Inga minnen, inga ord

Jag hade föresatt mig att prioritera sömn den här veckan. Inga sena kvällar vid datorn, sängläge klockan tio, läsa goda böcker.

Och här sitter jag. Efter att ha lagt mig halv elva, släckt lampan strax efter elva, kommit på att jag glömt boka möteslokal till morgondagens möte klockan nio, glömt fråga O om jag kan ta bilen. Det räcker för att stressen ska börja surra i kroppen. Och så kommer de, tankarna. Lika bra att stiga upp och skriva ner dem.

Min syster har förlovat sig. Min syster som jag älskar så och som jag unnar allt gott i världen. Visst kan jag känna svag avundsjuka ibland. Det ser så mysigt ut att vara nykär. Ännu hellre hade jag velat ha hennes brinnande intresse för sitt yrke och varför inte hennes figur också när vi nu ändå håller på.

Men det är inte detta som håller mig vaken. Mamma ringde igår och var lycklig, och det kan hon sannerligen behöva just nu. Hon berättade hur glad styvfar blivit över nyheten, och att han föresatt sig att gå - bokstavligt talat - på sin yngsta dotters bröllop. Så nu tränar han.

Där någonstans tar det stopp för mig. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med skenheligheten, förljugenheten. Jävla skitgubbe.

Varför jag reagerar så starkt fattar jag inte riktigt själv. Men det är typiskt för vår relation. Han minns idag inget annat än att vi har haft det bra. Jag minns fan ta mig inte själv vad det var som var så jävligt, bara ATT det var jävligt.

Jo, jag minns de dubbla budskapen, tystnaden och omöjligheten att kommunicera, konfrontera. Jag minns att han gick runt i huset och släckte alla lampor, utan att säga något, när han tyckte att det var dags för mig och mamma att gå och lägga oss.

Jag minns hans barska ton när han räckte över telefonluren: "Helga, det är din far."

Jag minns känslan av att inte betyda något alls. Först långt senare begrep jag att han var svartsjuk, på mig och mamma, på pappa. Betydelselös var jag inte.

Det är inte ofta det dyker upp numera, men när min syster för några månader sedan frågade om min och styvfars relation, började jag gråta. Då som nu kunde jag inte beskriva vad det var som inte fungerade. Är det därför det inte lämnar mig?

Jag klarar inte att bemöta mammas glädje över styvfars nyvunna gnista. En del av hyckleriet står också hon för. Hon försummar inte ett tillfälle att framhålla att styvfar aldrig sagt ett ont ord om mig, att han ofta frågar om mig, hans stora intresse för Q. Hon försäkrar att hon inte är bitter över sitt livsval, att hon känner sig uppskattad.

Jag tror henne, och jag är glad för hennes skull. Men för mig får det vara. Jag kan inte närma mig honom nu. Jag kan inte.

En tanke slår mig - undrar om jag på något sätt plockar upp och härbärgerar hennes undanträngda men rättmätiga känslor? Hur sjukt är inte det i så fall.

Nej. Just i detta nu, snorande framför datorn, är jag återigen fem år.