Senast i somras med feberkrampande Q, huga. Som nyligen skoliosopererad hem från sjukhuset när jag var tretton år.

39. Föredrar du havet eller en pool?
Havet.

40. Vad spenderar du helst pengar på?
Just nu god mat, kläder och snittblommor. Förr la vi mycket pengar på resor men inte sedan vi fick Q. (Trevligt att för en gångs skull se ordet spendera korrekt använt!)

41. Äger du dyra smycken?
Javars. Jag är mycket förtjust i smycken och har en del fina som jag ärvt av farmor och mormor. Om de är dyrbara vet jag inte men de har stort affektionsvärde. Mamma frågade mig nyligen om jag ville ha en ärvd briljantring i 40-årspresent, men där går gränsen. Jag tror inte jag hade uppskattat den efter förtjänst.

42. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
Tror bestämt att det var en lussekatt för några timmar sedan.

43. Vem är den roligaste människan du känner?
Min syster, tror jag. Jag blir i alla fall alltid glad av att träffa henne. Q är faktiskt ganska rolig också, men det kanske gäller de flesta treåringar i deras mammors ögon?

44. Välj ett ärr på din kropp?
Har bara två men de är desto större, på ryggen efter ovan nämnda skoliosoperation.

45. Vad har du för ringsignal?
Någon gräslig förprogrammerad. Den börjar diskret vilket är bra men fortsätter desto värre. Usch. Borde byta.

46. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Det finns en rosa stickad kofta med tillhörande mössa och sparkbyxor som mormor gjorde till mig.

47. Flirtar du mycket?
Det kan jag inte tänka mig.

48. Vart togs din profilbild för din blogg?
I Vadstena. Av alla ställen.

49. Kan du byta olja på bilen?
Nja. Det var inte igår jag gjorde det. Å andra sidan, hur svårt kan det vara?

50. Har du fått fortkörningsböter?
Nej.

51. Vilken var den senaste bok du läste?
Den hedervärde mördaren av Jan Guillou. Dålig. Jag läser om Coq Rouge-serien efter att ha läst Guillous memoarer och konstaterar att böckerna blir sämre och sämre. De två första var bäst.

52. Läser du dagstidningen?
Alltid. DN.

53. Prenumererar du på någon veckotidning?
Femina, fast den kommer en gång i månaden.

54. Dansar du i bilen?
Gud så dumt. Men jag sjunger, högt och gärna.

55. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
P1.

56. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Lösningen till Dubbelkrysset i DN. Alternativt handlingslista på Clas Ohlson. Glödlampor, muttrar, taklampa till gästrummet.

57. När var du i kyrkan senast?
Körens julkonsert förra året. Det är enda gången jag är i kyrkan.

58. Vad ska du göra nu?
Hörsamma Q:S uppmaning att sitta hos honom i soffan. Han har hög feber och är inne på sin tredje film.

Mer om styvfar

Jag har funderat mer på relationen till styvfar. Som jag redan har sagt så kan jag inte definiera vad som var fel. Jag minns helt enkelt inte. Förmodligen finns det utförligt dokumenterat i de dagböcker jag förde under tonåren, men där har jag inte orkat leta.

När jag tänker på honom under min uppväxt ser jag en vuxen som fanns, nära, men som inte tog ansvar eller visade intresse.

Domen är hård, jag får dåligt samvete när jag ser den blide gamle man som idag strålar mot mig och gärna vill prata och kramas. Men sådan var han inte då! Eller jo, kanske förresten. Småprat och kramar funkade alltid. Men jag klarade inte av att leverera eftersom det inte fanns något bakom. Än idag är det omöjligt för oss att ha ett djupare samtal. Vi känner varann alldeles för dåligt, trots femton år i samma hus.

Pappa fanns ju, och finns, han var och är viktig. Hade jag inte haft pappa, hade detta varit en tragisk historia. Det är det inte nu. Det är skräp i mitt förflutna som ibland flyter upp till ytan.

Efter skilsmässan - som inte orsakades av styvfar, mamma hade varit olycklig länge, men han var den utlösande faktorn och flyttade in när pappa flyttade ut - framhärdade jag i att inte tycka om honom. Jag vill minnas att jag under några år ansåg att jag inte tyckte om honom. Mamma frågade ibland och jag svarade alltid obarmhärtigt nej.

Naturligtvis är det inte lätt att hantera en tjurig unge som inte gillar en. Fast jag tror inte att jag var särskilt besvärlig, jag hade helt enkelt inga medel att ta till. Min älskade pappa slängs ut och dryper iväg med svansen mellan benen och är så ledsen så ledsen, jag ser ju hur ledsen han är. In flyttar en gubbe som mamma ligger och pippar ideligen. Vad ska man göra?

Nåja, den där första fientligheten gick över. Fast någon familj blev vi aldrig. När min syster föddes blev det både bättre och sämre. Vi älskade henne alla. Mamma var duktig på att förutse syskonavund och motverka det. Men det blev än mer uppenbart att jag var ganska oviktig för styvfar.

Ett stående skämt i familjen var att jag skulle skriva en nyckelroman om att vara Askungen på riktigt. Det var mamma som drog skämtet och vi andra fnissade. Det otäcka var att det ju fanns en verklighetsbakgrund, kanske var det den mamma ville desarmera genom att skoja om den?

Styvfar har alltid varit en styvfar och inget annat. Jag använder naturligtvis hans namn när jag talar till och om honom, men ska jag beskriva vår relation är det styvfar. Inte styvpappa. Ännu mindre jävla bonus- låtsas- eller plastpappa. Tramsiga ord tycker jag för min del, men förhoppningsvis finns det de som känner sig som riktiga bonusföräldrar och ser sina bonusbarn som just det.

Det finns goda saker att säga om styvfar också. Han är kärleksfull och visar uppskattning. Mamma är hans stora kärlek och vinstlott i livet, och hon vet om det. Min syster är hans ålderdoms osannolika glädje och hans ögons ljus. För sin generation och bakgrund (född 1917 i Norrlands inland) är han enastående fördomsfri och förnuftig - jämställd, icke-homofob och icke-xenofob. Jag har nog aldrig träffat en person mer trygg i sin mansroll än han. (Det skulle vara pappa då.) Jag minns att vi såg Jonas Gardell på tv någon gång på åttiotalet, han läste en text om sin uppväxt där han beskrev sitt utanförskap. Styvfar var så rörd att han grät.

Han är generös, med pengar vill säga. Till vårt bröllop bidrog han med en rundlig summa, för att visa sin uppskattning för att vi bjöd alla hans barn (med respektive) från förra äktenskapet. Det hade vi gjort ändå, men det var en fin gest.


De flesta som möter honom tycker mycket om honom, han är varm och god och glad. Bara inte jag. Det gamla från barndomen finns kvar och skaver.

Eller vad fan säger jag, det är klart att jag tycker om honom. Jag älskar honom, antar jag. Hur kan man göra annat med någon man har levt nära?

Kan man det?

Kärnan är nog att han inte fanns. Jag kunde inte lita på att han fanns - för mig. Jag minns en konversation vi hade en gång, jag var vuxen om än ung, och befann mig i en lika löjlig som desperat situation, och bad honom om en tjänst, enkel att utföra. Jag minns tystnaden innan han svarade, dröjande. "Det blir nog svårt."

Jag minns hur marken försvann under fötterna, jag minns övergivenheten, jag minns ilskan. Hur kan man svara så? Hur kan man vika undan? Så hade aldrig pappa gjort, aldrig mamma, aldrig min syster, aldrig jag själv. Och aldrig aldrig aldrig någonsin O, min man.

Jag vet inte vad det var som gick snett ända från början, för så tror jag att det var.

Kanske är svaret enkelt. Svartsjuka. Mammas inställning till pappa, hon älskar honom på sätt och vis fortfarande (deras skilsmässa är en historia för sig - mamma är en komplicerad person med mycket ambivalent känsloliv - ha! Aren't we all? Jo, men hon mer än många.)

På pappas sextioårsdag för jämnt tio år sedan höll mamma tal, som alltid väl, och lovordade honom. Senare på kvällen damp styvfar i golvet, bokstavligt talat. Plakat. Den allmänna teorin var att han inte klarade av mammas uttryckta beundran för sin ex-man.

Vid ungefär denna tid, eller något tidigare, levde han rövare i största allmänhet. Många var de kvällar då min syster ringde, gråtande. Apropå att alltid finnas: den som alltid, utan undantag, släppte vad han hade för händer och satte sig i bilen och hämtade hem henne till oss, var O.

Det är lätt att säga att jag är och var arg på styvfar för att han gjorde dem illa, mamma och syster, de som levde med honom. Men då förenklar jag. Han gjorde dem illa men han gav dem också, och ger ännu. Mina känslor är mina egna och handlar om honom och mig.

Jag tror jag slutar här. Idag är detta inte längre annat än gamla ärr som ibland stramar och kliar. Med min syster kan jag tala om det, med mamma inte. Inte på riktigt, fast hon nog tror det. Men det blir stelt och konstigt och oärligt. Bättre att inte.

Och så är det ju så mycket lättare för mig att önska livet ur honom. Döden befriaren, som jag åkallade för ett år sedan. Du dröjer så.

Mer om styvfar

Jag har funderat mer på relationen till styvfar. Som jag redan har sagt så kan jag inte definiera vad som var fel. Jag minns helt enkelt inte. Förmodligen finns det utförligt dokumenterat i de dagböcker jag förde under tonåren, men där har jag inte orkat leta.

När jag tänker på honom under min uppväxt ser jag en vuxen som fanns, nära, men som inte tog ansvar eller visade intresse.

Domen är hård, jag får dåligt samvete när jag ser den blide gamle man som idag strålar mot mig och gärna vill prata och kramas. Men sådan var han inte då! Eller jo, kanske förresten. Småprat och kramar funkade alltid. Men jag klarade inte av att leverera eftersom det inte fanns något bakom. Än idag är det omöjligt för oss att ha ett djupare samtal. Vi känner varann alldeles för dåligt, trots femton år i samma hus.

Pappa fanns ju, och finns, han var och är viktig. Hade jag inte haft pappa, hade detta varit en tragisk historia. Det är det inte nu. Det är skräp i mitt förflutna som ibland flyter upp till ytan.

Efter skilsmässan - som inte orsakades av styvfar, mamma hade varit olycklig länge, men han var den utlösande faktorn och flyttade in när pappa flyttade ut - framhärdade jag i att inte tycka om honom. Jag vill minnas att jag under några år ansåg att jag inte tyckte om honom. Mamma frågade ibland och jag svarade alltid obarmhärtigt nej.

Naturligtvis är det inte lätt att hantera en tjurig unge som inte gillar en. Fast jag tror inte att jag var särskilt besvärlig, jag hade helt enkelt inga medel att ta till. Min älskade pappa slängs ut och dryper iväg med svansen mellan benen och är så ledsen så ledsen, jag ser ju hur ledsen han är. In flyttar en gubbe som mamma ligger och pippar ideligen. Vad ska man göra?

Nåja, den där första fientligheten gick över. Fast någon familj blev vi aldrig. När min syster föddes blev det både bättre och sämre. Vi älskade henne alla. Mamma var duktig på att förutse syskonavund och motverka det. Men det blev än mer uppenbart att jag var ganska oviktig för styvfar.

Ett stående skämt i familjen var att jag skulle skriva en nyckelroman om att vara Askungen på riktigt. Det var mamma som drog skämtet och vi andra fnissade. Det otäcka var att det ju fanns en verklighetsbakgrund, kanske var det den mamma ville desarmera genom att skoja om den?

Styvfar har alltid varit en styvfar och inget annat. Jag använder naturligtvis hans namn när jag talar till och om honom, men ska jag beskriva vår relation är det styvfar. Inte styvpappa. Ännu mindre jävla bonus- låtsas- eller plastpappa. Tramsiga ord tycker jag för min del, men förhoppningsvis finns det de som känner sig som riktiga bonusföräldrar och ser sina bonusbarn som just det.

Det finns goda saker att säga om styvfar också. Han är kärleksfull och visar uppskattning. Mamma är hans stora kärlek och vinstlott i livet, och hon vet om det. Min syster är hans ålderdoms osannolika glädje och hans ögons ljus. För sin generation och bakgrund (född 1917 i Norrlands inland) är han enastående fördomsfri och förnuftig - jämställd, icke-homofob och icke-xenofob. Jag har nog aldrig träffat en person mer trygg i sin mansroll än han. (Det skulle vara pappa då.) Jag minns att vi såg Jonas Gardell på tv någon gång på åttiotalet, han läste en text om sin uppväxt där han beskrev sitt utanförskap. Styvfar var så rörd att han grät.

Han är generös, med pengar vill säga. Till vårt bröllop bidrog han med en rundlig summa, för att visa sin uppskattning för att vi bjöd alla hans barn (med respektive) från förra äktenskapet. Det hade vi gjort ändå, men det var en fin gest.


De flesta som möter honom tycker mycket om honom, han är varm och god och glad. Bara inte jag. Det gamla från barndomen finns kvar och skaver.

Eller vad fan säger jag, det är klart att jag tycker om honom. Jag älskar honom, antar jag. Hur kan man göra annat med någon man har levt nära?

Kan man det?

Kärnan är nog att han inte fanns. Jag kunde inte lita på att han fanns - för mig. Jag minns en konversation vi hade en gång, jag var vuxen om än ung, och befann mig i en lika löjlig som desperat situation, och bad honom om en tjänst, enkel att utföra. Jag minns tystnaden innan han svarade, dröjande. "Det blir nog svårt."

Jag minns hur marken försvann under fötterna, jag minns övergivenheten, jag minns ilskan. Hur kan man svara så? Hur kan man vika undan? Så hade aldrig pappa gjort, aldrig mamma, aldrig min syster, aldrig jag själv. Och aldrig aldrig aldrig någonsin O, min man.

Jag vet inte vad det var som gick snett ända från början, för så tror jag att det var.

Kanske är svaret enkelt. Svartsjuka. Mammas inställning till pappa, hon älskar honom på sätt och vis fortfarande (deras skilsmässa är en historia för sig - mamma är en komplicerad person med mycket ambivalent känsloliv - ha! Aren't we all? Jo, men hon mer än många.)

På pappas sextioårsdag för jämnt tio år sedan höll mamma tal, som alltid väl, och lovordade honom. Senare på kvällen damp styvfar i golvet, bokstavligt talat. Plakat. Den allmänna teorin var att han inte klarade av mammas uttryckta beundran för sin ex-man.

Vid ungefär denna tid, eller något tidigare, levde han rövare i största allmänhet. Många var de kvällar då min syster ringde, gråtande. Apropå att alltid finnas: den som alltid, utan undantag, släppte vad han hade för händer och satte sig i bilen och hämtade hem henne till oss, var O.

Det är lätt att säga att jag är och var arg på styvfar för att han gjorde dem illa, mamma och syster, de som levde med honom. Men då förenklar jag. Han gjorde dem illa men han gav dem också, och ger ännu. Mina känslor är mina egna och handlar om honom och mig.

Jag tror jag slutar här. Idag är detta inte längre annat än gamla ärr som ibland stramar och kliar. Med min syster kan jag tala om det, med mamma inte. Inte på riktigt, fast hon nog tror det. Men det blir stelt och konstigt och oärligt. Bättre att inte.

Och så är det ju så mycket lättare för mig att önska livet ur honom. Döden befriaren, som jag åkallade för ett år sedan. Du dröjer så.

Pappor - närvarande och inte

Jag vill spinna vidare på en av flera intressanta kommentarer på mitt förra inlägg. Just nu när jag börjar vet jag inte riktigt var jag kommer att hamna.

(Apropå trängseln i mitt liv så är den just i detta nu upplättad på ett skamligt sätt. O och jag dricker upp vinslattar från pappas 70-årskalas, knaprar salta pinnar och struntar i att det egentligen är läggdags. Moraliskt förkastligt? Oja. Men det är i alla fall torsdag.)

"Barnen har så många fler mammaroller omkring sig i vardagen (dagmamma, fostermamma, mormor, djurmammor m fl) att den blir svårare att komma underfund med än papparollen som bara är därhemma (inte mycket snack om biopappa, fosterpappa, andra viktiga pappor i närheten/böcker eller?)."

Jomenvisst är det så. Q har en synnerligen närvarande pappa, vilket jag är oerhört tacksam över, för alla tres skull. Senast idag förklarade jag på förfrågan att en omvälvande förändring i att få barn var att O och jag för första gången kände ett mycket starkt och likvärdigt engagemang i något. Det är inte så för alla, men för oss. Det är jag minst sagt glad för.

Q har också en morfar, som han är mycket förtjust i, och känslorna är besvarade. Morfars axelremsväska är etablerad som en synnerligen intressant plats att botanisera i, oftast gömmer det sig en present bland manus, kontoutdrag, kulspetspennor, hårdkokta ägg och gamla hamburgerpapper.

Men morfar är en annan sort än mormor och farmor. Precis som att min pappa är en annan sort än mamma.

I lördags, på hans sjuttioårskalas höll jag tal till honom. Det gick ungefär så här:

Kära pappa! Jag ska inleda det här talet med att tacka helt andra personer än du, och den förste är min man O. Utan honom hade det inte blivit något kalas. (spontan applåd från gästerna) När vi sysslade med förberedelserna idag - kontroll av dukning, puts av snapsglas, etcetera - blev vi något sentimentala, för det var ungefär under sådana omständigheter vi blev förälskade. Det var 1992 på Chalmers. Något är detta din förtjänst, pappa, för en flickas första kärlek är hennes pappa, och du var det. Du gav mig den självkänsla som är förutsättningen för att hitta den riktiga kärleken.

Den nästa jag ska tacka är mamma. Utan henne hade det blivit ett helt annat kalas. Hon har kommit resande hit, hon har idag promenerat en timme i regnet för att få Q att sova, hon tar hand om honom i detta nu. Det är inte alla ex-fruar som hade gjort så för sina ex-män! Det hedrar er båda.

Förresten har O och jag nu varit gifta längre än du och mamma. Så det så!

Jag har tänkt på vårt liv, pappa. Det är präglat av resande. Sedan jag var fem år har vi inte bott tillsammans. Från det jag var sju tills jag var trettiofyra inte ens i samma stad. Ändå är du en närvarande och viktig person i mitt liv. Enligt experterna borde du inte vara det, för det lär vara kvantitet och inte kvalitet som räknas. Detta har jag funderat mycket på.

När jag var sju år flyttade mamma och jag till USA, och då längtade jag förfärligt efter dig. En gång satt jag i mammas knä och grät av längtan, och mamma sa till sist: "Om du vill får du flytta till pappa, vill du det?". Jag tänkte en stund och svarade: "Nej, mamma. Jag tror inte det blir så bra med uppfostran då." (Skratt. Naturligtvis.)

Tillbaka till detta med kvantitet och kvalitet. Jag tror inte riktigt på det. För vi har inte tillbringat så mycket tid tillsammans. Men jag har alltid vetat, alldeles säkert att du har prioriterat mig. Att jag har varit viktig. Och det var det viktiga.

För detta vill jag tacka dig idag.

Intet öga torrt förstås. Den som mer än alla andra vet vad jag menar är pappa. För honom är det inte laddat att han inte var fysiskt närvarande under min uppväxt. För det första var det inte hans fel, anser han. För det andra är papparollen långt mindre krävande och skuldframkallande än mammadito.

Men. Jag har och har haft en pappa. Han älskar mig, och jag älskar honom. Mycket. Kan det inte stanna vid det?

Jo, kanske. Men nu när jag själv är mamma tycker jag att det är lite orättvist mot min mamma. För den rollen är fan så mycket svårare. Eller var.

Fler pappor? Jag har en styvfar, det kommer mer om honom i ett annat inlägg.

Åter till Q. Han har en biologisk pappa och en fosterpappa. Båda är anonyma figurer, långt mer anonyma än motsvarande mammor. Hur vi skulle kunna kompensera detta utan att det blir fullständigt krystat vet jag inte nu.

Men en dagpappa finns faktiskt i Q:s liv. Till dagmammans många förtjänster hör att hon har en make, en man i sina bästa år, som just nu befinner sig mellan uppdrag som det så vackert heter. Alltså fyller han sin vardag med att renovera huset och vid behov rycka in i hustruns företag. Frukost intas tillsammans med ungarna. Om dagmamman behöver gå ett ärende eller företa ett läkarbesök eller utföra ett utvecklingssamtal tar han ansvar för barnen.

Hur många förskolebarn har tillgång till en man i dryga femtioårsåldern? Q har det, och för det är jag glad.

Det var här jag hamnade. Om pappor och män, närvarande, mer eller mindre.

Min slutsats är att det blir bättre.

Pappor - närvarande och inte

Jag vill spinna vidare på en av flera intressanta kommentarer på mitt förra inlägg. Just nu när jag börjar vet jag inte riktigt var jag kommer att hamna.

(Apropå trängseln i mitt liv så är den just i detta nu upplättad på ett skamligt sätt. O och jag dricker upp vinslattar från pappas 70-årskalas, knaprar salta pinnar och struntar i att det egentligen är läggdags. Moraliskt förkastligt? Oja. Men det är i alla fall torsdag.)

"Barnen har så många fler mammaroller omkring sig i vardagen (dagmamma, fostermamma, mormor, djurmammor m fl) att den blir svårare att komma underfund med än papparollen som bara är därhemma (inte mycket snack om biopappa, fosterpappa, andra viktiga pappor i närheten/böcker eller?)."

Jomenvisst är det så. Q har en synnerligen närvarande pappa, vilket jag är oerhört tacksam över, för alla tres skull. Senast idag förklarade jag på förfrågan att en omvälvande förändring i att få barn var att O och jag för första gången kände ett mycket starkt och likvärdigt engagemang i något. Det är inte så för alla, men för oss. Det är jag minst sagt glad för.

Q har också en morfar, som han är mycket förtjust i, och känslorna är besvarade. Morfars axelremsväska är etablerad som en synnerligen intressant plats att botanisera i, oftast gömmer det sig en present bland manus, kontoutdrag, kulspetspennor, hårdkokta ägg och gamla hamburgerpapper.

Men morfar är en annan sort än mormor och farmor. Precis som att min pappa är en annan sort än mamma.

I lördags, på hans sjuttioårskalas höll jag tal till honom. Det gick ungefär så här:

Kära pappa! Jag ska inleda det här talet med att tacka helt andra personer än du, och den förste är min man O. Utan honom hade det inte blivit något kalas. (spontan applåd från gästerna) När vi sysslade med förberedelserna idag - kontroll av dukning, puts av snapsglas, etcetera - blev vi något sentimentala, för det var ungefär under sådana omständigheter vi blev förälskade. Det var 1992 på Chalmers. Något är detta din förtjänst, pappa, för en flickas första kärlek är hennes pappa, och du var det. Du gav mig den självkänsla som är förutsättningen för att hitta den riktiga kärleken.

Den nästa jag ska tacka är mamma. Utan henne hade det blivit ett helt annat kalas. Hon har kommit resande hit, hon har idag promenerat en timme i regnet för att få Q att sova, hon tar hand om honom i detta nu. Det är inte alla ex-fruar som hade gjort så för sina ex-män! Det hedrar er båda.

Förresten har O och jag nu varit gifta längre än du och mamma. Så det så!

Jag har tänkt på vårt liv, pappa. Det är präglat av resande. Sedan jag var fem år har vi inte bott tillsammans. Från det jag var sju tills jag var trettiofyra inte ens i samma stad. Ändå är du en närvarande och viktig person i mitt liv. Enligt experterna borde du inte vara det, för det lär vara kvantitet och inte kvalitet som räknas. Detta har jag funderat mycket på.

När jag var sju år flyttade mamma och jag till USA, och då längtade jag förfärligt efter dig. En gång satt jag i mammas knä och grät av längtan, och mamma sa till sist: "Om du vill får du flytta till pappa, vill du det?". Jag tänkte en stund och svarade: "Nej, mamma. Jag tror inte det blir så bra med uppfostran då." (Skratt. Naturligtvis.)

Tillbaka till detta med kvantitet och kvalitet. Jag tror inte riktigt på det. För vi har inte tillbringat så mycket tid tillsammans. Men jag har alltid vetat, alldeles säkert att du har prioriterat mig. Att jag har varit viktig. Och det var det viktiga.

För detta vill jag tacka dig idag.

Intet öga torrt förstås. Den som mer än alla andra vet vad jag menar är pappa. För honom är det inte laddat att han inte var fysiskt närvarande under min uppväxt. För det första var det inte hans fel, anser han. För det andra är papparollen långt mindre krävande och skuldframkallande än mammadito.

Men. Jag har och har haft en pappa. Han älskar mig, och jag älskar honom. Mycket. Kan det inte stanna vid det?

Jo, kanske. Men nu när jag själv är mamma tycker jag att det är lite orättvist mot min mamma. För den rollen är fan så mycket svårare. Eller var.

Fler pappor? Jag har en styvfar, det kommer mer om honom i ett annat inlägg.

Åter till Q. Han har en biologisk pappa och en fosterpappa. Båda är anonyma figurer, långt mer anonyma än motsvarande mammor. Hur vi skulle kunna kompensera detta utan att det blir fullständigt krystat vet jag inte nu.

Men en dagpappa finns faktiskt i Q:s liv. Till dagmammans många förtjänster hör att hon har en make, en man i sina bästa år, som just nu befinner sig mellan uppdrag som det så vackert heter. Alltså fyller han sin vardag med att renovera huset och vid behov rycka in i hustruns företag. Frukost intas tillsammans med ungarna. Om dagmamman behöver gå ett ärende eller företa ett läkarbesök eller utföra ett utvecklingssamtal tar han ansvar för barnen.

Hur många förskolebarn har tillgång till en man i dryga femtioårsåldern? Q har det, och för det är jag glad.

Det var här jag hamnade. Om pappor och män, närvarande, mer eller mindre.

Min slutsats är att det blir bättre.

Trångt

Det är min känsla just nu. Det är trångt i livet, i tillvaron. Trångt, mörkt och lite svårt att andas.

Himlen hänger lågt och är raggsocksblöt. Det är mörkt när jag vaknar, en strimma ljus när jag går till jobbet, när jag går den korta promenaden på lunchen. När det är dags att hämta Q är mörkret på väg igen, när vi väl är hemma är det kompakt.

På jobbet känner jag mig jagad. Tassar förbi chefens rum och blir arg på min undfallenhet. Hans attityd får mig att känna mig pressad och ifrågasatt, i behov av tillskärpning och eftertanke, inte alls som med min förre brachef som satt två meter ifrån, jag kunde alltid slänga ur mig en fråga.

Katastrofer och kriser avlöser varandra i mina projekt, jag minns inte när det senast var lugnt. Jag måste pressa ur trötta och omotiverade människor det de egentligen inte orkar.

Hemma avlöser andra projekt varandra. De sista renoveringarna och tillfixandet. Gästrummet i källaren ska målas, liksom Q:s nya säng. Tavlor ska upp, lampor ska installeras.

Pappas 70-årskalas gick av stapeln i lördags, arrangerat av mig och O och den finaste present vi kunde ge honom.

Pappersinsamlingen till Korea har börjat. Intyg på allt upptänkligt ska insamlas, översättas, stämplas och struktureras och det ska vara just så. Inte på något annat sätt.

Hemliga förhandlingar som pågått sedan i somras och legat på is några veckor, är återupptagna. Jag vill, men jag orkar inte.

Och skrikfesterna vid hämtningen fortsätter. Imorse fick Q svar på sin fråga, att det är pappa som hämtar idag, och konstaterade: "Bra, för då är det inte lika mycket krångel med att ta på kläderna."

Aj, mitt hjärta. Om jag bara visste varför det är så.

Jag längtar efter jullov. Och dagsljus. Och långa promenader.

Trångt

Det är min känsla just nu. Det är trångt i livet, i tillvaron. Trångt, mörkt och lite svårt att andas.

Himlen hänger lågt och är raggsocksblöt. Det är mörkt när jag vaknar, en strimma ljus när jag går till jobbet, när jag går den korta promenaden på lunchen. När det är dags att hämta Q är mörkret på väg igen, när vi väl är hemma är det kompakt.

På jobbet känner jag mig jagad. Tassar förbi chefens rum och blir arg på min undfallenhet. Hans attityd får mig att känna mig pressad och ifrågasatt, i behov av tillskärpning och eftertanke, inte alls som med min förre brachef som satt två meter ifrån, jag kunde alltid slänga ur mig en fråga.

Katastrofer och kriser avlöser varandra i mina projekt, jag minns inte när det senast var lugnt. Jag måste pressa ur trötta och omotiverade människor det de egentligen inte orkar.

Hemma avlöser andra projekt varandra. De sista renoveringarna och tillfixandet. Gästrummet i källaren ska målas, liksom Q:s nya säng. Tavlor ska upp, lampor ska installeras.

Pappas 70-årskalas gick av stapeln i lördags, arrangerat av mig och O och den finaste present vi kunde ge honom.

Pappersinsamlingen till Korea har börjat. Intyg på allt upptänkligt ska insamlas, översättas, stämplas och struktureras och det ska vara just så. Inte på något annat sätt.

Hemliga förhandlingar som pågått sedan i somras och legat på is några veckor, är återupptagna. Jag vill, men jag orkar inte.

Och skrikfesterna vid hämtningen fortsätter. Imorse fick Q svar på sin fråga, att det är pappa som hämtar idag, och konstaterade: "Bra, för då är det inte lika mycket krångel med att ta på kläderna."

Aj, mitt hjärta. Om jag bara visste varför det är så.

Jag längtar efter jullov. Och dagsljus. Och långa promenader.

Hello Dr Freud?

Q och jag tittar på Bolibompa, nyfödda lamm slickas rena av sin mamma.

-Vad gör fåret, mamma?
-Hon slickar sin unge, så gör alla djurmammor när ungarna precis har fötts och kommit ut ur magen på dem.
-Gjorde Mrs Kim* så med mig?

Som godnattsaga väljer Q ett inplastat häfte med bebisbilder på honom själv, från hans första tid i Korea till några månader efter hemkomst till Stockholm.

Efteråt funderar jag. Q är ganska arg på mig just nu, testar och provocerar för glatta livet. O kommer betydligt lindrigare undan. Är han arg och ledsen över att inte ha legat i min mage, att det inte är jag som har fött honom, att jag inte är hans "riktiga" mamma? Han skulle aldrig formulera det så, men känslan kanske finns där?

Jag skakar på huvudet åt mitt eget analyserade och psykologiserande. Helga Freud. Men nämner ändå saken för O, och kommer knappt halvvägs innan han avbryter. Jo, han har tänkt detsamma.

Älskade unge, om jag kunde läsa dina tankar. Fast vilken tur att jag inte kan det. Jag borde försöka fånga upp dina undringar bättre. Eller så borde jag inte alls tassa och rota utan bara flyta med och lita på din förmåga att uttrycka dina behov.

Detta är ett sådant äventyr.

*Mrs Kim är Q:s fostermamma, och en mer levande person för honom än hans biologiska mamma, men vid närmare eftertanke mindes han hur det hängde ihop, det där med vems mage och vem det var som gav välling.

Hello Dr Freud?

Q och jag tittar på Bolibompa, nyfödda lamm slickas rena av sin mamma.

-Vad gör fåret, mamma?
-Hon slickar sin unge, så gör alla djurmammor när ungarna precis har fötts och kommit ut ur magen på dem.
-Gjorde Mrs Kim* så med mig?

Som godnattsaga väljer Q ett inplastat häfte med bebisbilder på honom själv, från hans första tid i Korea till några månader efter hemkomst till Stockholm.

Efteråt funderar jag. Q är ganska arg på mig just nu, testar och provocerar för glatta livet. O kommer betydligt lindrigare undan. Är han arg och ledsen över att inte ha legat i min mage, att det inte är jag som har fött honom, att jag inte är hans "riktiga" mamma? Han skulle aldrig formulera det så, men känslan kanske finns där?

Jag skakar på huvudet åt mitt eget analyserade och psykologiserande. Helga Freud. Men nämner ändå saken för O, och kommer knappt halvvägs innan han avbryter. Jo, han har tänkt detsamma.

Älskade unge, om jag kunde läsa dina tankar. Fast vilken tur att jag inte kan det. Jag borde försöka fånga upp dina undringar bättre. Eller så borde jag inte alls tassa och rota utan bara flyta med och lita på din förmåga att uttrycka dina behov.

Detta är ett sådant äventyr.

*Mrs Kim är Q:s fostermamma, och en mer levande person för honom än hans biologiska mamma, men vid närmare eftertanke mindes han hur det hängde ihop, det där med vems mage och vem det var som gav välling.

Bryta mönster

Jag har just sett första avsnittet av Ett fall för Louise, det med pojken som var olycklig för att pappa blev så arg.

Det finns mycket att säga om både Louise Hallin och SVT:s programidé. Andra har sagt det bättre, så jag ska inte utbreda mig i ämnet. Istället ska jag prata om mig själv.

Jag kände igen mig. Både som barn och som förälder.

Jag tror att jag är en kärleksfull och tydlig mamma. Jag älskar min son och jag är bra på att tala om det, ofta och vältaligt. Jag tror också att jag är bra på att se honom som den han är och älska just det.

Men jag är också en mamma med en gräns. När den nås reagerar jag blixtsnabbt, oplanerat, instinktivt och blir skitarg med en kraft som ibland förvånar mig själv.

Jag har ett barn som är intelligent, verbalt och emotionellt välbegåvat. Han blir allt skickligare på att utforska och utmana mig. Han vet ganska väl var mina gränser finns, bättre än jag själv tror jag nästan.

Jag har en man också. Precis som Louise Hallin påpekar är dynamiken mer komplicerad än att omfatta bara relationen mellan de två parter som är i konflikt. Min man kan inte hjälpa mig i detta, för han känner inte alls igen sig. Vilket förstås påverkar samspelet i familjen.

När jag var barn var jag verbal och brådmogen och snäll. Just det sista ordet återkommer i alla beskrivningar. Jag var ett påfallande snällt och stillsamt barn.

Min mamma var mycket kärleksfull och vältalig. Är det något jag vet så är det att min mamma älskar mig. Hon var också en mamma som kunde bli blixtrande arg, så det gällde att passa sig. Men ilskan gick fort över, precis som min nu.

När jag var tre år var mamma förmodligen hårt pressad. Hon och jag bodde i en stad, pappa veckopendlade till en annan. Mamma var ganska nybakad läkare. Hon var djupt olycklig i sitt äktenskap vilket resulterade i skilsmässa ett par år senare.

Vilka scener utspelades vid morgonbestyr och dagishämtningar? Jag minns inget, inte medvetet i varje fall.

Skilsmässan ledde till att mamma blev ensam om min uppfostran. Pappa och jag höll kontakten, och han är en mycket viktig person i mitt liv, men någon vardagsförälder har han aldrig varit. Styvfar var det ännu mindre.

Med den kunskap jag har idag och enligt den föräldraideologi jag vill tro på (Juul, Gustafsson, Forster) så tror jag att jag som barn mycket väl förstod att mamma var ensam ansvarig och pressad. Alltså samarbetade jag och ställde inte till med något. Var snäll.

När jag kom i tonåren hade det varit naturligt att revoltera, kanske lite extra mycket för att kompensera min tidigare foglighet. Men då fanns ju ett litet barn till i familjen, min syster. Och mamma var deprimerad ett tag för att hon hatade sitt jobb och ville börja på ett nytt i Skellefteå dit hon ville att vi skulle flytta. Och styvfar började dricka alltmer och gömma flaskor i bokhyllan och knapra sömntabletter och virra runt på nätterna och braka nerför trappan. Så det vart inte mycket med den där revolten, mer än lite godissnattande som mamma aldrig fick reda på.

Nej, revolten kom sent, först i samband med barnlösheten. Då blev jag också arg. Det har jag skrivit om förut, många gånger. Jag gick i terapi och lärde mig att se mönster. Jag pratade av mig ordentligt om mina föräldrars skilsmässa, saker som plågat mig i flera år, och jag lyckades äntligen bli färdig med det. Jag distanserade mig från dem båda, reducerade dem till personer och inte de gigantiska bilderna Mamma och Pappa. Jag blev vuxen.

Och min hetaste längtan, den intensivaste önskan jag någonsin haft, uppfylldes i och med att jag blev mamma till Q. Nu är allting bra. Nu är det rätt. Hur vardagsstressigt, novemberruskigt, magkatarrigt, småtjafsigt livet än blir så är det alltid rätt på djupet. (Den känslan tror jag aldrig mamma hade.)

Naturligtvis är det inte en slump att jag nu som mamma blir lika arg på Q ibland som min mamma förmodligen blev på mig. Louise Hallin uttryckte det väl: den arga pappan agerar på ett sätt som inte är planerat, som kommer ur djupa bottnar i honom själv och som grundar sig i hur han själv blev bemött.

Hur ska jag bryta mönstret? Jag hoppas att jag redan är på väg att göra det. Om det inte räcker med att göra som nu, läsa, skriva och fundera, så ska jag söka hjälp.

Bryta mönster

Jag har just sett första avsnittet av Ett fall för Louise, det med pojken som var olycklig för att pappa blev så arg.

Det finns mycket att säga om både Louise Hallin och SVT:s programidé. Andra har sagt det bättre, så jag ska inte utbreda mig i ämnet. Istället ska jag prata om mig själv.

Jag kände igen mig. Både som barn och som förälder.

Jag tror att jag är en kärleksfull och tydlig mamma. Jag älskar min son och jag är bra på att tala om det, ofta och vältaligt. Jag tror också att jag är bra på att se honom som den han är och älska just det.

Men jag är också en mamma med en gräns. När den nås reagerar jag blixtsnabbt, oplanerat, instinktivt och blir skitarg med en kraft som ibland förvånar mig själv.

Jag har ett barn som är intelligent, verbalt och emotionellt välbegåvat. Han blir allt skickligare på att utforska och utmana mig. Han vet ganska väl var mina gränser finns, bättre än jag själv tror jag nästan.

Jag har en man också. Precis som Louise Hallin påpekar är dynamiken mer komplicerad än att omfatta bara relationen mellan de två parter som är i konflikt. Min man kan inte hjälpa mig i detta, för han känner inte alls igen sig. Vilket förstås påverkar samspelet i familjen.

När jag var barn var jag verbal och brådmogen och snäll. Just det sista ordet återkommer i alla beskrivningar. Jag var ett påfallande snällt och stillsamt barn.

Min mamma var mycket kärleksfull och vältalig. Är det något jag vet så är det att min mamma älskar mig. Hon var också en mamma som kunde bli blixtrande arg, så det gällde att passa sig. Men ilskan gick fort över, precis som min nu.

När jag var tre år var mamma förmodligen hårt pressad. Hon och jag bodde i en stad, pappa veckopendlade till en annan. Mamma var ganska nybakad läkare. Hon var djupt olycklig i sitt äktenskap vilket resulterade i skilsmässa ett par år senare.

Vilka scener utspelades vid morgonbestyr och dagishämtningar? Jag minns inget, inte medvetet i varje fall.

Skilsmässan ledde till att mamma blev ensam om min uppfostran. Pappa och jag höll kontakten, och han är en mycket viktig person i mitt liv, men någon vardagsförälder har han aldrig varit. Styvfar var det ännu mindre.

Med den kunskap jag har idag och enligt den föräldraideologi jag vill tro på (Juul, Gustafsson, Forster) så tror jag att jag som barn mycket väl förstod att mamma var ensam ansvarig och pressad. Alltså samarbetade jag och ställde inte till med något. Var snäll.

När jag kom i tonåren hade det varit naturligt att revoltera, kanske lite extra mycket för att kompensera min tidigare foglighet. Men då fanns ju ett litet barn till i familjen, min syster. Och mamma var deprimerad ett tag för att hon hatade sitt jobb och ville börja på ett nytt i Skellefteå dit hon ville att vi skulle flytta. Och styvfar började dricka alltmer och gömma flaskor i bokhyllan och knapra sömntabletter och virra runt på nätterna och braka nerför trappan. Så det vart inte mycket med den där revolten, mer än lite godissnattande som mamma aldrig fick reda på.

Nej, revolten kom sent, först i samband med barnlösheten. Då blev jag också arg. Det har jag skrivit om förut, många gånger. Jag gick i terapi och lärde mig att se mönster. Jag pratade av mig ordentligt om mina föräldrars skilsmässa, saker som plågat mig i flera år, och jag lyckades äntligen bli färdig med det. Jag distanserade mig från dem båda, reducerade dem till personer och inte de gigantiska bilderna Mamma och Pappa. Jag blev vuxen.

Och min hetaste längtan, den intensivaste önskan jag någonsin haft, uppfylldes i och med att jag blev mamma till Q. Nu är allting bra. Nu är det rätt. Hur vardagsstressigt, novemberruskigt, magkatarrigt, småtjafsigt livet än blir så är det alltid rätt på djupet. (Den känslan tror jag aldrig mamma hade.)

Naturligtvis är det inte en slump att jag nu som mamma blir lika arg på Q ibland som min mamma förmodligen blev på mig. Louise Hallin uttryckte det väl: den arga pappan agerar på ett sätt som inte är planerat, som kommer ur djupa bottnar i honom själv och som grundar sig i hur han själv blev bemött.

Hur ska jag bryta mönstret? Jag hoppas att jag redan är på väg att göra det. Om det inte räcker med att göra som nu, läsa, skriva och fundera, så ska jag söka hjälp.

Inga minnen, inga ord

Jag hade föresatt mig att prioritera sömn den här veckan. Inga sena kvällar vid datorn, sängläge klockan tio, läsa goda böcker.

Och här sitter jag. Efter att ha lagt mig halv elva, släckt lampan strax efter elva, kommit på att jag glömt boka möteslokal till morgondagens möte klockan nio, glömt fråga O om jag kan ta bilen. Det räcker för att stressen ska börja surra i kroppen. Och så kommer de, tankarna. Lika bra att stiga upp och skriva ner dem.

Min syster har förlovat sig. Min syster som jag älskar så och som jag unnar allt gott i världen. Visst kan jag känna svag avundsjuka ibland. Det ser så mysigt ut att vara nykär. Ännu hellre hade jag velat ha hennes brinnande intresse för sitt yrke och varför inte hennes figur också när vi nu ändå håller på.

Men det är inte detta som håller mig vaken. Mamma ringde igår och var lycklig, och det kan hon sannerligen behöva just nu. Hon berättade hur glad styvfar blivit över nyheten, och att han föresatt sig att gå - bokstavligt talat - på sin yngsta dotters bröllop. Så nu tränar han.

Där någonstans tar det stopp för mig. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med skenheligheten, förljugenheten. Jävla skitgubbe.

Varför jag reagerar så starkt fattar jag inte riktigt själv. Men det är typiskt för vår relation. Han minns idag inget annat än att vi har haft det bra. Jag minns fan ta mig inte själv vad det var som var så jävligt, bara ATT det var jävligt.

Jo, jag minns de dubbla budskapen, tystnaden och omöjligheten att kommunicera, konfrontera. Jag minns att han gick runt i huset och släckte alla lampor, utan att säga något, när han tyckte att det var dags för mig och mamma att gå och lägga oss.

Jag minns hans barska ton när han räckte över telefonluren: "Helga, det är din far."

Jag minns känslan av att inte betyda något alls. Först långt senare begrep jag att han var svartsjuk, på mig och mamma, på pappa. Betydelselös var jag inte.

Det är inte ofta det dyker upp numera, men när min syster för några månader sedan frågade om min och styvfars relation, började jag gråta. Då som nu kunde jag inte beskriva vad det var som inte fungerade. Är det därför det inte lämnar mig?

Jag klarar inte att bemöta mammas glädje över styvfars nyvunna gnista. En del av hyckleriet står också hon för. Hon försummar inte ett tillfälle att framhålla att styvfar aldrig sagt ett ont ord om mig, att han ofta frågar om mig, hans stora intresse för Q. Hon försäkrar att hon inte är bitter över sitt livsval, att hon känner sig uppskattad.

Jag tror henne, och jag är glad för hennes skull. Men för mig får det vara. Jag kan inte närma mig honom nu. Jag kan inte.

En tanke slår mig - undrar om jag på något sätt plockar upp och härbärgerar hennes undanträngda men rättmätiga känslor? Hur sjukt är inte det i så fall.

Nej. Just i detta nu, snorande framför datorn, är jag återigen fem år.

Inga minnen, inga ord

Jag hade föresatt mig att prioritera sömn den här veckan. Inga sena kvällar vid datorn, sängläge klockan tio, läsa goda böcker.

Och här sitter jag. Efter att ha lagt mig halv elva, släckt lampan strax efter elva, kommit på att jag glömt boka möteslokal till morgondagens möte klockan nio, glömt fråga O om jag kan ta bilen. Det räcker för att stressen ska börja surra i kroppen. Och så kommer de, tankarna. Lika bra att stiga upp och skriva ner dem.

Min syster har förlovat sig. Min syster som jag älskar så och som jag unnar allt gott i världen. Visst kan jag känna svag avundsjuka ibland. Det ser så mysigt ut att vara nykär. Ännu hellre hade jag velat ha hennes brinnande intresse för sitt yrke och varför inte hennes figur också när vi nu ändå håller på.

Men det är inte detta som håller mig vaken. Mamma ringde igår och var lycklig, och det kan hon sannerligen behöva just nu. Hon berättade hur glad styvfar blivit över nyheten, och att han föresatt sig att gå - bokstavligt talat - på sin yngsta dotters bröllop. Så nu tränar han.

Där någonstans tar det stopp för mig. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med skenheligheten, förljugenheten. Jävla skitgubbe.

Varför jag reagerar så starkt fattar jag inte riktigt själv. Men det är typiskt för vår relation. Han minns idag inget annat än att vi har haft det bra. Jag minns fan ta mig inte själv vad det var som var så jävligt, bara ATT det var jävligt.

Jo, jag minns de dubbla budskapen, tystnaden och omöjligheten att kommunicera, konfrontera. Jag minns att han gick runt i huset och släckte alla lampor, utan att säga något, när han tyckte att det var dags för mig och mamma att gå och lägga oss.

Jag minns hans barska ton när han räckte över telefonluren: "Helga, det är din far."

Jag minns känslan av att inte betyda något alls. Först långt senare begrep jag att han var svartsjuk, på mig och mamma, på pappa. Betydelselös var jag inte.

Det är inte ofta det dyker upp numera, men när min syster för några månader sedan frågade om min och styvfars relation, började jag gråta. Då som nu kunde jag inte beskriva vad det var som inte fungerade. Är det därför det inte lämnar mig?

Jag klarar inte att bemöta mammas glädje över styvfars nyvunna gnista. En del av hyckleriet står också hon för. Hon försummar inte ett tillfälle att framhålla att styvfar aldrig sagt ett ont ord om mig, att han ofta frågar om mig, hans stora intresse för Q. Hon försäkrar att hon inte är bitter över sitt livsval, att hon känner sig uppskattad.

Jag tror henne, och jag är glad för hennes skull. Men för mig får det vara. Jag kan inte närma mig honom nu. Jag kan inte.

En tanke slår mig - undrar om jag på något sätt plockar upp och härbärgerar hennes undanträngda men rättmätiga känslor? Hur sjukt är inte det i så fall.

Nej. Just i detta nu, snorande framför datorn, är jag återigen fem år.

Kulturell kompetens

Vi har haft en riktigt bra söndag med skogspromenad, fika vid sjön, bastubad och god middag.

Innan vi kom till skogen korsade vi begravningsplatsen och beundrade alla gravljus. Q var i sitt esse, vaken och observant, och kommenterade allt han såg med klar stämma.

-Ligger det döda folk under alla stenarna?

O och jag förklarade pedagogiskt att nej, det gör det inte, och levererade sedan en definition på kremering. Efter en stund kom vi till den muslimska delen av kyrkogården. Form och storlek på ett par nya gravar skvallrade om jordbegravning.

Q funderade. Varför har de inte bränt sina döda folk?

-Det beror på var man kommer ifrån, om man bränner de döda eller begraver dem i jorden.
-Åhå. Hur gör man i Göteborg?

Kulturell kompetens

Vi har haft en riktigt bra söndag med skogspromenad, fika vid sjön, bastubad och god middag.

Innan vi kom till skogen korsade vi begravningsplatsen och beundrade alla gravljus. Q var i sitt esse, vaken och observant, och kommenterade allt han såg med klar stämma.

-Ligger det döda folk under alla stenarna?

O och jag förklarade pedagogiskt att nej, det gör det inte, och levererade sedan en definition på kremering. Efter en stund kom vi till den muslimska delen av kyrkogården. Form och storlek på ett par nya gravar skvallrade om jordbegravning.

Q funderade. Varför har de inte bränt sina döda folk?

-Det beror på var man kommer ifrån, om man bränner de döda eller begraver dem i jorden.
-Åhå. Hur gör man i Göteborg?