Jag har just sett första avsnittet av Ett fall för Louise, det med pojken som var olycklig för att pappa blev så arg.
Det finns mycket att säga om både Louise Hallin och SVT:s programidé. Andra har sagt det bättre, så jag ska inte utbreda mig i ämnet. Istället ska jag prata om mig själv.
Jag kände igen mig. Både som barn och som förälder.
Jag tror att jag är en kärleksfull och tydlig mamma. Jag älskar min son och jag är bra på att tala om det, ofta och vältaligt. Jag tror också att jag är bra på att se honom som den han är och älska just det.
Men jag är också en mamma med en gräns. När den nås reagerar jag blixtsnabbt, oplanerat, instinktivt och blir skitarg med en kraft som ibland förvånar mig själv.
Jag har ett barn som är intelligent, verbalt och emotionellt välbegåvat. Han blir allt skickligare på att utforska och utmana mig. Han vet ganska väl var mina gränser finns, bättre än jag själv tror jag nästan.
Jag har en man också. Precis som Louise Hallin påpekar är dynamiken mer komplicerad än att omfatta bara relationen mellan de två parter som är i konflikt. Min man kan inte hjälpa mig i detta, för han känner inte alls igen sig. Vilket förstås påverkar samspelet i familjen.
När jag var barn var jag verbal och brådmogen och snäll. Just det sista ordet återkommer i alla beskrivningar. Jag var ett påfallande snällt och stillsamt barn.
Min mamma var mycket kärleksfull och vältalig. Är det något jag vet så är det att min mamma älskar mig. Hon var också en mamma som kunde bli blixtrande arg, så det gällde att passa sig. Men ilskan gick fort över, precis som min nu.
När jag var tre år var mamma förmodligen hårt pressad. Hon och jag bodde i en stad, pappa veckopendlade till en annan. Mamma var ganska nybakad läkare. Hon var djupt olycklig i sitt äktenskap vilket resulterade i skilsmässa ett par år senare.
Vilka scener utspelades vid morgonbestyr och dagishämtningar? Jag minns inget, inte medvetet i varje fall.
Skilsmässan ledde till att mamma blev ensam om min uppfostran. Pappa och jag höll kontakten, och han är en mycket viktig person i mitt liv, men någon vardagsförälder har han aldrig varit. Styvfar var det ännu mindre.
Med den kunskap jag har idag och enligt den föräldraideologi jag vill tro på (Juul, Gustafsson, Forster) så tror jag att jag som barn mycket väl förstod att mamma var ensam ansvarig och pressad. Alltså samarbetade jag och ställde inte till med något. Var snäll.
När jag kom i tonåren hade det varit naturligt att revoltera, kanske lite extra mycket för att kompensera min tidigare foglighet. Men då fanns ju ett litet barn till i familjen, min syster. Och mamma var deprimerad ett tag för att hon hatade sitt jobb och ville börja på ett nytt i Skellefteå dit hon ville att vi skulle flytta. Och styvfar började dricka alltmer och gömma flaskor i bokhyllan och knapra sömntabletter och virra runt på nätterna och braka nerför trappan. Så det vart inte mycket med den där revolten, mer än lite godissnattande som mamma aldrig fick reda på.
Nej, revolten kom sent, först i samband med barnlösheten. Då blev jag också arg. Det har jag skrivit om förut, många gånger. Jag gick i terapi och lärde mig att se mönster. Jag pratade av mig ordentligt om mina föräldrars skilsmässa, saker som plågat mig i flera år, och jag lyckades äntligen bli färdig med det. Jag distanserade mig från dem båda, reducerade dem till personer och inte de gigantiska bilderna Mamma och Pappa. Jag blev vuxen.
Och min hetaste längtan, den intensivaste önskan jag någonsin haft, uppfylldes i och med att jag blev mamma till Q. Nu är allting bra. Nu är det rätt. Hur vardagsstressigt, novemberruskigt, magkatarrigt, småtjafsigt livet än blir så är det alltid rätt på djupet. (Den känslan tror jag aldrig mamma hade.)
Naturligtvis är det inte en slump att jag nu som mamma blir lika arg på Q ibland som min mamma förmodligen blev på mig. Louise Hallin uttryckte det väl: den arga pappan agerar på ett sätt som inte är planerat, som kommer ur djupa bottnar i honom själv och som grundar sig i hur han själv blev bemött.
Hur ska jag bryta mönstret? Jag hoppas att jag redan är på väg att göra det. Om det inte räcker med att göra som nu, läsa, skriva och fundera, så ska jag söka hjälp.
Du formulerar dig, som alltid, klokt och tänkvärt.
SvaraRaderaJag har inte sett TV-programmet du refererar till, men väl funderat över kombinationen ilska och barn.
När min son var spädbarn förvånades jag över mitt eget tålamod: jag blev aldrig arg eller förtvivlad eller utom mig. Nu är ju spädbarn något helt annat än två-tre-åringar och om man dessutom blivit förälder sent i livet efter lång väntan, har ett barn som sover hela nätterna och nästan alltid är på gott humör finns det kanske inte så mycket att projicera undermedvetna känslor på.
Svårare nu, tycker jag, när han närmar sig tre och är verbal, duktig och försigkommen. Nu blir jag plötsligt omotiverat ilsk – och då är han ändå fortfarande lätt att ha att göra med och inte särskilt trotsig. Min ilska känns sällan motiverad och uppstår inte alls i de situationer då gränsdragning är nödvändig av säkerhetsskäl eller liknande. Min vrede är bara barnslig. Jag får alltid dåligt samvete efteråt.
Det är framför allt overbalt gnyende jag har svårt att hantera, när han, som kan uttrycka vad som helst, bara gnäller.
Har inte funderat i de termer du gör – att leta i den egna barndomen – men kanske kan man hitta nycklar där.
Å andra sidan kan man kanske leta efter triggers som är mer konkreta i den situation där man befinner sig. I mitt fall handlar ilskan sällan om stress, utan mer om att jag och sonen har alltför långa, ensamma eftermiddagar/ kvällar efter dagis (pga. av att pappan arbetar på annan ort, en situation som i sig är hopplös). I vilka situationer blir du arg?
Men är det mammas argblivande som du har behövt komma till rätta med?? Är det argblivandet som ställer till bekymmer?
SvaraRaderaHäftiga utbrott utan att man förstår varför eller kan förutsäga när är ju gruvligt också för vuxna, för att inte tala om för barn som är beroende av den som blir arg.
Men om Q som du säger vet var gränsen går, är det då så farligt att han då och då konfronteras med konsekvenserna av att den överskridits? När konsekvenserna är en mamma som blir häftigt arg och sedan blir sig själv igen.
Jag som vuxit upp i en trygg familj men med en långsint pappa är numera rätt tacksam för de häftigt uppflammande och minst lika fort falnande diskussionerna i den här familjen.
Familjemönstret som du vill bryta, är det verkligen ett av häftighet? Är det inte snarare ett av olycklighet och undantryckta känslor som får uttryck i den häftigheten?
Familjemönstret som P önskade att jag skulle bryta är det av att det inte är bråttom förrän i sista stunden. Således sitter jag här och skriver vid halvett på natten när jag som ska åka utomlands i morgon förmiddag borde packa!
Vilka intressanta kommentarer och frågor! Jag tar en i taget.
SvaraRaderaDet som triggar mig är förstås trötthet och stress, men det gäller ju för alla. Q är heller inte särskilt gnällig av sig, han är oftast glad, aktiv och synnerligen företagsam. Det som triggar mig att bli sådär tokarg är ett utslag av just det: när han ignorerar mig. När jag säger till en, två, tre, fyra gånger i vänlig ton och han FORTSÄTTER med det han håller på med, eller vad nu tillsägelsen handlar om. Enter skogstokig morsa.
Det är inte bara Q som har den effekten på mig, jag har också en egensinnig och bångstyrig man som ibland gör precis samma sak, fast på ett mer sofistikerat sätt förstås.
Alla blir vi väl arga när folk inte gör som man ber dem, men jag blir det kanske extra mycket. Eller snarare, jag blir tokig av att bli ignorerad. Allt behöver inte ske precis så som jag vill men jag vill i alla fall bli LYSSNAD på.
Ja, vad detta säger om mig och min bakgrund har jag inte rotat så mycket i. Amatörpsykoliska tolkningar välkomnas ;-)
Från en annan mamma som blir tvärilsk och überförbannad på sina älskade barn: när de börjat växa upp har jag från alla fått höra de upplever min ilska som mindre "farlig" än den mer ironiska och långsinta variant som deras far står för.
SvaraRaderaSedan tror jag att du är något på spåren när du skriver om lyssnad på. Och sedd.
Annannan, jag blir imponerad av din klarsyn. Kanske är det inte svårare än det du skriver: undertryckta känslor som får sitt uttryck i häftighet. För nog hade mamma undertryckta känslor alltid!
SvaraRaderaMen jag vill ändå lära mig att tygla min ilska något. Dels för att den skrämmer mig själv, jag är ibland rädd att tappa kontrollen, faktiskt. Har man gjort det en gång tror jag att det är lätt att släta över för sig själv och så går det lika illa eller värre nästa gång. Pappan i Ett fall för Louise tyckte uppenbarligen att det var okej att hålla fast en sparkande nioåring, fast det för utomstående såg rätt otäckt ut. Jag tror att man lätt kan hamnar på ett sluttande plan, och där vill jag inte hamna alls!
Och så tycker jag EGENTLIGEN inte att det är okej att skrika åt någon, hur förbannad man än blir. Men jag har ju lärt det av mamma, och håller på att föra traditionen vidare. Det vill jag inte.
"tygla min ilska något" tycker jag låter väldigt vettigt. Jag har gått och tänkt på saken, och funderat på att jag ju svarat utifrån min egen erfarenhet. Det kan bli inihelvetes förbannat här, och det har smällts i en och annan dörr, i extremfall har något gått sönder. Men för det mesta är det ju rejäl ilska, inte supervåldsam okontrollerbar ilska. Och om det är det senare du upplever att du drabbas av låter det inte orimligt att söka mildra den något. Men inte sluta bli arg, tycker jag.
SvaraRaderaAtt bli ignorerad är vansinnesframkallande - det behöver man inte ha blivit ignorerad i sin barndom för att tycka.
Men om jag får amatörpsykologisera så undrar jag om det skulle gå att släppa fram lite mindre ilska lite tidigare i stället för att explodera kapitalt?
Det är antagligen en korkad fråga och antagligen är det inte alls så det fungerar.