Pappor - närvarande och inte

Jag vill spinna vidare på en av flera intressanta kommentarer på mitt förra inlägg. Just nu när jag börjar vet jag inte riktigt var jag kommer att hamna.

(Apropå trängseln i mitt liv så är den just i detta nu upplättad på ett skamligt sätt. O och jag dricker upp vinslattar från pappas 70-årskalas, knaprar salta pinnar och struntar i att det egentligen är läggdags. Moraliskt förkastligt? Oja. Men det är i alla fall torsdag.)

"Barnen har så många fler mammaroller omkring sig i vardagen (dagmamma, fostermamma, mormor, djurmammor m fl) att den blir svårare att komma underfund med än papparollen som bara är därhemma (inte mycket snack om biopappa, fosterpappa, andra viktiga pappor i närheten/böcker eller?)."

Jomenvisst är det så. Q har en synnerligen närvarande pappa, vilket jag är oerhört tacksam över, för alla tres skull. Senast idag förklarade jag på förfrågan att en omvälvande förändring i att få barn var att O och jag för första gången kände ett mycket starkt och likvärdigt engagemang i något. Det är inte så för alla, men för oss. Det är jag minst sagt glad för.

Q har också en morfar, som han är mycket förtjust i, och känslorna är besvarade. Morfars axelremsväska är etablerad som en synnerligen intressant plats att botanisera i, oftast gömmer det sig en present bland manus, kontoutdrag, kulspetspennor, hårdkokta ägg och gamla hamburgerpapper.

Men morfar är en annan sort än mormor och farmor. Precis som att min pappa är en annan sort än mamma.

I lördags, på hans sjuttioårskalas höll jag tal till honom. Det gick ungefär så här:

Kära pappa! Jag ska inleda det här talet med att tacka helt andra personer än du, och den förste är min man O. Utan honom hade det inte blivit något kalas. (spontan applåd från gästerna) När vi sysslade med förberedelserna idag - kontroll av dukning, puts av snapsglas, etcetera - blev vi något sentimentala, för det var ungefär under sådana omständigheter vi blev förälskade. Det var 1992 på Chalmers. Något är detta din förtjänst, pappa, för en flickas första kärlek är hennes pappa, och du var det. Du gav mig den självkänsla som är förutsättningen för att hitta den riktiga kärleken.

Den nästa jag ska tacka är mamma. Utan henne hade det blivit ett helt annat kalas. Hon har kommit resande hit, hon har idag promenerat en timme i regnet för att få Q att sova, hon tar hand om honom i detta nu. Det är inte alla ex-fruar som hade gjort så för sina ex-män! Det hedrar er båda.

Förresten har O och jag nu varit gifta längre än du och mamma. Så det så!

Jag har tänkt på vårt liv, pappa. Det är präglat av resande. Sedan jag var fem år har vi inte bott tillsammans. Från det jag var sju tills jag var trettiofyra inte ens i samma stad. Ändå är du en närvarande och viktig person i mitt liv. Enligt experterna borde du inte vara det, för det lär vara kvantitet och inte kvalitet som räknas. Detta har jag funderat mycket på.

När jag var sju år flyttade mamma och jag till USA, och då längtade jag förfärligt efter dig. En gång satt jag i mammas knä och grät av längtan, och mamma sa till sist: "Om du vill får du flytta till pappa, vill du det?". Jag tänkte en stund och svarade: "Nej, mamma. Jag tror inte det blir så bra med uppfostran då." (Skratt. Naturligtvis.)

Tillbaka till detta med kvantitet och kvalitet. Jag tror inte riktigt på det. För vi har inte tillbringat så mycket tid tillsammans. Men jag har alltid vetat, alldeles säkert att du har prioriterat mig. Att jag har varit viktig. Och det var det viktiga.

För detta vill jag tacka dig idag.

Intet öga torrt förstås. Den som mer än alla andra vet vad jag menar är pappa. För honom är det inte laddat att han inte var fysiskt närvarande under min uppväxt. För det första var det inte hans fel, anser han. För det andra är papparollen långt mindre krävande och skuldframkallande än mammadito.

Men. Jag har och har haft en pappa. Han älskar mig, och jag älskar honom. Mycket. Kan det inte stanna vid det?

Jo, kanske. Men nu när jag själv är mamma tycker jag att det är lite orättvist mot min mamma. För den rollen är fan så mycket svårare. Eller var.

Fler pappor? Jag har en styvfar, det kommer mer om honom i ett annat inlägg.

Åter till Q. Han har en biologisk pappa och en fosterpappa. Båda är anonyma figurer, långt mer anonyma än motsvarande mammor. Hur vi skulle kunna kompensera detta utan att det blir fullständigt krystat vet jag inte nu.

Men en dagpappa finns faktiskt i Q:s liv. Till dagmammans många förtjänster hör att hon har en make, en man i sina bästa år, som just nu befinner sig mellan uppdrag som det så vackert heter. Alltså fyller han sin vardag med att renovera huset och vid behov rycka in i hustruns företag. Frukost intas tillsammans med ungarna. Om dagmamman behöver gå ett ärende eller företa ett läkarbesök eller utföra ett utvecklingssamtal tar han ansvar för barnen.

Hur många förskolebarn har tillgång till en man i dryga femtioårsåldern? Q har det, och för det är jag glad.

Det var här jag hamnade. Om pappor och män, närvarande, mer eller mindre.

Min slutsats är att det blir bättre.