Det är min känsla just nu. Det är trångt i livet, i tillvaron. Trångt, mörkt och lite svårt att andas.
Himlen hänger lågt och är raggsocksblöt. Det är mörkt när jag vaknar, en strimma ljus när jag går till jobbet, när jag går den korta promenaden på lunchen. När det är dags att hämta Q är mörkret på väg igen, när vi väl är hemma är det kompakt.
På jobbet känner jag mig jagad. Tassar förbi chefens rum och blir arg på min undfallenhet. Hans attityd får mig att känna mig pressad och ifrågasatt, i behov av tillskärpning och eftertanke, inte alls som med min förre brachef som satt två meter ifrån, jag kunde alltid slänga ur mig en fråga.
Katastrofer och kriser avlöser varandra i mina projekt, jag minns inte när det senast var lugnt. Jag måste pressa ur trötta och omotiverade människor det de egentligen inte orkar.
Hemma avlöser andra projekt varandra. De sista renoveringarna och tillfixandet. Gästrummet i källaren ska målas, liksom Q:s nya säng. Tavlor ska upp, lampor ska installeras.
Pappas 70-årskalas gick av stapeln i lördags, arrangerat av mig och O och den finaste present vi kunde ge honom.
Pappersinsamlingen till Korea har börjat. Intyg på allt upptänkligt ska insamlas, översättas, stämplas och struktureras och det ska vara just så. Inte på något annat sätt.
Hemliga förhandlingar som pågått sedan i somras och legat på is några veckor, är återupptagna. Jag vill, men jag orkar inte.
Och skrikfesterna vid hämtningen fortsätter. Imorse fick Q svar på sin fråga, att det är pappa som hämtar idag, och konstaterade: "Bra, för då är det inte lika mycket krångel med att ta på kläderna."
Aj, mitt hjärta. Om jag bara visste varför det är så.
Jag längtar efter jullov. Och dagsljus. Och långa promenader.
Å vännen, jag vet hur det känns när det snurrar för fort omkring en. inte bra.
SvaraRaderaMen jag hoppas du orkar.
Denna tiden är dessutom den jobbigaste rent årstidsmässigt. Mörker och kyla. och jul som närmar sig då Alla SKA vara så glada... men ofta innebör det än mer stress. åtminstone periodvis...
Stor kram!!!
Jag hade en liknande situation i våras med min då 3+-årige son, också han f ö adopterad i späd ålder. Jobbet snurrade för fort, chefsansvar, ökad press från alla håll osv - och ett barn som bara motarbetade mer och mer i stället för att hjälpa mig att klara skivan. Min slutsats blev att det faktiskt inte är mitt barns uppgift att hjälpa mig att klara av mitt liv och alla åtaganden som jag lagt på mig - utan min uppgift att hjälpa honom med livet, och därmed att ge mig själv förutsättningar för att fixa det bra. Lösningen blev vägbyte i livet: chefsansvar och stressigt jobb bort (tjl), göra annat som betalar mindre men gör mig lyckligare och mer närvarande i livet - mitt och hans. Resultatet? En mer harmonisk och mindre trött mamma, och en betydligt lugnare och mindre trotsig son (t o m kommentarer på dagis, "Vad har hänt?"). Skönt att tillbringa kvällen med sagor och samtal i stället för att dregelsova på soffan vid Bolibompa och trotsbråka resten av tiden! Tilläggas kan att sonens pappa redan har ett jobb som skapar bättre förutsättningar dem emellan, det var ffa mot mig som trotset vändes...
SvaraRaderaHoppas du hittar en modell som funkar för dig! Allt gott.
O ljuva jullov - här är fler som längtar efter ljusare tider med mindre projekt.
SvaraRaderaEn tanke kom upp ang hämtningen och det är att Q låter nöjd med att det är som det är när du hämtar. Och när det är pappa som hämtar så gör han annorlunda och så är det med honom.
Att han säger -Bra, då...lite för att det är så och för att provocera, att han mycket väl vet att DU tycker det är så jobbigt med klädhämtningen. Hur mycket lider Q av att hämtningarna med dig ibland är jobbiga - är de det? eller känner han att han hans vilja stärks just där i konflikten att han har makten (fel ord, kanske) och att hans agerande är synligt, viktigt i den stunden.
Ang din förra fundering så tror jag att barnen har så många fler mammaroller omkring sig i vardagen (dagmamma, fostermamma, mormor, djurmammor mfl) att den blir svårare att komma underfund med än papparollen som bara är därhemma ( inget mycket snack om biopappa, fosterpappa, andra viktiga pappor i närheten/böcker eller?).
Men jag tror inte att han är arg för att han inte legat i magen, att du inte fött honom.
Stella/ A-mamma till en 3-årsson.
Stellas andra kommentar ovan är enormt intressant och får feministbiologen i mig att hoppa ur den förkylningsvadd mitt intellekt annars befinner sig i.
SvaraRaderaJa, visst är det så. Längre än så har vi alltså inte kommit. Herregud.
Muspappor är väldigt engagerade i ungvård om de finns närvarande, åtminstone i fångenskap. De anses göra allt utom att ge di.
Tack snälla ni! Fan vad jag älskar att blogga, hur ska jag nånsin kunna sluta när jag får såna här kommentarer?
SvaraRaderaMedulla - coolt namn förresten - jag förstår precis hur du menar och försöker leva efter den devis du beskriver. Ganska ofta ifrågasätter jag mitt jobbande. Jobbet är första saken som ryker den dag jag bestämmer mig för att möblera om i mitt liv. Men där är vi inte riktigt ännu. Tror jag. Jag skulle gärna ta ett löneavbräck för att få ett lugnare liv, men just nu ser jag inga konkreta alternativ, faktiskt. Mitt jobb ger mig (oftast) en intellektuell stimulans som jag inte vill vara utan. Men under den förestående mammaledigheten ska jag fundera.
Stella - ja, visst är det så! Mammaroller är vi omgivna av. Senasst idag svarade jag på frågan vad som hände med mig när jag fick barn, svar: jag blev MAMMA. Ingen liten förändring. Upp några statussnäpp i vissa kretsar, entré i ett hemligt sällskap på sätt och vis. Fast jag ju hatar den här världsordningen så njöt jag ändå av statusändringen, för det var den jag längtat så efter.
Q har en synnerligen närvarande pappa, dock med ett mindre eldfängt temperament än jag, alltså tråkigare att provocera. Men biopappor och fosterpappor är det mer ont om, tyvärr. Dock finns en dagpappa! Detta är faktiskt värt ett eget inlägg.
Hej!
SvaraRaderaSkulle kunna skriva hur långt som helst ... men i korta drag så ät jag mamma till 3 barn genom adoption. Våra hämtningar har oftast varit jobbiga & svettiga. Är det inte den ena är det den andra :)!
Detta passar oss, små som stora:
1) Hämta inte sent. Jobba mindre (eller som jag plugga). Dela på hämtningar.
2) Vi uppfattar att det för 2 av våra barn är svårt att avbryta -typ gå hem - och att det mycket väl kan vara adoptionsrelaterat. Förändring och uppbrott i det lilla påverkar. Oj, vad jag har kämpat med mitt temperament vid dessa hämtningar ... kan inte skryta med någon enorm framgång. Och jag kan se skräcken i deras ögon när jag blir riktigt arg trots att de själva är temperamentsfulla små människor och vana vid "liv". (Jag måste helt enkelt se till att inte få utbrott för ofta för det märks att de är så sårbara när det händer.Även om jag ber om ursäkt och försöker reparera. Jag skulle ljuga för mig själv om jag påstod något annat.)
3)En låååång tid hämtade vi stort barn på fritids vid 15.30-16 med de två små i släptåg. Nästan alltid totalt kaos. De små sprang in och lekte, stort barn ville inte gå hem, svetten rann och flera föräldrar trampade varandra på tårna i hallen ... Vi provade alla varianter - att ta det i omvänd ordning, att "muta" de små med russin så att de var kvar i bilen, läxa upp alla, hålla i ... Vad göra? Ja, sedan i augusti har vi inget barn på fritids och någon av oss föräldrar är hemma på eftermiddagarna. Så bra det har blivit för oss alla! Vi fick kritik från andra föräldrar och personal när vi valde att pröva detta men så bra det blev för oss.
Med detta menar jag inte att sådana lösningar är alla förunnade eller den enda "rätta" vägen. Snarare att pröva alla varianter och var snäll mot alla inblandade och tänk "out-of-the-box" ibland. Varför ska alla barn och föräldrar orka vara på dagis, skola, fritids och jobb 8 tim om dagen? Och se'n ha ork att vara hyfsat rara mot varandra hemma?
Jag uppskattar mycket det du skriver! Tack för att du tänker högt!
Maria S A